Aortagraftinfektion
Aortagraftinfektion (AGI) avser infektion, oftast bakteriell, i en kärlprotes (graft eller stentgraft) i stora kroppspulsådern. Infektionen kan i sig orsaka episoder med återkommande sepsis (blodförgiftning), alternativt degradera kärlprotesen och den närliggande kärlväggen vilket kan föranleda livshotande blödningar. AGI är associerad med hög mortalitet och kräver generellt kirurgisk intervention med resektion av den infekterade kärlprotesen och kärlrekonstruktion. Den mest aktuella definitionen av AGI enligt Management of Aortic Graft Infection Collaboration (MAGIC) föreslogs av Lyons et al. 2016 och är kriteriebaserad på radiologiska, kliniska- och mikrobiologiska fynd. Detta inbegriper bland annat röntgenfynd i form av gas i nära anslutning till kärlprotesen, närliggande abscesser och förekomst av bakterier vid odlingar från blod- eller explanterad kärlprotes. Behandlingen av AGI består av två huvudsakliga principer: i) Långvarig medicinsk antimikrobiell behandling (antibiotika), ii) Kirurgisk behandling med elimination av infekterat främmande material och rekonstruktion av kärlsegmentet. Radikal resektion av den infekterade kärlprotesen innebär omfattande kirurgi och även i selekterat material vid AGI i bukaorta ligger 30-dagars moraliteten efter genomgånget ingrepp kring 20-30%. I utvalda fall, exempelvis vid fokal infektion eller vid uttalad komorbiditetsbörda kan en konservativ- eller semikonservativ strategi appliceras. Detta innebär livslång antibiotikabehandling, eventuellt kompletterad med kirurgisk debridering av lokalt infekterad vävnad samt partiell resektion av kärlgraftet.
Barnsängsfeber
Barnsängsfeber är en svår febersjukdom som angriper nyförlösta kvinnor, i synnerhet under de första dagarna efter förlossningen. På samma sätt som den närsläktade blodförgiftningen (sepsis) uppträder denna sjukdom under betydligt skiftande former och växlande symptom. Liksom blodförgiftning angriper kroppen via någon yttre skada, så angriper barnsängsfebern via de skador som vid förlossningen uppkommer i kvinnans bäckenorgan. Smittan får sitt fäste i dessa, utvecklar sig hastigt samt förgiftar kroppen, vilket kan leda till att kvinnan dör, och detta ofta inom några få dagar. Sjukdomen kan orsakas av att ämnen, som befinner sig i förruttnelse, överförs på en nyligen förlöst kvinna genom den undersökandes fingrar, via instrument, gångkläder, sängkläder och så vidare. Den kan även framkallas genom blodlevrar, rester av moderkakan och dylikt, som stannat i livmodern och där börjat undergå förruttnelse (då så kallad självinfektion äger rum). Barnsängsfeber var förr i tiden en vanlig och farlig sjukdom, i dag är den sällsynt och kan behandlas med antibiotika. Pyemin, en form av blodförgiftning, var i äldre tid ganska vanlig på lasarett och barnbördshus, där ansamlingar av smittämnen fanns. Barnsängsfebern var känd redan under antiken, men fick efter upprättandet av nämnda typer av inrättningar större spridning och kom att orsaka otaliga dödsfall. År 1664 iakttogs barnsängsfebern på sjukhuset Hôtel Dieu i Paris, och därefter hemsökte den gång på gång, i större eller mindre epidemier, nästan all världens och även åtskilliga gånger Sveriges barnbördshus. Man lärde emellertid med tiden känna sjukdomens spridningssätt. På flera ställen, särskilt i England, lade man märke till att barnsängsfeber ofta angrep ett antal barnaföderskor, som betjänats av samma barnmorska eller samme läkare. Ungraren Ignaz Semmelweis kom att få särskild betydelse för barnsängsfeberns bekämpande. Han hävdade 1847 att sjukdomen berodde på en förgiftning med likgift och framhöll det farliga i att läkare eller studerande sysselsatte sig med anatomiska dissektioner eller liköppningar under den tid som de hade sin verksamhet på förlossningsklinikerna. Han kunde även med statistiskt material bevisa att smittämnena från en patient överfördes med de undersökandes fingrar till friska barnaföderskor och kom slutligen till ungefär samma uppfattning om sjukdomens natur som man hyser i vår tid. Semmelweis teorier och rekommendationer mötte inledningsvis stort motstånd, och accepterades mer allmänt först en tid efter hans död 1865. Barnsängsfeber i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1904).
