Hjärtsvikt
Hjärtsvikt, ofta använt för att benämna kronisk hjärtsvikt (engelska: congestive heart failure), innebär att hjärtat inte kan pumpa tillräckligt för att upprätthålla blodflödet och för att möta kroppens behov. Symtom på hjärtsvikt är vanligen andfåddhet, kraftig trötthet, och bensvullnad. Andfåddheten förvärras oftast av fysisk aktivitet, då man ligger ner, och på natten då man sover. Detta begränsar ofta hur mycket fysisk ansträngning som är möjlig, även vid välbehandlad hjärtsvikt. Vanliga orsaker till hjärtsvikt är kranskärlssjukdom inklusive tidigare hjärtinfarkt (hjärtattack), högt blodtryck, förmaksflimmer, hjärtklaffsjukdom och hjärtmuskelsjukdom (kardiomyopati). Hjärtsvikt uppstår till följd av förändrad struktur eller funktion av hjärtat. Det finns två huvudsakliga typer av hjärtsvikt: vänsterkammarsvikt (HFrEF) och hjärtsvikt med normal ejektionsfraktion (HFpEF). Typen beror på huruvida vänster kammares kontraktilitet påverkats, eller om hjärtats förmåga att relaxera är nedsatt. Hur svår hjärtsvikten är brukar graderas efter hur mycket förmågan till fysisk aktivitet begränsas. Hjärtsvikt är inte samma sak som hjärtinfarkt (då en del av hjärtmuskeln dör) eller hjärtstillestånd (då blodet slutar cirkulera helt). Det är inte alltid symtomgivande när hjärtats förmåga att pumpa blod är nedsatt. Detta gäller i synnerhet kvinnor med hjärtsvikt, medan hjärtsvikt hos barn (oftast spädbarn, eftersom det då oftast beror på medfödda hjärtfel) kan vara otypiska, men snabba hjärtslag, dålig sugförmåga, och andningsproblem är vanligt. Hos vuxna kommer ofta symtomen smygande, varunder kroppen försöker anpassa sig till det svaga hjärtat, ofta genom att hjärtat förstoras, vilket tillfälligt förbättrar läget men som på lång sikt gör hjärtat mindre elastiskt varigenom hjärtat blir ännu svagare. Träningsintolerans är kardinalsymtom på hjärtsvikt. Andra viktiga symptom på hjärtsvikt är trötthet samt dyspné (andfåddhet), vilket blir värre i liggande position, och kallas ortopné. Typiskt för hjärtsvikt är att svårigheten att andas blir värre på natten. Personen lider också av palpitationer och en tendens till vätskeansamling (ödem), som svullna ben, eftersom hjärtat inte orkar pumpa runt allt blod från fötterna (jämför venös insufficiens). Ödemet kan leda till viktuppgång. Hjärtat försöker kompensera den nedsatta pumpförmågan, vilket ofta ger högre puls som dock är svagare än normalt. Som regel hör hjärtsvikt ihop med lågt blodtryck, men kan också förekomma vid högt. Ofta har personen kall hud, cyanos, rassel på lungorna, hosta, och ont i levern samt ibland ascites (uppsvälld buk). Hjärtsvikt är normalt sett förknippad med låg hjärtminutvolym, det vill säga att hjärtat pumpar runt för litet blod, till följd av att det systoliska trycket sjunker. Pulsen är då snabb och svag, och yttre extremiteter som händer och fötter kommer att vara kalla. Hjärtsvikt kan dock i ovanliga fall uppkomma med hög hjärtminutvolym, så kallad high output heart failure, som kan yttra sig på motsatt sätt, i form av kraftig puls med eller utan takykardi. Sjukdomar som kan ha liknande symptom till hjärtsvikt är: fetma, njursjukdom, leversjukdom, anemi och sköldkörtelsjukdomar med flera. Om hjärtsvikten förvärras kan personen få andnöd, kallsvett, blekhet och svår hjärtklappning, vilket visar att sjukdomen inträtt i en akut fas. Akut hjärtsvikt kan uppkomma vid akuta sjukdomar, som när ett hjärtproblem förvärras, hjärtinfarkt, ischemi, cirkulationssvikt, hjärttamponad, infektioner, hyperton kris, alkoholförgiftning och förgiftning av andra droger, diabetes, samt tyreotoxisk kris vid giftstruma. Det kan, beroende på orsak, uppkomma plötsligt eller genom att ett lågintensivt, kroniskt tillstånd förvärras. typiska symptom på hjärtsvikt. objektiva tecken på hjärtsvikt. bevis på en strukturell eller funktionell abnormitet av hjärtat vid vila.
