Vårdrelaterade infektioner
Vårdrelaterade infektioner (VRI) (nosokomiala infektioner) populärt kallade sjukhussjuka definieras som infektioner som drabbar patienter eller personal i samband med undersökningar, behandlingar eller vård inom hälso- och sjukvården samt tandvården. Varje år drabbas uppskattningsvis omkring 6 miljoner patienter av vårdrelaterade infektioner enbart i USA och EU, varav 150 000 dör till följd av infektionen. Vårdens och vårdpersonalens roll som överförare av infektioner upptäcktes redan av Ignaz Semmelweiss 1847, men vårdpersonalens slarv med hygien orsakar fortfarande att en stor del av att patienterna på sjukhus råkar ut för vårdrelaterade sjukdomar. Medicintekniska produkter, främst så kallade in- och utfarter i kroppen såsom katetrar, tuber, slangar orsakar omkring 50 - 60 procent av alla vårdrelaterade infektioner. Problemet har på senare tid förvärrats av utvecklingen av antibiotikaresistenta stammar av sjukdomsalstrare, så som MRSA. Enterohemorragisk E. coli (EHEC) kan också spridas nosokomialt. De vanligaste vårdrelaterade infektionerna är. Fortfarande skulle incidensen av vårdrelaterade sjukdomar och infektioner kunna minskas dramatiskt genom bättre sjukhushygien, så som handdesinfektion med desinfektionslösning, byte av skyddskläder mellan alla patientkontakter och rengöring av patientnära kontaktytor. En utökad användning av telemedicin skulle också kunna minska smittspridningen av såväl resistenta som icke-resistenta sjukdomsframkallande bakterier. Medicintekniska produkter, behandlade med en infektionshämmande beläggning, är ytterligare ett sätt att förebygga och reducera antalet VRI, vilket minskar antibiotika-användningen, spridningen av multi-resistenta bakterier och räddar liv. Sveriges kommuner och landstings åtta framgångsfaktorer i det preventiva arbetet. infektion efter operation (postoperativa sårinfektion). spridning av magsjukevirus (gastronterit). överföring av blodsmitta. Vårdrelaterade infektioner ses som oacceptabla. Hygienriktlinjer ses som självklara. Riskbedömningar ger proaktiva arbetssätt. Goda lokalmässiga förutsättningar skapas. Konsekvent budskap och regelbunden återkoppling. Städning ses som en viktig del. Vårdhygien och verksamheter samarbetar tätt. Fokuserad ledning som agerar via adekvata kanaler.
Infektionssjukdom
En infektionssjukdom är en sjukdom orsakad av ett smittämne. Sjukdomar som orsakas genom överföring av smittämnen kallas även smittsjukdomar. Smittämnen kan bestå av mikroorganismer i form av bakterier, amöbor, mikroskopiska svampar eller maskar. Även virus och prioner kan orsaka infektionssjukdomar. Mikroorganismer har stor förmåga att anpassa och förändra sig, vilket kan leda till att de utvecklar resistens som gör dem svåra att bekämpa. Mellan 180 och 260 personer avlider varje år i Sverige på grund av antibiotikaresistens (uppgifter från 2011). Mikroorganismernas förändringsförmågan kan också leda till att en mikroorganism som tidigare endast kunde angripa ett visst organ eller en viss art utvecklar en förmåga att angripa andra organsystem eller värdarter. Normalt harmlösa mikroorganismer som till exempel lever i munhålan eller tarmkanalen kan orsaka allvarliga infektioner, så kallade opportunistiska infektioner om bäraren utsätts för speciella förhållanden. Oftast sker detta då bärarens immunsystem är försvagat. Mikroorganismer som orsakar sådana infektioner kallas opportunister. När smittämnena sprids mellan olika individer kallas det smitta. Spridningen kan ske på många olika sätt till exempel genom beröring, luft, vatten eller mat. Zoonoser kallas de infektioner som naturligt förs över mellan djur och människor. Infektionssjukdomen malaria sprids med myggor. Organismer som på detta sätt för över ett smittämne till en annan varelse kallas vektorer. Individer som är smittbärare riskerar att föra över en infektionssjukdom till andra i sin omgivning. En smittbärare kan ha en symtomfri (asymtomatisk) infektion och ändå riskera att smitta andra. Infektionssjukdomen humant immunbristvirus (HIV) är ett exempel på en sjukdom som i början är symtomfri. För att förhindra spridning av infektionssjukdomar