Håravfall
Håravfall, eller alopeci, kan uppstå på grund av ärftliga, medicinska, mekaniska eller kemiska faktorer. Det kan, beroende på orsak, avse förlust av huvudhår eller kroppshår, generellt eller fläckvis. Cirka 2% av den svenska befolkningen beräknas ha håravfall och två tredjedelar av de som drabbas är yngre än 30 år. Möjligheten för återväxt av håret är dock större om man drabbas senare i livet. Håravfall på huvudet förlöper på olika sätt hos olika personer som drabbas av det. Hos vissa stiger hårfästet i mitten över pannan, hos andra stiger hårfästet mest på sidorna över pannan och på en del glesas håret ut. Den vanligaste formen av håravfall på huvudet är androgen alopecia, i dagligt tal omnämnt manligt håravfall och drabbar en betydande del av den manliga befolkningen i varierad grad (samt ibland kvinnor) och dess förlopp följer i många fall ett klarlagt mönster (Norwood-Hamilton-skalan). Det finns flera möjliga orsaker till håravfall. En av dessa är att dihydrotestosteron (DHT) får hårsäckarna att minska i storlek och på så sätt hämmar återväxten av hår. Testosteron omvandlas till DHT genom enzymet 5-alfa-reduktas typ 2, vilket finns i hårsäckarnas oljekörtlar. Det finns vissa läkemedelsbehandlingar på marknaden som kan hämma DHT och på så sätt främja hårväxten hos personer som drabbats av alopeci senare i livet (vid cirka 41-60 års ålder). Denna typ av behandling kan vara effektiv förutsatt att den påbörjas i tid. Om patienten upphör använda läkemedlet är dock risken stor att håravfallet återupptas. En annan möjlig orsak till håravfall är höga halter av prostaglandin D2 (PGD2), en signalsubstans som förekommer i hårsäckarna. Forskare har funnit stora koncentrationer av detta ämne i hårbotten hos män som har drabbats av håravfall. Ämnet har en bromsande effekt på hårväxten och bildas i större utsträckning hos patienter med manligt håravfall än hos andra människor. I en rapport menar de bägge forskarna att man genom att hämma prostaglandin D2-syntas (PTGDS) skulle kunna behandla ärftligt håravfall hos män, till exempel med hjälp av selenklorid. De menar att möjligheterna att identifiera bioaktiva lipider som kan hämma eller främja hårväxten är stora, men jämför samtidigt uppgiften med att hitta en nål i en höstack. Andra former av håravfall är kvinnligt håravfall, alopecia areata (fläckvist håravfall), alopecia totalis (totalt håravfall) och alopecia universalis (totalt håravfall inkl kroppsbehåring). Till gruppen håravfall av kemiska orsaker räknas det håravfall som kommer i samband med cytostatikabehandling. Under eller efter graviditet är det vanligt med håravfall. Det beror på att fler hårfolliklar inträder i vilofas, och i normalfallet återinträder hårfolliklarnai tillväxtfas 3-4 månader efter förlossning. Skallighet är en avsaknad av hårväxt på hela eller delar av huvudet. Relativt många män utvecklar skallighet med stigande ålder, och även en del kvinnor om än mycket färre (se vidare hyperandrogenism). Benägenhet att utveckla skallighet är delvis ärftligt. Den kala delen av huvudet, oavsett om den täcker hela eller delar av det, kallas ofta flint. Skallighet på grund av cytostatika är ytterligare en påfrestning i en svår situation. Då skallighet oftast är oönskat säljs ett flertal produkter som ska motverka skallighet. Ett av de absolut vanligaste sätten att dölja håravfall och tunt hår är att använda färgade hårfibrer, de fastnar på hårstråna och gör dem tjockare så att de tunna områdena på skalpen döljs. Andra metoder som använts är att bära peruk eller tupé, men även metoder som hårtransplantation förekommer. Sedan ett antal år tillbaka finns behandlingsmetoder på marknaden som sägs stoppa håravfallet, men även starta återväxten av tidigare tappat hår. Vid behandling stimuleras hårsäckarna med laserljus. Genom att kyla skalpen kan man förhindra håravfall vid cytostatikabehandling. Milphosis, förlust av ögonfransar.
