Gulsot
Gulsot även kallat ikterus är ett tillstånd då ämnet bilirubin ansamlas i kroppen och gör så att huden, och bindhinnan (konjunktiva) som ligger framför sclera (ögonvitorna) tillsammans med andra slemhinnor antar en gulaktig färgton. Gulsot är sålunda ett symptom, och inte en sjukdom i sig, men används ibland också som benämning på vissa av de bakomliggande sjukdomarna: "smittsam gulsot". Gulsot kallades förr gallfeber. Ansamlingen av nedbrytningsprodukt av blodets hemoglobin i kroppen kan orsakas av ökad blodnedbrytning, dålig leverfunktion eller stopp "nedströms" från levern. Den vanligaste orsaken till gulsot är leverinflammation (hepatisk ikterus), till exempel hepatit A, B och C som orsakas av virus. Gulsot kan uppstå även vid exempelvis förgiftningar eller cancer i levern. Många olika gifter och läkemedel kan vid överdos orsaka leverskada och gulsot. Vid destruktion av röda blodkroppar uppstår prehepatisk ikterus som vid exempelvis malaria. Posthepatisk ikterus orsakas av gallstas (hindrat avflöde av galla). Detta kan orsakas av exempelvis gallsten, tumörer (både godartade och elakartade processer) och corpus alienum (främmande kropp). Vanligaste bakomliggande infektioner i Sverige är hepatit A, B eller C som alla orsakas av virus. Hepatit A smittar via förorenat vatten och mat medan de två andra smittar via blod och andra kroppsvätskor, främst genom smittade sprutor eller via sexuell kontakt. Trötthet, feber, illamående och kräkningar är tidiga symtom, men infektionen kan också vara symtomfri. Typiskt för hepatit är att ögonvitor och hud blir gula, och urinen kan bli mörkt rödaktig genom att färgämnet utsöndras via njurarna. Det finns vaccin mot hepatit A och B. De olika typerna av smittsam gulsot har fått bokstavsbeteckningar med utgångspunkt från i vilken ordning de har upptäckts. De vanligast förekommande i Sverige är hepatit A, B och C. Alla tre orsakas av olika virus. Sjukdomssymtomen är likartade, men det finns stora skillnader när det gäller hur sjukdomarna smittar, hur många som insjuknar, sjukdomens förlopp och risken för bestående infektion och komplikationer. Spädbarn kan också få symptomet gulsot 2–3 dygn efter förlossningen. I det fallet beror det på att bilirubin är en restprodukt från nedbrytning av röda blodkroppar. Vid födseln har barn oftast ett överskott av röda blodkroppar samtidigt som levern inte ännu har tillräckligt med kapacitet att bryta ner bilirubinet. I svensk folktro trodde man förr att gulsot kunde ha orsakats av att en gul fågel hade flugit över ens obäddade säng på morgonen. Ett botemedel inom folkmedicinen var att äta någon del av en gul fågel, oftast en gulsparv. Det gick också bra att äta gul mossa, saffran, svavel, smörblommor, ägg eller något annat gult enligt principen att lika botar lika. Ibland kunde även avföring eller djurlöss förtäras som botemedel. Vid bortmätning användes en gul tråd och vid smörjning skulle man krypa genom en gul garnhärva.
Wolfgang Amadeus Mozart
År 1791 hade Mozarts opera Trollflöjten premiär på en förstadsteater utanför Wien. Då hade dock Mozart endast två månader kvar att leva. Mozart dog i Wien, strax före sin 36:e födelsedag, fem minuter i ett måndagen den 5 december 1791. Vid hans dödsbädd fanns Constanze, hennes syster och en läkare. Süssmayr har gått till musikhistorien som den som fullbordade Mozarts sista verk, men han var inte den förste som fick uppdraget. Änkan Constanze vände sig först till Joseph von Eybler, som arbetade på Sequentia fram till Lacrimosa, men inte ansåg sig värdig uppgiften att slutföra mässan. Uppdraget gick till sist till Süssmayr, som lånade det mesta av Eyblers kompletteringar till de tidigare satserna, och själv komponerade de satser som förväntas för att komplettera en requiemmässa, Sanctus, Benedictus och Agnus Dei. Han lade även till ett Lux aeterna genom att använda musikaliskt material från de första två satserna, vilka Mozart ju komponerat själv. Både änkan Constanze och Süssmayr har uppgivit att detta var enligt Mozarts intentioner, vilket senare musikforskare funnit anledning att betvivla. Dock bidrar återtagandet av det inledande musikaliska materialet till storformen, som liknar en sonatform, och det var vanligt att forma mässan enligt denna princip, många komponister före Mozart hade förfarit på ett liknande sätt. Senare tiders musikforskare har pekat på förekomsten av direkt musikteoretiska fel i Süssmayrs musik, och några har till och med rensat bort Süssmayrs tillägg och själva "fullbordat" verket. Förmodligen var ändå Süssmayr den mest lämpade att slutföra verket, eftersom han varit hos Mozart nära slutet och hjälpt honom med att skriva ut stämmor, och han var trots allt en kompositör verksam samtidigt som och nära Mozart själv. Verket fullbordades i början av år 1792, den fullbordade versionen uruppfördes den 2 januari 1793 och