Benskörhet
Osteoporos eller benskörhet (ibland skeletturkalkning) är en sjukdom som innebär minskad benstyrka, vilket ökar risken för benbrott. Osteoporos är den vanligaste orsaken till benbrott hos äldre. Ben som vanligen bryts är bland annat ryggkotor, benen i underarmen, och höften. Innan ett benbrott uppstår upplevs oftast inga symptom. Ben kan försvagas på ett sådant sätt att de bryts vid låg belastning eller till och med spontant. Kronism smärta och minskad förmåga att till normal aktivitet kan vara resultat av benbrott. Normalt sett är benmassan som högst vid 25 års ålder för att sedan minska. Osteoporos kan bero på en lägre en normal maximal benmassa och högre än normal förlust av benmassa. Förlust av benmassa ökar hos kvinnor efter klimakteriet till följd av lägre östrogen-nivåer. Osteoporos kan även orsakas av andra sjukdomar eller behandlingar såsom alkoholism, anorexi, hypertyreoidism, bortopererade äggstockar, eller njursjukdom. Vissa läkemedel kan öka graden av benförlust, såsom: vissa antiepileptika, cellgiftsbehandingar, protonpumpshämmare, SSRI-läkemedel och steroider. Otillräcklig fysisk aktivitet och rökning utgör också riskfaktorer. Osteoporos definieras som en bentäthet som är 2,5 eller fler standarddeviationer lägre än den hos en ung vuxen. Tätheten mäts typiskt sett med särskilda röntgentekniker i höftbenet. Osteoporosprevention innefattar en näringsriktig kost under barndomen och undvikande av läkemedel som bidrar till benskörhet. Insatser för att förhindra brutna ben i dem med osteoporos är god kosthållning, regelbunden motion och förbyggande av fall. Livsstilsförändringar som att sluta röka och att inte dricka alkohol kan också vara av hjälp. Medicinering med bisfosfonater bland de som tidigare brutit ben som följd av sin osteoporos. Hos de med osteoporos, men utan tidigare benbrott är dessa läkemedel inte lika effektiva. Ett antal andra läkemedel kan också vara till nytta. Osteoporos ökar med stigande ålder. Cirka 15 procent av ljushyade i västvärlden i 50-årsåldern och 70 procent av de över 80 år är drabbade. Det är vanligare hos kvinnor. I den utvecklade världen, beroende på metoden är mellan 2 och 8 procent av männen och mellan 9 och 38 procent av kvinnorna är drabbade. Prevalensen av sjukdomen i utvecklingsländer är inte känd. Kring 22 miljoner kvinnor och 5,5 miljoner män i Europeiska Unionen hade osteoporos år 2010. I USA hade år 2010 cirka åtta miljoner kvinnor och en till två miljoner män osteoporos. De med europeiska eller asiatisk härkomst löper större risk att drabbas av osteoporos. Ordet osteoporos är från den grekiska sammansättningen för "porösa ben". WHO:s definition av osteoporos är ett bentäthetsvärde som ligger mer än 2,5 standardavvikelser under värdet för unga vuxna i samma population, detta kallas för T-värdet (T-Score). En jämförels med medelbentäthetsvärdet för en person i samma ålder kallas Z-värde (Z-score). Minskad benmängd är den huvudsakliga orsaken till benskörhet. Skelettet är som starkast i 20–25-årsåldern och försvagas därefter hela tiden. Äldre kvinnor får svagare skelett i och med att de inte längre producerar östrogen. Benmängden regleras av en mängd olika faktorer såsom kost, rökning och motion. Osteoporos kan även vara ett resultat av en bakomliggande sjukdomsprocess, exempelvis cancer och giftstruma. Även njursvikt orsakad av exempelvis en tungmetallförgiftning (t.ex. kadmium) kan i slutändan ge upphov till osteoporos, eftersom minskad njurfunktion stör omsättningen av fosfat och kalcium samt D-vitamin-metabolismen. Fysisk inaktivitet är en av de största kända orsakerna till benskörhet. Dock kan kvinnliga atleter drabbas av det till följd av östrogenbrist, och då samman med menstruationsstörningar och ätstörningar ("de kvinnliga atleternas triad").
