Fetmaepidemin i Sverige
Vid 1960-talet började fetmaepidemin i USA och spred sig långsamt till Sverige. Dock blev pandemin först märkbar vid 1980-talet till följd av den allmänna värnplikten. I och med den allmänna värnplikten vid 1980-talet syntes det allt oftare övervikt i mönstringen av svenska soldater. På grund av det stora antalet överviktiga män som skulle ha utfört värnplikt men istället sållades bort, fick SCB uppgift att undersöka övervikt och fetma i både vuxna och barn. Dessa rikstäckande studier som fördes av den Statistiska Centralbyrån kom fram till att barn i slutet av 1900-talet blev statistiskt mer överviktiga och drabbade av fetma. För vuxna (16 till 84-åringar) tyder statistiken på ökningar av övervikt och fetma mellan 1980- och 1990-talen. Slutsatsen av Statistiska Centralbyråns rapport menar att anledningen till just den dramatiska utvecklingen av övervikt är snabbmatsinvasionen, som karaktäriseras av mat med ett lågt näringsinnehåll och ett högt kaloriinnehåll. Vid sekelskiftet stabiliserades dock denna trend av övervikt på 35% för kvinnor och 50% för män (19-23). Dock belyser studien själv att dessa siffror kan vara missvisande, eftersom statistiken är självrapporterad, vilket löper risken för upprepad underskattning. MONICA-studierna som fördes av världshälsoorganisationen (WHO) i Göteborg och norra Sverige i början 1990 till 2006 kom fram till något högre förekomst av fetma än SCB:s självrapporterade siffror. Däremot tyder båda studierna på ett likartat mönster 1990 i Sverige, vilket var att den svenska befolkningen blev allt mer överviktiga. Den WHO-styrda MONICA-studien kom också fram till att trots att den svenska populationen blev allt mer överviktiga, var diabetesförekomsten och medicineringen mot fetma opåverkad. Vid 2006 påbörjade Folkhälsomyndigheten deras årliga undersökning av förekomsten av fetma och övervikt i Sverige. Undersökningen delade upp den svenska befolkningen i fyra olika åldersgrupper. Dessutom delade folkhälsomyndigheten upp åldersgrupperna i ytterligare fyra delgrupper vilket var kön, födelseland, län och utbildningsnivå. Som effekt av detta har tydliga trender kunnat belysas. Vid början av 2006 var den totala förekomsten av övervikt och fetma vid 46 procent i åldrarna 16-84. År 2020 ökade den totala förekomsten till 52 procent, med 6 procentenheter. Av de fyra åldersgrupperna som fanns i undersökningen (16-29-åringar, 30-44-åringar, 45-64-åringar och 65-84-åringar) var det den yngre åldersgruppen som bidrog mest till denna ökning. De två äldre åldersgrupperna, 45-64 och 65-84 år, led 62 procent av övervikt och fetma sammantaget. Inom åldersgruppen 30-44 år led 46 procent av gruppen av fetma och övervikt sammantaget. För den yngsta åldersgruppen var andelen enbart 29 procent. Enligt rapporten har yngre personer med förgymnasial samt gymnasial utbildningsnivå större risk att lida av fetma och övervikt än äldre personer med eftergymnasial utbildningsnivå. Det visar sig också att personer som är födda utanför Norden men nu bor i Sverige har också en större risk att lida av övervikt och fetma än de som är födda i Sverige. Andelen överviktiga och feta varierar också beroende på län enligt Folkhälsomyndigheten. Länet med den lägsta andelen överviktiga och fetma lidande var Stockholms län på 44 procent och det län med högsta andel var Gävleborgs län på 62 procent. Förekomsten av övervikt var högst för män om förekomsten kön fördelas. 57 procent av alla män i åldrarna 16-84 led övervikt och 46 procent av alla kvinnor i åldrarna 16-84 led av övervikt. För enbart fetma var kvinnor mer troliga att lida av fetma, 16 procent av alla kvinnor, 15 procent för män. Folkhälsomyndigheten förväntar sig att denna trend av ökad förekomst av fetma och övervikt i Sverige kommer att fortsätta. Uppskattningen är att vid 2030 kommer 56% av den vuxna svenska befolkningen mellan 16 och 84 år vara överviktiga.
