Finnar
Finnar är en etnisk folkgrupp, som i mera allmän betydelse identifierar sig med det finska språket och kulturen. Majoriteten av finnar bor i Finland. Det bor även finnar, och ättlingar till dessa, utanför Finland, bland annat i Sverige (sverigefinnar, tornedalingar), USA (amerikafinnar), Norge (kväner, norgefinnar), Estland, Ryssland och Kanada (kanadafinnar). I början på 1910-talet skapades, i Finland, ett sätt beteckna de olika språkgrupperna, i Finland. Begrepp såsom finne (finskt), finländare (finländskt) och finlandssvensk (finlandssvenskt) började standardiseras under denna tidsperiod. Dessförinnan hade termen finne oftast använts om alla invånare i Finland. I Sverige görs ibland inte skillnad mellan sverigefinnar och andra inflyttade finländare, medan sverigefinlandssvenskarna ofta glöms bort. Man bör alltså vara försiktig med hur uttalanden tolkas. Avses sverigefinnar eller sverigefinländare i allmänhet.
Finlandssvenskar
Ur folkrättsligt perspektiv utgör finlandssvenskarna en minoritet, men enligt den finländska lagstiftningen är båda nationalspråken jämställda (de jure). I verkligheten finns det stora brister i den språkliga jämställdheten och i den praktiska tillämpningen av språklagstiftningen. Finlandssvenskarna uppfyller kriterierna för en etnisk grupp, men vanligen diskuteras identiteten inte i de termerna De flesta finlandssvenskar anser att de är finländare bland andra, samtidigt som de har en egen finlandssvensk identitet. Vissa uppfattar inte enbart finlandssvenskarna som en etnisk minoritet utan som en nationalitet. Identitet debatteras flitigt bland forskare och allmänhet, vad identiteten innehåller och vilka den omfattar är en omdiskuterad fråga. Ett prov på att ordet finlandssvensk har en konnotation av etnicitet är att det helst används för personer födda och uppvuxna i Finland, med finlandssvenska föräldrar, men sällan för svenskspråkiga som själva flyttat till Finland (från Sverige). Ålänningar ser sig själva främst som ålänningar, och finlandssvenskar bara i så måtto att de är finländare (Åland är enligt lag enspråkigt svenskt, i motsats till resten av landet). Den åländska dialekten, åländska, ligger närmast uppländska av de östsvenska målen. Det verkar sannolikt att stora delar av befolkningen i nutida Finland talat finsk-ugriska språk sedan sten- eller bronsåldern, eller senast sedan tidiga järnåldern - samt också att befolkningen överhuvudtaget då var liten och gles. Arkeologin avslöjar att det redan under bronsåldern funnits handelskontakter, kulturutbyte och sannolikt även utbyte mellan dessa finnugrier och skandinaver, från nutida Sverige. Frågan om när och hur svenskar och det svenska språket kom till nutida Finland är svår, eftersom arkeologiska rön inte meddelar något om språket (utöver att föremål vittnar om handel och kulturutbyte). Många antar emellertid att det har funnits s.k. svear i Finlands kusttrakter före år 1000. Under 1100-talet började trakten kring Åbo (det så kallade Egentliga Finland) integreras i sveakungens maktsfär - på samma villkor som övriga landskap som sedan blev Sverige. Många svenskar flyttade från främst östra Svealand till de västra och sydvästra delarna av den del av Sverige som kallades Österland (södra Finland) under 1200-talet. Åland bör ha varit en svenskspråkig region tidigare, senast under järnåldern. även om själva termen finlandssvensk började användas först i början av 1900-talet. Före 1900-talet hade man inte behov av att betona ordet "Finland" i sammanhang med svenskarna i Finland. Snart efter det andra världskriget och de sista språkstriderna som tog slut på 1930-talet, började samhällsklimatet starkt inbegripa en fosterländsk idé om ett folk med två språk. Denna idé som började redan under andra häften av 1800-talet innehöll en romantisk uppfattning av staten med betoning på dess nationalkaraktär. Den finlandssvenska språkvetaren Leif Höckerstedt anser att denna syn var i strid med historien, den tidigare uppfattningen och med folkets vardagserfarenheter. Enligt Leif Höckerstedt har uppfattningen om finlandssvensken som en finne som andra blivit allt vanligare och ses som ideologiskt önskvärd bland finlandssvenskarna i de förfinskade områdena i huvudstadsregionen. Han själv ser finlandssvenskarna som inget annat än en svensk populations expansion till Finland och påpekar att finnar och finlandssvenskar delar en viktig politisk gemenskap men detta innebär inte en gemensam etnisk grupptillhörighet. Forskaren Charlotta Hedberg har presenterat likadana åsikter. I dagens läge (2000-talet) är finlandssvenskarnas förhållande till Sverige någonting som en del finlandssvenskar tar avstånd från eller väljer att inte betona. Majoritetens värderingar påverkar den svensktalande minoriteten i Finland i ännu högre grad numera. Av historiska skäl anses en tanke om en distinkt svensk folkgrupp bland finnar lätt chauvinistisk och ofosterländsk.
