Diabetes
Diabetes mellitus, eller i dagligt tal diabetes, tidigare kallad sockersjuka eller bara socker, är en grupp endokrina sjukdomar, där mängden socker (glukos) i blodet är förhöjt. De vanligaste sorterna är typ 1-diabetes, där autoimmuna processer angriper bukspottkörteln så att den inte producerar tillräckligt av hormonet insulin, och typ 2-diabetes, där cellerna ute i kroppen får en nedsatt känslighet för insulin så att det tillgängliga insulinet inte kan tas upp. Diabetes är en folksjukdom med cirka 500 000 drabbade i Sverige. Typiska symptom för obehandlad diabetes är ökad törst och stora urinmängder samt trötthet. Behandling innefattar sund kost, fysisk aktivitet, att hålla en normal kroppsvikt och att inte använda tobak. Typ 1-diabetes måste behandlas med injektioner av insulin. Typ 2-diabetes kan behandlas med läkemedel (tabletter som ökar insulinkänsligheten eller insulinfrisättningen) och eventuellt med insulin som tillägg. Diabetes finns i många olika former, och det finns i vissa fall gråzoner mellan diagnoserna. Förutom de typer som nämns nedan finns flera andra mindre diagnoser. Ibland kan man se begreppen typ 3- eller typ 4-diabetes, dessa betyder olika saker för olika personer och används inte som diagnos. Typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom där immunförsvaret angriper de insulinproducerande betacellerna i bukspottskörteln. Detta gör att den egna insulinproduktionen först minskar för att sedan helt upphöra, vilket måste behandlas med injektioner av insulin. I Sverige finns omkring 50 000 människor med sjukdomen. Det är vanligast att debuten sker innan 20 års ålder och att den är akut, men sjukdomen kan också debutera senare. Typ 1-diabetes är delvis ärftlig, med flera kända gener som påverkar risken för diabetes. Hos genetiskt känsliga personer verkar insjuknandet utlösas av en eller flera miljöfaktorer, till exempel en infektion av coxsackie B4-virus. Livsstilsfaktorer har ingen inverkan på uppkomsten av typ 1-diabetes. Ärftligheten är dock svag, omkring 90 % av alla barn som insjuknar i typ 1-diabetes har inga nära släktingar med sjukdomen och endast mellan 25 och 50 % av alla enäggstvillingar med typ 1-diabetes har en tvilling med diabetes. Typ 1-diabetes kallades tidigare barn- och ungdomsdiabetes, insulinkrävande diabetes eller juvenil diabetes. Man kan också se beteckningarna 1-diabetes eller T1. Typ 2-diabetes beror på att insulinreceptorerna på kroppens celler av okänd anledning reagerar mindre på insulin. Detta gör att mängden insulin som krävs för att tillgodogöra sig glukos ur blodet stiger varför blodsockret blir högt. Tillståndet behandlas främst genom livsstilsförändringar i form av motion, kostförändringar och rökstopp. Ofta behöver läkemedel i tablettform som minskar insulinresistensen användas. I vissa fall krävs insulininjektioner. Det finns omkring 400 000 typ 2-diabetiker i Sverige. Debuten är ofta gradvis och sker ofta i vuxen ålder. Ärftligheten för typ 2-diabetes är starkare än för typ 1. Omkring 90 % av alla enäggstvillingar med typ 2-diabetes har en tvilling med sjukdomen. Tidigare namn på sjukdomen är icke-insulinkrävande diabetes eller åldersdiabetes. Graviditetsdiabetes liknar typ 2-diabetes, men orsakas av att hormon som utsöndras från moderkakan ger insulinresistens. Behandlingen är främst kost- och motionsbaserad tillsammans med noggrann blodsockerkontroll, men ibland kan insulininjektioner behövas. Obehandlad graviditetsdiabetes gör att fostret får tillgång till stora mängder glukos vilket ger höga födelsevikter. Graviditetsdiabetes är en relativt vanlig komplikation under graviditet (1,5–2 % av alla graviditeter), varför blodsocker övervakas på mödravårdscentralerna och på många håll erbjuds glukosbelastning till gravida, dock saknas nationella riktlinjer och variationen är stor över landet. Kvinnor som haft graviditetsdiabetes löper en ökad risk för att längre fram i livet få typ 2-diabetes. Vanliga symptom vid obehandlad diabetes är.
