Bensår
Bensår är svårläkta sår på underbenet. De definieras som kroniska om de inte har läkt inom sex veckor. Det finns flera olika typer av bensår. Den vanligaste orsaken är att blodcirkulationen i benen inte fungerar som den ska, till exempel på grund av åderbråck. Bensår är ett vanligt problem som ökar med stigande ålder, och med annan sjuklighet som påverkar allmäntillståndet. Cirka 2 procent av befolkningen drabbas någon gång i livet. Förätt behandling är det viktigt att klargöra orsaken till att ett bensår uppstått. Ett stort problem är att bensår alltför ofta hanteras som en sjukdom, när det i själva verket rör sig om ett symtom som kan finnas vid många olika sjukdomar. Insatserna stannar ofta enbart vid lokalbehandling av såret, trots att det många gånger krävs en kombination av lokalbehandling och behandling av bakomliggande orsak för att nå ett långsiktigt gott resultat. Åtgärder från flera medicinska specialistområden kan vara nödvändiga för optimal sårläkning. Operation av åderbråck (utvidgade vener, uppstår många gånger vid så kallad venös insufficiens) kan minska återfall av venösa bensår bättre än kompressionsbehandling med lindning eller särskilda strumpor, som annars är helt avgörande för läkningen. Personer med åderbråck bör tidigt erbjudas utredning med ultraljudsundersökning och efter det eventuellt operation. För att avgöra vilken behandling som hjälper bäst vid bensår behövs mer forskning av god kvalitet för många åtgärder, enligt en genomgång av den samlade forskningen som Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, har gjort. I olika delar av landet är det stora variationer i hur bensår behandlas och handläggs. Bensvullnad är den överlägset vanligaste faktorn som försvårar läkning av bensår. Därför är kompressionsbehandling en viktig förebyggande åtgärd för att förhindra bensår vid bensvullnad eller konstaterat åderbråck. Efter läkning av ett venöst bensår är det viktigt med fortsatt livslång kompressionsbehandling. Det är vanligt att bensår återkommer efter att det läkt. Rökning, stillasittande, kraftig övervikt och nutritionsstörningar är livsstilsorsaker som kan medverka till uppkomst av svårläkta bensår. Rådgivning med en genomgång av livsstilen och stöd till bland annat rökavvänjning och fysisk aktivitet är viktigt vid alla typer av bensår. Höga blodfetter, högt blodtryck, ärftlighet och sjukdomar som till exempel diabetes är andra välkända riskfaktorer. Medicinering kan vara auktioner/aktuellt/">aktuellt, till exempel med blodfettssänkande eller blodproppshämmande läkemedel. Bensår är ett stort problem särskilt hos äldre personer. Såren orsakar smärta, inskränker fysisk aktivitet och leder till isolering och ökat vårdberoende. För hälso- och sjukvården är kostnaderna för behandling av bensår betydande. I Sverige har kostnaderna uppskattats till 2 miljarder kronor per år, vilket motsvarar cirka 1 procent av den totala kostnaden för hälso- och sjukvård. Venösa. Beror på dålig cirkulation i klaffarna i benens blodådror till följd av åderbråck eller venös insufficiens (lipodermatoskleros), blodproppar eller hög ålder. Det uppstår ofta blodstockning, svullnad, eksem och efter hand sårbildning. Arteriella. Orsakas av dåligt flöde i benens pulsådror, beroende på åderförfettning i blodkärlen. Blandsår. Uppstår som en följd av sjukdomar både i vener och i artärer. Diabetessår. Beror på försämrad funktion i nervtrådarna i benen och fötterna. Övriga sår. Uppkommer på grund av inflammatorisk sjukdom, hudtumörer, läkemedelsreaktioner eller mekanisk skada på benet.