Finländare
Finländare är ett samlingsbegrepp (hyperonym) för alla medborgare och i Finland bosatta personer, oavsett vilken språkgrupp eller etnisk grupp (till exempel finnar, samer och romer) de tillhör. Finland är ett land med två formellt likställda nationalspråk: finska och svenska. Finländarna indelas huvudsakligen i två grupper på grundval av vilken språkgrupp personerna tillhör: finskspråkiga finnar och svenskspråkiga finlandssvenskar. Här kan vidare nämnas att det är endast i den allmänna språkstatistiken som de svenskspråkiga ålänningarna räknas till finlandssvenskarna, för övrigt benämns de för ålänningar eller utomlands med den övergripande termen, finländare. Samer och romer är officiellt erkända nationella minoritetsgrupper i Finland. Ryssar utgör den största invandrargruppen. I början på 1910-talet uppstod i Finland behov av att, på ett adekvat sätt, beteckna de olika grupperna av invånarna i landet. Begrepp som finne (finskt), finländare (finländskt) och finlandssvensk (finlandssvenskt) myntades, i deras nya betydelse, under denna tidsperiod. Dittills hade termen finne använts om alla medborgare i Finland. Debatten om termfrågan pågick ett bra tag, tills språkvetare Rolf Pippings förslag vann bifall år 1912. Rolf Pipping anses således vara den som myntat begreppen. Det bör dock påpekas att man i Sverige inte alltid har klart för sig distinktionen mellan de ovan nämnda termerna. Enligt finländska Statistikcentralens preliminära uppgifter var Finlands folkmängd 5 522 848 i slutet av juli 2019. Tabellen visar respektive språkgrupps tio vanligaste efternamn i mars 2012. Observera att statistiken även inkluderar finländska medborgare folkbokförda utanför Finland, samt icke finländska medborgare folkbokförda i Finland. Totala befolkningens medellivslängd: 79,55 år. Finländska männens medellivslängd: 76,09 år. Finländska kvinnornas medellivslängd: 83,15 år. Kända finländare: Kategori:Finländare.
Sverigefinnar
Sverigefinnar (finska: ruotsinsuomalaiset, eller ruosut) är en etnisk, till del finskspråkig, nationell minoritetsgrupp i Sverige. Finnar räknas som en av Sveriges officiella nationella minoriteter. Den finska som talas av sverigefinnar brukar ibland kallas för sverigefinska. De första inflyttade finsktalande till den dåvarande västra rikshalvan var skogsfinnar från Savolax i den dåvarande östra rikshalvan. De började komma som svedjejordbrukare från senare delen av 1500-talet till skogsbygder i södra Norrland och Mellansverige. En del flyttade också vidare till Hedmark fylke i Norge. Den meänkielitalande befolkningen i Tornedalen är inte resultat av någon migration i historisk tid. Gränsen drogs 1809 efter Finska kriget inte längs någon språkgräns, utan genom ett finsktalande område. I Sverige betraktas meänkieli officiellt, till skillnad från i Finland, som ett eget språk, varför de meänkielitalande i Sverige har status som en särskild minoritetsgrupp. Sverigefinnar är benämning på personer bosatta i Sverige som har finska som sitt modersmål. De ingår tillsammans med (de svensktalande) sverigefinlandssvenskarna i samlingsbegreppet sverigefinländare för alla i Sverige bosatta personet med bakgrund i Finland. Under den tid, då det som idag är Finland var en del av Sverige, förekom migration mellan olika delar av landet, till exempel lockade Stockholm som huvudstad folk också från andra sidan Ålands hav. Många svedjebrukande savolaxare flyttade västerut. Spår av inflyttade skogsfinnar finns i Svealand och Norrland, där så kallade finnmarker eller finnskogar uppstått sedan 1500-talet. Efter det att sverigefinnarna i dessa områden assimilerats till majoritetssamhället, har nya grupper av finsktalande kommit till Sverige, främst under andra halvan av 1900-talet. I slutet av 1940-talet och i början av 1950-talet utgjorde finsktalande finländare omkring hälften av dem som flyttade från Finland till