Insulinkomabehandling
Insulinkomabehandling var en form av psykiatrisk behandling där patienter upprepade gånger injicerades med stora doser insulin för att framkalla koma. Detta skedde dagligen under flera veckor. Behandlingen introducerades i början av 1930-talet av den österrikisk-amerikanska psykiatern Manfred Sakel och användes i stor utsträckning på 1940- och 1950-talet. Det var framför allt patienter med schizofrenidiagnos som utsattes för behandlingen. På 1960-talet ersattes insulinkomabehandling av neuroleptiska läkemedel. Insulinkomabehandling var en av flera somatiska behandlingar som infördes i psykiatrin under det tidiga 1900-talet. Däribland konvulsionsterapi (injektioner med pentylentetrazol och elchocker) och psykokirurgi (till exempel lobotomi). Insulinkomabehandling var en form av chockterapi. Insulinkomabehandling var arbetskrävande och utfördes av särskilt utbildad personal i en specialenhet. Patienter − som nästan alltid hade en schizofrenidiagnos − valdes utifrån att de hade en god prognos och den fysiska styrkan att klara en svår behandling. Behandlingen innebar att patienten varje morgon fick en så stor dos insulin att medvetslöshet uppstod. Efter upp till en timme väcktes patienten med en sockerlösning via en magsond eller intravenöst. Det fanns inga standardiserade riktlinjer för behandling. Olika sjukhus och psykiatrer utvecklade sina egna protokoll. På vissa platser låg patienter i koma i fyra timmar. Vanligtvis administrerades injektioner sex dagar i veckan i ungefär två månader. En kur bestod därför ofta av ca 50−60 behandlingstillfällen, men kurer på upp till två år har dokumenterats. Vissa psykiatrer ansåg att krampanfall var välgörande. Patienter kunde därför få elchocker under koman eller på den veckodag då de inte fick insulinbehandling. Insulinkomabehandling ansågs ha stor positiv verkan på schizofreni, om patienten behandlades i sjukdomens begynnelsestadium. Behandlingen ansågs rensa hjärnan. Nervbanorna stänges i teorin av under koman och när patienten återfick medvetandet skulle nervbanorna ha korrigerat sig och hamnat rätt igen. Ett antal psykiatrer (däribland Manfred Sakel) hävdade att över 80 % av patienterna blev bättre. Två stora studier utförda i USA 1939 och 1942 bekräftade Sakels slutsatser och ledde till att behandlingen snabbt spred sig över hela världen. American Psychiatric Association publicerade 1939 en studie av John R. Ross och Benjamin Malzberg, som gick igenom 1757 fall av schizofreni som behandlats med insulinchockterapi. Av dem upplevde 11 % en snabb och total återhämtning, 26,5 % förbättrades kraftigt och 26 % upplevde en delvis förbättring. 1942 utfördes en studie på Pennsylvania Hospital. Den kom fram till att 63 % av patienterna blev bättre, och att 42 % av patienterna fortfarande mådde bättre efter två år. Men ytterligare studier visade att eventuella förbättringar många gånger var tillfälliga och att insulin inte påverkar schizofrenisymtom. I artikeln "The insulin myth" i den medicinska tidskriften The Lancet från 1953 granskade Harold Bourne idén att behandlingen ska ges i sjukdomens början. Det ledde till att behandlingen gavs till patienter med osäkra diagnoser, som inte nödvändigtvis var sjuka till att börja med. Han påpekade också att patienter som genomgick behandlingen fick 50-100 gånger mer omvårdnad än andra patienter. Intervjuade mentalskötare har berättat om hur stor vikt lades vid teurapeutiska samtal med patienter som hade vaknat ur insulinkoma, och som annars hade haft begränsad tillgång till terapi. "Förhållandet mellan patienter och skötare kunde utvecklas till ett förtroligt och nära förhållande där man tillbringade mycket tid tillsammans, pratade och lyssnade på vad den andra hade att säga.". 1957 publicerade The Lancet en studie som visade att insulin inte påverkade schizofrenipatienters mående. Eventuella tillfrisknanden, resonerade studien, berodde inte på insulinet utan snarare på [omvårdnaden som följde med behandlingen.