Diabetes Wellness Network Sverige
Diabetes Wellness Sverige är en insamlingsstiftelse som samlar in pengar till förmån för diabetesforskningen. Stiftelsen arbetar även med att informera allmänheten om diabetes och dess följdsjukdomar. Diabetes Wellness Sverige grundades 2006 och har sedan 2007 ett 90-konto. Stiftelsen är kontrollerad av Svensk insamlingskontroll och av Länsstyrelsen i Stockholms län. Moderstiftelsen är internationell och har systerorganisationer i Finland, England, Frankrike och USA. Alltsedan starten för Diabetes Research och Wellness Foundation i USA 1993 och 1998 i England har organisationen och dess nätverk av organisationer arbetat tillsammans med att sprida information om diabetes samt att stötta forskning som syftar till att hitta ett botemedel mot diabetes. Stiftelsen har sedan starten skänkt ca 65 miljoner till diabetesrelaterad forskning. Alla insamlade medel som skänks till forskningen är privata vilket gör att Diabetes Wellness Sverige är den stiftelse i Sverige som samlat in mest privata gåvomedel till diabetesrelaterad forskning de senaste åren.
Lunds Universitets Diabetescenter
Lunds Universitets Diabetescenter, LUDC, är ett konsortium bestående av tiotalet forskargrupper med totalt cirka 140 forskare vilket gör det till ett av världens största centra inom området diabetesforskning. Arbetet bedrivs i Malmö och Lund. LUDC bildades 2006 då en gemensam anslagsansökan från forskargrupperna beviljades av Vetenskapsrådet, det tioåriga så kallade Linnéstödet. Den övergripande målsättningen för LUDC är att kartlägga grundläggande mekanismer bakom de olika diabetessjukdomarna. LUDC ifrågasätter den gamla uppdelningen av diabetes i två former, typ 1 och typ 2. Sjukdomspanoramat ses som betydligt mer komplext än så. Vägen till en bättre förståelse av diabetessjukdomarnas särdrag går via en kartläggning av de genetiska riskfaktorerna bakom samt deras samspel med miljö och livsstil. Fördjupade kunskaper är en förutsättning för att nå målet – nya, effektivare och mer individanpassade behandlingar och på sikt metoder som kan förebygga och bota diabetes. 2009 beviljades LUDC, tillsammans med Uppsala universitet, ett femårigt anslag från regeringens prioritering av strategiska forskningsområden. Satsningen bedrivs under namnet EXODIAB - Excellence Of Diabetes Research in Sweden. Samma år fick LUDC med samarbetsparter ett femårigt forskningsanslag från EU och läkemedelsindustrier för att flytta fram positionerna i kampen mot diabetessjukdomarnas komplikationer. Projektet heter SUMMIT - Surrogate markers for vascular Micro- and Macrovascular hard endpoints for Innovative diabetes Tools.