Bisköldkörtel
Bisköldkörtel, latin glandula parathyreoidea, paratyreoideakörtel, är ett endokrint organ bestående av vanligen fyra körtlar belägna bakom eller inuti sköldkörteln. Bisköldkörtlarna utsöndrar bisköldkörtelhormon, paratyreoideahormon (PTH). Bisköldkörtlarna utgörs av fyra (i vissa fall sex eller åtta) hormonproducerande körtlar som återfinns bakom sköldkörteln. Det är lätt att skilja mellan vävnad från sköldkörteln och bisköldkörtlarna histologiskt, då bisköldkörtlarna innehåller tätare sammanpackade celler, men vid en operation kan det vara svårare att skilja ut dess vävnader från fett eller sköldkörteln. Bisköldkörteln innehåller två celltyper. Bisköldkörtlarna påvisades först av den engelske anatomiprofessorn Richard Owen när han under vintern 1849-50 dissekerade en tvåtons indisk noshörning (Rhinoceros unicornis) som avlidit i Londons zoo, vilket publicerades 1852 utan att kunna förklara vad de hade för betydelse. Det medförde bland annat att de fick ett rent deskriptivt namn, att de fanns vid sköldkörteln. Det var Ivar Sandström som upptäckte dem även hos andra arter inklusive människan och beskrev detta 1877, då han var läkarstudent vid Uppsala universitet. Bisköldkörtlarna är det senast upptäckta makroskopiska (större) organet i människokroppen. Den enda kända funktionen för bisköldkörtlarna är att kontrollera omsättningen av kalcium, som måste hållas inom ett ganska snävt intervall för att nerver och muskler ska fungera väl. Huvudcellerna ligger i follikelarrangemang omgärdade av många blodkärl. Cellerna har kalciumreceptorer (kalcium-sensingreceptorer) som känner av när nivåerna av kalcium i blodet sjunker och ökar hormonfrisättningen till blodet. Bisköldkörtelhormonerna är proteinhormon som ökar blodets kalciumnivåer genom att. Endokrina sjukdomar som kan drabba bisköldkörteln är primär hyperparatyreos och hypoparatyreos. Hyperparatyreos, överproduktion av bisköldkörtelhormoner ut i blodet leder med tiden till olika skador och rubbningar, som ökad nedbrytning (resorption) av skelettet vilket gör skelettet svagare, så kallad benskörhet, (osteoporos). Motsatsen, hypoparatyreos, det vill säga underskott av produktion av parathormon, är som sjukdom ett mycket ovanligt tillstånd. I sällsynta fall kan det orsakas som en postoperativ komplikation efter sköldkörteloperation. Stimulera osteoklasterna att bryta ner benväv i skelettet vilket innehåller kalcium i form av hydroxapatit. Stimulera tarmarnas upptag av kalcium genom att aktivera vitamin D vilket i sin tur ökar genuttrycket av kalciumbindande protein i tarmmukosan. Stimulerar återupptaget av kalcium från njurarna.
Bäckenfraktur
Bäckenfraktur är en fraktur i bäckenet (pelvis). Drabbade äldre har ofta benskörhet, och skadan uppstår då oftast efter ett lättare trauma (exempelvis fall). Hos yngre är bäckenfrakturer mindre vanliga, och förekommer då främst vid högenergitrauman, såsom bilolyckor eller arbetsrelaterade olyckor. Bäckenfrakturer är antingen stabila eller instabila. Är frakturen instabil innebär det att en del av bäckenet sitter löst och kan röra sig, vilket kan medföra allvarliga skador på inre organ/vävnad. I samband med skadan eller till följd av skadan kan det uppstå allvarliga blödningar, nervskador (i synnerhet i ischiasnerven), skada på urinblåsan, skada på urinvägarna, skada i rektum och/eller skada i vagina. Bäckenfrakturer behandlas antingen konservativt (icke-kirurgiskt) eller kirurgiskt. Vid stabila bäckenfrakturer räcker det oftast med konservativ behandling. Adekvat smärtlindring i samband med tidig mobilisering och rehabilitering är viktigt för att undvika komplikationer såsom lunginflammation, djup ventrombos, urinvägsinfektion, trycksår, etc. Bäckenbrott, 1177 Vårdguiden.