Hjärttransplantation
En hjärttransplantation är när ett hjärta från en avliden donator opereras in i en annan människa. Det är den bästa behandlingen vid de mest avancerade formerna av hjärtsvikt. De vanligaste bakomliggande diagnoserna vid hjärttransplantation är. Historiens första kända, men bara delvis lyckade, hjärttransplantation utfördes den 2-3 december 1967 mellan klockan 24:00 och 05:00 på sjukhuset Groote Schuur i Kapstaden, Sydafrika. Patient var den 55-årige och svårt hjärtsjuke Louis Washkansky, vars nya hjärta kom från en 24-årig kvinna som omkommit i en bilolycka. Washkansky överlevde i 18 dagar. Läkarteamet leddes av professor Christiaan Barnard, som den 2 januari året därpå lyckades med att operera den 58-årige tandläkaren Philip Blaiberg på samma sjukhus. Själva operationstekniken och framför allt metoden att förhindra avstötning (rejektion) av det transplanterade hjärtat hade utarbetats av Norman Shumway (1923–2006) och dennes medarbetare vid Stanfordsjukhuset i Kalifornien. Det var dock först på 1980-talet som hjärttransplantationer började genomföras i större skala efter att det immunhämmande läkemedlet Sandimmun (Cyklosporin) introducerats som minskade avstötningsreaktioner efter transplantationen och avsevärt förbättrade överlevnaden efter transplantation. Hjärttransplantationer utförs huvudsakligen på hjärttransplantationscentra av specialiserade thoraxkirurger. Den idag vanligaste tekniken vid hjärttransplantation är så kallad bi-kaval ortotopisk hjärttransplantation. Det betyder att det nya hjärtat opereras in på det gamla hjärtats ställe och att höger förmak sys in med separata anastomoser till övre och nedre vena cava. Även s.k. heterotopisk hjärttransplantation förekommer. Hjärtdonatorn befinner sig ofta på ett annat sjukhus än den som ska transplanteras och hjärtat måste därför hämtas till transplantationscentret. Detta sker vanligen genom att ett hämtteam bestående av en thoraxkirurg, en operationssjuksköterska och en transplantationskoordinator åker till sjukhuset där donatorn befinner sig. Uttagningsproceduren går till så att man först infunderar en kaliumhaltig lösning kallad kardioplegi i hjärtats kranskärl för att stanna hjärtat, och kyla ner det för att minska ämnesomsättningen i hjärtat så att det överlever utan blodförsörjning fram till dess att det inplanterats i mottagaren. Även om hjärtat kan överleva flera timmar på detta vis är det viktigt att transplantationsteamet arbetar så snabbt som möjligt efter denna punkt då hjärtats funktion efter transplantationen är bättre ju kortare tid hjärtat varit utan blodförsörjning. Efter att kardioplegi infunderats klipps hjärtat vanligtvis ut genom att man först klipper genom vänster förmak, klipper av höger förmak vid dess övergång till övre och nedre hålvenen och slutligen klipps lungartären och huvudpulsådern av. Därefter läggs hjärtat i en steril påse och läggs på is i en kylväska för transport. I samband med att explantation av hjärtat utförs på donatorn påbörjas samtidigt förberedandet av mottagaren på transplantationscentret. De två operationsteamen håller tät kontakt under denna procedur för att minimera tiden som det nya hjärtat saknar blodförsörjning. Först kopplas mottagaren upp till hjärt-lungmaskin för att försörja kroppen under tiden operationen pågår. Detta går till så att slangar sätts in i övre och nedre hålven från vilka man dränerar blodet till hjärt-lungmaskinen, syresätter det och därefter pumpar in det i en slang som sätts in i huvudpulsådern. Därefter klipps det sjuka hjärtat ut. Ibland har mottagaren haft en pump som hjälpt till att pumpa runt blodet i väntan på transplantationen som också opereras ut i detta skedet. För att förhindra avstötning av det transplanterade hjärtat behöver mottagaren ta immundämpande mediciner efter hjärttransplantationen. I normalfallet består detta av tre sorters mediciner. 2. Calcineurinhämmare (Tacrolimus eller Cyklosporin).