Typ 2-diabetes
Världshälsoorganisationens definition av diabetes (både typ 1 och typ 2) av förhöjd glukos vid en enda avläsning med symptom, i övrigt förhöjda värden vid två tillfällen, gäller endera. Debuten av typ 2-diabetes kan fördröjas eller förebyggas med korrekt näring och regelbunden motion. Intensiva åtgärder i livsstilen kan reducera risken med mer än hälften. Oavsett personens ursprungliga vikt eller efterföljande viktförlust, kommer träningen att göra nytta. Beläggen för att endast förändringar av kosten skulle göra någon nytta är emellertid begränsade och endast några belägg pekar på en kost rik på gröna bladgrönsakeroch några talar för ett begränsat intag av sockerhaltiga drycker. För personer med nedsatt glukostolerans kan diet och träning antingen var för sig eller i kombination med metformin eller akarbos minska risken för att utveckla diabetes. En förändrad livsstil är mer effektivt än metformin. Behandling av typ 2-diabetes fokuserar på en förändrad livsstil, en sänkning av övriga riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdomar, och ett bibehållande av blodglukosnivåerna inom ett normalt intervall. År 2008 rekommenderade brittiska National Health Service egenkontroll av blodglukos för nydiagnostiserade typ 2-diabetiker men det kan ifrågasättas om det är fördelaktigt med egenkontroll för de som inte använder flerdos-insulin. Om andra riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdomar, exempelvis hypertoni, högt kolesterol och mikroalbuminuri, behandlas ökar en persons förväntade livslängd. Intensivbehandling av blodtryck (lägre än 130/80 mmHg) jämfört med standardbehandling av blodtryck (lägre än 140–160/85–100 mmHg) resulterar i en något minskad risk för stroke, men ger ingen effekt på dödsrisken i allmänhet. Intensivbehandling för sänkning av blodsockret (HbA1C <, 6 procent) jämfört med en standardbehandling för sänkning av blodsockret (HbA1C på 7–7,9 procent) ser inte ut att ändra dödligheten. Målet med behandlingen är vanligen ett HbA1C på under sju procent eller ett fasteglukos på under 6,7 mmol/L (120 mg/dL), men dessa målsättningar kan komma att förändras efter professionell, klinisk rådgivning, där man tar hänsyn till särskilda risker för hypoglykemi och förväntad livslängd. Det rekommenderas att alla som har typ 2-diabetes regelbundet genomgår oftalmologi-undersökningar. Lämplig kost och motion är grunden till diabetesvård, och ju mer motion desto bättre resultat.Aerobisk träning leder till lägre HbA1C och förbättrad insulinkänslighet. Styrketräning är också till nytta och kombinationen av båda typerna av träning kan vara ytterst effektivt. Diabetesdiet som främjar viktförlust är viktigt. Även om det tvistas om vilken typ av diet som är bäst för att åstadkomma detta, har GI-metoden visat sig förbättra blodsockerkontrollen. Kulturellt lämplig utbildning kan hjälpa människor med typ 2-diabetes att kontrollera sina blodsockernivåer i minst sex månader. Om en förändrad livsstil för de med mild diabetes inte har lett till förbättrade blodsockernivåer inom sex veckor, ska medicinering övervägas. Flera olika klasser av antidiabetiska läkemedel finns att tillgå. Metformin rekommenderas i allmänhet som första linjens behandling, eftersom det finns en del belägg för att det minskar dödligheten. Ett andra oralt medel av en annan klass kan användas, om metformin inte är tillräckligt. Andra läkemedelsklasser inkluderar: sulfonureider, sekretagoger (icke sulfonreider), alfa-glukosidashämmare, thiazolidinedioner, glukagonlik peptid-1-analog, dipeptidylpeptidas 4-hämmare och SGLT2-hämmare. Metformin ska inte användas av dem med allvarliga njur- eller leverproblem. Insulininjektioner kan antingen användas för sig eller som tillägg till orala läkemedel.
Auguste Loubatières
Auguste Loubatières, född 28 december 1912 i Agde, död 9 januari 1977, var en fransk läkare med inriktning på endokrinologi, särskilt forskning kring diabetes mellitus (sockersjuka). Han blev våren 1942 kontaktad av infektionsläkaren Marcel Janbon som ville ha hjälp med att utreda varför en del människor som under ett tyfoidfeberutbrott i trakterna av Montpellier i södra Frankrike behandlades med nya sulfapreparat (VK 57 eller 2254 RP) drabbades av hypoglykemi, fick kramper, förlorade medvetandet och i några fall avled som vid överdosering med insulin. Undersökningarna bekräftade att preparaten hade effekt på en del diabetessjuka, men saknade helt effekt hos andra. Detta bekräftade tidigare misstankar att diabetes mellitus-sjukdomen hade två olika grundorsaker, som allteftersom kom att benämnas diabetes typ 1, som inte påverkas av sulfapreparat respektive diabetes typ 2 där det får blodsockret att sjunka. Snart utvecklades de första perorala effektiva antidiabetesmedicinerna grundade på Janbons och Loubatières undersökningar, preparat ur sulfaanaloggruppen som än i dag används och representeras i Sverige av bland andra Daonil och Mindiab. Loubatières disputerade efter krigets slut år 1946 på sin diabetesforskning.
