Alkoholförgiftning
Alkoholförgiftning är en form av akut drogförgiftning som kan drabba en individ när denne konsumerar mycket mer etanol än denne klarar att förbränna. Alkoholförgiftning kräver att den drabbade tas till sjukhus, där personen magpumpas. Svåra fall av alkoholförgiftning kan leda till döden. Alkoholförgiftning är en form av akut drogförgiftning, vilket av sjukvården räknas som en psykisk störning, som dock också kan ge fysiska komplikationer. Liksom andra fall av drogförgiftning är toleransnivån individuell: personer har olika förutsättningar att tåla alkohol, beroende på psykisk hälsa och fysiska problem (se stress - sårbarhetsmodellen). En person med en latent psykisk eller fysisk störning kan tåla mycket litet alkohol innan ruset övergår i en aggressiv personlighetsförändring, vilket kallas patologisk förgiftning. När den personen tillnyktrar försvinner personlighetsförändringen tills nästa gång personen dricker. Fysiska sjukdomar som tillsammans med alkohol kan orsaka patologisk förgiftning innefattar alla systemiska sjukdomar, däribland nedsatt njurfunktion och infektionssjukdomar. Dock kan en ännu inte upptäckt hypoglykemi ge samma symtom som alkoholförgiftning. Stora mängder alkohol ger alltid alkoholförgiftning, oavsett hälsa, det finns en gräns för alla. Oavsett vilken gräns personen har innan förgiftningstillstånd uppkommer, så yttrar sig förgiftningen med psykiska symtom som skiljer sig från hur personen blir av berusning. En berusad människa kan vara pigg, glad och upprymd, men vid förgiftning blir personen som regel aggressiv, stingslig eller deprimerad. Ännu värre förgiftning leder till att medvetandegraden sänks, innan personen somnar. I riktigt allvarliga fall kan personen få delirium, hamna i koma eller drabbas av konvulsioner. Alkoholens negativa påverkan på kognitionen innebär att en person som druckit mycket kan drabbas av olyckshändelser, till exempel ramla och slå skallen för att balanssinnet inte fungerar. Till följd av berusning kan personen alltså få fysiska skador. Det kan vara svårt att skilja alkoholförgiftning från symtomen efter hjärnskada. Eftersom kräkningar är vanligt, förekommer det att alkoholförgiftade kvävs av uppkastningar sedan de tuppat av. Alkohol påverkar flera fysiologiska processer. Därför kan stora mängder alkohol, eller en svag fysik, ge skador på inre organ eller leda till cirkulationssvikt. Förgiftningstillstånd är övergående, när alkoholen har förbränts är tillståndet över. Skador på inre organ är dock bestående.
Svampförgiftning
Svampförgiftning syftar på konsekvenserna av att ha förtärt giftiga svampar, allt från milt illamående, via leverskador till död. Många svampar innehåller starka gifter som gör dem skadliga för människor. Modern forskning har också visat på förekomsten av skadliga, till och med livsfarliga, ämnen i svampar som tills nyligen ansågs vara goda matsvampar. Den absolut vanligaste orsaken till svampförgiftning är att en giftig svamp förväxlats med en ätlig. Risken för detta är stor dels för oerfarna svampplockare, dels vid svampplockning i en främmande trakt, där svampfloran skiljer sig från den man känner. Giftiga svampar kan också växa i eller invid ett bestånd av snarlika ätliga svampar. Giftsvamparna i Norden finns främst i vissa svampgrupper, varför risken för förgiftning kan minskas genom att plocka svamp som inte lätt kan förväxlas med giftsvamp. Flera ätliga svampar måste förvällas innan de kan ätas, de är giftiga, men giftet i dem är vattenlösligt och sköljs ur