Betablockerare
Betablockerare, (Beta-blockerare) β-blockerare, är läkemedel som skyddar hjärtat mot stresshormoner som adrenalin och noradrenalin som utsöndras genom aktivitet från det sympatiska nervsystemet. De motverkar därigenom högt blodtryck och är särskilt lämpliga om man samtidigt har kärlkramp (angina pectoris) eller har haft hjärtinfarkt. Betablockerare är en receptorantagonist och blockerar adrenerga betareceptorer från att binda sin naturliga ligand, som är antingen adrenalin eller noradrenalin. De kan delas upp i selektiva betablockerare och generella. Selektiva betablockerare binder enbart till betaadrenerga receptorer i hjärta och blodkärl. Andra betablockerare kallas för icke-selektiva och binder till alla subtyper av betareceptorer. Betablockerare används för behandling av en rad sjukdomar, bland annat högt blodtryck, hjärtarytmier, kärlkramp, glaukom, migrän och ångest. Det är vanligt med behandling med betablockerare vid upptäckt av giftstruma. I alla sammanhang där sympatiska nervsystemet är hyperaktivt kan betablockerare användas. Hos äldre som ska opereras kan betablockerare användas, för att undvika hjärtkomplikationer (perioperativ infarkt). Betablockerare är också en hörnsten i behandlingen av akut coronart syndrom. Noradrenalinet verkar via adrenerga receptorer i amygdala under stress, där det påverkar bildningen av känslomässiga minnen genom att överföra impulser till hippocampus. Det förekommer en intensiv forskning på hur betablockerare påverkar minnesbildningen, med något motstridiga resultat, allt från att betablockerare försämrar minnet och kognitionen till att minnet förbättras. Kortvarigt och under intensiv stress sänker betablockerare minnesbildningen, men det är också möjligt att det skyddar minnesfunktionerna under långvarig, lågintensiv stress. Betablockerare har på försök getts till personer med posttraumatisk stress, för att dämpa flashbacks och därigenom förbättra den medföljande nedsatta kognitionen, vilket är ett kontroversiellt användningsområde för betablockerare. Det förekommer även att musiker och artister använder betablockerare för att minska nervositet inför uppträdanden och auditions. Vid glaukom används ögondroppar med betablockerare för att minska produktionen av kammarvätska och därmed sänka trycket i ögat. Betablockerare kan ge motsatta symtom till vad de behandlar, dvs lågt blodtryck och försvagad hjärtverksamhet. Detta kan leda till yrsel och svimningar, och till kalla fötter och händer samt vita fingrar. Det kan försämra andningen och förvärra astma. Eftersom aktiviteten på adrenalinet och noradrenalinet minskar, kan man bli trött och deprimerad. Några får mardrömmar och sömnproblem som insomni. Långvarigt, dagligt bruk av betablockere kan orsaka en viss viktuppgång, på mellan 1 och 3,5 kg efter ett halvt år. Detta beror troligen på att det sänker den totala energianvändningen och på att basalomsättningen sjunker. Hos patienter med giftstruma, har betablockerare visat sig sänka nivåerna av trijodtyronin (T3). Hos en del är den minskade bildningen av T3 konstant efter en månads behandling. Vad beträffar betablockerares påverkan på kortisolnivåerna finns motstridiga uppgifter. I vissa fall av hyperkortisolism sänker betablockerare kortisolnivåerna, under långvarigt bruk. Om betablockerare tillfälligt används under känslomässigt uppstressande tillfällen, ökar kortisolutsöndringen jämfört med om man inte tagit betablockerare. Reboundfenomen: Om man abrupt avslutar behandling med betablockerare efter långvarigt bruk kan så kallat "reboundfenomen" uppstå. Detta innebär att man får hjärtklappning och hypertoni. Fenomenet beror på att nya betareceptorer har syntetiserats av kroppen under behandlingen som kompensation för blockeringen. Man har alltså fler receptorer (eventuellt även känsligare receptorer) som kommer att reagera starkare på noradrenalin och adrenalin då betablockerarna tas bort. Lista med handelsnamn i parentes.