Hjärtförstoring
Hjärtförstoring eller kardiomegali avser vanligen ett tillstånd där hjärtmuskeln är förstorad. Detta kan bero på att själva muskelväggen är förtjockad, att hjärtrummen är utvidgade eller en kombination av de båda. Hos idrottare eller fysiskt mycket vältränade individer kan vanligen hjärtats muskulatur förtjockas något, men uttalad förstoring av hjärtat ses framför allt vid olika sjukdomar. Vanliga sjukdomar som kan ligga bakom hjärtförstoring är högt blodtryck, där hjärtat måste övervinna ett högre tryck när det pumpar ut blodet, fel på hjärtklaffarna där hjärtat antingen överbelastas med för stora blodvolymer eller måste pumpa ut blod genom en för liten klafföppning, hjärtsvikt eller sjukdomar i själva hjärtmuskelvävnaden, så kallade kardiomyopatier. Vid sjuklig hjärtförstoring ökar hjärtmuskelvävnaden mer än vad blodförsörjningen till hjärtat gör, vilket gör att man kan få en brist på blodtillgång till själva hjärtmuskeln och därmed symptom som vid kärlkramp. Hjärtförstoring med ökad mängd hjärtmuskelvävnad kan ofta ses på EKG i form av högre amplituder (EKG-signalen alstras av den elektriska impulstrafiken som hjärtmuskelcellerna alstrar vid sin aktivitet, och om mängden hjärtmuskelvävnad ökar ökar också storleken på de alstrade impulserna), eller på ultraljud av hjärtat eller röntgen.
Hypertrofisk kardiomyopati
Hypertrofisk kardiomyopati, (HCM) eller hypertrofisk obstruktiv kardiomyopati (HOCM) är en sjukdom i myokardium (hjärtmuskeln) vid vilken den vänstra kammarväggen är drabbad av hypertrofi (förtjockad) utan någon uppenbar orsak. Det kan vara en av de vanligaste orsakerna till plötslig hjärtdöd hos unga idrottare. Hypertrofisk kardiomyopati (HCM) är en vanligt förekommande hjärtsjukdom hos katter där vänster kammare förtjockas (hypertrofierar). Hjärtsjukdomen HCM drabbar både raskatter och huskatter. Hos katt har två genmutationer påvisats men det finns troligen flera mutationer som inte har upptäckts ännu. Genmutationerna har påvisats hos raserna Maine Coon och Ragdoll. Hankatter drabbas oftare än honkatter av HCM. Många katter som har HCM visar inga kliniska tecken på sjukdom men ett blåsljud eller en arytmi (rytmrubbning) upptäcks vid ett veterinärbesök för något annat som till exempel en vaccination. Många katter med HCM har blåsljud, men en del katter med HCM har inte blåsljud. Andra katter kan drabbas akut med andningssvårigheter eller bakbensförlamning eftersom HCM kan leda till både hjärtsvikt och blodpropp. Katter som används i avel undersöks innan parning med hjärtultraljud ("HCM-screening", hjärtscanning), detta för att försöka minska förekomsten av sjukdomen HCM hos raskatter. Diagnosen HCM ställs med ekokardiografi (hjärtultraljud). Blodprov för analys av hjärt-biomarkörer N-terminal pro-brain natriuretic peptide (NT-proBNP) och troponin I (TnI) går att utföra även hos katter. Dessa biomarkörer påverkas av hjärtsjukdom genom att NT-proBNP ökar när hjärtat utsätts för ökat tryck vid till exempel hjärtsvikt och troponin ökar vid hjärtmuskelskada. Snabbtest (Point-of-care test) finns för analys NT-proBNP för katt. Dessa biomarkörer kan användas för att öka misstanken om hjärtsjukdom om ultraljud av hjärtat inte kan ske. För diagnos av HCM behövs ultraljud av hjärtat. Behandling av HCM inriktas på att förebygga blodpropp om förstoring av förmak ses vid hjärtultraljud. Hjärtsvikt behandlas med diuretika (vätskedrivande läkemedel). Att räkna andningsfrekvens i vila i hemmiljö är ett bra sätt för djurägaren att veta att katten är ur hjärtsvikten. Andningsfrekvensen i vila bör vara under 30 andetag/minut.