Höftfraktur
Höftfraktur eller höftledsbrott är en fraktur på lårbenet nära dess led mot höftbenet (inte på själva höftbenet). Höftfrakturer kan vara livshotande till följd av de komplikationer som de kan medföra, men snabb behandling och rehabilitering ökar signifikant möjligheterna till överlevnad och god återhämtning. Höftfraktur är ett stort folkhälsoproblem i Sverige med omkring 18 000 fall per år. Genomsnittsåldern bland de drabbade är 82 år, de är ofta multisjuka, en tredjedel har någon demenssjukdom, och ungefär tre fjärdedelar är kvinnor. Hos äldre är ofta fall från ståhöjd i kombination med benskörhet orsaken. Hos yngre är orsaken oftast kraftiga medicinska trauman (exempelvis bilolyckor). Det är vanligt att personer som drabbats av höftfraktur i samband med olycksfallet också fått en axel- eller handledsfraktur. För en person som drabbats av höftfraktur blir det ofta svårt eller omöjligt att gå. Smärta och svullnad i det fakturerade området är vanligt, men om frakturen är "inkilad" (benet har kilats in i sig själv) är symtomen ofta mindre. Eventuellt blir benet förkortat och en utåtrotation av foten sker. Om personen kan gå trots frakturen, finns risk för att benet går av helt om fortsatt belastning sker. Diagnos ställs genom genomgående klinisk undersökning och röntgen. Oftast räcker slätröntgen, men om slätröntgen inte kan påvisa fraktur trots symtom/tecken på höftfraktur kan datortomografi eller magnetkameraundersökning utföras. En höftfraktur kan medföra att personen drabbas av konfusion eller blir sängliggandes, vilket i sin tur ökar risken för lunginflammation, trycksår och urinvägsinfektion. Om frakturen är lokaliserad cervikalt finns risk att kärlskador skett i leden. Kärlskadorna kan leda till utebliven benläkning eller att blodförsörjningen till leden blir så pass nedsatt att det uppstår vävnadsdöd (nekros) i området. Cirka 7-8% av svaga äldre som drabbats av höftfraktur dör inom 30 dagar efter skadan. Tidig operation har visats minska dödligheten markant, vilket har gjort att många sjukhus har skapat en organisation för snabbt omhändertagande av personer som drabbats av en höftfraktur. Behandlingen är kirurgisk, och består antingen av att kirurgen ersätter hela/delar av ledhuvudet (artroplastik) eller opererar in spikar/skruvar/dylikt i benet (osteosyntes). Val av behandlingsmetod varierar beroende på exakt vart frakturen sitter, om den är felställd, om något/några blodkärl i ledhuvudet är skadade och patientens hälso-/allmäntillstånd. Utgångspunkten är en strävan efter att patientens gångförmåga ska återfåså fort som möjligt, då sängläge/immobilisering innebär förhöjd risk för (potentiellt livshotande, särskilt hos äldre) komplikationer. God smärtbehandling är viktigt för att minska den drabbades lidande, förbättra andningsförmågan (hög smärta leder till försämrad andningsförmåga, vilket kan leda till lunginflammation), samt minska risken för trycksår och psykiska besvär (till exempel oro, rädsla eller konfusion). Rehabilitering med hjälp av så kallade interdisciplinära team ger bra resultat för äldre och sköra, visar forskningen. I ett interdisciplinärt team ingår det ofta läkare med geriatrisk eller ortopedisk kompetens, sjukgymnast, arbetsterapeut, sjuksköterska och kurator. Även dietister och socialarbetare kan ingå. Teamet har återkommande uppföljningar och konferenser där patienten och all personal arbetar mot ett gemensamt mål. Arbetssättet ska omfatta en grundlig geriatrisk bedömning och en individuell vårdplanering inklusive utskrivningsplan. I interdisciplinär rehabilitering ingår även översyn av näringsintag, smärtbehandling och tidig mobilisering. Man ska få hjälp att komma upp så snart som möjligt efter operationen. Man tränar vardagliga aktiviteter och muskelstyrka. En utskrivningsplan och uppföljning är också väsentliga delar.
