Herpes (sjukdom)
Med herpes avses vanligen en infektion av herpes simplex-virus. I vidare bemärkelse skulle det egentligen också kunna beteckna infektionssjukdomar orsakade av andra typer av herpesvirus, även om det inte är brukligt. Det finns många olika herpesvirus, varav några kan infektera människor. De vanligaste av dessa är. Herpes simplex överförs vanligtvis mellan två personer genom fysisk kontakt, eller att man delar ett föremål såsom en tandborste eller rakhyvel med en smittbärare. Även djur kan smittas av herpesvirus. Det virus som smittar hundar med herpes heter Canine herpesvirus=CHV-1. Genom att undersöka blodprov från hundar i vissa europeiska länder kunde man konstatera att 40 procent av de testade nederländska hundarna och 88 procent av de testade brittiska hundarna hade utvecklat antikroppar mot detta virus, vilket innebär att de smittats med det. Även i Sverige verkar många vuxna hundar ha antikroppar mot herpesvirus. Man uppskattar att dessa antikroppar förekommer hos cirka varannan vuxen hund. herpes simplex 1 och 2, som orsakar munsår och könsherpes. Vid munsår, vanligast vid typ 1, är symptomet röda blåsor i munnen och i området runt omkring denna. Herpes i underlivet, även kallad genital herpes eller könsherpes, är vanligast vid typ 2. Det är en mycket vanlig könssjukdom som cirka var tredje individ har, men alla drabbade uppvisar inte symptom på sjukdomen. Symptomen vid herpes i underlivet är sår eller små blåsor som förekommer på könsorganen eller runt omkring dessa. varicella zostervirus, som orsakar vattkoppor och sekundärt även bältros. Även vid bältros är symptomet röda blåsor, men vid denna sjukdom förekommer blåsorna istället i ett band på ena sidan av kroppen. Den drabbade kan även uppleva svår nervsmärta, och innan utbrottet även en brännande eller stickande känsla på det område som drabbats av bältrosinfektionen. Epstein-Barr-virus, ett mycket vanligt virus som ger körtelfeber men ofta infekterar redan i småbarnsåldern och då inte ger några kraftiga symptom. cytomegalovirus, också ett vanligt virus som de flesta drabbas av någon gång. Kan ge alltifrån obemärkt infektion till ett antal veckors febersjukdom med organpåverkan.
Herpes simplex
Herpes simplex är ett virus (betecknat HSV) som tillhör virusfamiljen Herpesviridae och sprids via kroppsvätskor, saliv och sexuellt umgänge. HSV ger typiska så kallade herpesutslag särskilt runt mun, läppar och ansikte (munsår) men även på könsorganen. HSV har en hög smittsamhet och infekterade gravida kvinnor löper risk att överföra viruset till sitt barn vid förlossningen, särskilt om hon då har en förstagångsinfektion med genital herpes. Om den gravida kvinnan har ett herpesåterfall är risken mycket lägre. Efter en förstagångsinfektion med HSV, som oftast är kraftigt symptomgivande, lägger sig viruset i latensfas i kroppens sensoriska ganglier, det vill säga nervknutor. Vid stress, bakteriella eller virala infektioner (t.ex. en förkylning), kraftig exponering för ultraviolett ljus (solljus eller solarium) kan viruset aktiveras, vilket uttrycker sig i form av blåsor på huden. Två typer av HSV existerar, HSV-1 och HSV-2. HSV-1 angriper oftast ansiktet i form av munsår, men kan även smitta genitalt, dock med lägre risk för senare reaktivering. Det är i Sverige idag mycket vanligt med genital HSV-1 förstagångsinfektion. HSV-2 ger upphov till genital herpes (könsherpes), men har även anekdotiskt beskrivits kunna ge besvär från ansiktet. Inkubationstiden är 2 - 20 dygn för båda typer. HSV-1 kan orsaka hjärninflammation, encefalit, genom att vandra via kranialnerver. Detta är mycket allvarligt och kan ge temporallobsnekros. HSV-2 kan orsaka hjärnhinneinflammation, meningit, vilket har ett godartat förlopp och läker ut av sig självt. Kondom minskar risken för att bli smittad av genital herpes simplex, men skyddar inte helt eftersom blåsor kan sitta på ställen som inte täcks av kondomen. Smittsamheten är högst då synliga blåsor och sår föreligger, men smitta kan även ske i helt symptomfritt skede. Man kan vara smittad med både HSV-1 och HSV-2, och har man en gång blivit smittad med herpesvirus finns idag inget känt läkemedel som kan ta bort viruset från kroppen. Det går inte att bli smittad "på nytt" av viruset, så om ett par båda har infektionen kan de inte återinfektera varandra. I Sverige är 70-80% av befolkningen smittade med HSV-1, medan 90% av befolkningen i utvecklingsländer beräknas vara infekterade med HSV-1. Smitta sker vanligen under spädbarnsåren, genom nära kontakt mellan mor och