svampen vid kokning, vattnet blir då giftigt och måste hällas ut innan svampen kan förtäras (giftet kan också avdunsta, varför god ventilation behövs). Flera fall av svampförgiftning har även rapporterats efter förtäring av psykedeliska svampar, röd flugsvamp och andra giftiga svampar, i försök att uppnå en narkotisk effekt. Också icke-giftiga svampar kan vara olämpliga att äta innan de upphettats tillräckligt. Alla sorters svampar, även ej giftproducerande, har också en benägenhet att samla miljögifter. Giftig svamp kan smaka milt och behöver inte ge omedelbara förgiftningssymtom eller några uppenbara symtom överhuvudtaget. Till exempel märks symptomen efter förtäring av vit flugsvamp först då giftet redan gjort bestående skada och vissa gifter har långsiktig verkan i form av ökad risk för cancer eller minskad fortplantningsförmåga. Svampförgiftning kan leda till svåra skador och till och med döden, men går oftast att behandla om sjukvård uppsöks redan vid misstanke om förgiftning. I vissa länder finns särskilda nödnummer för giftinformation, till exempel i Finland där Helsingfors universitetscentralsjukhus giftinformationscentral tillhandahåller dygnetruntrådgivning, medan andra länder rekommenderar det allmänna nödnumret (112 inom EU och i många andra länder). I Sverige kan icke-akuta fall bli vidarekopplade till Giftinformationscentralen. Om svamp- eller matrester sparas så kan det utredas vilken svamp och vilket gift som har orsakat förgiftningen. Giftinformationscentralen - Svamp. En privatpersons sida om svampgifter. Södertörns svampförenings sida om svampgifter.
Arsenikförgiftning
Arsenikförgiftning är ett tillstånd som uppstår till följd av förhöjda halter av arsenik i kroppen. Om exponeringen skett under en kortare period kan symptomen omfatta kräkningar, buksmärta, encefalopati, och tunn, vattning, ibland blodinnehållande diarré. Exponering under längre tid kan ge upphov till förtjockning av huden, mörkare hud, buksmärta, diarré, hjärtsjukdom, domningar och cancer. Den vanligaste orsaken till långvarig exponering är intag genom förorenat dricksvatten. Grundvatten blir oftast förorenade naturligt, men förorening av grundvatten kan även ske till följd av gruvdrift eller jordbruk. Halter i dricksvatten bör enligt rekommendation understiga 10 ug/l (10 delar per miljard). Andra källor till exponering kan vara från giftavfallsplatser och genom intag av traditionell folkmedicin. De flesta fall av arsenikförgiftning är oavsiktliga. Arsenik verkar genom att förändra funktion hos kring 200 olika enzym i kroppen. Diagnosen arsenikförgiftning ställs efter prov av urin, avföring, blod eller hår. Förebyggande åtgärder är att undvika vatten som innehåller hög halt av arsenik. Detta kan göras genom att använda särskilda filter eller genom att använda regnvatten istället för grundvatten. Det saknas stöd för någon specifik behandling vid långvarig exponering. Vid akut förgiftning är behandling med dehydrering av stor vikt. Dimerkaptosuccinsyra (DMSA) eller dimerkaptopropansulfonat (DMPS) kan användas, medan dimerkaprol (BAL) inte rekommenderas som behandling. Hemodialys är också en möjlig behandling. Genom sitt dricksvatten exponeras fler än 200 miljoner människor i världen för högre än vad som anses vara säkra nivåer av arsenik. De värst drabbade områdena är Bangladesh och Västbengalen. Akut förgiftning är ovanlig. Toxiciteten hos arsenik har beskrivits så långt tillbaka som till 1500 f.kr. i Ebers papyrusen. Giftinformationscentralens databas för läkare - Arsenik.