Artistisk gymnastik
Artistisk gymnastik, redskapsgymnastik, är en disciplin inom tävlingsgymnastiken där gymnasten utför olika program med hjälp av ett antal redskap. Se även rytmisk gymnastik och truppgymnastik för andra typer av gymnastik. Den artistiska gymnastiken delas in i disciplinerna manlig artistisk gymnastik (MAG) och i kvinnlig artistisk gymnastik (KAG). Det finns många likheter mellan dessa båda discipliner men också betydande skillnader. Manlig artistisk gymnastik (MAG). I manlig artistisk gymnastik ingår de sex olika redskapen fristående, bygelhäst, ringar, hopp, barr och räck. Kvinnlig artistisk gymnastik (KvAG). I kvinnlig artistisk gymnastik finns fyra redskap: hopp, barr, bom och fristående. Dambarren skiljer sig från herrbarren genom att dambarren har två holmar av olika höjd och herrbarren har 2 holmar på samma höjd. Damernas fristående utförs till instrumental musik till skillnad från herrarna. Varje fristående ska minst vara 1 minut och 30 sekunder och innehålla minst 3 voltlängor, allra helst både bakåt och framåt längor, fristående ska innehålla akrobatiska hopp till exempel som sax-lantmätarhopp. Varje redskap har sin egen karaktär. I friståendet skall till exempel både smidighet, styrka och utstrålning visas. Bommen är 10 cm bred, 5 m lång och är 125 cm hög. Barren är 2 holmar som akrobatik görs emellan. Hopp sker numer på ett så kallat hoppbord eller pegasus. Före 2004 användes en hopphäst. Friståendet kan liknas vid en akrobatisk dans. Precis som allt idrottande på elitnivå så har även den artistiska gymnastiken skador. Viss forskning har visat att 70 procent av skadorna är av lättare karaktär. De mest utsatta tillfällena är under friståendeövningar och då särskilt vid landningar. Biverkningar av sporten som yttrar sig i hämmad tillväxt har även påvisats. Tillväxten hos barn hämmas under perioder av intensiv träning för att sedan accelerera under viloperioder. Det är dock tveksamt om denna accelererade tillväxt är tillräcklig för att helt kunna motverka den inbromsning som sker under aktivt utövande på elitnivå, vilket således kan få till följd att barn som tränat intensivt under sin uppväxt ej når sin mållängd. Effekter som påvisats vid intensiv träning inom den Artistiska Gymnastiken är hur positivt detta påverkar skelettets förbening. Detta minimerar till exempel risken för benskörhet då densiteten på skelettet ökar. gymnastikanimering (engelska).
Leguaner
Leguaner (Iguanidae) är en familj inom klassen kräldjur. Leguaner finns huvudsakligen i Nord- och Sydamerika men det finns också arter på Madagaskar och på några öar i Stilla havet. De blir cirka 12 till 18 år gamla beroende på art. Den gröna leguanen (Iguana) är ett allt vanligare sällskapsdjur i Sverige. Eftersom dess naturliga miljö är tropiska regn- och galleriskogar krävs det att leguanen som husdjur får bo i ett terrarium. I terrariet måste luftfuktigheten hållas tillräckligt hög för att efterlikna djurens naturliga miljö. De måste även ha tillgång till en värmelampa, eftersom de behöver värme för att smälta maten. Man har tidigare trott att leguaner delvis bör utfodras med animalisk föda. Detta har visat sig vara fel, och senare studier har visat att leguanen i vild miljö endast äter växter och vissa frukter, så att deras njurar kan skadas om leguanen utfodras med animaliskt protein. Leguaner i fångenskap kräver en noga balanserad föda för att få ett friskt och sunt liv. Näringsbrist (särskilt kalciumbrist) i leguanens diet kan orsaka benskörhet hos leguanen. Denna sjukdom brukar uppenbara sig vid två till tre års ålder om den utfodrats med olämplig kost. Rekommenderad kost består av 85% grönsaker och ca 15% frukt. Leguanernas systematik är inte helt utredd och har ändrats flera gånger sedan 1989. Vid denna tidpunkt delade herpetologerna Daryl Frost och Richard Etheridge den tidigare leguanfamiljen i 11 familjer vilka fram till dess klassificerats som underfamiljer. De nya familjerna bildar ett taxon med namnet Pleurodonta som är systergruppen till Acrodonta (agamer och kameleonter). Skillnaden mellan dessa två grupper ligger i tändernas konstruktion. Leguane (Iguanidae) Oppel, 1811 Havsleguan (Amblyrhynchus cristatus) (1 art). Conolophus (3 arter, med landiguana). Dipsosaurus dorsalis (1 art). Iguana (2 arter, med grön leguan). Sauromalus (6 arter, med chuckwalla).
