Inflammation
Inflammation (av latinets inflammatio, brand) är i vid bemärkelse kroppens försvar mot skadevållande faktorer. Det är en del av den komplexa reaktion från blodet som uppkommer då kringliggande vävnader utsätts för skada. Skadan kan komma från främmande organismer som trängt in i vävnaden, mekaniska eller skador på cellerna eller irriterande ämnen. Inflammationen är organismens ansträngning att ta bort de störande faktorerna och påbörja läkningsprocessen. Begreppet inflammation innebär inte i sig att det förekommer en infektion. Men det är vanligt att infektioner sätter igång inflammationer. Inflammation är en respons på infektion eller irritation som sedan antiken beskrivits med fem karakteristika: rodnad (rubor), svullnad (tumor), smärta (dolor), lokal värmeökning (calor) och nedsatt funktion (functio laesa). Rodnaden och värmen orsakas av ökat blodflöde till det inflammerade området. Blodkärlen är dilaterade och dess väggar mer genomsläppliga än vanligt, så att det sker en transport av vätska från blodet till de omgivande vävnaderna. Detta leder till ett lokalt ödem, svullnad. Smärtan orsakas av att olika kemiska substanser, som antingen frisatts av döda celler eller vita blodkroppar, retar nerver som därmed skickar smärt-signaler till hjärnan (ett av dessa ämnen är bradykinin som frisätts som en del av koagulationsförloppen då ett blodkärl går sönder). Inflammation kan delas upp i akut inflammation och kronisk inflammation. Den akuta inflammationen föregår den kroniska inflammationen, men en akut inflammation behöver inte utvecklas till en kronisk inflammation. Exempelvis infektion inducerar akut inflammation som primärt medieras av fagocyterande celler (makrofager och granulocyter), medan den kroniska inflammationen medieras av lymfocyter. Många patologiska tillstånd är associerade till kronisk inflammation, exempelvis MS och reumatism. De vita blodkropparna (leukocyterna) har en viktig roll i inflammation, De vandrar ut från kapillärerna till vävnaden och fortsätter sitt arbete att genom fagocytos äta upp bakterier och lämningar av döda celler. De hjälper till att avgränsa en infektion och hejda dess spridning. Inflammation är en försvarsreaktion som något kan liknas vid brända jordens taktik. Den inflammerade vävnaden tar skada. När inflammationen klingar av repareras vävnaden. Beroende på grad och typ av inflammation repareras vävnaden fullständigt eller delvis. I mindre inflammationer i huden klarar vävnaden av att regenerera fullständigt medan reparation i nervvävnad är mer begränsad. Om skadan inte kan läkas helt ersätts den med ärrvävnad. Antiinflammatoriska preparat. Scholia har publikationer om Inflammation.
Spottkörtelinflammation
Spottkörtelinflammation är en inflammation i en eller flera av spottkörtlarna Glandula parotis, Glandula sublingualis eller Glandula submandibularis. Det drabbar vanligen personer över 50 år, samt personer som också har andra allvarliga sjukdomar. Infektionen orsakas ofta av streptokocker eller stafylokocker, bakterier som kroppen normalt kan hantera, eller - mycket mera ovanligt - exempelvis herpesvirus och influensavirus. Risken för att bakterierna ska bilda spottkörtelinflammation ökar av exempelvis spottsten eller av att spottkörtlarna inte producerar tillräckligt med saliv. Sådana riskfaktorer förekommer vid Sjögrens syndrom, anorexia nervosa, strålbehandling av munnen, annan orsak till muntorrhet, uttorkning, men spottstenar kan också uppkomma vid gikt. Spottkörtelinflammation ger allmänpåverkan med feber, lokal smärta och svullnad, och smärta när man sväljer (dysfagi). Inflammationen kan göra hudområdet över spottkörteln svullen och röd. Spottkörteln kan vara varfylld. Till skillnad från varbölder, är det ett diffust område som är varfyllt och svullet. Varbölder ger istället avgränsade svullnader. Vid spottkörtelinflammation kan huden spontant avge varet ur en fistula. Spottkörtelinflammation kan förekomma i kronisk form. Smärtan är då mycket lindrigare än i akut form, och brukar då oftare uppkomma efter måltider. Om svullnaden är svår, kan det förekomma påverkan på kranialnerverna VII, IX, och XII. Diagnos ställs efter fysisk undersökning, bildundersökning med bland annat datortomografi, och blodprov. Finnålsbiopsi används ofta för att avgöra vad som orsakar svullnaden. Detta beror på att tumörer, exempelvis lymfom, kan imitera inflammationen, vilket i så fall märks genom att tillståndet inte förbättras