Hårborttagning
Hårborttagning är ett samlingsnamn på olika metoder för att tillfälligt eller permanent ta bort oönskad hårväxt från människokroppen. Hårborttagning kan ha tillfällig eller permanent effekt beroende på om det är hårstrået eller hårsäcken som avlägsnas eller förstörs. Hårborttagning kan utföras av estetiska, praktiska eller medicinska skäl. Metoderna för hårborttagning kan delas in i två kategorier: depilering och epilering. Depilering innebär att den del av hårstrået som befinner sig ovanför huden kapas, medan epilering innebär att hela håret ner till roten tas bort. Nästan alla kulturer har ägnat sig åt någon form av hårborttagning. Hårborttagning har gjorts av religiösa, medicinska, estetiska eller praktiska skäl. Buddhistmunkar och andra religiösa grupper har rakat huvudet för att visa sin hängivenhet och för att hedra traditionerna. Män har i alla tider i varierande utsträckning rakat eller trimmat sitt ansiktshår av estetiska eller kulturella skäl. Inom det militära har hårborttagning länge varit ett tvång och hårborttagning har t o m använts som bestraffning. Vid rakning skärs hårstrået av nära hudytan med en rakhyvel, rakkniv eller rakapparat. Rakning ger ett kortvarigt resultat, beroende på vilken typ av hår som rakats av kan stubben bli synlig redan inom ett till ett par dygn. Rakning är en vanlig metod för att avlägsna skäggväxt. Rakning av den kroppsdel som ska behandlas utförs även före operationer. Rakning av pubesområdet kallas intimrakning. Det finns särskilda krämer som när de kommer i kontakt med hår kemiskt löser upp hårstråna, som sedan skrapas bort med en spatel, sköljs eller torkas bort. Effekten av en hårborttagningskräm håller vanligen i sig från en till tre veckor. Vid vaxning anbringas varmt vax eller någon liknande massa på huden. När vaxet kallnat och stelnat avlägsnas det med ett kraftigt ryck varvid håret följer med rötterna. Vaxning ger ett långvarigare resultat än rakning, men efter omkring två till fyra veckor har håret blivit synligt igen. Vaxning är en vanlig metod för att avlägsna hår från större hudpartier, exempelvis underbenen. Vaxning av pubesområdet kallas ibland brasiliansk vaxning. Den brasilianska vaxningen innebär ofta att allt hår avlägsnas, ibland med en liten noggrant formad remsa kvar. Enstaka hårstrån kan plockas ett och ett med hjälp av en pincett. Plockning är en relativt smärtsam men vanlig metod för att reducera och forma ögonbryn. Även hårväxt i näsa och öron avlägsnas ibland med hjälp av pincett. Man kan använda epilatorer som är elektriska apparater som drar upp hårstrån med rötterna. En bra epilator kan rycka ut hårstrån som är kortare än 1 millimeter. Det kan dock vara smärtsamt för en del och tar längre tid än vaxning. En del brukar därför vaxa först och sedan använda epilatorn för att ta bort håret när det kommer tillbaka. Threading är en hårborttagningsmetod från Asien som tros härstamma från Indien för att sedan ha spridits till Mellanöstern och Afrika. Metoden innebär att en tvinnad bomullstråd rullas över huden och drar med sig hårstråna med roten. Eftersom snöret är rakt kan man åstadkomma perfekta linjer och threading har därför blivit ett populärt alternativ till pincett eller vaxning vid plockning och formning av ögonbryn. Håren behöver inte vara särskilt långa för att man ska kunna ta bort dem - det räcker med 1,5 millimeter. Spiralen är en ny metod som använder sig av samma princip som threading. Spiralen rullas över huden och, i likhet med den tvinnade tråden som användes vid threading, rycker den tvinnade spiralen med sig hårstråna. Metoden rekommenderas för de tunna strån som finns i ansiktet, men inte grövre hårväxt, som till exempel ögonbryn eller under armarna.