Sverige. Den andra hälften utgjordes av finlandssvenskar. Numera beräknas finnarnas andel av invandrarna från Finland till mellan 75 procent och 85 procent. På grund av att Sverige saknar en allmän språkstatistik går det inte att få exakta uppgifter om invånarnas språkliga och/eller etniska tillhörighet. Därför är det omöjligt att ange något exakt tal för hur många sverigefinnar som det finns i dagsläget i Sverige. Genom åren har det dock gjorts en del forskning över invandrare från Finland till Sverige. Sverigefinnarna fick nationell minoritetsstatus den 1 april 2000. Detta ger rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar i de geografiska områden där "språken har använts av tradition och fortfarande används i tillräcklig omfattning" (förvaltningsområde för finska). Dessa områden omfattade ursprungligen fem kommuner i Norrbotten och Lappland (Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå), vilka 1 januari 2010 för finska utökades med ytterligare arton kommuner i södra Sverige (Botkyrka, Eskilstuna, Gävle, Hallstahammar, Haninge, Huddinge, Håbo, Köping, Sigtuna, Solna, Stockholm, Södertälje, Tierp, Upplands Väsby, Upplands-Bro, Uppsala och Älvkarleby, Österåker, Östhammar) och den 1 maj 2010 med ytterligare tre (Borås, Surahammar och Västerås). Göteborg blev finskt förvaltningsområde 1 februari 2011. Aktivister inom de sverigefinska leden har funnits sedan länge, och kampen för att höja finskans status i Sverige har också pågått sedan länge. Speciellt Carl Axel Gottlund, som brukar kallas för sverigefinnarnas apostel, var utmärkande för den finska saken i Sverige. Redan 1830 grundades den första sverigefinska föreningen i Stockholm av Gottlund där alla finnar i Sverige, inräknat svedjefinnar, oberoende av medborgarskap var välkomna. Vid sidan om att fungera som en klubb för gemensam trevnad, hade föreningen som syfte att befrämja det finska språket och litteraturen i Sverige. Som sverigefinsk kulturtidskrift utkommer tidningen Liekki. Norrbottens län 60 000 (27,7%).
Skogsfinnar
Skogsfinnarna försörjde sig till en början på svedjebruk, men omkring 1640 begränsades svedjebruk i lag för att skog behövdes för bergsbruk. Savolaxarna blev då torpare, i Bergslagen med skyldighet att arbeta som kolare knutna till bergsbruken. De finnar som arbetade inom svenskt hyttbruk sedan mitten av 1500-talet kunde troligen även komma från andra delar av östra rikshalvan. Dessutom var fiske och jakt av betydelse. Orsaken till flyttvågen var bland annat markbrist i de finländska skogarna, svält till följd av lilla istiden och den svenska statens intresse av att bryta nya marker i barrskogsmarker, något som underlättades av savolaxbornas färdigheter i svedjeteknik. För nyodlingen fick de några skattefria år av staten efter utfärdande av kunglig resolution. Flyttvågen accentuerades efter klubbekriget — ett bondeuppror i Österbotten från 1570-talet till 1597. Finnar kom till gruvor och hyttor i Bergslagen redan vid 1500-talets mitt. Det finns såväl sägner som trovärdiga uppgifter om att finnar stött på rika malmådror. Till de säkra uppgifterna hör Mårten Finne (1628) beträffande Nya Kopparberget i Ljusnarsbergs socken och Göran Simonsson Puttoinen (1639) beträffande Hällefors silvergruva i Västmanland. Svedjefallet i stora orörda skogsmarker gav upphov till en lättrörlig och mycket expansiv befolkning. Savolaxarnas kolonisation av tidigare erämarker i Finland var snabb och omfattande på 1500-talet. När tillgången på outnyttjade områden minskade i Finland, började savolaxare söka sig över till den västra rikshalvans barrskogar. En bidragande orsak till flyttningsrörelsen var också de bördor och missförhållanden som befolkningen i Finland drabbades av genom Gustav Vasas söners krigföring mot Polen och Ryssland. Svedjefinnar kom till de egentliga finnmarkerna först under 1580- och 1600-talets början. Tidigare fanns bosättningen