används smittskydd. Att se till att vattensystem och avloppssystem fungerar på ett sätt som förhindrar spridning av smitta är viktigt. Hygien är också viktigt. Isolering av smittbärande individer är mer eller mindre effektiv beroende på hur smittan sprids. I Sverige har vi en myndighet kallad smittskyddsinstitutet som har till ansvar att se till att landets smittskydd fungerar effektivt i Sverige samt till att sprida information om smittsamma sjukdomar. Infektionssjukdomar kan behandlas med antimikrobiell behandling. De läkemedel man använder mot bakterier kallas antibiotika. Mot virus använder man så kallade antivirala medel. Antimykotika används mot svampar. Mot maskar och encelliga organismer används antiparasitära preparat. Bakterier som orsakar infektioner kan behandlas med antibiotika. Verkan av antibiotika kan vara att den dödar bakterierna, vilket kallas bakteriecid. Om verkan av antibiotikan är att den hindrar bakteriers växt utan att döda kallas den bakteriostatisk. Antibiotika består av kemiska ämnen. Många av dessa ämnen härstammar från naturen, ett exempel på detta är penicillin som upptäcktes redan 1928. Pencillinerna är de vanligast använda antibiotiska läkemedlen än i dag. På grund av bakteriers förändringsförmåga behöver man vara försiktig med att använda antibiotika så att inte bakterierna utvecklar resistens mot läkemedlet. Till exempel försöker man ibland låta bli att behandla milda infektioner med antibiotika trots att patienten med en sådan behandling snabbare skulle tillfriskna. Vanligast är att man använder ordet antibiotika endast om läkemedel mot bakterier som orsakar infektionssjukdomar, men ibland används ordet även om läkemedel mot sjukdomsframkallande svampar, virus eller till och med cancerceller. Det är ofta svårare att behandla virus än bakterier. Detta eftersom virus förökar sig sker inuti värdorganismens celler, så ett medel mot viruset skadar därmed oftast även värdorganismen. Det finns många sorters antiparasitära medel. De som verkar mot just maskar kallas antihelmintika. Ett preparat kallat metronidazol motverkar infektioner orsakade av amöbor.
Infektion
Infektion, av senlatinets infectio, ytterst av latin inficio 'förgifta', 'besmitta', är ett tillstånd som uppkommer när ett smittämne, till exempel bakterie eller virus, koloniserar en värdorganism, till exempel en människa eller en växt. I dagligt tal använder man ofta ordet infektion synonymt med infektionssjukdom, men en infektion behöver inte innebära eller leda till sjukdom. Smitta kallas det när smittämnena sprids mellan olika individer. Smittämnen kan förutom bakterier och virus vara amöbor, mikroskopiska svampar och maskar. Spridningen kan ske genom till exempel beröring, luft, vatten eller mat. Flercelliga organismer använder sitt immunsystem (även kallat infektionsförsvar) som skydd mot infektion. Lymfocyter, som är en sorts vita blodkroppar utgör en mycket viktig del i ryggradsdjurens immunförsvar.Lymfocyterna finns i blodet, andra kroppsvätskor och i lymfatiska vävnader. Fagocyter är en sorts celler som kan "äta" främmande partiklar eller molekyler. Hos både ryggradslösa djur och ryggradsdjur kan dessa bryta ned mikroorganismer som kan orsaka infektioner. Växter som utsätts för infektioner kan ibland dra nytta av detta. En växt som utsätts för en svampinfektion kan leda till mykorrhiza, vilket förbättrar växtens näringsupptag. Om en växt som råkar ut för en infektion med aktinomyceter eller bakterier tillhörande släktet Rhizobium så kan rotknölar som binder kväve bildas. Växters immunsystem skiljer sig från de hos djur. De har överkänslighetsreaktioner för att motstå angrepp av mikroorganismer. För att förhindra en infektions spridning kan cellerna kring ett infekterat ställe dödas av växten, detta kallas hypersensitivitet. Andra försvar är mer ospecifika. Fytoalexiner är ämnen som bildas av växter bland annat för att skydda mot infektioner men det bildas också av växter som skadats mekaniskt eller utsatts av för mycket UV-strålning. Många är giftiga för människor. Fytoalexiner hos olika växter kan ha mycket olika kemisk struktur. Sexuellt överförbar infektion.