Fetma
Den vanligaste behandlingsmetoden mot fetma är olika dieter för bantning. Specifika dieter kan ge en kortvarig effekt, medan kosthållning som begränsar kaloriintaget rekommenderas för viktnedgång vid fetma. Dieter för bantning kan på egen hand vara effektivt för viktnedgång vid fetma. År 2002 beskrev Statens beredning för medicinsk utvärdering att det fanns ett tiotal olika kirurgiska metoder för operation av fetma och flera varianter av respektive metod. Av de kirurgiska metoder som tillämpades då i Sverige hade gastric bypass den starkaste vetenskapliga dokumentationen och den bästa effekten på viktnedgång . Idag är även operationsmetoden Gastrisk sleeve vanlig där magsäcken smalnas av för att minska näringsupptaget. Träning, motion och fysisk aktivitet rekommenderas ibland som en behandlingsmetod mot fetma. Fysisk aktivitet står dock bara för 10-30% av den energi som förbränns varje dygn. (Resten går åt till basal metabolism samt den energi som krävs för att bryta ner mat.) Det betyder att det krävs mycket långsiktig fysisk aktivitet för att åstadkomma en liten viktminskning. Ökad fysisk aktivitet åtföljs dessutom ofta av ökat återhämtningsbehov och ökat energiintag, vilket snarare leder till en viktökning. Undersökningar tyder på att många personer överskattar hur mycket energi som förbränts vid fysisk aktivitet och därför äter mer för att kompensera. Samtidigt sjunker den basala metabolismen, vilket gör att viktnedgången uteblir. Energiförbränning når ganska snabbt en platå, vilket gör att fysisk aktivitet mer än två-tre gånger per vecka har ungefär samma effekt som daglig fysisk aktivitet. Generellt sett fungerar fysisk aktivitet i samband med diet som en viktminskningsmetod, men sämre som enskild metod. Grekerna var de första som uppmärksammade fetma som ett medicinskt symtom. Hippocrates skrev att "Korpulens är inte en sjukdom i sig själv, men förebud för andra". Den Indiske kirurgen Sushruta (700-talet före kristus) relaterade fetma till diabetes och hjärtsjukdomar. Han rekommenderade fysiskt arbete för att bota det och dess biverkningar. För den större delen av mänsklighetens historia har människan kämpat emot en brist på mat. Fetma har därför historiskt sett ansetts som ett tecken på förmögenhet och framgång. Det var vanligt bland högre tjänstemän i Europa under medeltiden och renässansen såväl som i de antika östasiatiska civilisationerna. Vid starten av den industriella revolutionen kom man till insikt att den militära och ekonomiska makten av nationen var beroende av både kroppsstorlek och styrka hos dess soldater och arbetare. Ökandet av den genomsnittliga body mass index (BMI) från vad som nu anses vara underviktig till ett normalt spann spelade en signifikant roll i utvecklingen av de industrialiserade samhällena. Längd och vikt ökade båda genom 1800-talet i den utvecklade världen. Under 1900-talet när populationen nådde sin genetiska potential för längd började vikt att öka mycket mera än längd, vilket resulterade i fetma. På 1950-talet med den ökade välfärden minskade barnadödligheten, men genom den ökade kroppsvikten blev hjärt- och njursjukdomar allt vanligare. Under denna period blev försäkringsbolag allt mera medvetna om kopplingen mellan vikt och förväntad livslängd och ökade premierna för de överviktiga. Många kulturer har genom historien sett på fetma som ett resultat av karaktärsfel. De feta individerna i grekisk komedi var frossare och föremål för hån och förlöjligande. Under kristna tider var mat sett som en inkörsport till synderna lättja och lust. Gregorius I och Thomas av Aquino har skrivit om den katolska kyrkans syn på frosseriet, som de fördömer. I moderna västliga kulturer ses övervikt som oattraktivt och fetma är oftast associerat med olika negativa stereotyper. Individer av alla åldrar utsätts för social stigmatisering, och kan bli måltavlor för mobbare och utfrysta av kollegor. Fetma är återigen en anledning till diskriminering.