i älvdalarna, kring vattensystem och på lättodlade slätter, medan de stora skogarna stod orörda. Många bosatte sig även i skogarna på den norska sidan om gränsen, och området på båda sidor gränsen kallas Finnskogen. År 1686 fanns något över 1200 finnar i Norge. Man räknar med att bortemot 12.000 finnar i huvudsak från Savolax och norra Tavastland, många från Rautalampi, flyttade till Värmland, Dalarna, Västmanland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och södra Lappland från 1570 och fram till början av nästa sekel. Grannäs är ett exempel på finnbosättning i södra Hälsingland som kartlagts genom arkeologiska utgrävningar. De skogsområden där många finska bosättningar funnits kallades finnskogar. Gårdarna och byarna som bebotts av skogsfinnar kallas finnbosättningar. Behovet av en specifik gårdsbenämning grundar sig på de särskilda omständigheter som ofta funnits kring etableringen: skattefrihet, svedjebruk, bebyggelsens art med ria, rökstuga och bastu. Hur det såg ut i en sådan rökstuga beskrevs av en kapellpredikant i Norra och Södra Finnskoga på 1830-talet. Finnarna valde ut torra skogsmarker, helst södersluttningen av en bergås. Ju högre belägen, desto bättre var marken, för då minskade faran för nattfrost med åtföljande nödår och svält. På den utsedda platsen fälldes alla träden och fick ligga och torka till nästa sommar, då sveden antändes. Detta skulle enligt en gammal tradition ske på tre ställen och med tre slags eld: skotteld, flinteld och gnideld, som uppkom genom att trästycken gneds mot varandra. Då eldarna möttes, skulle det smälla, och ju hårdare det small, desto bättre blev rågen, trodde man. Så snart elden slocknat, och innan ännu askan svalnat, skyndade man sig att uppluckra marken med en hacka eller med en enkel harv bestående av granar med vidsittande grenstumpar. Därefter såddes finnrågen och myllades ned med en buskharv.
Finlandia
Finlandia är en symfonisk dikt komponerad för orkester 1899 av Jean Sibelius, senare också arrangerad för kör. Finlandia är ett av Sibelius mest kända verk, kanske främst på grund av dess symbolvärde. Tondikten uruppfördes på Pressens dagars festföreställning på Svenska Teatern 1899 under namnet Finland vaknar, som del av musiken till en serie tablåer av Kaarlo Bergbom med text av Eino Leino och Jalmari Finne. Verket uppfördes av Helsingfors filharmoniska sällskaps orkester under ledning av kompositören. Festföreställningen hade ordnats som en av många protester mot februarimanifestet, med vilket man försökte inskränka den finska autonomin. Sibelius hade skrivit två andra stycken i denna anda, Atenarnes sång som uruppförts i april och Islossningen i Uleå älv med premiär i oktober. Finlandia uppfördes upprepade gånger tiden därefter. Robert Kajanus tog med verket på sin orkesters Europaturné, som avslutades på världsutställningen i Paris 1900. Namnet på verket varierade tills det från sommaren började kallas Finlandia, för att undvika ryska censurlagar. Sibelius omarbetade 1911 delar av musiken, exklusive Finlandia, till Scènes historiques I op. 25, på svenska "Historiska bilder I". Finlandia kom att framföras på många ställen i världen, också med text. I Finland skrevs texter till hymnen av bland annat Jalmari Finne, Yrjö Sjöblom och Wäinö Sola. Sibelius arrangerade slutligen Solas text i omarbetad form för manskör och orkester, med uruppförande 1938. Den text som kom att bli den mest populära beställdes av kören Mieskuoro Laulu-Miehet, skrevs av V.A. Koskenniemi och uruppfördes med Sibelius godkännande den 7 december 1940. På svenska sjungs denna version i översättning av Joel Rundt. Som filmmusik är Finlandia mest känd från filmen Die Hard 2. Orsaken till att musiken spelas i den filmen kanske beror på att regissören Renny Harlin kommer från Finland. I. Väinämöinens sång. III. Hertig Johan i Åbo slott. IV. Finnarna i det trettioåriga kriget.