Hjärtsvikt
Hjärtsvikt, ofta använt för att benämna kronisk hjärtsvikt (engelska: congestive heart failure), innebär att hjärtat inte kan pumpa tillräckligt för att upprätthålla blodflödet och för att möta kroppens behov. Symtom på hjärtsvikt är vanligen andfåddhet, kraftig trötthet, och bensvullnad. Andfåddheten förvärras oftast av fysisk aktivitet, då man ligger ner, och på natten då man sover. Detta begränsar ofta hur mycket fysisk ansträngning som är möjlig, även vid välbehandlad hjärtsvikt. Vanliga orsaker till hjärtsvikt är kranskärlssjukdom inklusive tidigare hjärtinfarkt (hjärtattack), högt blodtryck, förmaksflimmer, hjärtklaffsjukdom och hjärtmuskelsjukdom (kardiomyopati). Hjärtsvikt uppstår till följd av förändrad struktur eller funktion av hjärtat. Det finns två huvudsakliga typer av hjärtsvikt: vänsterkammarsvikt (HFrEF) och hjärtsvikt med normal ejektionsfraktion (HFpEF). Typen beror på huruvida vänster kammares kontraktilitet påverkats, eller om hjärtats förmåga att relaxera är nedsatt. Hur svår hjärtsvikten är brukar graderas efter hur mycket förmågan till fysisk aktivitet begränsas. Hjärtsvikt är inte samma sak som hjärtinfarkt (då en del av hjärtmuskeln dör) eller hjärtstillestånd (då blodet slutar cirkulera helt). Det är inte alltid symtomgivande när hjärtats förmåga att pumpa blod är nedsatt. Detta gäller i synnerhet kvinnor med hjärtsvikt, medan hjärtsvikt hos barn (oftast spädbarn, eftersom det då oftast beror på medfödda hjärtfel) kan vara otypiska, men snabba hjärtslag, dålig sugförmåga, och andningsproblem är vanligt. Hos vuxna kommer ofta symtomen smygande, varunder kroppen försöker anpassa sig till det svaga hjärtat, ofta genom att hjärtat förstoras, vilket tillfälligt förbättrar läget men som på lång sikt gör hjärtat mindre elastiskt varigenom hjärtat blir ännu svagare. Träningsintolerans är kardinalsymtom på hjärtsvikt. Andra viktiga symptom på hjärtsvikt är trötthet samt dyspné (andfåddhet), vilket blir värre i liggande position, och kallas ortopné. Typiskt för hjärtsvikt är att svårigheten att andas blir värre på natten. Personen lider också av palpitationer och en tendens till vätskeansamling (ödem), som svullna ben, eftersom hjärtat inte orkar pumpa runt allt blod från fötterna (jämför venös insufficiens). Ödemet kan leda till viktuppgång. Hjärtat försöker kompensera den nedsatta pumpförmågan, vilket ofta ger högre puls som dock är svagare än normalt. Som regel hör hjärtsvikt ihop med lågt blodtryck, men kan också förekomma vid högt. Ofta har personen kall hud, cyanos, rassel på lungorna, hosta, och ont i levern samt ibland ascites (uppsvälld buk). Hjärtsvikt är normalt sett förknippad med låg hjärtminutvolym, det vill säga att hjärtat pumpar runt för litet blod, till följd av att det systoliska trycket sjunker. Pulsen är då snabb och svag, och yttre extremiteter som händer och fötter kommer att vara kalla. Hjärtsvikt kan dock i ovanliga fall uppkomma med hög hjärtminutvolym, så kallad high output heart failure, som kan yttra sig på motsatt sätt, i form av kraftig puls med eller utan takykardi. Sjukdomar som kan ha liknande symptom till hjärtsvikt är: fetma, njursjukdom, leversjukdom, anemi och sköldkörtelsjukdomar med flera. Om hjärtsvikten förvärras kan personen få andnöd, kallsvett, blekhet och svår hjärtklappning, vilket visar att sjukdomen inträtt i en akut fas. Akut hjärtsvikt kan uppkomma vid akuta sjukdomar, som när ett hjärtproblem förvärras, hjärtinfarkt, ischemi, cirkulationssvikt, hjärttamponad, infektioner, hyperton kris, alkoholförgiftning och förgiftning av andra droger, diabetes, samt tyreotoxisk kris vid giftstruma. Det kan, beroende på orsak, uppkomma plötsligt eller genom att ett lågintensivt, kroniskt tillstånd förvärras. typiska symptom på hjärtsvikt. objektiva tecken på hjärtsvikt. bevis på en strukturell eller funktionell abnormitet av hjärtat vid vila.
