Svällkropp
En svällkropp är en typ av vävnad som finns i könsorganen och som möjliggör erektion. Organet har en svampig konstruktion, med en mängd små hålrum. Svällkroppen kan därför svälla, förstoras och, beroende på typ av svällkroppsvävnad, styvna när vävnaden blodfylls på grund av sexuell upphetsning. I mannens penis finns två typer av svällkroppar: två stycken corpora cavernosa penis (sing. corpus cavernosum) och en corpus spongiosum urethrae. De båda corpora cavernosa omges av en mycket stram bindvävskapsel, tunica albuginea, och fylls under erektion upp till ett mycket högt tryck. Corpus spongiousum, som omger urinröret, omges av en mjukare kapsel och får aldrig lika högt tryck, eftersom detta skulle omöjliggöra ejakulation. Kvinnans klitoris består också av svällkroppsvävnad, corpora cavernosa clitoridis. Vävnaden kan styvna precis som mannens corpora cavernosa vilket innebär att klitoris erigeras vid sexuell upphetsning. En motsvarighet till corpus spongiosum finns i de yttre blygdläpparna, i bulbus vestibuli och kring den yttre delen av slidöppningen, "den vaginala cuffen". Den vaginala cuffen fortsätter upp längs främre slidväggen och omsluter urinröret. Corpus cavernosum är fylld av endotelbeklädda hålrum, som genomkorsas av stråk av glatt muskulatur och bindväv. De glatta musklerna är normalt kontraherade som en funktion av det sympatiska nervsystemet. Vid sexuell stimulering går det parasympatiska nervsystemet igång, vilket leder till en frisättning av kväveoxid i hålrummen. Detta leder till en frisättning av cGMP i de glatta muskelcellerna, vilka slappnar av. Det inrusande blodet kommer så småningom att med sitt eget tryck, och med hjälp av andra muskler, snörpa av avflödet från svällkroppen. Musklerna i penis pressar samman varje svällkroppskammare så att blodflödet på så sätt stoppas. Detta sker ända till sädesuttömningen. På så sätt upprätthålls erektionen tills den parasympatiska stimulationen upphör. Corpus spongiosum har även den hålrum, men härör det sig i stället om sammanväxta venväggar. I övrigt är mekanismen likartad. På senare år har läkemedel som sildenafil (Viagra) och andra fosfodiesterashämmare blivit populära mediciner för erektionsproblem hos män. Fosfodiesterashämmare blockerar nedbrytningen av cGMP (se ovan) vilket förstärker och stabiliserar erektionen.
Impotens
Subjektiva bedömningar om "tillräckligt sexuellt intresse", vilket sedan påverkar förmågan att få erektion, kan alltid ifrågasättas. Av personer som söker hjälp för erektil dysfunktion, har större andelen svårighet att bibehålla erektionen under samlag. Ju lägre Erection Hardness Score, desto större problem att behålla det. Erektil dysfunktion uppträder vanligen plötsligt om det har psykiska orsaker, och mer långdraget om det har fysiska eller fysiologiska. Psykiskt betingad dysfunktion brukar också innebära att erektionen ibland fungerar. För att definieras som erektil dysfunktion i medicinsk bemärkelse, bör tillståndet ha pågått under en period. Vid undersökning kan exempelvis studeras huruvida mannen får erektion i sömnen (vilket normalt förekommer 3-5 gånger per natt) eller när han vaknar. Många gånger är orsaken till erektil dysfunktion multifaktorell, jämför också systemiska sjukdomar. Erektila problem är ett av de första tecknen på hjärt- och kärlsjukdom, samt förekommer ofta hos diabetiker, vid åderförkalkning, berusning av alkohol, och i synnerhet hos yngre, hos personer som blir stressade av tanken att de skulle kunna drabbas av erektil dysfunktion (sexuell prestationsångest) eller annan stress. Relationsproblem kan ligga bakom tillståndet. Priapism, det vill säga smärtsam erektion, kan leda till framtida problem med erektion. Övriga fysiska tillstånd som kan orsaka erektil dysfunktion innefattar fetma, högt blodtryck, sömnstörningar, vissa läkemedel, substansmissbruk (däribland rökning och alkoholmissbruk), MS och Parkinsons sjukdom. Metabola syndromet och bukfetma korrelerar signifikant med erektil dysfunktion. Psykiska besvär kan vara depression, ångeststörningar, psykoser, med mera. Vidare kan män drabbas