Kompressionsstrumpor
Kompressionsstrumpor är strumpor som används för behandling, eller förebyggande av vissa sjukdomar. Kompressionsstrumpor är ett medicinskt hjälpmedel som föreskrivs av läkare, till skillnad från så kallade stödstrumpor eller antitrombosstrumpor som kan köpas på apotek eller sjukvårdsaffär. Kompressionsstrumpor är så konstruerade att de stramar åt mest i vristen, med gradvis minskande tryck uppåt benen. Blodets återflöde sker genom venerna med hjälp av muskelpumparna i vadmusklerna. Under längre perioder av inaktivitet, till exempel före, under och efter en operation, försämras blodets återflöde och risken för blodpropp ökar. Kompressionsstrumpor stimulerar vadmuskelpumpens arbete i benet, och ökar det venösa flödet och minskar därmed svullnad i vävnaderna. Trycket medför även att venernas diameter minskar vilket ökar blodets flödeshastighet. För att välja storlek på kompressionsstrumpor utgår man från ett antal omfångs- och längdmått vid olika punkter längs benet. Enligt RAL-standard för medicinska kompressionsstrumpor krävs följande mått. Längdmåtten tas från golvet upp till respektive mätpunkt. Ovanstående mått tas vid utprovning av knä-höga kompressionstrumpor. Det är viktigt att måtten stämmer så att kompressionsstrumpan varken hindrar blodflödet eller ger en otillräcklig kompression. I de fall måtten inte passar in på någon standardstorlek finns oftast möjlighet att måttillverka kompressionsstrumporna exakt efter tagna mått. Stödstrumpor ger, till skillnad från kompressionsstrumpor, ett visst tryck men har ingen avtagande tryckgradient längs benet, och storleken bestäms oftast endast utifrån skostorlek. Stödstrumpor kan ej måttillverkas. Lindning med elastiska bindor (vilket utförs av en sjuksköterska, sjukgymnast eller undersköterska) är ett alternativ till kompressionsstrumpor. Strumporna delas enligt europeisk standard in i olika kompressionsklasser efter strumpans tryck vid ankeln. Trycket i strumporna anges i mmHg. Klass I kompressionsstrumpor ger lätt kompression (15-21 mmHg). De används vid trötthetssymtom i benen, liten svullnad, tidig venös insufficiens, mindre varicer utan ödem, trombosprofylax i samband med operation, längre flygresor m.m. Klass II ger normal kompression (23-32 mmHg), och används vid svåra trötthetssymtom i benen, venösa bensår, kronisk venös insufficiens, efter operation av varicer, lymfödembehandling, långtidsbehandling av trombos m.m. Klass III (34-46 mm Hg) och IV (mer än 49 mmHg) ger hård och extra hård kompression. De används vid svårare tillstånd. Dessa strumpor kan behöva måttbeställas, och mätning görs av sjukgymnast eller sjuksköterska. Det finns två typer av medicinska kompressionsstrumpor: rundstickade respektive flatstickade kompressionsstrumpor. Rundstickade kompressionsstrumpor stickas i en cylinderformad stickmaskin. De är högelastiska och orkar därför inte hålla emot vid muskelexpansion varför de lämpar sig utmärkt vid mer ytliga diagnoser, exempelvis venös insufficiens. Rundstickade kompressionsstrumpor finns enligt RAL-standard i 7 storlekar, var och en i 2 längder. De kan i många fall måttillverkas och är tillgängliga i KKL 1-3. Flatstickade kompressionsstrumpor stickas som ett platt tygstycke med millimeterprecision, i princip alltid efter brukarens mått, som sedan sys ihop. Flatstickade kompressionsstrumpor har därför en genomgående söm på baksida. Dessa material är lågelastiska och klarar att hålla emot även vid muskelexpansion vilket tvingar expansionen att ske in i vävnaden vilket ger en djupgående effekt, mycket lämpligt vid exempelvis lymfödem. Flatstickad kompression finns för ben och arm och måttillverkas oavsett brukarens individuella behov och anatomi.