Bukfetma
Bukfetma eller central obesitas, är en typ av fetma som orsakas av fettansamling runt organen i bukhålan och runt tarmarna (visceralt fett). Bukfetma kan också definieras som ett stort midjemått, oavsett vad personen har för midja-höft-kvot och BMI. Bukfetma kan ingå som symtom på metabolt syndrom samt ökar risken för högt blodtryck och typ 2-diabetes. Gränsen för bukfetma för kvinnor är ett midjemått över 80 eller 88 cm, och för män ett midjemått över 94 eller 102 cm. Bukfetma ökar risken för att dö av hjärt-kärlsjukdomar. Risken ökar innan personen uppnått gränsen för bukfetma. Ett flertal sjukdomar kan göra att buken sväller upp av andra orsaker än av fettansamling, så exempelvis ascites. Fetma har sedan lång tid visat sig korrelera starkt med att insjukna i, eller dö i förtid av, vissa sjukdomar, däribland hjärt-kärlsjukdomar, högt blodtryck och typ-2-diabetes. Nyare forskning har visat att midjemåttet är ett bättre sätt att bedöma risken, då dessa sjukdomar korrelerar med bukfetma, inte med kroppsvikt. Risken ökar redan när kvinnor har ett midjemått över 80 cm och män har ett midjemått över 90 cm, helt oavsett vilket BMI de har. En kvinna med övervikt och timglasformad kropp men med ett midjemått under 80 cm, löper alltså inte samma risk som en person med äppelformad kropp med ett midjemått över 80 cm som är smalare än den förra. Unga kvinnor med övervikt tenderar att ha kvar den timglasformade kroppen hon har som normalviktig, medan kroppsformen med stigande ålder tenderar att bli mer äppelformad med relativt sett större midjemått (mer bukfetma). Hos män finns, oavsett ålder, en stark korrelation mellan kroppsform och vikt med en ökad tendens till äppelform (bukfetma) med ökande vikt. Det ökade midjemåttet som kvinnor får med stigande ålder tillskrivs som regel de sänkta östrogennivåerna, medan lägre midja-höft-kvot och större byst (timglasformad kropp) framför allt beror på höga nivåer östrogen och progesteron. Höga värden av kortisol, som vid Cushings syndrom, leder till bukfetma. Tillväxthormonbrist kan ge en kroppstyp med minskad muskelmassa och mer bukfetma. Hos kvinnor kan det tyda på polycystiskt ovariesyndrom. I vissa fall kan bukfetman vara ett symptom på metabolt syndrom. Eftersom placeringen av kroppsfett är relaterad till personens kön, har det länge antagits att könshormonerna spelar roll i uppkomsten av bukfetma. Länge antogs testosteron och dihydrotestosteron (DHT) orsaka tillståndet. Kvinnor med bukfetma antogs lida av hyperandrogenism. Dock verkar kvinnor med bukfetma ha låga nivåer DHT, men forskningen angående andelen viskeralt fett och nivåer androgener hos kvinnor har också gett högst motstridiga resultat. Hos män däremot visar nyare forskning entydigt att bukfetma hänger samman med låga testosteronnivåer. Metabolt syndrom, där bukfetma är ett kardinalsymtom, hos män har ett starkt samband med hypogonadism (dåligt fungerande könskörtlar). Å andra sidan verkar östrogen skydda mot bukfetma, då östrogen bland annat leder till ökad tendens till att ansamla underhudsfett (inte viskeralt fett). Hög andel brunt fett, vilket troligen aktiveras av katekolaminer, minskar troligen midjemåttet. Bukfetma hänger ihop med en rad olika sjukdomar, vilka nedsätter livskvaliteten eller kan vara direkt dödliga. Till den senare gruppen hör hjärt-kärlsjukdomar, högt blodtryck och typ 2-diabetes. Tyvärr är den svår att motverka och även svår att tvinga tillbaka, men med rätt kosthållning och med rätt typ av fysisk aktivitet går den att behandla. Bukfetma är dock mindre vanligt förekommande än underhudsfett runt magen, vilket är enklare att få bukt med. Sekundära könskarakteristika.