Kroniska sjukdomar
Kroniska (kroniker) sjukdomar är långvariga (mer än tre månader) eller livslånga hälsotillstånd som det vanligen inte finns något effektivt medicinskt botemedel till. En och samma person kan ha flera kroniska sjukdomar samtidigt (så kallade multipla kroniska sjukdomar). I västvärlden är kroniska sjukdomar en vanlig dödsorsak. Till de kroniska sjukdomarna hör vissa former av medfödda sjukdomar och missbildningar, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, njur-, gall- och leversjukdomar, diabetes, KOL, led-, bindväv- och muskelsjukdomar, tandsjukdomar, neurologiska sjukdomar, allergier, psykiska störningar och kronisk smärta. Kroniska sjukdomar är motsatsen till akuta sjukdomar vilka till skillnad från kroniska sjukdomar oftare har plötslig debut (dock kan kroniska sjukdomar ha akuta faser eller vara kroniskt remitterande med skov). Många, men inte alla, kroniska sjukdomar är allvarliga. Mindre medicinskt allvarliga kroniska sjukdomar är exempelvis herpes, fotsvamp, psoriasis och rosacea. Det finns ingen globalt vedertagen definition av kronisk sjukdom. I svenska regeringens strategi 2014–2017 avses sådana sjukdomar som en person har under sin livstid eller under mycket lång tid. U.S. National Center for Health Statistics räknar som kronisk sjukdom en sjukdom som varar i tre månader eller längre. Beroende på vilken sjukdom det är fråga om har kroniska sjukdomar olika orsaker. Förutom ärftlighet finns flera bidragande faktorer till kronisk sjukdom, till exempel stress, smitta, exponering för skadliga ämnen och gifter, under-, över- eller felnäring, substansmissbruk och stillasittande livsstil. De vanligaste förekommande kroniska sjukdomarna tillhör grupperna hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancersjukdomar, lungsjukdomar såsom astma, allergi och KOL, psykiska sjukdomar inklusive beroendesjukdomar, neurologiska sjukdomar, muskel- och ledsjukdomar samt långvariga smärttillstånd. Även kroniska infektionssjukdomar som HIV/AIDS och hepatit C brukar räknas dit. Många kroniska sjukdomar faller in under kategorin "icke smittosamma sjukdomar" (non-communicable diseases). Icke smittosamma sjukdomar är globalt sett den största rapporterade dödsorsaken, över 60 %. Dödsorsaken är vanlig även i låg- och medelinkomstländer. Kronisk granulomatös sjukdom är en sällsynt ärftlig sjukdom som är en betingad störning i funktionen hos de neutrofila granulocyterna. Det kan ske på grund av en brist på ett enzym som inte dödar bakterier på ett normalt sätt. Kronisk bronkit finns två olika former av kronisk luftrörskatarr. Kronisk slembronkrit är den relativa godartade bronkiten. Det är slemhosta som är den dominerande sjukdomstecknet i denna form. Medan obstruktiva kroniska bronkiten är betydligt allvarligare. HIV/AIDS: Man uppskattar antalet HIV-smittade i Europa till cirka 2,3 miljoner (2011). Många vet inte att de är smittade. De smittade möter fortfarande problem under sjukdomen även om det finns bromsmedicin, behandlingar och information i Europa. HIV är ett virus som skadar immunförsvaret. HIV kan övergå till AIDS, som innebär att kroppens immunförsvar helt slutar att skydda kroppen mot svamp, parasiter, bakterier och virus. Ledgångsreumatism: Börjar ofta som en inflammation i händer och fötter. Smärtan orsakas av att ledkapseln blir inflammerad. Mer än dubbelt så många kvinnor får ledgångsreumatism än män och man blir oftast drabbad kring 50-årsåldern. Diabetes betyder att sockerhalten i blodet är högt. Det orsakas av brist på kroppens eget hormon insulin och i andra fall att insulinet inte är lika effektivt och därför sänks inte blodsockret. Symtomen för diabetes är tydligare än andra sjukdomar, trötthet, dricker mycket, kissar mycket och går ner i vikt (utan att försöka gå ner i vikt) kan tyda på diabetes.