Manligt håravfall
Manligt håravfall eller androgen alopeci, är håravfall på huvudet som företrädesvis kan drabba män, och kan räknas till det normala åldrandet. Med manligt håravfall, som också kan drabba kvinnor, räknas håravfall som börjar med bakåtkrypande hårfäste, och som är beroende av manliga könshormoner. Med manligt håravfall avses som regel ärftlig sådan, men tillståndet kan också vara läkemedelsutlöst. Det klassiska tillståndet uppkommer delvis som en konsekvens av genetiska anlag för det, dels till följd av höga nivåer manliga könshormoner (androgener). De första tecknen på håravfall kan märkas någon gång mellan 12 och 40 års ålder. De flesta män i 60-årsåldern har någon grad av håravfall. När tillståndet debuterar varierar stort. Ungefär 30% av alla 30-åringar börjar märka av håravfall, och ungefär hälften av alla 50-åringar. Också kvinnor kan drabbas av manligt håravfall, jämför kvinnligt håravfall. Hos män kan avsaknad av håravfall vara ett tecken på låga nivåer manliga könshormoner (hypoandrogenism). Hos kvinnor tyder manligt håravfall på hyperandrogenism och virilism. När män drabbas av tillståndet innan 30 års ålder kallas det för tidigt manligt håravfall, som regel krävs då att tillståndet nått en fortskridande fas. Förloppet kan vara olika långvarigt. Vanligen tar det 15-25 år att bli skallig, men för somliga tar det 5 år, och för ytterligare några blir aldrig håravfallet komplett. Manligt håravfall börjar med bakåtkrypande hårfäste i pannan som gör hårfästet M-format, följt av tunnare hår längst bak på hjässan, för att sedan fortskrida till att hårfästet får formen av ett uppochned-vänt U som också kryper bakåt. Allt medan håravfallet fortskrider, blir hårstråna tunnare och kortare. Manligt håravfall uppkommer för att hårfollikeln krymper, vilket sker till följd av att den blir mera känslig för dihydrotestosteron. Den androgena aspekten kan antingen vara förhöjda nivåer hormoner, eller ökad aktivitet på androgenreceptorerna - båda orsakerna kan vara systemiska (gälla hela kroppen) eller lokala (gälla endast håret). Förloppet brukar mätas efter Hamilton–Norwoodskalan. Manligt håravfall kan, likt andra former av håravfall, även bero på andra faktorer såsom depression, stress, ångest, åldrande, sjukdomar och infektioner, exponering för giftiga substanser samt hormonell obalans. I de fall då orsaken till håravfallet är ökad känslighet för dihidrotestosteron (DHT) anses håravfallet vara ärftligt betingat. I en studie undersökte forskarna nivåerna av androgener (manliga könshormoner) i hår och hårbotten hos patienter som i låg ålder drabbats av manligt håravfall. Resultaten visade att nivåerna av DHT samt nivåerna av testosteron i förhållande till epitestosteron var högre hos dessa patienter jämfört med hos prover från en kontrollgrupp. Diagnos kan vanligen ställas genom att studera håret, men sjukdomar kan också orsaka håravfall, varför det kan vara nödvändigt att tillfråga en läkare om tillståndet. När håravfallet uppkommer av sjukdomar är det vanligt att hårbotten smärtar och äröd, medan manligt håravfall inte ger andra symtom än det förlorade håret. Tillståndet kan behandlas med läkemedel eller hårtransplantationer.
Hår
Historiskt sett ansågs inte korthårshår för kvinnor vara normalt och / eller acceptabelt förrän så sent som andra världskriget. Till exempel, i det romerska riket, om en kvinna begick äktenskapsbrott, tvingades hon klippa kort hår. På samma sätt gjordes det under andra världskriget för kvinnor som hade ett förhållande med en tysk soldat. Huvudhåren har långa tillväxtperioder, och en individuell hårsäck producerar endast ca 20 hår under en persons livstid. Om håret blir rakt eller krulligt beror på hårsäckens form, raka hårsäckar ger rakt hår medan böjda ger krulligt. Detta är genetiskt förprogrammerat men kan ändras med tiden. I normala fall har en människa cirka 80 000 - 160 000 hårstrån över hårbotten och oftast tappar man upp till 100 stycken per dag. Genomsnittligt arbetar 85 % av alla hårsäckar medan 15 % vilar. Håret tunnas ut när allt fler hårsäckar går i en för tidig eller förlängd vila. Detta kan ske vid sjukdom eller andra påfrestningar, såsom stress. Antalet arbetande hårsäckar blir även färre ju äldre man blir. Håret på huvudet växer ca 1 cm i månaden eller 0,33 mm per dag, men varierar från person till person. Dessutom växer håret i hårfästet långsammare än håret på hjässan. Genomsnittligt antal huvudhår (Vita amerikaner). Grått hår (canities) uppkommer när hårrötterna slutar att producera melanin, helt eller delvis. Håret som sedan växer ut saknar därmed färg. Håret grånar normalt med åldrandet (senil canities), vilket vanligen börjar inträffa i åldern 35 – 45 år. Om man får grått hår tidigare kallas det prematur canities, vilket kan vara ärftligt, men också vara ett tecken på en underliggande sjukdom. En tumregel