Gallblåseinflammation
Kolecystit eller cholecystit även kallat gallblåseinflammation, är inflammation i gallblåsan. Symptomen är övre högersidig buksmärta, illamående, kräkningar och ibland feber. Ofta föregås kolecystit av ett akut gallstensanfall. Smärtan vid kolecystit varar längre än vad som är typiskt vid ett gallstensanfall. Utan adekvat behandling är det vanligt med återkommande episoder av kolecystit. Akut kolecystit kan kompliceras av gallstenspankreatit. gallstenar som sätter sig i den gemensamma gallgången (ductus choledoccus). eller inflammation av gallgångarna, så kallad kolangit. Fler än 90 procent av fallen av akut kolecystit orsakas av att gallgången har blockerats av en gallsten. Riskfaktorer för gallsten är bland annat: p-piller, graviditet, en släkthistoria av gallsten, fetma, diabetes, leversjukdom eller snabb viktminskning. Ibland kan akut kolecystit uppstå till följd av vaskuliter, cellgiftsbehandling eller vid återhämtning från större trauma eller brännskador. Kolecystitmisstänke grundas på symptombilden och vissa laboratorietester. Bukundersökning med ultraljud är typiskt sett den metod som används för att bekräfta diagnosen. Behandlingen innebär vanligen att man tar bort gallblåsan med en titthålsoperation, och om det är möjligt görs detta inom 24 timmar. Bildtagning av gallgångarna under kirurgin är rekommenderad. Rutinmässig användning av antibiotika inför kirurgi är kontroversiell. Antibiotika rekommenderas om det inte är möjligt att utföra kirurgi i god tid, eller om fallet är komplicerat. I de fall det förekommer stenar i den gemensamma gallgången, kan dessa antingen tas bort före operation med ERCP eller under operation. Komplikationer vid kirurgi är ovanliga. I de fall där kirurgi inte är möjlig, kan gallblåsan dräneras med så kallad kolecystostomi. Ca 10–15 procent av vuxna i den utvecklade världen har gallsten. Kvinnor har oftare stenar än män och stenar förekommer oftare bland dem som är över 40 år. Vissa etniska grupper drabbas oftare, till exempel drabbas 48 procent av amerikanska indianer av gallsten. Bland dem med stenar, drabbas 1–4 procent av gallstensanfall per år. Bland dem som får gallstensanfall kommer cirka 20 procent att utan behandling utveckla akut kolecystit. Resultatet och prognosen vid borttagen gallblåsa är i regel goda. Utan behandling kan tillståndet övergå till kronisk kolecystit. Ordet kolecystit kommer från grekiskan, cholecyst- betyder "galla" och -it som suffix åsyftar "inflammation". Det är inte klart om alla som haft ett gallstensanfall eller akut gallblåseinflammation behöver opereras. Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma om en operation på grund av akut gallblåseinflammation minskar besvär eller risken för komplikationer jämfört med att inte operera och istället avvakta om nya besvär uppstår. I kliniska studier med uppföljning upp till 14 år där man avvaktat med operation efter ett gallstensanfall och akut gallblåseinflammation finner man att en förhållandevis stor andel patienter inte återkommer med nya besvär. Dock kan i en del fall besvären vara allvarligare vid återfall. Det är dock fördelaktigt att operera akut gallblåseinflammation med laparoskopi i akut skede jämfört med planerat ingrepp i senare skede. Risken för komplikationer förefaller vara densamma. Laparoskopisk operation (titthålsoperation) vid akut gallblåseinflammation minskar den totala risken för komplikationer till hälften jämfört med öppen operation.