Tjärdal
En tjärdal är en trattformig grop, utgrävd i en jordsluttning, som används för att producera trätjära. Mot gropen byggs en lutande träbotten och i gropen görs en mila, i vilken kolning sker av kådrik ved. Tjärbränning är en gammal teknik för att utvinna tjära, känd redan av antikens greker. Man vet att tjära brändes i Norden redan under järnåldern. Då gjorde man det i gropar där tjäran samlades upp i en grop under anläggningen, snarare än som i tjärdalen där man tappade ur den under bränningen. Andra anläggningar för tjärtillverkning var tjärrännan, tjärhällen, tjärstenen, tjärmilan och tjärmyrmilan vilka alla hade regionala utbredningar. Från början av 1900-talet tillverkade man även tjära i tjärfabriker. Beck (tjära som kokats till en trög massa) och tjära var under århundraden en av Sveriges viktigaste exportvaror. Historisk dokumentation finns genom Hansan på tjärexport från Norden redan under 1300-talet, men det finns indikationer på att man tillverkat tjära för avsalu redan under vikingatid. År 1615 exporterades 13 000 tunnor och under toppåret 1863 utskeppades 227 000 tunnor. Sverige var tillsammans med Finland världsledande på exporten fram till 1800-talets senare hälft, 1890 exporterades 6746 ton tjära. Under kommande decennier upphör produktionen nästan helt eftersom industriellt framställda impregneringsoljor från bland annat av Petroleum började tillverkas. Svensk dalbränd tjära som såldes under namnet Stockholmstjära var samtidens bästa impregneringsmedel. Tjärdalar var lokaliserade till skogrika områden med bestånd av furu, vilket har det största tjärinnehållet. Tidigt användes hela stammar som man katat (skadat barken på) några år tidigare, men när konkurrensen om, och värdet på skogsråvaran ökade övergick man till att använda stubbar som bröts upp med stubbrytare. Bönder och skogshuggare tog till vara stubbar samt sågade och klöv veden till bränningen. När veden var kluven och staplad skulle det hela täckas och då använde man vitmossa med rötterna vända nedåt. Överst packades 5 cm mineraljord för att röken inte skulle tränga ut. Man tände i överkanten och med hjälp av en bälg hölls fyren igång. Tjärdalen låg oftast i en sluttning. Detta gjorde det lättare att tappa tjäran genom en ihålig stock eller ränna vilken mynnade nedanför tjärdalen där den kunde samlas upp, oftast i en tunna. Sedan förhistorisk tid har trätjäran använts som ett bra impregneringsmedel för träprodukter och tågvirke som man vill skydda mot väta och därmed röta. Användningsområdet för tjäran var förutom smörjmedel och impregnering även medicinsk. Vid lungsot intogs tjockt tjärvatten i form av dryck och vid bensår blandades en del råtjära med en del sprit för daglig smörjning. Vid blodbrist kokades tjära och havremjöl som rullades till kulor, en kula intogs per dag. Tjära är fortfarande en ingrediens i vissa hudsalvor. Man kunde även använda tjära som magiskt fördrivningsmedel av olika slag. Till exempel ströks ofta tjärkors på ladugårdsdörrar som skydd för kreaturen. Om man i stället för kådrik ved från barrträd använder den grova barken från björkar får man inte tjära utan en mer lättflytande olja som traditionellt – speciellt i Ryssland – använts för att smörja och behandla läder. Denna olja har en mycket stark rökig lukt och kallas ofta ryssolja. Tjärbränning i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1919). Tjärbränning i Lycksele.
Rosfeber
Rosfeber eller ansiktsros (erysipelas) är en bakteriell infektion i läderhuden (dermis). Den syns oftast som en hudinflammation i ansikte eller på underben. Rosfeber är en bakteriesjukdom som vanligen orsakas av så kallade betahemolyserande streptokocker. Även stafylokocker kan ge upphov till sjukdomen. Det är sålunda ingen egentlig "egen" sjukdom, utan mer ett sjukdomstillstånd som kan ha flera orsaker. Bakterierna utgör ofta en del av patientens normalflora och har vid sjukdomen kunnat penetrera huden. I regel finns en hudskada bakom, exempelvis ett skärsår, skavsår, eller kroniskt bensår, men det är inte alltid som man kan finna ingångsporten. Vätskesvullen vävnad (ödem) gör ofta ovanliggande hud extra känslig för sjukdomen. Rosfeber kan sprida sig snabbt och i värsta fall leda till blodförgiftning (sepsis). Symptomen kan även vara liknande med hög feber och i allvarliga fall svår sjukdomskänsla och matthet eller omtöcknat medvetande. Den drabbade bör därför uppsöka läkare. Behandling är oftast penicillin eller annan antibiotika, i allvarligare fall intravenöst. Under sjukdomstiden rekommenderas avhållsamhet från fysisk ansträngning. Den som drabbats av rosfeber kan ofta få det igen på samma plats.
