Halsfluss
Halsfluss, tonsillit, angina tonsillaris eller finlandssvenska: angina (latin: angere, sammantrycka, strypa) är en inflammation i tonsillerna (halsmandlarna) och kan orsakas av bakterier eller virus. De flesta halsinfektioner läker spontant inom en vecka och symtomen kan lindras med smärtlindrande läkemedel och vila. Vid vissa bakteriella halsinfektioner kan antibiotika korta tiden med symtom, men de allra flesta patienter med halsfluss blir bra inom en vecka oavsett vilken behandling de får. Inkubationstiden för halsfluss är en till tre dagar. Antalet fall i Sverige beräknas till mellan 300 000 och 350 000 per år med högre frekvens under vinterhalvåret. Virusorsakad halsfluss kan i kombination med akut halsont även ge snuva, hosta eller heshet. Vid en isolerad halsinfektion kan inte orsaken till infektionen avgöras utifrån kliniska fynd och symtom. I ungefär 30% av fallen går det inte att påvisa någon utlösande agens. I resten av fallen är de vanligaste mikroberna i en svensk kontext GAS (cirka 30 %), följt av Fusobacterium necrophorum och influensavirus typ B. Övriga streptokocker och virusformer är ovanligare. Asymtomatiskt bärarskap av GAS hos minderåriga varierar mellan 10 och 50% beroende på miljö och är i regel högre om personer i omgivningen insjuknat i halsfluss. Hos barn under 3 års ålder är streptokockorsakad halsfluss mycket ovanligt. Huvudsymtomen är halsont och feber. Vanliga undersökningsfynd är förstorade lymfkörtlar i halsvinklarna och beläggningar på tonsillerna. Petekier i gommen eller scarlatinautslag är typiska men ovanliga tecken på bakteriell infektion med GAS. Samtidig hosta, snuva, konjunktivit eller diarré talar snarare för viral orsak. Klinisk undersökning av läkare eller kvalificerad sjukvårdspersonal görs enligt de fyra Centorkriterierna. Differentialdiagnostisk bedömning bör fokusera på alternativa diagnoser som halsböld, epiglottit, mononukleos och viros. Uttalat dålig andedräkt kan föra tankarna till mononukleos, men snabbtest (monospot) påvisar i regel inte infektion med Epstein-Barr virus förrän efter fem till sju dagar. Enligt svensk praxis tas snabbtest (antigentest, "strep A test") för grupp A streptokocker vid 3–4 Centorkriterier. Mindre än hälften av patienterna med 3-4 centorkriterier kan förväntas ha positivt snabbtest . Patienter med mildare symptom (färre än 3 centorkriterier) har ingen effekt av antibiotikabehandling oavsett svar på snabbtest. Svalgtest bör genomföras med pannlampa och provtagningspinnen förs över tonsillerna och bakre svalgväggen, men bör inte vidröra tunga och uvula. Testets tillförlitlighet är hög med en sensitivitet kring 90% och en specificitet närmare 95%. CRP och LPK kan inte användas för att skilja mellan bakteriell och viral tonsillit. Patienter med allmänpåverkan eller misstanke om den numera ovanliga diagnosen epiglottit ska remitteras akut. Fenoximetylpenicillin (penicillin V) är förstahandsvalet vid behandling av halsfluss med grupp A streptokocker. Praxis är 10 dagars behandling, men nyare studier har visat likvärdig effekt av femdagarskur, med tillägg av ett fjärde doseringstillfälle per dygn. Detta har dock inte blivit etablerad praxis. Klindamycin är rekommenderat vid typ-1 allergi mot penicilliner. Enligt beprövad erfarenhet anses det viktigt att fullfölja hela kuren för att undvika återfall. Antibiotikabehandling vid GAS-verifierad halsfluss förkortar symtomdurationen med 1–2 dygn, men endast vid tidigt insatt behandling och endast hos patienter med kraftiga symtom. Hos upp till 10% återkommer besvären inom en månad. Recidiv bör bedömas enligt Centorkriterierna och kan vid behov provtas med antigentest för grupp A streptokocker. Även svalgodling kan vara av värde. Det finns ingen bekräftad resistens mot penicillin V hos grupp A streptokocker så vid återkommande streptokocktonsillit kan behandling med penicillin V upprepas. Klindamycin eller cefadroxil är alternativa preparat när annat agens än grupp A streptokocker orsakar sjukdomen.