Algblomning
Algblomning eller vattenblomning är en kraftig tillväxt av planktonalger där de på kort tid bildar stora populationer. Normalt blommar planktonalger nära vattenytan eftersom det är ljusast där. Starkt solsken och lugnt väder där inte vattenytan rörs om, och god tillgång av näringsämnen som kväve och fosfor ger goda betingelser för att algblomningen ska komma igång. Algblomningar förekommer naturligt och är en viktig del av näringskedjan i havet. De kan också vara resultatet av människans övergödning. När blomningen avklingar sjunker algerna till botten vilket kan orsaka syrebrist. Begreppet skall inte blandas samman med den blomning som förekommer hos blomväxter. "Vattublom" finns belagt 1702 och "vattenblomning" 1785. Man sade helt enkelt att vattnet "blommade" när det blev grönt utan att egentligen riktigt ha klart för sig varför, som Johan Gottschalk Wallerius skrev i Hydrologia 1748: "De Sjöar, som sägas grönska och blomma om sommaren, hafva ... sin gröna färg antingen af små Tall och Gran Frön som lägga sig på vattnet, eller ock af vattuörternas blommor och frön". Även om Linné besrev Byssus flos-aquae vid den tiden, var det inte förrän mikroskoperingen tog fart under 1800-talet som man började förstå hur det förhöll sig - Fredik Anton Wrangel skriver 1827: "Weis's mening att vattnets blommande endast skulle härröra från förruttnade sjöväxter, synes mig sannolikast kunna förklaras derigenom att han i synnerhet fästat sig vid lukten ... uti Sverige förekomma under namn af vattnets blommande mindst trenne särskilta väl bestämda vatten-Alger ...". Beteckningen "algblomning" är en 1900-talsprodukt och tas med i Svenska Akademiens ordlista först 1986 ("vattenblomning" kom med 1950). Algblomningar förekommer naturligt och utan dem skulle näringskedjan i havet kollapsa. Under sen vinter eller tidig vår så sker vårblomningen när det blivit tillräckligt ljust och näringsämnen ackumuleras i vattnet. Ofta blir det även en höstblomning när vattnet rörs om under hösten och näringsämnen blir tillgängliga för algerna igen. Ibland blommar algerna även vintertid. I Östersjöns bräckta vatten orsakas algblomningar av cyanobakterier, tidigare kallade "blågröna alger". Dessa blomningar kan se ut som gröngul soppa eller trådig massa, och ibland som stråk av tunna trådar eller gryn i vattnet. Vissa arter, till exempel katthårsalg, Nodularia spumigena, kan vara giftiga. N. spumigena producerar nodularin som är ett hepatotoxin (det vill säga ett toxin som påverkar levern). Olika arter är olika giftiga men toxiciteten kan också variera inom samma art. Symptom på förgiftning är illamående, kräkningar, diarré och eventuellt feber, samt hudirritationer och öronbesvär. Vuxna drabbas normalt inte av förgiftning, medan mindre barn lättare får kallsupar samt dricker badvatten, och därmed löper större risk att få i sig algtoxiner. Husdjur, boskap och vilda djur löper stor risk att bli förgiftade och kan till och med dö av förgiftningen då de dricker mer vatten. Rekommendationen är att inte bada vid kraftig algblomning då algtoxin kan irritera hud och ögon även om man inte sväljer vatten. Om vattnet under algblomningssäsongen är så grumligt att man inte ser fötterna när man står med vatten till knäna ska man också vara försiktig då halten cyanobakterier i vattnet kan vara hög även om inga ansamlingar bildats. Man ska vara extra försiktig med hundar och små barn, och inte vistas nära vatten med kraftig blomning. I Västerhavet har algblomningar ibland skadat fisk, framförallt odlad lax, och ibland påverkat hela ekosystemet. Musslor som äter algerna tar upp eventuellt gift från algerna och blir därmed giftiga för människan. Chrysochromulina polylepis blommade i Skagerrak och Kattegatt 1988 och ledde till massdöd av fisk. Karenia mikimotoi blommade i Skagerrak 1966 och ledde till massdöd av fisk, och den orsakat massblomning ett flertal gånger sedan dess.