utgavs av Mozarts förläggare Breitkopf och Härtel 1800. Både beträffande requiemet och Mozarts död finns det oklarheter och mer eller mindre välgrundade teorier. Requiem beställdes av greve Walsegg som hade som vana att lägga ut beställningar på musikstycken anonymt med avsikt att ge ut dem under sitt eget namn. Mozarts snabba och våldsamma sjukdomsförlopp gav upphov till ett envist men helt ogrundat rykte som gick ut på att Antonio Salieri, en av de mest välrenommerade kompositörerna i Wien, skulle ha mördat Mozart. Den som mest bidragit till att sprida påståendet var Aleksandr Pusjkin med sin pjäs från 1831 "Mozart och Salieri", som också blev till opera med samma namn av Nikolaj Rimskij-Korsakov. Idén förekommer också i Milos Formans film Amadeus efter Peter Shaffers pjäs. Både Forman och Schaffer har betonat det fiktiva i sina respektive verk när de möttes av kritik. Ingen Mozartolog tycks stödja denna konspirationsteori. Mozart begravdes i en allmän grav (ej fattiggrav) på S:t Markuskyrkogården (ty S:t Marx) och begravningen var mycket enkel. Det är osäkert om någon följde kistan till graven. Constanze anordnade kort efter makens död en minneskonsert till Mozarts ära. Tio år efter Mozarts död grävdes området där han begravts upp, för att ge plats för nya gravar. Mozart begravdes i en massgrav med andra kroppar, vilket omöjliggjort ett fastställande av hans dödsorsak. Han led under sitt liv av ett stort antal sjukdomar, till exempel svåra depressioner, olika streptokockinfektioner, gulsot och svåra tandbölder (dental abscess). Han låg tidvis i koma, förlorade vikt, hade svår toxemi, tyfoidfeber, olika virusinfektioner, kraftiga kolikanfall med våldsamma kräkningar och reumatisk feber och ledinflammationer som följd av infektionen, kronisk glomerulonefrit och polyartrit (smärtsamma svullnader i fötter och händer) och förlamning i ena sidan av kroppen. Han led av vattusot på grund av kroniskt nedsatt njurfunktion. Den troligaste orsaken till Mozarts död är en svår influensaepidemi som drabbade Wien hösten 1791.
Kungsvatten
Kungsvatten eller aqua regis (även benämnt aqua regia), är en blandning av salpetersyra och saltsyra, båda i koncentrerad form och vanligen i volymförhållandet 1:3, ibland 1:4. Denna blandning har den unika förmågan att lösa upp både guld och platina, som är motståndskraftiga mot rena syror. Kungsvatten är genomskinligt och ryker men blir direkt några sekunder efter blandningen rödgult. Röken uppstår genom att salpetersyran, HNO3 reagerar med saltsyran, HCl, varvid bildas en gul gas nitrosylklorid, NOCl och klorgas, Cl2 som också är gulaktig. Därjämte bildas vatten, H2O som späder kungsvattnet. Kungsvatten är sålunda en färskvara, som bör tillverkas nära användningstillfället. Röken är frätande på metallföremål i dess väg och är ohälsosam att inandas. Skyddshandskar av PVC kan användas kortvarigt, men blir genombrutna efter omkring 2 timmar. Salpetersyra och saltsyra förmår inte att var för sig lösa upp guld. Salpetersyra är en stark oxidant och kan förvisso lösa upp en knappt mätbar mängd guld, men lösningen blir mycket snabbt mättad. Saltsyran tillför joner av klor, som reagerar med guldjonerna och binder upp dem i form av den komplexa kloroauratjonen (AuCl4)−, som är stabil. Därmed kan salpetersyran fortsätta att lösa upp guldet. Ibland påstås att kungsvatten inte skulle kunna lösa andra metaller än guld (och möjligen platina). Detta är fel, eftersom i stort sett samtliga metaller kan lösas av saltsyra eller salpetersyra var för sig, och blandningen kungsvatten har samma egenskap. Som undantag biter kungsvatten inte alls på iridium, och rutenium är ganska motståndigt mot kungsvatten. Ett annat felaktigt påstående är att kungsvatten skulle kunna användas för att avgöra huruvida en viss metall är guld, "kungen av metallerna". Misstaget torde bero på en förväxling med egenskaperna hos salpetersyra (som kallats skedvatten) som lätt löser silver men inte guld. Metoderna var helbad och fotbad vid temperaturen 30...32 °C. Koncentrationen var att man för vatten med volym lämplig för fotbad använde 25...50 gram kungsvatten. För behandling av leversjukdomar kunde man lägga en kompress, indränkt med starkt utspätt kungsvatten, utanpå huden i närheten av levern. Biverkningar var stark avfjällning av huden, sur smak i munnen, ökad salivavsöndring, magsmärtor och diarré. Medicinsk användning av kungsvatten är numera helt övergiven. Vid analytiska procedurer. Rengöring av glasbehållare. I blandningsförhållandet 1:1 vid etsning av metall och elfenben. Raffinering av ädelmetallskrot. Rengöring av lödstället vid svår lödning (otillåtet i elektrisk utrustning). Leversjukdomar (gulsot, hepatit). Diverse kroniska hudsjukdomar. Kungsvatten i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1911). Kungsvatten i Nordisk familjebok (första upplagan, 1885).