om de är utarbetade eller saknar självförtroende. Endokrina sjukdomar utpekas ofta som grundorsaken till erektil dysfunktion, och då i synnerhet testosteronbrist som i sin tur dels kan vara åldersbetingad (jämför andropaus), dels uppkomma som en konsekvens av exempelvis hypogonadism. Om testosteronbrist orsakar erektil dysfunktion hänger detta samman med ett allmänt minskat intresse för sex, både i vaket tillstånd och under sömn. Hyperprolaktinemi kan också yttra sig i erektil dysfunktion, eftersom det sänker dopaminet. Vidare kan hypotyroidism (dock mer sällan giftstruma) ha erektil dysfunktion som symtom. Många sjukdomar leder till hormonstörningar som kan i sin tur ge erektil dysfunktion. Dit hör anorexia nervosa, sjukdomar och läkemedel som ökar östrogennivåerna, och näringsbrist. Hyperkortisolism påverkar ofta nivåerna av könshormonerna, och kan leda till erektionsproblem. Om mannen har neurologiska problem, kan detta påverka förmågan att få erektion. Erektionen regleras av hjärnstrukturerna hypotalamus, limbiska systemet och talamus. Om dessa hjärnstrukturer skadas av exempelvis stroke eller hjärnblödning, påverkas erektionsförmågan. Skador i ryggraden, bäckenfrakturer, medicinska ingrepp i bäckenområdet (såsom prostatektomi) kan också få erektionsförmågan att svikta. Prostatacancer är en relativt vanlig orsak till nedsatt sexuell förmåga. Själva diagnosen kan ge en minskad sexlust och leda till en minskad samlagsfrekvens. Vid en hormonbehandling blockeras testosteronet vilket ytterligare ökar impotensen. För patienter med impotens är utvecklandet av impotens en av de största farhågorna. Vid impotens till följd av radikal prostatektomi varierar förutsättningarna att få tillbaka den erektila funktionen utifrån patientens ålder, erektila funktion före ingreppet samt huruvida operationen var nervsparande eller ej. Sannolikheten för att förmågan att få erektion återgår till det normala är större vid en nervsparande prostataoperation än vid en icke-nervsparande sådan.
John Holmes
John Holmes, född som John Curtis Estes 8 augusti 1944 i Ashville i Ohio, död 13 mars 1988 i Los Angeles i Kalifornien, var en amerikansk pornografiskådespelare. John Holmes är troligen en av de mest kända och största porrskådespelarna i historien och har blivit kallad för pornografins Elvis. Holmes blev främst känd för sin mycket stora penis vars storlek aldrig var officiellt klarlagd, men enligt Holmes egna utsago var den 34 cm lång. Han debuterade inom pornografin kring 1967 när pornografi var förbjudet och slog igenom i filmrollen Johnny Wadd 1971. Under återstoden av 1970-talet var Holmes pornografibranschens klarast lysande stjärna, vilket han inte var sen att utnyttja, och blev snart känd som en mytoman fast nära vänner och familj beskrev honom som blyg och osäker men väldigt generös. Han började emellertid missbruka både crack och kokain och lagfördes även för stöld. Hans tilltagande missbruk medförde erektionsproblem och filmrollerna blev färre och färre. Inte hjälpte det heller när VHS slog igenom stort i början av 1980-talet, och för att finansiera sitt missbruk och utsvävande liv började Holmes prostituera sig och involverade sig i organiserad brottslighet, vilket resulterade att han blev han åtalad för mord i det så kallade "wonderland murders" – ett rån mot en narkotikaliga som slog fel, något som han dock frikändes från. Mot slutet av sitt liv spelade Holmes även in en film med gaypornografi. År 1985 blev han diagnosticerad med hiv. Holmes var gift två gånger och medverkade i nära 3 000 pornografiska filmer, varav de sista så sent som 1986 då han fick ett lukrativt erbjudande av ett bolag att spela in två filmer i Italien. Han höll då sin hiv-smitta hemlig, något som skapade stort raseri bland medskådespelarna, vilka dock inte hade blivit smittade. John Holmes dog 1988, 43 år gammal, i sviterna av aids. Filmen Boogie Nights från 1997 baserades på John Holmes liv, där Mark Wahlberg spelar en person med liknande karriär. År 2003 spelades filmen Wonderland in. Den handlar om Holmes liv. Val Kilmer har huvudrollen i filmen.