Borreliainfektion
Det vanligaste symptomet är hudutslag men man kan senare också utveckla nervsmärtor, ledbesvär och ansiktsförlamning. Kraftig infektion kan dessutom ge huvudvärk, trötthet och psykiska symptom. Enligt Europeiska smittskyddsmyndigheten (ECDC) räknas sjukdomen som ett av de främsta hoten mot folkhälsan inom EU. Infektionen kan behandlas med en kortvarig antibiotikakur. Bakterierna som orsakar borreliainfektion är arter inom släktet Borrelia, främst de tre närbesläktade arterna Borrelia burgdorferi, Borrelia garinii och Borrelia afzelii. Bakterierna är spiralformade, så kallade spiroketer, och ger likartade sjukdomssymptom. Arterna kan sammanföras inom begreppet Borrelia burgdorferi sensu lato ("i vidare bemärkelse"). I USA, där sjukdomen först beskrevs i staden Lyme i Connecticut, förekommer endast Borrelia burgdorferi. I USA kallas borrelios Lyme disease eller Lyme borreliosis. Borrelia burgdorferi förekommer också i Europa men vanligare är Borrelia garinii och Borrelia afzelii. I Asien förekommer bara de senare två. Smitta av borrelia till människa är vektorburen och överförs via fästingar tillhörande arten vanlig fästing, som sugit blod från infekterade varmblodiga djur, vanligen smågnagare, harar och näbbmöss. Man har konstaterat att infektionen på samma sätt också kan spridas via infekterade fåglar. Hjortdjur, t.ex. rådjur, infekterar inte fästingarna med borreliabakterier. Däremot ärådjuren viktiga blodvärdar för fästingarna. Risken att smittas i samband med fästingbett varierar i olika områden, men är i Sverige i genomsnitt cirka 0,6 %. Störst risk för smitta föreligger i Götaland och Svealands östra kustområden. Numer[sedan när?] är infektionen vanlig också längs västkusten. Risken minskar norrut i Sverige eftersom antalet fästingar är färre, men mängden fästingar och förekomsten av borreliainfektion har (liksom förekomsten av rådjur) stadigt spridits norrut längs Norrlandskusten och har under 2010-talet klart etablerat sig i Umeåregionen. Vid fästingbett överförs borreliabakterier från fästingen normalt inom ett tidsintervall av 24 till 36 timmar. Ju förr fästingen avlägsnas desto mindre är risken att bli smittad. Tas fästingen bort inom 24 timmar är risken för att bli smittad av borrelia mycket liten. ASCIA guidelines rekommenderar att fästingar skall dödas innan de tas bort. En fallstudie publicerades i JAMA Dermatology 2013 där det rekommenderas frysning av fästingar med flytande kväve innan de plockas bort. En ny faktor att räkna med sedan slutet på 1990-talet är Anaplasma-infektionen (även kallad Erlichia eller fästingfeber), som sprids med samma fästingart och kan förvärra risken för att borreliainfektionen ska få fäste och orsaka allvarlig sjukdom. Denna effekt beror på att Anaplasma-bakterien försämrar immunförsvaret. Får man en fästing kan man testa denna för borrelia. Om fästingen bär på smittan behöver detta inte nödvändigtvis innebära att smittan förts över till människan, dock ger det anledning till att vara extra uppmärksam för borreliarelaterade symptom. Det finns år 2019 inget vaccin mot borreliainfektion. I det första skedet, efter en inkubationstid som varar i 3-32 dygn (oftast en eller två veckor), visar sig oftast en rodnad i området runt bettet som över tiden ökar i storlek, kallad erytema migrans. Rodnaden saknas dock hos minst 25 procent av de drabbade. Hos män blir rodnaden ofta ringformad med uppklarning centralt, medan den hos kvinnor oftare framträder som en homogen rodnad som centralt är mörkare röd. Detta kan vara det enda symptomet, men ofta uppträder samtidigt mer generella sjukdomssymptom som muskelvärk, ledvärk och feber. I bland uppstår liknande rodnader på flera ställen på kroppen (multipla erytem). Ofta uppstår en lilablå rodnad i samband med fästingbettet redan inom några timmar. Detta är inte ett tecken på borrelia, utan en direkt reaktion på själva bettet utan samband med eventuell infektion.