Scharlakansfeber
Scharlakansfeber är en vanlig barnsjukdom. Numera kan den behandlas med antibiotika, men innan dess var det en fruktad sjukdom. Sjukdomen orsakas av streptokocker. Streptokocker är bakterier som med sitt gift orsakar små knottriga utslag som kliar. Inkubationstiden är kort, 2–4 dagar och följs av feber, huvudvärk, halsfluss (tonsillit) och ibland illamående. Utslagen kommer inom ett halvt dygn och sprider sig över bål och nacke med fokus i nacke, armhålor och ljumskar. De finprickiga utslagen bleknar vid tryck och huden kan kännas som sandpapper. Blekhet runt munnen kombineras med röda kinder. Vanligtvis är tungan vitaktig men varefter slemhinnan drabbas så rodnar tungan, smultrontunga. Utslagen ger sig efter en vecka, fortare vid antibiotikabehandling, och följs av fjällning. Diagnosen ställs kliniskt och med hjälp av ett test, Strep A. Barnet är "smittfritt" efter 2 dagars påbörjad antibiotikabehandling. Komplikationer såsom reumatisk feber och akut glomerulonefrit är numera sällsynta. Utöver redan nämnda komplikationer kan scharlakansfeber dock leda till öroninfektion, lever- eller njurskada, lunginflammation och bihåleinflammation. Patienter som har hudsjukdomen impetigo löper högre risk att drabbas av komplikationer. Sjukvårdsrådgivningen - Scharlakansfeber.
Halsont
Halsont är en oprecis benämning på smärtor i halsen, oavsett om smärtorna beror på överansträngning eller bakteriella eller virala infektioner. Några exempel på tillstånd som kan ge upphov till halsont är förkylning, halsfluss, körtelfeber, scharlakansfeber, struplocksinflammation, herpes och halsbränna. I de fall smärtorna beror på en infektion kallas tillståndet faryngit. Det är ett typiskt förkylningssymtom, men kan också tyda på exempelvis spottkörtelinflammation.
Danssjuka
Danssjuka eller korea kallades tidigare en grupp av sjukdomar som karaktäriseras av ofrivilliga hastiga rörelser. Huntingtons sjukdom beskrevs tidigare som danssjukan på grund av de oregelbundna och hastiga rörelser den kan medföra. Numera används bara benämningen Huntingtons sjukdom eftersom de ryckiga rörelserna bara är ett symtom av flera. Sydenhams korea uppstår vid reumatisk feber och är en sjukdom som uppstår efter vissa infektioner framförallt i svalget och efter halsfluss. Risken att halsfluss skulle resultera i Sydenhams korea hos barn i Sverige är idag mycket liten, då man direkt sätter in antibiotika och inflammationshämmande preparat för att motverka att lederna ska svullna upp.
Birgit Nilsson
Nilsson var det enda barnet till lantbrukarparet Nils Petter Svensson och Justina Svensson, född Paulsson. De var bosatta på en gård i byn Svenstad i Västra Karups socken i nuvarande Båstads kommun. Tre år gammal började hon ta ut melodier på ett leksakspiano som hon fått i present av en dräng på gården. I en intervju sade hon senare att hon kunde sjunga innan hon kunde gå och att hon sjöng till och med i drömmen. Senare köpte hennes far en orgel till henne. Hennes vokala talang upptäcktes först av lärarparet Jenny och Erik Pamp i Svenstads folkskola. Fjorton år gammal började hon ta pianolektioner, och hon gick även med i Västra Karups kyrkokör. Där blev hon uppmärksammad av kantorn i Båstad, Albert Runbäck, som såg till att hon fick ta sånglektioner hos sångläraren Ragnar Blennow i Åstorp. Blennow kan räknas som hennes verklige upptäckare, och det var han som uppmanade henne att söka till Kungliga Musikhögskolan i Stockholm inför hösten 1941. Där blev hon antagen som elev i solosång. Endast två av 47 sökande antogs. Lärare blev bland andra Joseph Hislop och Arne Sunnegårdh. År 1946 gjorde Nilsson sin debut vid Kungliga Teatern. På grund av en ordinarie rollinnehavares sjukdom fick hon uppgiften att med tre dagars varsel studera in Agathes roll i Friskytten av Carl Maria von Weber. Dirigenten Leo Blech var dock ovänlig mot henne och hon skrev i sina memoarer, att hon efteråt funderade på självmord. Nilsson skildrar i sina memoarer att hon genomförde sin första grammofoninspelning 1947, av en aria ur Berwalds Estrella di Soria, trots svår sjukdom, halsfluss med hög feber. Hon vågade inte avböja detta första erbjudande att förevigas på grammofon. Året därpå, 1947, fick hon dock sitt stora genombrott som Lady Macbeth i Verdis opera Macbeth med Fritz Busch som dirigent. En hel rad av