Könskorrigering
Könskorrigering, könskorrigerande behandling eller könsbekräftande vård är den medicinska och kirurgiska behandling som används för att ändra en persons kroppsliga kön. De som genomgår könskorrigerande behandling är transsexuella och ibland även intersexuella patienter, i de fall de som barn givits medicinsk behandling för att passa i ett kön de som vuxna känner inte korresponderar till deras genusuttryck. Ansvariga för att ta fram internationella behandlingsriktlinjer för Könsidentitetsstörningar och transsexualism är World Professional Association for Transgender Health (WPATH). De rekommenderar en trestegsprocess som omfattar ett så kallat real-life-experience, "verklig livsupplevelse" (då patienten förväntas leva som sitt självupplevda kön), hormonbehandling med könshormoner passande det självupplevda könet och könskorrigerande kirurgi. Ordningen kan ibland vara lämplig att ändra, så att hormonterapin initieras före real-life-experience eller alterneras så att både hormonterapi och mastektomi föregår ett real-life-experience. Psykoterapi kan enligt WPATH vara en del av behandlingen, men man anser inte att den alltid behövs. Man har också på senare år börjat göra läkare och andra kliniskt verksamma med patienter med gender identity disorder/ transsexualism uppmärksamma på att inte alla patienter behöver eller vill genomgå samtliga delar av den tredelade behandlingen. Flera studier har publicerats som visar att denna behandling, som fokuserar på att förändra patientens kropp att bättre passa den mentala könsidentiteten, är framgångsrik. I många länder måste transsexuella för att få tillgång till könsbekräftande behandling genomgå sterilisering. De flesta europeiska och nordamerikanska länder, länder i Oceanien samt Japan har krävt att en patient som erbjuds könskorrigerande behandling måste vara steril. I länder som har särskild lagstiftning för könstillhörighetsfrågor ser man juridiskt olika på frågan. I Finland är avsaknad av fortplantningsförmåga ett krav. Den 29 juli 2009 fastslog Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter i ett IssuePaper, "Human Rights and Gender Identity", att vilka som helst krav att undergå medicinska eller kirurgiska ingrepp för att erhålla ett juridiskt könsbyte strider mot Europakonventionen och föreslog alla rådets medlemsländer att upphöra med sterilisering eller annan påtvingad behandling. I Storbritannien finns i och med den lagstiftning som trädde i kraft 2005 inget krav på att en transsexuell ska vara steriliserad eller sakna fortplantningsförmåga för att kunna få ändrad könstillhörighet. Kravet på sterilisering i Sverige avskaffades via en dom i Kammarrätten i Stockholm januari 2013. Då hade omkring 860 transsexuella tvångssteriliserats. I domen fastslogs att kravet stred mot de mänskliga rättigheterna, eftersom det stred mot både den svenska grundlagen och Europakonventionens artikel 8 och 14. Finland är idag det enda landet i Norden som kräver sterilisering innan byte av juridiskt kön och krav på att lagen skall ändras har brett understöd. Bland annat undertecknades år 2016 en motion om ändringen av lagen av 65 av riksdagens 200 ledamöter. Redan år 2013 tillsattes en arbetsgrupp för att bereda ett lagförslag i vilket kravet på sterilitet skulle avlägsnas. Slutrapporten blev färdig 2015, efter en förlängning av mandatperioden. Lagändringen finns i regeringen Marins regeringsprogram. Efter viss tid av utredning ges i allmänhet hormonterapi (transsexualism) och hårborttagning, logopedhjälp eller bröstreducerade operation, beroende på patientens önskemål. Man-till-kvinna-transsexuella kan senare erbjudas bröstförstorande operationer, om inte hormonterapin ger tillräcklig effekt. Även slipning av adamsäpple och trimning av stämband kan ges. För kvinna-till-man-transsexuella sker röstförändringar som en följd av hormonterapi.