Langerhanska öarna
Langerhanska öarna är döpte efter den tyska anatomen Paul Langerhans som 1869 beskrev "öar av celler" fördelade i bukspottskörteln. Dessa öar av celler visade sig senare producera insulin. Ordet insulin, där insula betyder ö, härstammar också från detta fynd av Paul Langerhans. De langerhanska öarna reglerar homeostasen för näringsämnen hos däggdjur och interagerar på ett komplext sätt med det autonoma nervsystemet och inkretiner. På detta sätt justeras noggrant kroppens metabolism och kroppen kan växla mellan användning och lagring av näringsämnen. Hos människor utgör de langerhanska öarna 2-3 % av bukspottskörtelns totala volym och massa. Trots detta så går hela 15% av organets totala blodtillförsel till de langerhanska öarna. Öarna är generellt sfäriska och med en genomsnittlig diameter på 100−200 μm. Dock varierar form och storlek något mellan olika individuella öar. En bukspottskörtel hos en frisk vuxen människa innehåller ungefär en miljon langerhanska öar. De langerhanska öarna består av flera olika celltyper, de vanligaste av dessa är alfacellerna och betacellerna. Alfaceller producerar glukagon. Öarnas betaceller är den enda naturliga källan till insulin i kroppen. Betacellerna känner av förändringar i de mängder näringsämnen som cirkulerar i blodet och kan svara på ökade nivåer genom att producera insulin som sedan leder till lagring av dessa i levern, muskler och fettvävnad. Betaceller reagerar även på många andra signaler som hormoner, signalsubstanser och neuropeptider vilket då påverkar utsöndringen av insulin. Utöver alfaceller och betaceller finns ett antal andra celltyper i de langerhanska öarna. Några av dessa är D-celler som producerar somatostatin och F-celler som producerar pankreatiskt polypeptid. Hos däggdjur innehåller en typisk langerhansk ö flera tusen endokrina celler. Hos människan är de insulinproducerande betacellerna vanligast och utgör omkring 60% av cellerna. 20-30% är alfaceller, 10% är D-celler, mindre än 5% är F-celler och ungefär 1% är ghrelin-uttryckande celler. Andelen av dessa olika celler, cellernas positionering inom öarna och öarnas fördelning i bukspottskörteln skiljer sig mellan olika djurarter. Många studier av de langerhanska öarna har gjorts på modellorganismer som möss och råttor. Hos dessa finns en kärna av alfaceller och D-celler och runt dessa ligger majoriteten av betacellerna. Hos människan saknas denna tydliga strukturering och alfaceller och D-celler hittas spridda i öarna. Vid typ 1-diabetes bryts de insulinproducerande betacellerna ned av immunförsvaret, och det blir nödvändigt att inta insulin via injektioner. Vid typ 2-diabetes förekommer insulinresistens i insulinberoende vävnader. Betacellerna i bukspottskörteln ökar då sin insulinsekretion. Klinisk transplantation av langerhanska öar är en behandlingsmetod för diabetes som började användas under 1990-talet, främst för svåra fall av typ 1-diabetes där den sjuke drabbas av livshotande hypoglykemier. Metoden revolutionerades efter år 2000 då Edmontonprotokollet publicerades. Tidigare hade endast omkring 10% av patienterna klarat sig utan insulininjektioner efter transplantation av öar men med Edmontonprotokollet började vissa sjukhus nå en nivå där 50% av patienterna fortfarande klarade sig utan insulin fem år efter transplantation. Edmontonprotokollet började efter detta användas på fler transplantationscenter och har förfinats och förbättrats sedan dess. Från år 2000 till 2016 gjordes omkring 1500 transplantationer av langerhanska öar världen över.
