Impotens
Subjektiva bedömningar om "tillräckligt sexuellt intresse", vilket sedan påverkar förmågan att få erektion, kan alltid ifrågasättas. Av personer som söker hjälp för erektil dysfunktion, har större andelen svårighet att bibehålla erektionen under samlag. Ju lägre Erection Hardness Score, desto större problem att behålla det. Erektil dysfunktion uppträder vanligen plötsligt om det har psykiska orsaker, och mer långdraget om det har fysiska eller fysiologiska. Psykiskt betingad dysfunktion brukar också innebära att erektionen ibland fungerar. För att definieras som erektil dysfunktion i medicinsk bemärkelse, bör tillståndet ha pågått under en period. Vid undersökning kan exempelvis studeras huruvida mannen får erektion i sömnen (vilket normalt förekommer 3-5 gånger per natt) eller när han vaknar. Många gånger är orsaken till erektil dysfunktion multifaktorell, jämför också systemiska sjukdomar. Erektila problem är ett av de första tecknen på hjärt- och kärlsjukdom, samt förekommer ofta hos diabetiker, vid åderförkalkning, berusning av alkohol, och i synnerhet hos yngre, hos personer som blir stressade av tanken att de skulle kunna drabbas av erektil dysfunktion (sexuell prestationsångest) eller annan stress. Relationsproblem kan ligga bakom tillståndet. Priapism, det vill säga smärtsam erektion, kan leda till framtida problem med erektion. Övriga fysiska tillstånd som kan orsaka erektil dysfunktion innefattar fetma, högt blodtryck, sömnstörningar, vissa läkemedel, substansmissbruk (däribland rökning och alkoholmissbruk), MS och Parkinsons sjukdom. Metabola syndromet och bukfetma korrelerar signifikant med erektil dysfunktion. Psykiska besvär kan vara depression, ångeststörningar, psykoser, med mera. Vidare kan män drabbas om de är utarbetade eller saknar självförtroende. Endokrina sjukdomar utpekas ofta som grundorsaken till erektil dysfunktion, och då i synnerhet testosteronbrist som i sin tur dels kan vara åldersbetingad (jämför andropaus), dels uppkomma som en konsekvens av exempelvis hypogonadism. Om testosteronbrist orsakar erektil dysfunktion hänger detta samman med ett allmänt minskat intresse för sex, både i vaket tillstånd och under sömn. Hyperprolaktinemi kan också yttra sig i erektil dysfunktion, eftersom det sänker dopaminet. Vidare kan hypotyroidism (dock mer sällan giftstruma) ha erektil dysfunktion som symtom. Många sjukdomar leder till hormonstörningar som kan i sin tur ge erektil dysfunktion. Dit hör anorexia nervosa, sjukdomar och läkemedel som ökar östrogennivåerna, och näringsbrist. Hyperkortisolism påverkar ofta nivåerna av könshormonerna, och kan leda till erektionsproblem. Om mannen har neurologiska problem, kan detta påverka förmågan att få erektion. Erektionen regleras av hjärnstrukturerna hypotalamus, limbiska systemet och talamus. Om dessa hjärnstrukturer skadas av exempelvis stroke eller hjärnblödning, påverkas erektionsförmågan. Skador i ryggraden, bäckenfrakturer, medicinska ingrepp i bäckenområdet (såsom prostatektomi) kan också få erektionsförmågan att svikta. Prostatacancer är en relativt vanlig orsak till nedsatt sexuell förmåga. Själva diagnosen kan ge en minskad sexlust och leda till en minskad samlagsfrekvens. Vid en hormonbehandling blockeras testosteronet vilket ytterligare ökar impotensen. För patienter med impotens är utvecklandet av impotens en av de största farhågorna. Vid impotens till följd av radikal prostatektomi varierar förutsättningarna att få tillbaka den erektila funktionen utifrån patientens ålder, erektila funktion före ingreppet samt huruvida operationen var nervsparande eller ej. Sannolikheten för att förmågan att få erektion återgår till det normala är större vid en nervsparande prostataoperation än vid en icke-nervsparande sådan.