Carl von Linné den yngre
Carl von Linné den yngre, född 20 januari 1741 i Falun, död 1 november 1783 i Uppsala, var en svensk naturforskare. Han var son till Carl von Linné och dennes hustru Sara Elisabeth Moraea och efterträdde fadern som professor i botanik och medicin, han utnämndes vid 22 års ålder i survivans, vilket vid denna tid var ett inte helt ovanligt förfaringssätt för söner till framstående fäder. Carl von Linné den yngre var redan tidigt påtänkt av sin far som efterträdare på dennes professur vid Uppsala universitet, trots att han inte hade någon uppenbar fallenhet för naturvetenskap eller andra studier, och själv heller inte tycks ha strävat efter att gå i faderns fotspår. Hans far ombesörjde att han redan som barn, 9 år gammal, blev inskriven vid Smålands nation, i universitetets och i medicinska fakultetens matrikel. Som handledare vid hans undervisning i hemmet gav fadern honom sina mera framstående lärjungar, Pehr Löfling, Daniel Rolander och Johan Peter Falck. Linné den yngre avlade dock aldrig några akademiska prov, genomgick inga förhör och försvarade aldrig någon akademisk avhandling. Trots detta blev han vid nyss fyllda 18 år (1759) på sin fars förord utnämnd till "demonstrator vid örtegården". Som skäl för sitt förslag anförde Linné, att hans son från barndomen blivit bekant med trädgården och skulle få ärva de stora samlingarna, och att fadern nu ville göra "sin största flit att uppamma honom till botanicus". Under de påföljande åren beskrev Linné den yngre ett antal sällsyntare växter ur akademiträdgården i Decas I et II plantarum rariorum Horti Upsaliensis (1762–1763) och Plantarum rariorum Horti Upsaliensis fasciculus primus (1767). Sedan Linné d.ä. 1762 på ståndsriksdagens förslag fått förmånen att själv få utse sin efterträdare och framhållit sonen som lämplig till platsen så blev Linné d.y. 1763 av Kunglig Majestät utnämnd till professor, men tills vidare utan lön, så länge Linné den äldre skötte tjänsten. Före rekommendationen hade Linné dock vänt sig med en förfrågan till sin förre lärjunge Daniel Solander, som emellertid var anställd vid British Museum i London och efter ett längre dröjsmål avböjde att bli Linnés efterträdare i Uppsala. År 1765 promoverades Linné den yngre till medicine hedersdoktor sedan kronprins Gustaf i egenskap av universitetskansler hade uttalat önskan om detta till medicinska fakulteten. Linné den yngres oförtjänta befordran orsakade allmän motvilja mot honom och den icke självpåtagna rollen som Linnés efterträdare och vetenskaplige arvtagare orsakade depression och dåligt självförtroende hos sonen. År 1777 installerades han i ämbetet som professor. Under sina sista levnadsår hade Linné den äldre förordnat, att hans stora herbarium inte skulle övergå till sonen, som inte visat nog intresse för vetenskapen, utan säljas för döttrarnas räkning. Detta var tvärt emot vad som tidigare förespeglats. Eftersom Linné den yngre emellertid behövde herbariet för att kunna sköta sin tjänst, men stod i ett mycket bittert förhållande till sin mor, måste han för att få ut herbariet lämna skuldsedlar på ansenliga belopp och avstå vissa andra fördelar. Det är således Linné d.y.s förtjänst, att de ovärderliga Linnéska samlingarna tills vidare förblev orubbade, han vårdade dem samvetsgrant och utökade dem, i synnerhet under sin tvååriga resa till England, Frankrike, Republiken Förenade Nederländerna och Danmark 1781–1783. I London hade han lagt grunden till sjuklighet (gulsot), och kort efter hemkomsten tillstötte remittent feber och slag, som han avled av. Han dog ogift, och med honom utgick den adliga ätten von Linné på svärdssidan. Han ligger tillsammans med sina föräldrar begraven i familjegraven i Uppsala domkyrka. Förutom publikationerna under sin tid som demonstrator utgav han sin faders efterlämnade tillägg till Systema naturæ (den botaniska delen) tillsammans med sina egna bidrag till verket under titeln Supplementum plantarum (1781).