av traditionell behandling. Spottkörtelinflammation uppkommer vanligen på grund av bakterier. Det är normalvarianten av inflammationen, och yttrar sig då genom akut igångsättande av symtom. Den vanligaste bakterien är Staphylococcus aureus, följt av streptokocker, Pseudomonas aeruginosa, Escherichia coli och Moraxella catarrhalis, men det förekommer i verkligheten otaliga slags bakterier bakom insjuknande. Detta drabbar företrädesvis äldre som är uttorkade, men också nyfödda och personer med systemiska sjukdomar. I ett fåtal fall uppkommer sådan akut bakteriell variant postoperativt efter magoperationer och ortopedisk kirurgi, och ännu mera ovanligt efter posterior fossa-operationer (i hjärnan). Orsaken till postoperativ spottkörtelinflammation är oklar. Det finns flera virus som finns eller kan finnas i munnen som kan orsaka inflammation av spottkörtlarna. Påssjuka kan definieras så. HIV, men också andra sjukdomar som nedsätter immunförsvaret, kan leda till infektion med cytomeglavirus, då prognosen bestäms av det nedsatta immunförsvaret. Coxsackievirusinfektioner uppträder ibland som inflammation men då tillsammans med blåsor i munnen (herpangina) och tandköttsinflammation (gingivit). Vid rena inflammationstillstånd händer det att tillståndet inte föregåtts av virus- eller bakterieinfektion. Akuta tillstånd kan också uppkomma autoimmunt genom att antikroppar angriper spottkörtlarna. Ren inflammation utan infektion kännetecknar också tillstånd som uppkommer till följd av spottsten. Akut förgiftning av jod kan leda till en akut allergisk reaktion som yttrar sig i spottkörtelinflammation. Etiologin och symtombilden är då klart relaterad till upprepat jodintag. Strålbehandling av spottkörtlarna och att äta hårdmetaller (framför allt bismuth, koppar och bly) kan leda till toxisk spottkörtelinflammation. Allergisk-toxisk spottkörtelinflammation förekommer sålunda efter sjukvårdsbehandling med radioaktivt jod, som är en av standardbehandlingarna mot giftstruma. Läkemedel kan ge muntorrhet som biverkning, varigenom spottkörtelinflammation också kan uppstå inducerat av antihistaminer, antidepressiv medicin, och antikolinergika.
Öroninflammation
Med öroninflammation menas ofta en så kallad akut mediaotit (latin: otitis media), en inflammation av mellanörat, utrymmet mellan trumhinnan och innerörat. Denna mediaotit är en av två sorters öroninflammationer som är vanlig orsak till öronvärk. Den andra är extern otit - inflammation i den yttre hörselgången utanför trumhinnan. Inflammationen i mellanörat är oftast en infektion av pneumokocker, i andrahandsfall Haemofilus influenzae (icke att förväxla med influensa-virus) vanligen sekundärt till virusinfektion i övre luftvägarna. Moraxella och Grupp-A streptokocker och övriga bakterier är mer ovanliga agens. Kliniskt ser man öronvärk, feber (barn), eventuellt trumhinneperforation och nedsatt hörsel. Öronömhet kan möjligen kontrolleras som grovtest vid misstanke om mellanöreinflammation, men för diagnos krävs inspektion av trumhinnan med otoskop eller öronmikroskop. Enligt svenska behandlingsriktlinjer graderas den diagnostiska säkerheten i tre nivåer: Säker diagnos, osäker diagnos och sannolikt inte mellanöreinflammation. Tecken som anses tala för säker diagnos är om det kommer purulent (varblandad) sekretion ur örat eller om trumhinnan är chagrinerad, perforerad eller om kombinationen buktande, rodnad och orörlig trumhinna föreligger. Vid normalställd men orörlig trumhinna som är matt eller färgförändrad eller om trumhinnan av olika skäl inte kan bedömas anses diagnosen vara osäker. Rörlig trumhinna eller normalfärgad men indragen trumhinna anses tala för annan diagnos. De vanligaste differentialdiagnoserna är sannolikt öronvärk sekundärt till viros och otosalpingit (icke varig vätska bakom trumhinnan) samt extern otit. Förekommer varningstecken som bland annat inkluderar påverkat allmäntillstånd eller tecken på mastoidit (inflammationsfynd över mastoidutskottet eller utstående öra) remitteras patienten akut till ÖNH-klinik eller barnklinik. Basen i behandlingen är i princip oavsett ålder behandling med vanliga smärtstillande läkemedel t. ex. paracetamol eller NSAID. Antingen som enskild behandling i väntan på spontanläkning eller i kombination med antibiotikabehandling. Högläge och näsdroppar kan lindra nästäppa om den blir påtaglig. Vid behandling av barn är det viktigt att ge tillräckligt med vätska, särskilt vid feber. Flera