Vätskedrivande medel
Vätskedrivande medel eller diuretika (singularis: diuretikum) är läkemedel eller andra ämnen som ger ökad produktion av urin (polyuri), är vätskedrivande. Medlen ges för att minska mängden vätska i kroppen, och ges både akut (vid exempelvis ödem) och som långtidsbehandling (vid hjärtsvikt). Vätskedrivande medel leder i allmänhet till en förlust av kaliumjoner, varför detta ämne oftast äts som tilläggsmedicinering. Yerba mate och alkohol är vätskedrivande, vilket däremot inte koffein är enligt studier som gjorts. Bertil Fredholm professor emeritus i farmakologi vid Karolinska Institutet var en av de första forskarna som beskrev hur koffein påverkar kroppen. Enligt honom så är koffein inte vätskedrivande, men det stimulerar njurarna att producera urin, vilket gör bara att man blir kissnödig snabbare, inte att man förlorar mer vätska. Det finns tre olika typer av diuretika: tiazider, loopdiuretika och kaliumsparande diuretika. Alla tre typer får kroppen att utsöndra mer vätska i form av urin. Tiaziddiuretika är de diuretika som används mest frekvent. Dessa preparat förskrivs ofta till patienter med högt blodtryck. Tiazider minskar inte bara vätskenivåerna i kroppen, utan kan även slappna av blodkärlen. Loopdiuretika används främst för att behandla hjärtsvikt. Kaliumsparande diuretika minskar vätskenivåerna i kroppen, men utan att minska kaliumnivån. Tiaziddiuretika och loopdiuretika medför en förlust av kalium, vilket kan leda till olika sjukdomstillstånd. Kaliumsparande diuretika förskrivs till personer med en risk för låga kaliumnivåer.
Träningsintolerans
Träningsintolerans är när någon inte har den fysiska orken att träna så hårt som man borde kunna förvänta sig. Det är ett symtom på hjärtsvikt, njursvikt, kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL), svält, åldrande, ämnesomsättningssjukdomar, och andra hjärtsjukdomar änämnt. Träningsintolerans innebär att personen blir fort uttröttad vid fysisk aktivitet. Symptom som kan indikera tillståndet innefattar muskelkramp (jämför värmekramp), utmattning, lägre puls än förväntat, mental nedstämdhet, större stegring av blodtrycket under aktiviteten än för andra personer eller cyanos. Träningsintolerans kan ha flera orsaker. Muskelstrukturen kan förändras vid hjärtsvikt, KOL och njursvikt, och bidra till att styrkan avtar, men sjukdomar tycks också leda till att musklerna förtvinar vilket nedsätter orken, liksom förändrad ämnesomsättning i musklerna. Lungsjukdomar kan yttra sig i dynamisk hyperinflation, vilket försvårar syreomsättningen under träning. Vid hjärtsjukdomar kan hjärtat ha svårt att anpassa sig till träning, och den förhöjda hjärtfrekvens som ökad aktivitet normalt medför uteblir eller blir inte så hög som den borde. Vid hjärtsvikt är cytokinen interleukin-1β förhöjd, och tycks bidra till träningsintoleransen. Ju värre träningsintolerans, desto sämre prognos, åtminstone för hjärtpatienter.