Norman Bethune
Henry Norman Bethune (kinesiska: 白求恩, pinyin: Bái Qiúēn) , född den 3 mars 1890 i Gravenhurst, Ontario i Kanada, död den 12 november 1939 i Tang härad i provinsen Hebei i Republiken Kina, var en kanadensisk läkare och internationalist som var drivande i den operativa behandlingen av tuberkulos och verkade som kirurg spanska inbördeskriget 1936–1937 och därefter i de kommunistkontrollerade områdena i Republiken Kina 1938–1939. Han dog av blodförgiftning under andra kinesisk-japanska kriget. Efter många års verkan som lungläkare i fäderneslandet bestämde sig Betune för att stötta den Andra spanska republikens kamp mot Francisco Francos kuppregim. I Spanien startade han uppbyggandet av en blodöverföringstjänst för frontområdet. Detta var något nytt för den militära medicinska kåren, men liknande verksamheter blev senare vanliga, särskilt efter Koreakriget och det som amerikanarna fram till 1997 kallade Mobile Army Surgical Hospital, M.A.S.H. Hans arbete ledde till liknande innovationer inom blodöverföringens område. Den 6 juni 1937 lämnade Bethune Spanien och anlände de 18 juni till Montréal i Kanada. De följande sju månaderna deltog han i en solidaritetskampanj för den Andra spanska republiken och reste runt i Kanada och USA. Oroad av nyheterna om Japans intensivare angrepp på kinesiskt territorium bestämde han sig för att stöda de kinesiska kommunisterna och anlände till dem i slutet av februari 1938. Den kinesiska sjukvården var i sämre skick än vad den spanska varit. Det saknades utrustning och yrkesverksamma, de sårade fick ingen behandling och måste ofta fraktas i flera dagar bort från fronten innan de fick läkarhjälp. Bethune började en omorganisation och fick så småningom byggt upp mobila kirurgiska fältsjukhus. Det var mycket svårt att få ett system för blodtransport, vilket skylldes på blockader. Under en operation fick han en skärskada och drabbades av blodförgiftning, vilket ledde till hans död. Hans arbete och outtröttliga insats för Kina gjorde ett djupt intryck även på Mao Zedong, som senare skrev essän Tjäna folket : Till minnet av Norman Bethune , Den narraktige gamlemannen som tog bort bergen.
Ellen Kleman
Ellen Emma Augusta Kleman, född 24 juli 1867 i Karlskrona, död 28 september 1943 i Skeppsholms församling, Stockholm, var en svensk publicist, främst känd som redaktör för Fredrika Bremer-förbundets tidskrift Dagny 1908–1913 och Hertha 1914–1932 samt utgivningen av Fredrika Bremers brev 1–4 tillsammans med Klara Johanson. Hennes föräldrar var kommendörkaptenen Carl Kleman (1820–1872) i Karlskrona och (Johanna) Augusta Grahm (1825–1904). Farfar var Johan Jacob Kleman (1780–1838), som var riksdagsledamot 1828–1830 och justitieborgmästare i Karlskrona. Hon hade en syster Anna Kleman (1862–1940), som också var skribent och aktiv i kvinnornas rösträttsrörelse och en halvbror grosshandlare Fredrik Marianus Kleman född 1858. Ellen Kleman växte upp i Karlskrona och gick elementarläroverk för flickor i staden 1880–1885. Hon började arbeta 1886 som kassör vid sparkasseavdelningen i Blekinge bank i Karlskrona, men flyttade och blev bankanställd i Uppsala och Stockholm. Ellen Kleman var mycket resvan och blev genom sitt intresse för kvinnosaken bekant med Klara Johanson år 1900. Åren 1910, 1911 och 1914 reste de båda till Tyskland, samt gjorde 1918 en rundtur genom Tyskland, Frankrike och Schweiz och Johanson fick 1920 ett stipendium från Stockholms Dagblad, för att resa och studera kvinnors arbetsförhållande efter kriget i Tyskland och Frankrike. Klemans starka intresse för kvinnorörelsen gjorde att hon 1907 blev redaktör för tidskriften Dagny som gavs ut varje vecka i ett 32-sidigt nummer. Hon skötte tidningen utan medhjälpare, men hann ändå med att skriva artiklar, recensioner och porträtt av märkeskvinnor och referat från kvinnokongresser både i och utanför landet. Hon gav 1908 ut en historisk roman med titeln Fabian Wendts hustru som handlar om kvinnor, som blivit styrda och ledda av andra, som det står i boken: "Stängd inne och bunden, utan möjlighet till utveckling och vetskap om sitt eget väsen". 