Echinokockinfektion
Sjukdomen sprids då mat eller vatten som innehåller parasitens ägg förtärs eller genom nära kontakt med infekterade djur. Äggen frisätts i avföringen från köttätande djur som infekterats av parasiten. Djur som vanligen bär på smittan är bland annat hund, räv och varg. Dessa djur smittas då de äter organ från ett djur som har parasitcystor som t.ex. får eller olika gnagare. Sjukdomstypen hos människan beror på vilken typ av Echinococcus som orsakat infektionen. Diagnosen ställs oftast med hjälp av ultraljud, även om datortomografi (CT) eller MR-bildtagning även kan användas. Blodprov där man letar eter antikroppar mot parasiten kan även hjälpa, samt även biopsi. Förebyggande åtgärder mot cystisk infektion sker genom att behandla hundar som kan bära på sjukdomen samt genom att vaccinera får. Behandlingen är ofta svår. Den cystiska infektionen kan dräneras genom huden för att följas upp med medicinering. Ibland håller man endast cystisk infektion under uppsikt. Alveolär infektion kräver ofta kirurgi för att sedan följas upp med medicinering. Medicinsk behandling innefattar albendazol och kan behövas under flera års tid. Den alveolära infektionen kan orsaka dödsfall. Sjukdomen förekommer i de flesta delar av världen och drabbar för närvarande ungefär en miljon människor. I vissa områden i Sydamerika, Afrika och Asien är uppe emot 10 % av befolkningen drabbad. År 2010 orsakade sjukdomen 1200 dödsfall, vilket fallit från 2000 år 1990. Den ekonomiska kostnaden av sjukdomen är beräknad till kring 3 miljarder USD årligen. Sjukdomen kan även drabba andra djur som gris, ko och häst. Parasiten som oftast återfinns hos djur är dock än så länge sällsynt i Sverige. Parasiten smittar som ägg via födan, varefter den penetrerar tarmen och förs med blodet till framför allt lever och lungor. I de smittade organen bildar maskarna karakteristiska vätskefyllda cystor, vilka genom sin tillväxt och följande tryck på omkringliggande vävnad orsakar de första symptomen. Det kan dröja från månader till flera år från smittotillfället till dess att cystorna är stora nog att orsaka symptom. Vätskan i blåsorna innehåller stora mängder maskmaterial, vilket kan framkalla en livshotande anafylaktisk chock om en blåsa skulle spricka. Om infektionen är orsakad av arten E. granulosus, kan sjukdomen behandlas genom att blåsorna tas bort kirurgiskt efter medicinering med antimaskmedel. Arten E. multilocularis orsakar en form av förgrenade blåsor ("alveolär eckinokockos"), som infiltrerar vävnad på ett sätt som påminner om cancer. Den senare varianten kan inte opereras och är svårbehandlad. Echinokockinfektion är en anmälningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen. Dvärgbandmasken finns i stora delar av Europa, men är än så länge ovanlig i Sverige. Fynd av E. granulosus gjordes 1996–1997 i samband med renslakt. I början av 2011 påträffades för första gången i Sverige den fruktade E. multilocularis i en svensk räv i Bohuslän. Fyndet gjorde att ett stort antal rävar insändes av jägare till Statens veterinärmedicinska anstalt för att utröna om smittan var spridd. Troligen har smittan kommit in i landet med importerade hundar eftersom rävar inte kan komma till Sverige söderifrån. Vid införsel av hund till Sverige krävs bl.a. veterinärintyg om avmaskning mellan 1 och 5 dygn före införseln till Sverige.