Hypertoni
Livsstilsförändringar kan ha en märkbar inverkan på blodtrycket. Kostförändringar som ett lägre intag av natrium (salt) har effekt, och en längre periods (mer än fyra veckor) minskning av natrium i kosten visade sig effektivt sänka blodtrycket, både hos de med hypertoni och personer med normalt blodtryck. Minskningen ses hos både kvinnor och män. Även vissa speciellt framtagna dieter har rekommenderats av vissa organisationer för att sänka blodtrycket. För många krävs det mer än ett läkemedel för att hålla hypertonin under kontroll. Riktlinjerna från JNC7 och ESH-ESC förespråkar att behandlingen påbörjas med två läkemedel när blodtrycket är mer än 20 mmHg över det systoliska eller mer än 10 mmHg över det diastoliska måltrycket. Förstahandsval för kombinationer är renin-angiotensinsystemhämmare och kalciumflödeshämmare eller renin-angiotensinsystemhämmare och diuretika. Godtagbara kombinationer innefattar följande. Oacceptabla kombinationer är följande. Rekommendationerna är att undvika kombinationer av ACE-hämmare eller angiotensin II-receptorantagonist, ett diuretikum och ett NSAID (inklusive selektiva COX-2-hämmare och icke-receptbelagda läkemedel som ibuprofen) när så är möjligt på grund av stor risk för akut njursvikt. Tabletter innehållande fasta kombinationer av två läkemedelsklasser är tillgängliga. Även om de är praktiska, är det bäst att begränsa dem till personer som redan har fått etablerad behandling med de enskilda komponenterna. Behandling av måttlig till svår hypertoni minskar dödligheten och kardiovaskulära biverkningar hos personer som är över 60 år. Hos personer över 80 år verkar behandlingen inte avsevärt minska den totala dödligheten, men minskar risken för hjärtsjukdom. Rekommenderat målblodtryck är under 140/90 mmHg med tiazid-diuretika, som är det läkemedel som väljs i första hand i Amerika. I de reviderade brittiska riktlinjerna väljs i första hand behandling med kalciumflödeshämmare med måltryck under 150/90 mmHg vid kliniska mätningar eller under 145/85 mmHg vid ambulatorisk blodtrycksmätning eller mätning i hemmet. Resistent hypertoni är högt blodtryck som förblir över målblodtrycket trots samtidig användning av tre antihypertensiva medel av olika blodtryckssänkande läkemedelsklasser. Riktlinjer för behandling av resistent hypertoni har publicerats i Storbritannien. och USA. Sedan år 2000 har nästan en miljard människor, eller cirka 26 procent av världens vuxna befolkning, hypertoni. Då var det vanligt i både industriländer (333 miljoner) och utvecklingsländer (639 miljoner). Emellertid varierar det markant i olika regioner med nivåer så låga som 3,4 procent (män) och 6,8 procent (kvinnor) på den indiska landsbygden och så höga som 68,9 procent (män) och 72,5 procent (kvinnor) i Polen. År 1995 uppskattades det att 43 miljoner människor i USA hade högt blodtryck eller tog blodtryckssänkande medicin. Denna siffra motsvarar nästan 24 procent av den vuxna amerikanska befolkningen. Priser för hypertoni i USA ökade och nådde 29 procent år 2004. Sedan år 2006 har 76 miljoner amerikanska vuxna hypertoni (34 procent av befolkningen) och de afroamerikanska vuxna har en av de högsta frekvenserna av högt blodtryck i världen med en frekvens på 44 procent. Det är vanligare hos den amerikanska ursprungsbefolkningen och mindre vanligt hos vita och mexikanska amerikaner. Frekvensen ökar med åldern och är högre i sydöstra USA. Hypertoni är vanligare hos män jämfört med kvinnor (även om klimakteriet gör att denna skillnad tenderar att minska) och hos personer med låg socioekonomisk status. Alltfler barn har för högt blodtryck. Oftast är hypertoni under barndomen, särskilt under förpuberteten, sekundär p.g.a. en underliggande sjukdom. Bortsett från fetma, är njursjukdom den vanligaste orsaken (60–70 procent) till hypertoni hos barn. Ungdomar har oftast primär eller essentiell hypertoni, som står för 85–95 procent av fallen.