Tjärbränning
Tjärbränning är en gammal teknik för att utvinna tjära, känd redan av antikens greker. Man vet att tjära brändes i Norden redan under järnåldern. Då gjorde man det i gropar där tjäran samlades upp i en grop under anläggningen, snarare än som i tjärdalen där man tappade ur den under bränningen. Andra anläggningar för tjärtillverkning var tjärrännan, tjärhällen, tjärstenen, tjärmilan och tjärmyrmilan vilka alla hade regionala utbredningar. Från början av 1900-talet tillverkade man även tjära i tjärfabriker. Beck (tjära som kokats till en trög massa) och tjära var under århundraden en av Sveriges viktigaste exportvaror. Historisk dokumentation finns genom Hansan på tjärexport från Norden redan under 1300-talet, men det finns indikationer på att man tillverkat tjära för avsalu redan under vikingatid. År 1615 exporterades 13 000 tunnor och under toppåret 1863 utskeppades 227 000 tunnor. Sverige var tillsammans med Finland världsledande på exporten fram till 1800-talets senare hälft, 1890 exporterades 6746 ton tjära. Under kommande decennier minskade produktionen. Behovet av att impregnera tågvirke försvann i takt med segelfartygens avveckling. Amdra impregneringsoljor började också tillverkas av bland annat petroleum. Svensk dalbränd kvalitetstjära som såldes under varumärken som Stockholmstjära eller Umeå tjärexport AB fanns dock tillgänglig långt in på 1900-talet. En tjärdal är en trattformig grop, utgrävd i en jordsluttning, som används för att producera trätjära. Mot gropen byggs en lutande träbotten och i gropen görs en mila, i vilken kolning sker av kådrik ved. Tjärdalar var lokaliserade till skogrika områden med bestånd av furu, vilket har det största tjärinnehållet. Tidigt användes hela stammar som man katat (skadat barken på) några år tidigare, men när konkurrensen om, och värdet på skogsråvaran ökade övergick man till att använda stubbar som bröts upp med stubbrytare. Bönder och skogshuggare tog till vara stubbar samt sågade och klöv veden till bränningen. När veden var kluven och staplad skulle det hela täckas och då använde man vitmossa med rötterna vända nedåt. Överst packades 5 cm mineraljord för att röken inte skulle tränga ut. Man tände i överkanten och med hjälp av en bälg hölls fyren igång. Tjärdalen låg oftast i en sluttning. Detta gjorde det lättare att tappa tjäran genom en ihålig stock eller ränna vilken mynnade nedanför tjärdalen där den kunde samlas upp, oftast i en tunna. (se även Trätjära). För husbehovsbränning användes särskilda tjärstenar. En gjutjärnsgryta packad med ved placerades upp och ner på den sluttande hällen där en ränna huggits ut så att tjäran kunde samlas i ett kärl. Sedan förhistorisk tid har trätjäran använts som ett bra impregneringsmedel för träprodukter och tågvirke som man vill skydda mot väta och därmed röta. Användningsområdet för tjäran var förutom smörjmedel och impregnering även medicinsk. Vid lungsot intogs tjockt tjärvatten i form av dryck och vid bensår blandades en del råtjära med en del sprit för daglig smörjning. Vid blodbrist kokades tjära och havremjöl som rullades till kulor, en kula intogs per dag. Tjära är fortfarande en ingrediens i vissa hudsalvor. Man kunde även använda tjära som magiskt fördrivningsmedel av olika slag. Till exempel ströks ofta tjärkors på ladugårdsdörrar som skydd för kreaturen. Om man i stället för kådrik ved från barrträd använder den grova barken från björkar får man inte tjära utan en mer lättflytande olja som traditionellt – speciellt i Ryssland – använts för att smörja och behandla läder. Denna olja har en mycket stark rökig lukt och kallas ofta ryssolja.