Potensmedel
Potensmedel, potenshöjande läkemedel, är läkemedel vars syfte är att avhjälpa erektil dysfunktion eller i övrigt underlätta erektion. Exempel på potensmedel är traditionella (men ej längre vanliga) medel som spansk fluga, och nyutvecklade läkemedel som Viagra, Cialis och likvärdiga preparat, oftast baserade på läkemedelssubstansen sildenafil eller tadalafil. Dessa läkemedel tillhör en kategori som kallas PDE5-hämmare och hit hör även vardenafil och avanafil. Tidigare nämnade PDE5-hämmare är receptbelagda läkemedel, men det finns även receptfria läkemedel som sägs kunna motverka impotens. Många av dessa innehåller L-arginin, vilket är ett ämne som förekommer i kött, fisk och fågel men även kan framställas syntetiskt. Flera studier har gjorts på L-arginin, men det verkar inte som att det har den önskade effekten - att återställa förmågan att få erektion. När ämnet kombineras med andra tillskott har det dock visat sig kunna ge resultat. Potensmedel bör personer med hjärt-kärlsjukdomar använda med försiktighet. Å andra sidan kan sexuell aktivitet vara gynnsamt för den kardiovaskulära hälsan, vilket gör att för- och nackdelarna med att använda potensmedel bör diskuteras med en läkare. Dagens potensmedel anses överlag vara säkra att använda, även för personer som tidigare har haft någon hjärt-kärlsjukdom. Det finns dock en risk för lågt blodtryck (hypotoni) om potensmedel kombineras med läkemedel med nitrater. Sällsynta biverkningar av potensmedel är priapism och långvariga erektioner. Vanliga biverkningar är rodnad i ansikte, huvudvärk, nästäppa och dyspepsi.
Ivar Benlös
Ivar Benlös (Ívarr hinn beinlausi), möjligen död 873 i Dublin, smeknamn på Ivar Ragnarsson, var enligt källorna en vikingahövding som 865 invaderade Östangeln (Östra England) med sina bröder Vitsärk (Halfdan Ragnarsson) och Ubbe Ragnarsson. Fred slöts med östanglerna, men följande år intog han York. Detta verkar ha varit genomtänkt då det rådde inbördeskrig mellan de lokala kungarna Ella och Osberht, varför landet var splittrat. Kungarna slöt dock fred för att besegra sina gemensamma fiender och försökte återta York, vilket slutade i en katastrof där både Ella och Osberht dödades. Enligt senare källor ska nordmännen ha dolt att de var överlägsna i antal och att de lurade in engelsmännen i en strid de inte kunde vinna. Ivar och Ubbe ska därefter ha anfallit Mercia. År 867 belägrade och erövrade Ivars och Ubbes armé Nottingham. Varken kung Burhred eller Æthelred kunde besegra vikingaarmén, utan valde att muta dem istället. Nordmännen återvände till York och gjorde sig redo för nya strider. År 869 invaderade de åter East Anglia. Uppgifterna om huruvida Ubbe stannade kvar i York eller följde med Ivar i fälttåget är icke samstämmiga. Dock ska den östangliske kungen Edmund Martyren försökt ha stoppa vikingarnas framfart, men hans armé besegrades. Förmodligen tillfångatogs Edmund under striden och avrättades på Ivars order, där vikingarna lär ha skjutit pilar i honom tills han dog. Detta ledde till East Anglias slutgiltiga undergång som ett eget kungarike. Därefter verkar Ivar helt ha lämnat över kommandot över armén till Ubbe och Halfdan. Vad det blev av Ivar är okänt. En teori är att han tillbringade resten av sitt liv i Dublin där han ska ha ägt mark. Det finns en kontrovers om anledningen till att Ivar kallades benlös. En del spekulationer har framförts om impotens, medan skandinaviska källor pekar på att en form av osteogenesis imperfecta (se nedan) som drabbat Ivars ben kan vara orsaken. Andra källor menar att han var otroligt vig, varför det framförts att det rör sig om en missuppfattning gällande legenderna om att hövdingen ska ha burits på en sköld efter en seger. Det är också möjligt att han var paralyserad från höften ner, vilket både skulle förklara "benlösheten" och uppgifter om att Ivar saknade "lust och kärlek". Eftersom Vilhelm Erövraren enligt legenden ska ha förstört Ivars grav, är det oklart om sanningen någonsin kommer uppdagas. Ivar Benlös var, enligt Ragnar Lodbroks saga, Ragnars och Aslögs yngsta son. Han hade bara brosk i benen och man fick därför bära honom på en sköld. Han var dock stor, stark och vacker och en av de visaste som någonsin levat. Han var därförådgivare till sina bröder Björn Järnsida, Sigurd Ormiöga och Vitsärk. När kung Ella av Northumbria hade mördat deras far i en ormgrop blev Ella angripen av Ivars bröder, men lyckades slå tillbaka angreppen. Ivar tog sig till Ella och lovade fred på villkor att han skulle få så mycket land som kunde täckas av en oxhud. Ella gick med på detta, men Ivar skar oxhuden i en så fin rem att han kunde dra den runt hela York (eller London i en yngre saga). Därefter styrde han staden och var så generös att han drog till sig de bästa kämparna. När Ivars bröder angrep för andra gången, huserade de bästa krigarna hos Ivar och Ella förlorade. Bröderna bestämde sig för att rista blodörn på kung Ella och därefter blev Ivar kung av England. År 1949 publicerade dansken Knud Seedorf artikeln Osteogenesis imperfecta: A study of clinical features and heredity based on 55 Danish families, i vilken han observerade att Ivar Benlös troligen led av osteogenesis imperfecta. Det finns mindre allvarliga former av sjukdomen där den drabbade kan vara drabbad i benen men annars vara fullständigt normal.