nya roller följde, bland dem som Venus i Tannhäuser (1947), Fältmarskalkinnan i Rosenkavaljeren (1948), Senta i Den flygande holländaren (1948), Donna Anna i Don Giovanni (1949), Lisa i Spader Dam (1949), Sieglinde i Valkyrian (1949), Brünhilde i Siegfried (1949), Woglinde i Ragnarök (1949) och titelrollen i Tosca (1951) samt titelrollen i Aida (1951). På den tiden sjöngs alla roller vid Stockholmsoperan på svenska. Samarbetet med Busch innebar att Nilssons internationella karriär kom igång. Han såg till att hon engagerades vid Glyndebourne-festivalen sommaren 1951 i rollen som Elektra i Mozarts opera Idomeneo. Debuten på Wiener Staatsoper 1953 blev en ny milstolpe i karriären. I Wien skulle hon bli en regelbundet återkommande gästartist under mer än ett kvartssekel. Debuten vid Bayreuthfestspelen ägde rum 1954 i rollen som Elsa i Lohengrin. Samma år gjorde hon sin första Brünnhilde i Nibelungens ring vid Bayerska statsoperan i München i samband med festivalen där. Fram till 1969 återkom hon dit som Sieglinde, Brünnhilde och Isolde. Titelrollen i Puccinis opera Turandot gjorde hon på Teatro alla Scala i Milano 1958. Hon fick då, som andra icke-italienare (den första var Maria Callas), äran att öppna säsongen där. Rollen som Turandot kom sedan att bli en av hennes paradroller, eftersom den var så välämpad för hennes röst. Att få öppna den 181:a säsongen på La Scala var ett av de största ögonblicken i hennes liv, enligt en senare intervju. I USA gjorde Nilsson sin debut 1956, som Brünnhilde i Valkyrian vid San Francisco-operan. I samband med Metropolitan-debuten 1959 fick hon förstasidesrubriker i dagspressen. Hon gjorde där rollen som Isolde i Tristan och Isolde. Under ledning av Charles Mackerras sjöng hon en Wagner-konsert vid invigningen av konsertsalen i Operahuset i Sydney 1973. För övrigt har hon sjungit vid alla större operahus i världen inkluderande Wiener Staatsoper, Deutsche Oper Berlin, Royal Opera House Covent Garden, Tokyo, Parisoperan, Teatro Colón i Buenos Aires, Chicago och Hamburg.
Tonsill
Tonsiller, (halsmandel) även halsmandlar, är en ansamling av lymfatisk vävnad mellan gombågarna, i höjd med tungans rot och i svalget. De minskar något i storlek efter barndomsåren då de liksom adenoiden är verksamma i uppbyggnaden av immunförsvaret. Tonsillerna sitter på insidan av halsen och en vanlig missuppfattning är att man kan känna "halsmandlarna" invid käkvinkeln utifrån på halsen. Detta stämmer inte, dock finns här lymfkörtlar som sekundärt till en infektion i tonsillerna svullnar upp. Halsmandlarna utgör en del av försvaret mot infektioner men vävnad med likartad funktion finns på flera andra ställen i munhålan. Vid halsfluss (tonsillit) eller körtelfeber (Epstein-Barr) infekteras tonsillerna av bakterier eller virus. En bakteriell tonsillit särskiljs med hjälp av de fyra så kallade Centor-kriterierna: feber över 38,5 grader, frånvaro av hosta, beläggningar på tonsillerna och svullna lymfkörtlar vid käkvinkeln, där sannolikheten för bakteriell genes (och därmed effekt av antibiotika) ökar ju fler kriterier som är uppfyllda. Vid peritonsillit (halsböld) ansamlas var bakom en av halsmandlarna, vilket oftast är till följd av en föregående bakterieinfektion i tonsillerna. Vanliga symtom är asymmetri i mjuka (bakre delen av) gommen med ensidig smärta och svullnad med grötigt tal och gapsvårigheter som följd. Ofta har man eller har haft feber. I regel är det mycket smärtfullt att svälja. Den gängse behandlingen för halsböld är punktering och dränage av bölden samt efterföljande antibiotikabehandling. Ofta kan det blir auktioner/aktuellt/">aktuellt att öppna bölden flera gånger. Obehandlad finns risker för allvarliga komplikationer, framför allt lokal spridning av infektionen. Stora tonsiller kan orsaka andningsbesvär såsom sömnapné och snarkningar, men även klangförändringar i talet, så kallade guttural klang. Om tonsillerna är så stora att de slår samman vid tal kan de även påverka nasalklangen, se velofarynxfunktion. Förstorade halsmandlar kan även orsaka sväljningsbesvär med svårigheter att svälja fast föda. Hos en del tas halsmandlarna bort med så kallas tonsillektomi. Detta görs företrädesvis vid ständigt återkommande halsfluss, upprepade halsbölder, eller obstruktiv sömnapné som orsakas av förstorade tonsiller. Genom att