barn. Oftast sker en HSV-2 infektion senare i livet efter debut av sexuell aktivitet. Flera olika antivirala läkemedel existerar för att behandla herpesinfektioner, exempelvis Aciclovir som är en hämmare av ett visst virusenzym. Aciclovir kan användas i form av kräm eller tas som tabletter, och måste då tillföras var 3:e timme, helst 5 gånger/dygn. Andra varianter på samma läkemedel heter Valaciklovir och Famciclovir. Flera läkemedelsföretag arbetar på att framställa ett vaccin mot HSV men ännu existerar inget vaccin för bred användning. Det finns ingen klar koppling mellan HSV-infektion och cancer. Däremot finns en koppling mellan HSV-1 och facialispares (Bell's pares, ansiktsförlamning). Pågående genital herpes ökar risken för smitta av HIV om den ena parten är HIV-infekterad. Nyfödda som smittats med HSV-2 får en generell infektion i kroppen och blir allvarligt sjuka. Om en kvinna har pågående herpesutbrott vid förlossning (förstagångsinfektion eller recidiv) brukar obstetriker ofta välja att förlösa med kejsarsnitt för att minska risken för smitta till barnet. Vissa tror att all sorts munsår är av typen HSV-1 (Oral Herpes). Detta stämmer dock inte. Vanliga munsår kan vara något annat, vanligt förekommande virus. Ett munsår kan även uppstå av torra läppar som ger sprickor i huden kring och på läpparna.
Munherpes
Munherpes, även kallad labial herpes eller läppherpes, är en typ av munsår som orsakas av något av viruset herpes simplex två undervarianter: HSV-1 och HSV-2. Många människor över hela världen har viruset vilande i kroppen och det finns uppgifter om att antalet virusbärare är mellan 70 och 95% i olika befolkningsgrupper av världens befolkning. Infektionen är livslång och viruset ligger för det mesta latent, men som regel med recidiverande återfall vid stress, intensiv sol, menstruation, eller efter en förkylning. Det har också påträffats varianter av herpesvirusen HSV-1 och HSV-2 där viruset är kontinuerligt aktivt. Viruset påverkar uttrycken av ca 80 gener av vilka flera är immunogena eller deltar i nukleinsyremetabolismen. Den vanligaste typen av munsår är grupper av små vätskefyllda varblåsor runt och på läpparna. De första tecknen på munherpes brukar vara stickningar på stället där såret kommer att uppkomma. Sedan munherpes brutit ut kan läpparna bli svullna och ömma, och en allmän sjukdomskänsla kan medfölja såret. Munsåret uppträder först som röda små blåsor vilka snart får en gul vätska. Allt eftersom munsåret fortskrider anhopas som regel blåsorna. I slutfasen är blåsorna täckta av gul-orange, koagulerat var. När det koagulerade varet ramlar bort kan det klia, men att framkalla sår förlänger läkningen. Efter att varblåsorna läkt ut, är området rosa. I samband med utbrottet kan personen få ont i halsen och svårigheter att svälja, feber, svullna körtlar i t.ex. halsen, influensaliknande symtom som muskelvärk och huvudvärk. Primärinfektionen är oftast värst. Utan behandling och utan komplikationer brukar såret läka ut mellan en och två veckor. Nästa utbrott uppkommer i nästan samtliga fall på exakt samma ställe på läppen. I ett fåtal fall kan ett virusutbrott leda till infektioner i centrala nervsystemet. Diagnos ställs som regel symtomatiskt, men kan också ske genom blodprov vid särskilt allvarliga fall. Smittan sprids vid direktkontakt och genom sekundär överföring, t.ex. genom läppstift, samrökning av cigaretter, delande av dryckesglas eller handdukar, kyssar eller sex, och oralsex kan sprida viruset från läppar till könsorgan och vice versa. Viruset påträffas också i sperma. Läkemedel med aciklovir lindrar symptomen för munherpes, och påskyndar läkningen. Det finns också receptbelagda tabletter för svåra fall. Vid utbrott är det viktigt att undvika komplikationer (sekundära infektioner i såret) och smittspridning genom att var extra noga med hygienen, inte röra vid blåsorna och därmed sprida viruset på sig själv eller till andra, samt att undvika att såret har direktkontakt med andra eller sårvätska på annat vis hamnar på någon annan. Personer med eksem kan få allvarliga besvär om viruset sprids dit. En allmänt accepterad teori är att herpesvirus kan leda till utbrott, eller förvärrande, av autoimmunitet. Det skulle i så fall kunna bero på att herpesviruset aktiverar självreaktiva T-celler. Eftersom viruset påträffas i sperma, har forskning bedrivits om samband mellan att vara virusbärare och infertilitet hos någon part, där nyare forskning visar på att viruset ökar risken för ofrivillig barnlöshet, missfall och störningar i fosterutvecklingen.