studier visar att sötad dryck, exempelvis något utspädd äppeljuice har god effekt vid rehydrering av lätt uttorkade barn. Under vissa förutsättningar är spontanläkningsfrekvensen under barndomen efter spädbarnsåret (ungefär 1-12 års ålder) så pass hög och nyttan med antibiotikabehandling så tveksam att den endast i undantagsfall rekommenderas med tanke på risk för biverkningar och ökad antibiotikaresistens. Den generella regeln är att endast behandla säker mediaotit, om riktlinjerna talar för det och undvika antibiotika vid osäker eller annan diagnos. Det rådande resistensläget medger fortfarande behandling med PcV i första hand. Amoxicillin kan väljas främst vid recidiv eller terapisvikt. Vid typ-1 allergi mot penicillin används ofta erytromycin. Ungefär 5 % av alla barn kan sägas tillhöra gruppen öronbarn, med återkommande infektioner. Barn som får sin första otit före 6 månaders ålder har förhöjd riska att bli öronbarn. Ovanliga komplikationer till öroninflammation är hörselnedsättning, labyrintit (inflammation av innerörat), mastoidit (infektion i kraniet bakom örat) och meningit (hjärnhinneinflammation). Spädbarn under 1 års ålder och vuxna över 12 års ålder ska alltid behandlas med antibiotika. Barn mellan 1 och 12 års ålder behandlas endast i undantagsfall, spontanläkningen är oftast god. Barn upp till 2 års ålder behandlas alltid med antibiotika vid dubbelsidig otit. Utebliven spontan förbättring efter 2-3 dygn. Uttalad smärta trots adekvat behandling med smärtstillande. Nedsatt immunförsvar (om verifierat).
Hårsäcksinflammation
Hårsäcksinflammation, eller follikulit, är mycket vanligt. De flesta får någon gång enstaka follikuliter på benen och armarna eller i ansiktet. Hårsäcksinflammationer liknar små finnar eller kvisslor. De yttrar sig som små knottror eller varfyllda blåsor, och tittar man noga efter ser man ofta ett litet hårstrå mitt i utslaget. Inflammationen kan ge upphov till mer eller mindre klåda. Det tycks som om follikuliter är vanligare hos personer med ärftlig benägenhet för allergiska reaktioner, till exempel atopiskt eksem (böjveckseksem). Att tänka på är att man inte bör pilla med nålar eller dylikt för att försöka få ut hårstrået. Det kan förvärra infektionen och ge upphov till ärrbildning. Orsaken är en rubbning i samspelet mellan de hudbakterier och jästsvampar som finns naturligt på huden, så kallad normalflora. Rubbningen leder till att mer aggressiva bakterier eller svampar kan växa till och orsaka små inflammationer vid hårsäckarnas öppningar. Detta kan ske vid nedsatt allmäntillstånd, infektioner, efter användning av feta krämer, sololjor eller att huden under en längre tid varit varm och svettig. Antibiotikabehandling stör bakteriejämvikten och kan därmed vara utlösande orsak. Kortisonbehandling kan också ligga bakom. Rakar man sig för tätt har bakterierna eller jästsvamparna ofta lättare att växa till i hårsäckarnas öppning. Därför bör man vara försiktig vid rakning om besvären är återkommande. Bakteriella hårsäcksinflammationer kan uppstå var som helst på kroppen och orsakas vanligen av stafylokocker, vilka utnyttjar ett sår för att ta sig in i huden. Av svamparna är det oftast Pityrosporon ovale som ger upphov till follikulit. Dessa är vanligen lokaliserade till rygg, bröst och axlar och brukar omges av en betydande rodnad och klia mycket kraftigt. Tillståndet kan ibland fordra behandling, vilken på grund av sjukdomens envishet och långdragenhet kräver tålamod. Eftersom de bakterier och svampar som orsakar inflammationen alltid finns på huden kan man inte bli helt av med dem. Därmed finns risken för att besvären återkommer. God hygien är viktigt. Kläder och handdukar bör tvättas ofta, och vid bad och dusch kan tvållösningar eller schampon med antibakteriella egenskaper ordineras. Samtidigt bör man inte överdriva – uttorkning av huden gör det lättare för mikroorganismer att bryta igenom den. Den medicinska behandlingen består av tvättning med antiseptiskt klorhexidinpreparat, skall mjukgörande kräm användas bör den innehålla propylenglykol som också det har antibakteriell verkan. Misstänks jästsvampen Pityrosporon ligga bakom ordineras läkemedel mot sådana. Visar odling att orsaken är stafylokocker kan en antibiotikasalva behövas. Det är viktigt att behandla regelbundet efter det schema som läkaren ordinerat. Slutar man för tidigt finns risk för återfall. Vid svårare fall kan bedömning och behandling behöva utföras vid hudklinik.