Lakritsrot
Lakritsrot (Glycyrrhiza glabra) är en art i familjen ärtväxter. Den växer naturligt från östra och södra Europa till östra Asien. Arten odlas i till exempel Frankrike och Tyskland. I Sverige ses lakritsrot ibland som trädgårdsväxt. Blommorna är blåaktigt vita. Växten har meterlånga och förhållandevis tjocka rötter. Roten används främst som smaksättare i läkemedel och godis, samt andra produkter som till exempel tuggtobak. Torkade lakritsrötter finns (2018) att köpa i hälsokostaffärer och apotek. Extrakt av plantans rot är en av huvudingredienserna i lakritsgodis. Roten av lakritsrotplantan används också i traditionell kinesisk medicin, likaväl som i traditionell medicin i Japan, Korea, Vietnam, och andra asiatiska länder. Pinnar av lakrits har typiskt en diameter mellan två och tio mm. Roten växer ner till ca en meters djup, och skall vara minst tre år gammal före skörd. Lakritsroten har odlats i Europa sedan 1200-talet. Trots att de ser ut som rena träpinnar, är de mjuka nog att man kan tugga på dem. De brukade vara populära hos nederländska, danska, svenska och spanska barn. Lakritsrot kan ha antingen en salt eller söt smak. De tunna pinnarna är oftast ganska salta och smakar ibland som salmiak, pinnarna är dock ganska söta, med en salt underton. Lakritsrot kan också användas för att framställa sockervaror och likörframställning. Lakritsrot kan strimlas och läggas i kokande vatten för att göra te som har en väldigt speciell smak, och är oftast omtyckt eller avskytt. Lakritsrot är lättillgängligt i Danmark, speciellt i Århus gamla stadsdel. Det säljs också på apotek och hälsokostaffärer. Medicinsk lakritsrot är rik på antioxidanter, som har till uppgift att motverka fria radikaler och oxidativ stress. Den innehåller också isoflavoner (fytoöstrogen), men också B-vitaminer, samt fenolämnen som karotenoider, flavonoider, chalkoner och kumarin. Ungefär 50 olika ämnen av dessa typer har identifierats i lakritsrot. Vad som också styrker detta är att glycyrrhizinsyra, i likhet med en del andra terpener, visats ha anticarcinogena egenskaper i djurförsök. I lakrits förekommer naturligt salicylsyra, vanligtvis under 1 mg/kg. Salicylsyra är en närbesläktad förening med samma egenskaper som acetylsalicylsyra, som är en av de vanligaste substanserna i smärtlindrande läkemedel. Acetylsalicylsyra används för att förebygga återfall i stroke eller hjärtinfarkt, den aktiva substansen salicylsyra förekommer även i andra frukter, bär och grönsaker och har visat sig hämma inflammatoriska processer. Lakritsrot har traditionellt använts som en örtmedicin mot olika symptom, såsom hosta och katarr. Personer med hjärtproblem eller högt blodtryck bör undvika att inta stora mängder av lakrits under lång tid, eftersom det i höga doser kan förvärra högt blodtryck. Människor bör max ta 0,2 mg glycyrrhizin per kilo kroppsvikt per dag. Väger man 40 kilo innebär det alltså max 8 mg. Väger man 100 kg är det alltså max 20 mg. Mängden glycyrrhizin i lakritsrotextrakt är vanligen 20–25% och i ren lakritsrot 6–13%. Synonyma svenska namn är lakrits, rysk lakritsrot, spansk lakritsrot.