Prostatacancer
I tidiga stadier ger prostatacancer inga symptom. Diagnosen görs ofta vid en uppföljning av förhöjda värden av ett prostataspecifikt antigen, som man upptäckt vid en rutinundersökning. Svenska forskare vid Karolinska Institutet har i samarbete med Stockholms läns landsting nyligen utvecklat det så kallade Stockholm3-testet. Stockholm3-testet minskar onödiga vävnadsprover med hälften samtidigt som det hittar 20% fler män med aggressiv cancer. Baserat på Stockholm3-testet genomförde Socialstyrelsen en bedömning om allmän screening för män mellan 50 och 70 år ska införas i Sverige. I februari 2018 publicerade Socialstyrelsen en remissversion av sina nya riktlinjer. SBU fastställde i en rapport år 2014 att de diagnostiska metoderna som fanns var av varierande tillförlitlighet, och för att undvika beslut som påverkar hälsan av den undersökte på ett negativt sätt, krävs att de som tolkar bilder och behandlar patienten känner till undersökningarnas tillförlitlighet. Man fann även att många friska män genomgår vävnadsprov och behandling i onödan eftersom säkra metoder saknades för att skilja mellan prostatacancer som kräver behandling från cancer som patienten kan leva med utan symtom. Denna överdiagnostik leder till att många patienter får försämrad livskvalitet på grund av både cancerbesked och av de biverkningar som behandlingen orsakar. Överbehandling medför också onödiga kostnader. Prostatacancer kan behandlas med aktiv monitorering, kirurgi, strålbehandling, hormonbehandling, cellgifter eller en kombination av flera behandlingsformer. Kirurgi och strålbehandling betraktas som behandling med botande syfte medan hormonbehandling och cellgifter i princip är att betrakta som bromsande behandling. Strålbehandling kan kombineras med hormonell behandling botande syfte. Aktiv monitorering innebär att man går på regelbundna kontroller för en prostatacancer som det inte är säkert att man behöver behandlas för med syfte att tillgripa botande behandling om cancern visar tecken på progression. Aktiv monitorering rekommenderas som förstahandsbehandling enligt "Nationellt vårdprogram prostatacancer" för alla män med prostatacancer som klassificeras som låg risk eller mycket låg risk. Idag har robotassisterade operationer blivit vanligare, då behöver endast fem mindre snitt göras. Kirurgen arbetar vid en datorskärm och har två styrspakar med vilka hon eller han styr utrustningen inne i patientens bukhåla. Medan 5α-reduktas-hämmare verkar minska antalet låggradiga cancrar verkar de inte påverka risken för höggradiga cancrar och rekommenderas inte som förebyggande behandling. Tillskott med vitaminer eller mineraler tycks inte påverka risken för prostatacancer. All behandling mot prostatacancer ger symptom i form av biverkningar, t.ex. nedsatt sexuell funktion (impotens och minskad orgasmnjutning) och urinläckage. Hormonbehandling kan ge gynekomasti och mastodyni. För män med lokaliserad prostatacancer (cancer som inte har hunnit sprida sig utanför prostata) kan ett alternativ vara att avstå från kurativ behandling för att undvika behandlingsrelaterade biverkningar. Dock kan oron för att leva med obehandlad cancer överväga oron för att leva med svåra biverkningar. I en svensk studie uppgav sex av tio män i åldern 50-80 år att de skulle kunna tänka sig att överväga att avstå från behandling för att slippa impotens medan fyra av tio alltid skulle välja behandling oberoende av konsekvenserna om det fanns en teoretisk möjlighet att behandlingen skulle kunna förlänga livet. Detta svåra dilemma gör att många prostatacancerpatienter känner extra oro och ångest inför valet av behandling utöver den oro som själva sjukdomen ger. Trots denna beklämmande situation lever en av fyra män med prostatacancer i total känslomässig isolering. Av de övriga tre av fyra som inte lever i känslomässig isolering har de allra flesta (åtta av tio) ingen annan än sin partner att anförtro sig till. Prostatacancer kan också leda till sterilitet.