1913 upphörde Dagny av ekonomiska skäl, men Kleman började som redaktör 1914 för den nya tidskriften Hertha (Tidskrift för den Svenska Kvinnorörelsen), som också gavs ut av Fredrika-Bremer-förbundet. Ellen Kleman byggde upp den nya tidskriften till ett samlande organ för den svenska kvinnorörelsen och gav ut 20 nr om året, men antalet minskade efterhand. När hon 1932 slutade på tidningen, skrev hon en avskedsartikel om sin oerfarenhet i journalistik och om en liten litterär bokförsyndelse hon hade på sitt samvete. Hon blev ledamot för förbundsstyrelsen 1921 och ordförande 1922 till 1931 i Fredrika Bremers Stockholmskrets. Tillsammans med sin livskamrat Klara Johanson gav hon ut Per Johan Böklin och Fredrika Bremers korrespondens i fyra stora band (1915–1920). Kort före sin död sammanställde hon ett urval av breven, som kom ut postumt. År 1925 skrev Kleman i serien Svenska kvinnor delen om Fredrika Bremer med nytt källmaterial om släkten Bremer och förhållandet mellan Fredrika och Per Böklin. Den gavs också ut på danska. När hon gått i pension arbetade hon 1934 till 1940 som sekreterare och kassaförvaltare i insamlingen för att hjälpa intellektuella flyktingar. 1942 fick hon utmärkelsen Illis quorum. Hon flyttade tillsammans med sin syster Anna Kleman och Klara Johanson och en tjänarinna 1912 till en lägenhet på Östermalm, Valhallavägen 59 i Stockholm. År 1923 bytte de lägenhet till Valhallavägen 80, men systern flyttade till annan adress något år efter. År 1937 flyttade Ellen Kleman och Klara Johanson till Kungsholmen, Drottningholmsvägen 76, där hon bodde till sin död 1943. Hon dog av akut gallblåseinflammation med blodförgiftning och med blodproppar i lungorna. Styrelseledamot i föreningen Självförsörjande bildade kvinnors vilohem 1908–1913. Ledamot av Sällskapet Nya Idun 1909–1924. V ordförande i föreningen Självförsörjande bildade kvinnors vilohem 1912–1913. Svensk delegat vid Internationella rösträttsalliansens kongress i Budapest 1913. Korresp sekreterare i Stockholms lyceumklubb 1920.
Vilhelm Lundstedt
Anders Vilhelm Lundstedt, född 11 september 1882 i Göteborg, död 20 augusti 1955 i Uppsala, var juris professor i Uppsala från 1914. Vid sidan av Karl Olivecrona var han en av de främsta juristerna inom Uppsalaskolan. Därtill var han riksdagsledamot för socialdemokraterna och en ofta förekommande röst i den offentliga debatten, mycket beroende på sitt starka rättspatos vilket drev honom att många gånger öppet ta ställning i diverse kontroversiella politiska frågor och rättsprocesser. Lundstedt var värdenihilist. Vilhelm Lundstedt var son till kassör Carl Johan Lundstedt och Emelie Pettersson. Han var gift tre gånger: Första äktenskapet 1907–1917 var med Margareta Husvogt från Tyskland och med henne fick han barnet Anders, även han jurist och Ingela Margareta. Andra äktenskapet 1917–1918 med hennes syster Hilda Husvogt och med henne fick han ett barn, Hilda Teodora. Andra hustrun Hilda Husvogt dog av blodförgiftning kort efter förlossningen. Tredje äktenskapet var från 1923 med Sally Ekblom, en speditörsdotter. Lundstedt började sin bana som apotekselev, för att sedan ändra kurs och ta hovrättsexamen, med överbetyg i alla ämnen, vid Lunds universitet 1903, följt 1904 av juris kandidatexamen och av juris licentiatexamen 1908. År 1909 disputerade han och blev samma år docent i civilrätt och tillförordnad professor i processrätt. Han flyttade till Uppsala och utsågs till professor i civilrätt där 1914. År 1938 utökades professuren till att inbegripa romersk rätt. Som lärare kännetecknades han av en excentrisk framtoning och ofta inlevelserika föreläsningar i vilka han på ett övertygande sätt lade fram sina rättsfilosofiska idéer. Den politiska banan började tidigt. År 1913 var han som sakkunnig förordnad att biträda nykterhetskommissionen med utarbetande av lagförslag, och två år senare att biträda bostadskommissionen. Ungefär samtidigt som han fick professuren i Uppsala, blev han medlem av socialdemokraterna. 1919 blev han invald i Uppsala stadsfullmäktige. Lundstedt var 1929–1948 riksdagsledamot i Andra kammaren samt 1941–1942 ledamot av Första lagutskottet. På sin fritid ägnade han sig åt flera sporter, bland annat tennis och ridning. Han var även en begåvad pianist. Lundstedt avled i Göteborg, men var vid tillfället folkbokförd i Uppsala. Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård. En av Lundstedt ofta upprepad paroll var i politiska, såväl som juridiska sammanhang, "det finns inga absoluta rättigheter". Lagstiftning borde grunda sig på samhällsnyttan, menade Lundstedt, som relativist menade han att vad som ansågs vara rätt alltid innebar någonting stipulerat av statsmakten eller samhället. Moral och laglydnad hade alltså inget objektivt värde eller någon egentlig kvalitet, och var inget annat än en känsla, som var mer eller mindre gemensam i ett samhälle. Straff ansåg Lundstedt skulle ses till dess funktion i samhället, och inte till skuld eller rättvisa. Han härledde resonemanget om rätten ur uttrycket "ius positum", att rätten var satt eller given. Tage Erlander beskriver i sina memoarer Nils Karlebys definition av äganderätten, av central betydelse för socialismen, och härleder den ur Lundstedts och Östen Undéns vetenskapliga arbeten. Såväl Lundstedt som Undén tog avstånd från den klassiska naturrätten påpekar Erlander. Detta fick konsekvenser för Lundstedts inställning till folkrätten, som han avvisade som en vidskepelse, rättigheter fick människan som delaktig i samhället i dess ram av påhittade normer. Förutom ovan beskrivna inställning till rättighetsbegreppet bröt Lundstedt ny mark ifråga om rättstillämpningens roll och funktion. Han ansåg det angeläget att domaren gör sig fri från föreställningen att det alltid finns en färdig rättspraxis, som det åligger domaren att utröna och sedan tillämpa i det enskilda fallet. Lundstedt menade här att domaren måste "självständigt uppställa maximer där lagorden icke räcka till". Samhället och rättsordningen, Stockholm, 1922.
Dirigent
En dirigent är den som dirigerar till exempel en orkester eller en kör. Dirigentens uppgift är att leda det konstnärliga arbetet och se till att orkestern, eller kören, arbetar som en enhet. I äldre språkbruk kan ordet även avse en chef eller ledare för ett industriföretag, ämbetsverk eller dylikt. Dirigering i någon form har enligt de flesta musikhistoriker funnits ända sedan 1400-talet. Vid denna tid hade man ännu inte börjat använda taktstreck vid notering av musik, och för att få orkestern att vara samspelt gällde det att hålla ett fast tempo. Fram till 1700-talet använde dirigenterna ofta en tung, ibland stålskodd, käpp och dunkade takten med. En populär anekdot gör gällande att kompositören Jean Baptiste Lully dog av blodförgiftning efter att ha slagit sönder stortån med en sådan käpp. Ett annat populärt sätt att dirigera var att använda hoprullade notblad och dunka i notstället. Taktpinnen, det attribut som de flesta idag associerar till när de hör ordet dirigent, introducerades av Carl Maria von Weber på en konsert i Dresden 1817. Innan 1700-talets mitt sattes tempot dessutom av generalbasen, en ackompanjerande stämma som dirigenten själv spelade på orgel eller cembalo med en hand samtidigt som han markerade takten med den andra. På den tiden användes inget fullt partitur. När Beethoven dirigerade sina verk satt han fortfarande mitt i orkestern på generalbasens plats, men vid det laget hade man slutat att ha ett sådant särskilt ackompanjemang, och han hade ett fullt partitur såsom dirigenterna i dag. Först vid festspelen i Bayreuth 1876 uppträder en dirigent på konsert med ryggen mot publiken, så som vi är vana vid idag. Ett tag på slutet av 1700-talet var det populärt att låta försteviolinisten, konsertmästaren leda orkestern, ett bruk som återupptagits av en del moderna kammarorkestrar, exempelvis Orpheus Chamber Orchestra och Academy of St Martin in the Fields. Persimfans, en sovjetisk symfoniorkester inspirerad av den socialistiska revolutionen, gjorde sig på 1920-talet snabbt ett namn när de uppträdde helt utan ledning, vilket gjordes möjligt genom en komplex demokratisk beslutsapparat och en intrikat orkesteruppställning där alla i orkestern spelade vända emot varandra i en cirkel. Fram till mitten av 1900-talet använde i princip alla dirigenter en pinne av den typ Weber introducerade, i regel en pinne av ben eller elfenben och grepp av ebenholtz. En mycket raffinerad teknik för hanterandet av pinnen utvecklades så småningom. I dag används oftast begreppet dirigentpinne och den är gjord i trä eller ett vitt konstmaterial, plast eller glasfiber, oftast med ett skaft av trä eller kork. Pinnarna, liksom skaftet, utformas i olika längd, tjocklek och vikt alltefter dirigentens önskemål. Många moderna dirigenter har dock övergått till att bara använda händerna. En del av dirigentens rörelseschema följer alltid ett mer eller mindre exakt mönster, som talar om för musikerna var i takten de befinner sig, och förbereder dem på olika insatser. Dirigentens viktigaste arbete utförs dock på repetitionerna, där dirigenten bestämmer hur verket skall interpreteras, tolkas, i avseende på frasering, tempo, dynamik med mera.