Steglits
Steglits förekommer i Sverige framför allt i de södra och mellersta delarna. Den överger de nordliga delarna av detta häckningsområde och flyttar i oktober–november. Delar flyttar till Väst- och Sydeuropa och återkommer i mars–april, medan andra övervintrar. Steglitsen lever mest av diverse frön, med särskild förkärlek för frö från tistlar och kardborrar. Den är en skicklig klättrare som ofta klättrar i tistlar där den samlar frön. Internationella naturvårdsunionen IUCN bedömer hotstatus för östliga caniceps-gruppen (caniceps, paropanisi, ultima och subulata) och övriga underarter var för sig. Båda har stora utbredningsområden och stora populationer. Den västliga gruppen tros dock minska i antal, medan "caniceps"-gruppen anses vara stabil. Ingen av dem anses dock hotade och kategoriseras som livskraftiga. I Europa tros det häcka 27,8–42,7 miljoner par. Historiskt har steglitsen varit en vanlig burfågel. Över stora delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det i dag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar, varför den i dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i undantagsfall. Trots detta fångas arten illegalt och steglitshanar hålls som burfågel i södra Europa, bland annat i Grekland och på Malta. Steglitsen var en viktig symbol under medeltiden och förekommer i en stor mängd målningar från denna tid, speciellt i bilder av madonnan och barnet. I boken The Symbolic Goldfinch från 1946 listar den amerikanska konstvetaren och ornitologen Herbert Friedmann inte mindre än 486 målningar från perioden 1260–1500 e.Kr. där steglitsen förekommer. Främst förekommer fågeln i italienska målningar men även i verk från Ryssland, Böhmen, Bayern, Frankrike, Spanien, Portugal, Nederländerna och England. Steglitsens symboliska kvaliteter under medeltiden bottnar i flera legender. En är den grekiska legenden om fågeln kharadrios (χαραδριός), en art som sades förekomma i floddalar (från kharadra, som betyder 'ravin'). Det sades att man kunde bli botad från gulsot om man tittade in i fågelns besynnerliga gula ögon. Vilken art det gällde var omdiskuterat. Bland annat ansågs det vara tjockfoten, men även sommargyllingen, strandpipare och ljungpipare föreslogs, även om den senare inte ens har gula ögon. I den grekiska kristna texten Physiologus från första århundradet efter Kristus kopplas legenden om kharadrios till Jesus centrala mission att frälsa människan. Vid den här tiden flyttas även fokus från de gula ögonen till fåglar med gul fjäderdräkt, varför myten även kopplas till steglitsen. En annan legend som var viktig i kopplingen mellan steglitsen och Kristus bottnar också i steglitsens fjäderdräkt men nu handlar den om den röda färgen på fågelns huvud. Legenden berättar om en liten fågel som drog törnen ur Jesu panna när han hängde på korset och fågeln färgades då röd av Jesu blod. Flera arter, utöver steglitsen har kopplats till legenden, bland annat rödhaken och ladusvalan. Men till skillnad från de två senare hade steglitsen även en naturlig koppling till tistlar då den gärna äter tistelfrön. Steglitsen förekommer även i flera målningar av Edens lustgård, som i Hieronymus Boschs Lustarnas trädgård från cirka 1510. Ett senare exempel på en känd målning av arten är Steglitsan från 1654 av Rembrandts lärjunge Carel Fabritius. Den senare målningen har gett namn åt Donna Tartts roman Steglitsan från 2013. Trivialnamnet steglits (uttal [stegˈlɪts], [ˈstéːglɪts] eller [ˈstèːgˌlɪts]), och det föråldrade steglitsa, är ljudhärmande (onomatopoetiskt) och efterliknar locklätet. Det har motsvarigheter i danskans stillits och tyskans Stieglitz och lånades in i svenskan från medellågtyskans stigelitze på 1500-talet. Ursprungligen är ordet ett inlån till tyskan från slaviska språk på 1100-talet och är besläktat med tjeckiska/slovakiska stehlík, polska szczygieł, äldre slovenska ščegljec och ryska щегол (ščegól).