Pneumokocker
Pneumokocker (Streptococcus pneumoniae) är en art av bakterier inom släktet streptokocker som kan orsaka ett stort antal olika sjukdomar. Pneumokocken är en kapslad grampositiv bakterie under kategorin streptokocker som finns i näsans normalflora hos ungefär hälften av alla barn och även i normalfloran i munhålan och i de övre luftvägarna hos friska personer, men kan komma att bli en patogen bakterie under vissa förutsättningar. Detta medför att friska barn kan vara bärare utan att själv utveckla sjukdomstillstånd. Med bakterien som kan ge upphov till lobär pneumoni, klassisk lunginflammation, i kroppen är vuxna oftast bärare av bakterien en kortare tid, ett par veckor, i jämförelse med barn som kan vara bärare i upp till någon månad. Denna bakterie är den vanligaste orsaken till lunginflammation, pneumokockpneumoni, men också till hjärnhinneinflammation, meningit, och blodförgiftning, sepsis. Andra sjukdomar som pneumokockerna kan ge upphov till är ledinflammation, artrit, öroninflammation, otit, infektion i hjärtklaffarna, endokardit, bihåleinflammation och bukhinneinflammation, peritonit. Dessa kulformade inkapslade och grampositiva kocker framträder tydligt vid gramfärgning då de syns som diplokocker eftersom de oftast förekommer i korta kedjor. Över 90 olika serotyper är kända idag och de har alla olika hög grad av resistens mot läkemedelsbehandlingar så som antibiotika. Bakterierna är även katalasnegativa och alfahemolytiska. Främsta orsaken till den klassiska lunginflammationen, lobär pneumoni, är pneumokocker, som står för ungefär hälften av fall i Sverige. Bakterierna kan invadera en eller flera lunglober som snabbt kan ge upphov till akut feber, frossa och allmänt sjukdomstillstånd. Bakterien kan vidare sprida sig ut i blodet. Herpes-blåsor är relativt vanligt förekommande hos patienter som insjuknat i lobär pneumoni. Antalet leukocyter, vita blodkroppar, ökar i kroppen då immunförsvaret sätts i gång. För att diagnostisera lunginflammationen gör oftast först ett CRP-test, där man mäter "c-reaktiv protein"-halten i blodet. Detta är viktigt för immunförsvaret och ökar då en infektion eller inflammation har uppstått i kroppen och därmed ger ett högt värde på detta provsvar information om en bekräftad inflammation. Hos en patient med pneumoni ligger vanligen värdet på 200-400 mg/l. För att säkerställa diagnosen görs sedan oftast bakterieodlingar av bakterier från luftvägssekret. Vid sepsis tas bakterier från blodet och vid meningit tas bakterier från ryggmärgsvätskan. Pneumokockinfektioner är i regel lätta att behandla med antibiotika, penicillin, och det är ovanligt att i övrigt friska personer dör av denna infektion, även om det händer i ett par fall per år i Sverige. Vissa pneumokockinfektioner är resistenta, eller har en nedsatt känslighet mot penicillin. Trots detta kan höga doser bota även dessa typer. En del kan även behandlas med cefotaxim intravenöst, meropenem eller vankomycin. Sedan 1 januari 2009 ingår pneumokockvaccin i det allmänna barnvaccinationsprogrammet i Sverige. Barnen får doser av detta vaccin vid 3 månader, 5 månader och 12 månaders ålder. Infektionskänsliga barn kan behöva ytterligare injektioner. Beroende på vilket landsting man tillhör erbjuds antingen ett 10- eller 13- valent vaccin, dvs ett vaccin som fungerar på 10 alternativt 13 av pneumokockens varianter. Tidigare fanns även ett 7-valent vaccin, men som inte längre används.