Hembränning
Hembränning betecknar olovlig framställning av spritdryck eller annan dryck innehållande etanol. När sprittillverkning i hemmet varit tillåten har benämningen varit husbehovsbränning. Sprittillverkning för eget bruk har varit förbjuden i Sverige sedan 1855. Samma år infördes också spritskatt. Den sprit som tillverkas på det här sättet är skadlig som all alkohol, men den kan inte i små mängder orsaka dödlig förgiftning och blindhet. Sådana skador orsakas av den metanol som är snarlikt etanol i lukt och smak men framställs genom en helt annan process. Samvetslösa försäljare blandar in metanol i etanol eller säljer den ren, vilket varje år orsakar många dödsfall. År 1447 introducerades aqua vitae (destillerat vin) i Sverige för att användas i kruttillverkningen. Snart märkte man att vätskan var drickbar och den blev snabbt så populär att Sten Sture efter bara drygt ett par decennier förbjöd den i Stockholm. Fram till 1600-talet var det endast bryggarskrået som hade rätt att tillverka brännvin för försäljning, vilket gjorde att hembränningen ökade i hela landet. Under fälttåg i Ryssland lärde sig svenskarna att bränna brännvin av säd och husbehovsbränningen förbjöds. Bristen på säd under nödåren efter Poltava gjorde att Karl XII förbjöd brännvinstillverkning av brödsäd. Svenskarna lärde sig att tillverka brännvin av potatis under 1700-talets mitt. Eftersom potatis är en svårlagrad gröda blev brännvinsbränning ett sätt att ta hand om överskottet. Så sett hjälpte brännvinet till att sprida potatisen. År 1775 infördes ett statligt monopol på brännvinsbränning och man förbjöd all import av alkohol. Kronans brännerier blev efter en kort guldålder olönsamma och 1787 släpptes husbehovsbränningen åter helt fri. Superiet ökade stadigt. På 1850-talet bildades det första Systembolaget tillsammans med en tillverkningsförordning och 1860 förbjöds åter husbehovsbränningen. I början på 1900-talet hade nykterhetsrörelsen tagit fart och det statliga monopolet på sprittillverkningen var ett faktum 1905. Vin &. Spritcentralen förstatligades och fick då också monopol på vinförsäljningen 1919. Hembränningen ökade igen vartefter alkoholen blev alltmer svåråtkomlig och dyr. Alltsedan Sverige blev medlem i EU 1995 och alkoholrestriktionerna stadigt blivit färre har antalet anmälningar om hembränning minskat. Nationellt anmäldes 1338 fall i Sverige år 1995. 2013 var siffran nere på 94. Flest fall av hembränning anmäldes i norra Sverige. Avståndet till den billiga spriten verkar också ha betydelse. Vanligen jäses socker, jäst och vatten till en svagt alkoholhaltigt mäsk, men i princip kan vilken svagt alkoholhaltig dryck som helst destilleras. Destillering av mäsken för att koncentrera alkoholen och få bort vissa föroreningar. Detta kan göras i någon form av hembränningsapparat. plastbrännare, FOA-brännare, spiralbrännare eller konventionell destillator. Innehav av destillationsapparat som är avsedd för spritframställning kräver tillstånd. Den destillerade spriten späds ut till ca 40 procent och hälls genom ett rör med aktivt kol en eller flera gånger. Kolreningen tar bort finkeloljor och andra obehagliga smakämnen som uppstått under jäsningen och som koncentreras av destillationen.