Transsexualism
Transsexualism (transsexualitet) är ett tillstånd då en persons könsidentitet inte överensstämmer med det kön denne tilldelades vid födseln. Ett annat ord för detta är könsinkongruens. Transsexualism har historiskt betraktats som ett sjukdomstillstånd, men inom medicinen ses det inte längre som en psykiatrisk sjukdom, utan istället som ett tillstånd relaterat till sexuell hälsa. Könsdysfori kallas det allvarliga psykiatriska sjukdomstillstånd som obehandlad transsexualism ofta medför. Behandlingen för transsexualism är att korrigera det kroppsliga könet så att det stämmer överens med könsidentiteten. Denna behandling kallas könsbekräftande behandling och omfattar bland annat hormonbehandling, kirurgiska ingrepp, hårtransplantation/hårborttagning och röstträning i form av logopedi. Psykoterapi och psykofarmaka har visat sig vara ineffektivt som behandling mot könsdysfori, men kan vara av nytta i samband med könsbekräftande behandling. Trans- som prefix betyder över, bortom, att gå bortom, från latinets trans-, som preposition över, gå över, bortom, det troliga ursprunget är från trare-, som betyder att korsa (se igenom). År 1886 publicerade läkaren Richard von Krafft-Ebing sin studie Psychopathia Sexualis där han använde termen metamorphis sexualis paranoia för att beskriva det fenomen som idag skulle diagnostiseras som transsexualism eller könsdysfori. Enligt Krafft-Ebing rörde det sig om en form av paranoia, vilket han ansåg vara en mental avvikelse som kunde avhjälpas genom psykiatrisk intervention. Termen transsexualism (Transsexualismus) användes för första gången av Magnus Hirschfeld kring 1923 och behandlades som en kategori distinkt från transvestism. Hirschfelds definition av begreppet var inte den som används idag, utan avsåg snarare hermafroditism eller intersex. Istället användes homosexual transvestite för att beteckna den kategori människor som bedömdes vara i behov av könskorrigering. Den första kända kirurgiska könskorrigeringen på en man-till-kvinna-transperson utfördes 1931 då Dora R, tidigare känd som Rudolph R, genomgick en genitalierekonstruktion. Samma år utfördes en liknande operation på Lili Elbe som under många år levt och presenterat sig som kvinna, och som redan påbörjat en serie könskorrigerande operationer år 1930. I september 1931 avled hon i sviterna efter en livmodertransplantation som utfördes i samband med genitalierekonstruktionen tre månader tidigare. Begreppet transsexualism användes i sin nuvarande betydelse av David O. Cauldwell i en publikation år 1949. Innan dess användes beteckningar som morfaditer, eonister, homosexuella och transvestiter för att beskriva könsdysfori. Gatuslang gav därtill upphov till en rad benämningar med skiftande nyanser, något som pekar på en bred könsvarians – alltså en graderad skala av upplevd könstillhörighet – som någonting påtagligt långt innan fenomenet blev föremål för akademisk diskussion. År 1951 genomgick dansken George Jorgensen ett antal könskorrigerande operationer. Som Christine Jorgensen blev hon sedermera ett fall för massmedial uppmärksamhet. Detta var inledningen till en alltmer allmän diskussion kring transsexualism och könsdysfori, hos forskare såväl som allmänheten i stort. Inom den vetenskapliga diskursen präglades 50- och 60-talen av en debatt mellan en konstruktivistisk och biologisk förståelsemodell. Särskilt psykoanalytiker var benägna att betrakta transsexualism som symptom på störningar och perversioner, således var könsdysfori betraktat som ett tillstånd att bli frisk ifrån. Trots att det inte fanns ett konsensus kring diagnosen transsexualism eller någon entydig definition av begreppet så vände sig under 60-talet allt fler till sjukvården för könskorrigering. Diagnoskriterierna för Könsdysfori i DSM-V är. Diagnoskriterierna för transsexualism, F64.0 i ICD-10 är. Transsexualism har föreslagits ha både psykologiska och biologiska orsaker. Andra studier menar att transsexualism har en genetisk orsak.