Reumatoid artrit
Reumatoid artrit (RA), även kallad ledgångsreumatism, är en autoimmun sjukdom som kännetecknas av kronisk inflammation (artrit) och smärta (artralgi) i kroppens leder. Inflammationen har stark förmåga att bryta ned brosk, intilliggande ben, senor och artärer. Orsaken är något oklar, men tros vara multifaktoriell. RA drabbar 0,5–1 % av befolkningen i västvärlden, är vanligare bland indianer och mindre vanlig i Östasien. 2–3 gånger fler kvinnor än män drabbas, och bland yngre med RA är kvinnor desto mer överrepresenterade. Tre månader efter förlossning och under klimakteriet är risken för RA ökad. Medianåldern för insjuknande för båda könen är 55–60 år. Genetiska faktorer och rökning ökar risken för RA. Rökning förvärrar dessutom sjukdomsförloppet. En studie visade en riskökning med 40 procent för de som rökt minst 25 cigaretter om dagen i över 20 år. RA börjar med en inflammatorisk process, som bland annat inblandar vita blodkroppar, cytokiner, interleukiner och prostaglandiner. Det kan även bildas antikroppar som angriper den egna vävnaden (autoantikroppar). Inflammationen sprider sig, och börjar drabba vävnad som tidigare inte var drabbad, vilket gör att inflammationen blir långvarig och självunderhållande. När inflammationen pågått ett tag börjar brosk, ben och andra strukturer skada. Om inflammationen inte dämpas resulterar skadorna i ledfunktionsnedsättning och felställningar. Funktionsnedsättningen och felställningarna kan leda till att den drabbade använder musklerna i de drabbade områdena mindre, vilket kan leda till muskelförtvining. RA kan även leda till usur (benförlust). Vanligen börjar inflammationen i fötterna och händernas mindre leder. I början går ofta sjukdomen i skov, det vill säga att perioder med symtom varvas med mer eller mindre symtomfria perioder. Senare i sjukdomsförloppet kan även axelleder, armbågsleder, höftleder, knäleder, och halsryggsleder bli inflammerade. Inflammation i halsryggslederna kan leda till stundvis instabilitet i dessa leder, vilket kan ge andnings- och cirkulationssymtom till följd av påverkan på förlängda märgen. Symtom inkluderar svullna, ömma och stela leder. Svullnaden beror på att inflammationen ökar mängden vätska i lederna. Svullnaden är oftast värre efter lång inaktivitet, såsom på morgonen efter en natts sömn/inaktivitet. Personer med RA kan även ha en lätt förhöjd kroppstemperatur, känna sig allmänpåverkade och trötta. Dessa systematiska symtom orsakas av att inflammatoriska ämnen läckt ut i blodbanan. De kan även drabbas av kroniskt torra slemhinnor (i bland annat mun, ögon och vagina). Personer vars RA drabbat knäleden kan få en vätskefylld utbuktning i knävecket, en så kallad bakercysta. RA ökar risken för kontrakturer, näringsbrist, och hjärt- och kärlsjukdomar. Inflammatoriska ämnen som läcker ut i blodbanan kan förvärra redan existerande inflammation runt aterosklerosdrabbade hjärtkärl, vilket ökar risken för blodpropp (och därmed hjärtinfarkt). För att diagnos ska ställas måste personen uppfylla ett visst antal diagnostiska kriterier. Kriterierna berör storlek på lederna, förekomst av antikroppar, inflammationsparametrar (CRP och SR), samt hur länge personen haft symtom. Man måste inte ha alla symtom för att få diagnosen, och diagnosen avgörs såväl av antalet symtom/tecken som deras allvarlighetsgrad. Medicinsk behandling består av att så tidigt som möjligt sätta in inflammationshämmande läkemedel som bromsar sjukdomsförloppet, minskar lednedbrytning och funktionsnedsättning. Vanligast är behandling med så kallade DMARD-preparat ("disease modifying antirheumatic drugs", sjukdomsmodifierande antireumatiska läkemedel). Kortison kan även användas, och ger ofta en snabbare effekt än DMARD. NSAID eller paracetamol kan användas för att lindra symtom. NSAID och paracetamol förebygger dock inte ledskada. Förutom den medicinska behandlingen kan även fysioterapi ges. Lungsäcksinflammation (pleurit).