kan sägas vara att håret är prematurt grått om större delen av allt hår är grått före 40 års ålder. Med åldern minskar också antalet hårstrån, håret blir tunnare. Omkring 50 % av alla män drabbas av manligt håravfall före 50 års ålder, medan samma fenomen drabbar omkring 15 % av alla kvinnor i samma åldersintervall. Vid högre ålder ökar andelen för båda könen. Senilt håravfall beror troligen på en genetisk predisposition för att terminalhåren tillbakabildas till vellushår (fjun). Hos kvinnor uppträder tillståndet genom en generell minskning av hårvolymen och att hårfästet förblir intakt, medan tillståndet hos män vanligen visar sig genom att hårfästet kryper bakåt. Cellbiologiskt brukar tillståndet förklaras med att androgener orsakar bildningen av vellushår, men de svaga resultaten när tillståndet behandlats med androgenmodulatorer tyder på att förklaringen är otillfredsställande. Det hävdas ofta att hår och naglar växer under flera dagar efter döden. Detta är en myt, att det ser ut som tillväxt beror på dehydrering vilket leder till att huden drar sig tillbaka vilket gör naglarna och håret mer framträdande. Inom endokrinologin skiljs mellan olika slags hår. Manligt hår är hår i öronen, övre pubistriangeln, skägg, mustasch och kroppshår, vilka styrs huvudsakligen av manliga könshormoner. Könsoberoende hår är ögonfransar, ögonbryn, huvudhår, samt hår på underarmar och underbenen. Ambosexuellt hår är hår under armarna, hår på nedre pubistriangeln, och visst hår på armar och ben. Manligt och ambosexuellt hår beror på könshormoner, samt på den genetiskt bestämda känsligheten för dessa hormoner i hårsäckarna, kvinnor med hirsutism har inte alltid genital virilisim (förstorad klitoris). Hårtillväxt avgörs också av tillväxthormon, vilket styr follikelstorleken och vilket kan bidra till hirsutism. Problem med sköldkörtelhormon kan ge problem med hårtillväxten, till exempel telogen effluvium. Höga värden prolaktin kan likaså orsaka hårväxt av manlig typ. Ju högre värden östrogen, desto längre är tillväxtfasen (den anagena fasen) av håret, medan testosteron förkortar tillväxtfasen. .
Hårsäck
Hårsäckar eller hårfolliklar finns över hela kroppen. Hårstråna växer från papillen som finns längst ned på hårsäcken. Papillen är fylld med bindväv och blodkärl. I anslutning till hårsäcken finns talgkörtlarna som utsöndrar det talg (sebum), ett fett som fungerar som smörjmedel för håret och hårstråna. Personer med fett hår har helt enkelt ett överskott av sebum i håret. Om en hårsäck täpps till eller ett hårstrå växer inåt kan en hårsäcksinflammation bildas. Sjukdomar i hårsäckarna runt ögonen och ögonfransarna innefattar milphosis och trikomegali. Hårsäckarna på kroppen och huvudet reagerar på steroidhormoner, och kan ge manligt håravfall och hirsutism.
Norwoodskalan
Norwoodskalan, eller Hamilton-Norwoodskalan (vanligen förkortat till NW), är en skala som delar in det androgenetiska håravfallet (Alopecia androgenetica) i sammanlagt sju olika steg (I-VII). Denna schematiserade klassificering utvecklades 1951 av James Hamilton, men modifierades kraftigt och vidareutvecklades 1975 av O'Tar Norwood. Omkring 80% av alla män som blir skalliga befinner sig på det sjunde stadiet enligt skalan. Norwoodskalan möjliggör en standardiserad medicinsk dokumentation av håravfall. Det är vanligt att drabbade personer utreds, eller får en hårtransplantation. Efter inspiration från Norwoodskalan skapade Erich Ludwig 1977 en liknande schematisk översikt, som istället går i tre steg, istället för sju. Enligt skalan beskrivs ett rätt så diffust håravfall runt mitten av håret, något som är typiskt för androgenetiskt håravfall hos kvinnor, men förekommer likväl hos en femtedel av de drabbade männen. Typiskt för androgenetiskt håravfall är att det börjar temporalt (vid tinningen) och frontalt (i pannan). Sedan försvinner håret även runt hjässan (huvudets övre baksida), tills det att hela skallen blir flint. Hårets krona, belägen ovanför öronen, runt hela delen av huvudets baksida, finns kvar i de flesta fall. Typ I: Inget eller en mycket liten tillbakadragning av det främre hårfästet. Typ II: Håravfall runt tinningen, håret blir tunt på hjässan eller vid tinningarna. Typ III: Hårfästet tar sig en annan form, håret blir väldigt tunt. Förtunningen blir prevalent även på bakhuvudet i slutändan. Typ IV Det förtunnade området på hjässan och det på bakhuvudet närmar sig och håret blir ännu tunnare och mindre. Typ V: Håravfallet har lett till att området mellan bakhuvudet och hjässan blivit ett, även om några hårstrån kan finnas kvar. Typ VI: Endast några tunna hårstrån finns kvar uppe på huvudet och området har brett ut sig mot öronen. Typ VII: Håret har till stora drag försvunnit helt, och området har brett ut sig mot öronen. Hårsäckarna har krympt, eller försvunnit helt och nu återstår endast blank och len hud.