Sömnapné
Sömnapnésyndrom avser en kombination av mer än ett visst antal andningsstörningsepisoder per timme under sömn, den nedre gränsen är något omtvistad men vanligtvis anges 5 till 15 apnéer, om vardera minst 10 sekunder, per timme som nedre gräns för mild sömnapné, 15 till 30 apnéer som måttlig och mer än 30 som svår sömnapné. Dagsymptomen yttrar sig i form av trötthet, sömnighet, huvudvärk eller koncentrationssvårigheter. Andningsstörningarna kan antingen vara totala, det vill säga ett upphävt luftflöde, och kallas då apnéer, eller partiella, det vill säga ett nedsatt luftflöde, och kallas då hypopnéer. Ofta är åtminstone de längre andningsstörningarna associerade med en nedgång i artärblodets syremättnad, en desaturation. Andningsstörningar över ett visst gränsvärde som inte är förknippat med dagtidssymptom kallas sömnapné. Andningsstörningarna delas in i centrala, som beror på en nedsatt känslighet i andningscentrum för sänkning av blodets syrgasmättnad, och obstruktiva, som beror på att svalgmuskulaturen faller samman och förhindrar luften att passera ner till lungorna. Vad gäller de obstruktiva andningsuppehållens ursprungliga orsak råder det idag en kontrovers mellan dem som anser att orsaken även till dessa står att finna i förändringar i centrala nervsystemet, så att det blir en felaktig reglering av muskeltonus i svalget från centrala centra, och dem som menar att orsaken är perifera förändringar i svalgets nerver och muskulatur, orsakade av lokala vibrationsskador till följd av snarkning. Obstruktiv sömnapné (OSA) är andningsuppehåll förorsakat av att övre luftvägarna täpps till under sömn. OSA är den vanligaste sömnstörningen som förekommer hos ca 10 % av kvinnor och 20 % av män i åldersintervallet 30–60 år. OSA kan drabba alla åldersgrupper, från nyfödda till vuxna av båda könen. Vanligtvis håller de muskler som styr tungan och mjuka gommen de övre luftvägarna öppna under sömnen. Om dessa muskler slappnar av, blir luftvägarna trängre, vilket ger upphov till snarkningar och ibland andningssvårigheter. Om musklerna i de övre luftvägarna slappnar av alltför mycket, kan luftvägarna täppas till fullständigt och andningen förhindras. Detta är obstruktiv sömnapné. Vanliga symptom är högljudd snarkning med andningsuppehåll, som leder till tystnad och därefter ett kort uppvaknande med ökad andning. Andra allvarliga följder som förknippas med OSA är depression, högt blodtryck, allvarliga hjärtbesvär samt sexuella problem, till exempel impotens. Den vanligaste behandlingstypen är CPAP (Continuous Positive Airway Pressure). Denna typ av behandling sker helt utan mediciner eller operationer. Obehandlat sömnapnésyndrom är associerat med högt blodtryck, förmaksflimmer, hjärtsvikt, stroke och diabetes. En studie presenterad 2012 har visat att hypoxi (en otillräcklig tillförsel av syre) som karakteriserar sömnapné främjar angiogenes som ökar vaskulär- och tumörtillväxt. Vilket i sin tur resulterar i en 4,8 gånger högre förekomst av cancer med dödlig utgång. Behandlingen består i första hand av livsstilsförändringar som viktnedgång och minskad alkoholkonsumtion. Bettskena (antiapnéskena, AAS) kan hjälpa för dem som framför allt har besvär i ryggläge och har en tandstatus som tillåter en bettskena. Har man endast besvär i ryggläge är även en speciell ryggsäck användbar för att undvika ryggläge. Vid måttlig till uttalad OSA är Continuous Positive Airway Pressure (CPAP) den vanligaste behandlingsformen. Det finns också olika kirurgiska behandlingsmetoder. Vid svårare OSA som inte gått att behandla med CPAP eller antiapnéskena kan kirurgisk käkförflyttning bli aktuell.