Mjöldryga
Mjöldryga (mjölöka) (lat. Secale cornutum) är ett vilstadium, så kallade sklerotier, av sporsäcksvampen Claviceps purpurea. Denna är en parasitisk svamp som angriper flera vilda gräs, men även sädesslag som råg, korn, ris och vete. Det är dock vanligast att råg drabbas då den blommar länge vilket gör den mer utsatt för mjöldrygeinfektion. Inom jordbruket är den därför en växtsjukdom. Namnet mjöldryga kommer av att de svartvioletta och böjda sklerotierna förr ansågs "dryga ut" mjölet. Sklerotierna innehåller dock flera starkt giftiga alkaloider, bland annat ergotamin, ergometrin, ergocristin, ergocryptin, ergocornin och histamin, och svår förgiftning kunde bli följden av att äta bröd med förekomsten av mjöldryga. Mjöldrygesvampen Claviceps purpurea har sporer som är trådlika och 0,1 millimeter stora. Dessa fastnar på värdväxtens blommor där de gror och infekterar blommans fruktämne. När svampens hyfer värdväxten så bildas snart en vit, mjuk och fårad massa av mycel. I mycelets fåror sitter anlag till fruktkroppar hopade och de avsöndrar stora mängder av ovala och genomskinliga konidier. Konidierna bakas in i en klibbig vätska som har söt smak. Denna vätska lockar till sig flugor och andra insekter till de infekterade växterna, vilket gör att svampen snabbt kan sprida sig till andra blommor. Detta är den huvudsakliga spridningen av konidierna, men spridningen kan i viss mån också förmedlas av vind och regn. Så småningom upphör emellertid konidieavsöndringen och på sensommaren ombildas de angripna fruktämnen till 0,5 till 2 centimeter långa och cylindriska sklerotier. Det är dessa man kallar för mjöldryga. Sklerotierna är på ytan svartvioletta (därav artepitet purpurea) men inuti består de av en vit köttig mycelievävnad. Sklerotiernas tillväxt pågår ganska länge och på så sätt kan de slutligen skjuta ut nästan mer än 1 centimeter ur axen. Det gör att man under fuktiga somrar ser sklerotierna förekomma på vilda gräs och på odlade sädesslag, särskilt råg. Eftersom sklerotierna innehåller starka gifter, är denna utdrygning av mjölet inte önskvärd. Om sklerotierna får övervintra växer ett skaftat, 1 till 3 centimeter långt så kallat stroma med rödaktig topp ut från sklerotiet. Ofta kommer flera stroman ut från samma sklerotium. Det är i dessa svampens sporer bildas. Ända sedan antiken har man känt till att mjöldryga i bröd kunde förorsaka svåra epidemiliknande förgiftningar (mjöldrygeförgiftning, ergotism, dragsjuka, antoniuseld). Den tidigaste användningen av mjöldryga som dokumenterats är troligtvis som läkemedel i kinesisk medicin 1100 f.Kr. Den ska då ha använts som hjälp vid förlossningar för att inducera muskelsammandragningar i livmodern eller minska blödningarna som uppstår när moderkakan släppt från livmodern. Det finns även dokumenterat att mjöldryga drabbat både assyrier och romare under Antiken. Under Julius Caesars invasion av Gallien, drabbades hans soldater svårt av förgiftad säd, vilket kan ha berott på mjöldrygeförgiftning. Bruket av mjöldryga (som den är) i folkmedicinen har praktiskt taget upphört på grund av att det kan ge livshotande förgiftningar, med kramper och mentala störningar som följd. I större doser kan det leda till döden. Drogen användes länge för att få igång värkarbetet under förlossningar. Läkaren David Hosack konstaterade dock 1822 att många kvinnor dog av livmoderruptur efter att ha medicinerats med mjöldryga. Som följd fick det att användningen av mjöldryga för det ändamålet minskade kraftigt. Tidigare hade mjöldrygan kallats pulvis ad partum (ung. förlossningspulver) men kallades ofta hädanefter för pulvis ad mortem (ung. dödspulver). År 1951 uppstod en mjöldrygeepidemi i det franska samhället Pont-Saint-Esprit då man registrerade 250 fall av förgiftning. Den sista svenska epidemin inträffade på 1800-talet. Ett av de namn mjöldryga kunde tillhandahållas under förr var Secale cornutum, som betyder "hornråg".