Tricykliska antidepressiva
Tricykliska antidepressiva, TCA, är en klass av antidepressiva läkemedel. De har sitt namn efter sin kemiska struktur, och de är heterocykliska föreningar med tre ringar. En närbesläktad grupp av läkemedel är tetracykliska antidepressiva (TeCA), med fyra ringar. TCA började användas som läkemedel under 1950-talet och var fram till början av 1990-talet de dominerande läkemedlen mot depression. TCA har en bred verkan, genom att de påverkar flera olika signalsystem i hjärnan. TCA ökar halterna av serotonin och noradrenalin och påverkar i viss utsträckning effekter av signalsubstanserna acetylkolin och dopamin. Det innebär att verkan av TCA är mindre specifik än nyare antidepressiva som SSRI, som enbart ökar halten av serotonin. TCA är effektiva mot depression, men har många biverkningar och är mycket giftiga vid överdosering. Idag används TCA därför främst vid svårare fall av depressioner eller när depressioner behandlas på sjukhus. TCA används vid behandling av djup depression. TCA är en äldre form av antidepressivum som har den nackdelen att de har en brett spektrum och är mycket toxiska vid överdoser samt om de kombineras med alkohol. Vid en överdos av TCA sker en omedelbar påverkan på centrala nervsystemet med andningsdepression, delirium tremens och kramper som följd. Vissa TCA i låga doser (mellan 5 och 10 gånger lägre än den mot depression) har visat sig kunna höja smärttröskeln vid kronisk smärta. Det mest använda preparatet för detta ändamål är amitriptylin (då under namnet Saroten). Numera tillhandahålls Saroten endast i de lägre styrkor som används för att lindra smärta, och används inte längre mot depression. Ett preparat innehållande amitriptylin som användts mot depression är Tryptizol, som tillhandahölls i höga styrkor, till skillnad från Saroten. Tryptizol avregistrerades som läkemedel i Sverige 30 november 2012. TCA verkar på samma sätt som SNRI genom att hindra återupptaget av monoaminerna serotonin och noradrenalin, men är mindre specifika då de även påverkar signalsubstanserna histamin och acetylkolin. Den antikolinerga effekten har i sig påståtts ha en antidepressiv verkan, men evidensläget är oklart. Den receptorblockerande effekten hos t.ex. amitriptylin och trimipramin har en mer akut ångestdämpande effekt. När det kommer till depression använder man idag bara TCA i de mest extrema fallen - vid normalsvår depression är SSRI att föredra- dels på grund av TCA:s ofördelaktiga biverkningsprofil vid normala doser, men också på grund av TCA:s toxiska effekter vid överdosering. När TCA var de vanligaste antidepressiva, fram till början av 1990-talet, var de relativt vanligen förekommande i samband med självmord och självmordsförsök genom intag av läkemedel. Detta var en bidragande orsak till att andra läkemedel som SSRI föredras när så är möjligt. Biverkningar till TCA varierar mellan individer, men vanliga biverkningar är muntorrhet, förstoppning, ackomodationsstörningar, viktuppgång, trötthet, kraftlöshet och stigande blodtryck, varav patienter med obehandlat högt blodtryck även kan få blodtryckssänkande medicin utskriven i samband med isättning av TCA. Amitriptylin (Saroten - tidigare också Tryptizol och Lazaryl). Imipramin (Tofranil - det första TCA som kom 1957). Protriptylin (Concordin).