Vellushår
Vellushår är mycket tunt hår. Det är ofta opigmenterat och därför kulörlöst och svårt att se för ögat. Det saknar märgrum (medulla) och är därför mjukt. Hos vuxna människor förekommer främst två typer av hår. Dels finns det terminalhår som är långa (10 mm till flera meter), pigmenterade, synligare, ofta med märgrum, vilka utgör det hår vi normalt syftar på då vi talar om "håret" och dels vellushår, "babyhår" som är kortare än 10 mm. På en vuxen person är det totala antalet hårrötter 5 miljoner som anläggs redan i ca fjärde fostermånaden. Dessa tunna fjun, vellushår, finns överallt på kroppen med undantag av i handflatorna och under fötterna, läpparna och tungan. Under puberteten utvecklas de till terminalhår, speciellt under armarna, på benen och kring könsorganen. Om håret förblir fint vellushår eller blir tjockt och mörkare terminalhår, beror på hårsäcken, som producerar håret. Detta kan exempelvis bero på hårborttagning (med vax, pincett eller tråd), genetiska faktorer, hudirritationer, tumörer, hormonbehandling eller på en förhöjning av androgener (manligt könshormon), hos kvinnor producerade i äggstockarna och i binjurarna. Det kan även uppstå efter en graviditet, vid användning av p-piller eller anabola steroider, i klimakteriet eller på grund av anorexi/bulimi. Vid håravfall ersätts det tjocka terminalhåret ofta med tunna vellushår.
Hudterapeut
Hudterapeut är en person som vårdar huden på människor. Detta kan gälla både för besvär och skönhetsbehandlingar. En hudterapeut kan arbeta med ansiktsbehandlingar, manikyr, pedikyr, kroppsbehandlingar, massage, hårborttagning med vax och elektrisk nålepilation, makeup. Försäljning av hudvårdande produkter och makeup är en vanlig arbetsuppgift. Det ingår även teoretiska ämnen som kemi, fysik, dermatologi, ekonomi, mikrobiologi och näringslära i hudterapeutens utbildning. Inom yrket finns möjlighet att avlägga gesäll- och mästarbrevstest. Utbildning finns i privat regi och på yrkeshögskolan. Hudterapeuter arbetar på hudvårdssalonger, parfymerier, lyxkryssare och SPA:n. Många hudterapeuter driver egna verksamheter. Det efterfrågas även hudterapeuter till hudläkare och apotek. Arbetet som hudterapeut kräver arbetskläder som är både praktiska och främjar god hygien. Under arbetet används ett förkläde. En del hudterapeuter väljer att inrikta sig på ekologisk hudvård.Ekologisk hudvård handlar inte bara om att arbeta med ett ekologiskt hudvårdsmärke, utan även om kunskap och respekt för natur, djur och människor.
Tioglykolsyra
Tioglykolsyra eller merkaptoättiksyra är en organisk förening med den kemiska formeln HSCH2COOH. Den är både en tiol (merkaptan) och en karboxylsyra. Den är en färglös vätska med obehaglig lukt. Tioglykolsyra oxideras av luft till den motsvarande disulfiden [SCH2CO2H]2. Den är ca 100 gånger starkare syra än ättiksyra. Tioglykolsyra framställes genom reaktion mellan natrium- eller kaliumkloracetat med alkalimetallvätesulfid i vattenhaltigt medium. Den kan också framställas via Buntesaltet som erhålls genom reaktion av natriumtiosulfat med klorättiksyra. Tioglykolsyra utvecklades på 1940-talet för att användas som ett kemiskt hårborttagningsmedel och används fortfarande för det ändamålet, speciellt i form av salter, bland andra kalciumtioglykolat och natriumtioglykolat. Tioglykolsyra äråvara i framställningen av ammoniumtioglykolat som används för att permanenta hår. Tioglykolsyra och dess derivat spjälkar disulfidbryggorna i hårets proteiner. När disulfidbryggorna återskapas ges håret en ny form. Alternativt, och vanligare, används processen för hårborttagning, som är vanligt i behandlingen av läder. Syran används också som en syraindikator, för tillverkning av tioglykolater, och i bakteriologin för framställning av tioglykolatmedia. Tioglykolsyra används även vid framställningen av vissa polyvinylkloridprodukter. Tioglykolsyra, vanligtvis dess dianjon, bildar komplex med metalljoner. Sådana komplex har använts för att detektera närvaron av järn, molybden, silver och tenn. Tioglykolsyra används som nukleofil i tioglykolysreaktioner med kondenserade tanniner för att studera deras struktur.