halsmandlarna är skrovliga, kan de härbärgera ansamlingar av skräp, så kallade tonsilloliter, som kan ge upphov till dålig andedräkt. De flesta operationerna utförs på barn (<, 18 år). I Sverige är de vanligaste indikationerna snarkning eller luftvägsobstruktion, recidiverande (återkommande) tonsillit, kronisk tonsillit och peritonsillit (halsböld). De olika indikationerna har, åtminstone i Sverige, visat sig ha typiska ålders- och könsfördelningar. Snarkning/obstruktion på grund av förstorade tonsiller är något vanligare hos pojkar i förskoleåldern, medan de infektionsrelaterade indikationerna är något vanligare hos unga kvinnor. När all tonsillvävnad opereras bort kallas det för tonsillektomi. Denna operation är vanligast vid infektionsrelaterad indikation. När endast de utskjutande delarna av tonsillerna tas bort kallas det för tonsillotomi. I Sverige används tonsillotomi oftast om indikationen är snarkning eller luftvägsobstruktion. Vid denna indikation opereras ofta även den så kallade adenoiden bort. Det finns olika kirurgiska metoder för att utföra tonsillektomi och tonsillotomi. I en kommentar från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) från 2019 fann man att det inte gick att bedöma om varm operationsteknik coblation orsakade mindre smärta efter operation än kalla eller varma tekniker vid tonsillektomi. Det var också osäkert om risken för blödning mer än 24 timmar efter en tonsillektomi är större om kirurgen använder coblation jämfört med kalla och andra varma tekniker. Tonsillerna tillhör MALT (mucosa associated lymphatic tissue) och har som funktion att försvara mot patogener.
Placeboeffekt
Placeboeffekt är en gynnsam effekt vid behandlingen av en persons åkomma eller sjukdom som uppnås med en egentligen, för personen ovetande, fysiologiskt verkningslös behandling eller medicin. Hos de individer som blir utsatta för en sådan behandling finns det en tydlig andel som upplever en märkbar skillnad, vilket kan göra att ingen eller färre "riktiga" mediciner behöver användas eller att resultatet blir bättre än utan. Det är just denna positiva effekt som kallas placeboeffekten. Den motsatta negativa effekten kallas noceboeffekt. Ensam är placeboeffekten ganska svag, kroppen märker ganska fort om läkemedlet inte hjälper, och när man börjar tvivla så försvinner effekten. Därför ska man utnyttja placeboeffekten tillsammans med annan verksam medicin, det är då som effekten blir som starkast och långvarigast. Placebotabletterna kallas även sockerpiller, vilket reflekterar vad de är tillverkade av. Det är inte bara genom kapslar och tabletter som placebo kan utnyttjas. Även låtsaskirurgi och avsiktlig felinformation kan resultera i ett större välmående. Placebo har påvisad effekt för flera skilda fysiologiska processer. Den faktor som främst styr hur kraftfullt behandlingsresultatet av en placebobehandling är, är förväntan. Men även betingning har påvisad effekt. Förväntan i sin tur kan stärkas av en rad faktorer, om patienten tror sig få ett dyrt läkemedel så blir i regel placeboeffekten starkare än om de tror sig få en billig. Även placebomedicinens färg och form kan påverka hur effektivt den upplevs. Vid en vårdcentral delade man upp 100 patienter med halsfluss i två grupper. Den ena gruppen fick ett vänligt och personligt bemötande av en läkare som tog god tid på sig att undersöka och informera om sjukdomen, hur den skulle behandlas och vad som skulle komma att ske. Den andra gruppen fick ett mindre artigt och ett korthugget bemötande. Alla patienterna fick penicillin mot de streptokocker som ansågs vara orsaken till halsflussen. När man några dagar senare sökte upp patienterna för att höra hur de mådde, visade det sig att de personer som fått ett bättre bemötande hade signifikant mindre halsbesvär än de som blivit bemötta på ett sämre sätt. Likaså upplevde den förra gruppen att de var hjälpta av behandlingen och att de var nöjda och tyckte att de fått god information, något som den senare gruppen inte alls upplevde. Ett vanligt exempel på vad som kemiskt händer i kroppen då placebo uppstår, är att produktionen av dopamin ökar till följd av personens förväntning. Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i det centrala nervsystemet, och det påverkar också humöret. Dopamin gör individen mer njutningsbenägen och positiv.