Kroniska sjukdomar
Kroniska (kroniker) sjukdomar är långvariga (mer än tre månader) eller livslånga hälsotillstånd som det vanligen inte finns något effektivt medicinskt botemedel till. En och samma person kan ha flera kroniska sjukdomar samtidigt (så kallade multipla kroniska sjukdomar). I västvärlden är kroniska sjukdomar en vanlig dödsorsak. Till de kroniska sjukdomarna hör vissa former av medfödda sjukdomar och missbildningar, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, njur-, gall- och leversjukdomar, diabetes, KOL, led-, bindväv- och muskelsjukdomar, tandsjukdomar, neurologiska sjukdomar, allergier, psykiska störningar och kronisk smärta. Kroniska sjukdomar är motsatsen till akuta sjukdomar vilka till skillnad från kroniska sjukdomar oftare har plötslig debut (dock kan kroniska sjukdomar ha akuta faser eller vara kroniskt remitterande med skov). Många, men inte alla, kroniska sjukdomar är allvarliga. Mindre medicinskt allvarliga kroniska sjukdomar är exempelvis herpes, fotsvamp, psoriasis och rosacea. Det finns ingen globalt vedertagen definition av kronisk sjukdom. I svenska regeringens strategi 2014–2017 avses sådana sjukdomar som en person har under sin livstid eller under mycket lång tid. U.S. National Center for Health Statistics räknar som kronisk sjukdom en sjukdom som varar i tre månader eller längre. Beroende på vilken sjukdom det är fråga om har kroniska sjukdomar olika orsaker. Förutom ärftlighet finns flera bidragande faktorer till kronisk sjukdom, till exempel stress, smitta, exponering för skadliga ämnen och gifter, under-, över- eller felnäring, substansmissbruk och stillasittande livsstil. De vanligaste förekommande kroniska sjukdomarna tillhör grupperna hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancersjukdomar, lungsjukdomar såsom astma, allergi och KOL, psykiska sjukdomar inklusive beroendesjukdomar, neurologiska sjukdomar, muskel- och ledsjukdomar samt långvariga smärttillstånd. Även kroniska infektionssjukdomar som HIV/AIDS och hepatit C brukar räknas dit. Många kroniska sjukdomar faller in under kategorin "icke smittosamma sjukdomar" (non-communicable diseases). Icke smittosamma sjukdomar är globalt sett den största rapporterade dödsorsaken, över 60 %. Dödsorsaken är vanlig även i låg- och medelinkomstländer. Kronisk granulomatös sjukdom är en sällsynt ärftlig sjukdom som är en betingad störning i funktionen hos de neutrofila granulocyterna. Det kan ske på grund av en brist på ett enzym som inte dödar bakterier på ett normalt sätt. Kronisk bronkit finns två olika former av kronisk luftrörskatarr. Kronisk slembronkrit är den relativa godartade bronkiten. Det är slemhosta som är den dominerande sjukdomstecknet i denna form. Medan obstruktiva kroniska bronkiten är betydligt allvarligare. HIV/AIDS: Man uppskattar antalet HIV-smittade i Europa till cirka 2,3 miljoner (2011). Många vet inte att de är smittade. De smittade möter fortfarande problem under sjukdomen även om det finns bromsmedicin, behandlingar och information i Europa. HIV är ett virus som skadar immunförsvaret. HIV kan övergå till AIDS, som innebär att kroppens immunförsvar helt slutar att skydda kroppen mot svamp, parasiter, bakterier och virus. Ledgångsreumatism: Börjar ofta som en inflammation i händer och fötter. Smärtan orsakas av att ledkapseln blir inflammerad. Mer än dubbelt så många kvinnor får ledgångsreumatism än män och man blir oftast drabbad kring 50-årsåldern. Diabetes betyder att sockerhalten i blodet är högt. Det orsakas av brist på kroppens eget hormon insulin och i andra fall att insulinet inte är lika effektivt och därför sänks inte blodsockret. Symtomen för diabetes är tydligare än andra sjukdomar, trötthet, dricker mycket, kissar mycket och går ner i vikt (utan att försöka gå ner i vikt) kan tyda på diabetes.