Insulin
Insulin är ett blodsockerreglerande peptidhormon som utsöndras som svar på förhöjda nivåer av glukos i blodet. Utsöndringen stimuleras också av förhöjd aminosyrakoncentration i blodet. Utsöndringen ökar därmed exempelvis vid måltid. Ökad aktivitet i sympatiska nervsystemet hämmar utsöndringen av insulin, och parasympatiska nervsystemet stimulerar insulinutsöndringen. Insulinets främsta effekt är att öka cellernas förmåga att ta upp näringsämnen. Insulin bildas i betaceller som finns i de Langerhanska öarna i bukspottkörteln. Dessa finns hos högre ryggradsdjur i bukspottkörteln, medan de hos rundmunnar bildar ett separat organ. Hos insekter utsöndras insulinet från hjärnan. Glukagon har motsatt effekt jämfört med insulin.
Joan Massagué Solé
Joan Massagué Solé, född 30 april 1953 i Barcelona, är en spansk forskare av katalansk börd som är verksam i USA. Han doktorerade 1978 i farmaci och biokemi vid Barcelonas Universitet på en avhandling med titeln "Regulació hormonal del metabolisme hepàtic del glicògen: efectes del glucagó, l'epinefrina i la insulina" ("Hormonell reglering av leverns glykogen-metabolism: effekter av glukagon, adrenalin och insulin" ) med Professor Joan J. Guinovart som handledare. Man kan notera att avhandlingen inte skrevs på spanska utan på katalanska. Under Francisco Francos regim i Spanien var katalanska förbjudet och tilläts först efter hans död 1975. Massagués avhandling från 1978 var den första som publicerades på katalanska. Mellan 1979 och 1982 var han postdoctoral fellow vid Michael P. Czech's laboratorium vid Brown University, Providence, RI, där han studerade insulin-receptorns struktur och funktion. 1982 blev assistant professor i biokemi vid University of Massachusetts Medical School i Worcester, MA, där han påbörjade sina studier av cellers tillväxtkontroll, speciellt tillväxtfaktorn transforming growth factor-beta och den, namnet till trots, helt orelaterade tillväxtfaktorn transforming growth factor-alfa. År 1989 rekryterades Massagué till Memorial Sloan-Kettering Cancer Center, i New York City, som Alfred P. Sloan ordförande för Sloan-Kettering Institute's Cellbiologi-program och utsågs år 2003 till ordförande för Cancerbiologi- och Genetik-programmet. Han är dessutom executive director för Memorial Sloan-Kettering's "Alan and Sandra Gerry Metastasis and Tumor Ecosystems Center". Massagué har under sin karriär mottagit en mängd priser och utmärkelse av vilka bland annat kan nämnas Merit Grant Award från National Institutes of Health (2005), Vilcek-priset (2006) och Pezcoller Foundation-AACR International Award for Cancer Research (2016). Joan Massagué har genom sin forskning starkt bidragit till vår förståelse av hur tillväxtfaktorn transforming growth factor beta signalerar och hur den är involverad i olika former av cancer. På senare år har hans forskning fokuserat på de molekylära mekanismerna bakom metastasering av cancertumörer. Han har skrivit fler än 300 originalartiklar och ett 60-tal översiktsartiklar samt har ett h-index på 168. Joan Massagué är en internationellt erkänd ledare inom forskning både kring metastasering och kring hur tillväxtfaktorer reglerar cellers fysiologi. Att Joan Massagué tillhör de främsta medicinska forskarna i vår tid återspeglas även i att Thomson Reuters 2007 rankade Joan Massagué som en av de starkaste kandidaterna till det årets Nobelpris i medicin eller fysiologi.
Langerhanska öarna
Langerhanska öarna är döpte efter den tyska anatomen Paul Langerhans som 1869 beskrev "öar av celler" fördelade i bukspottskörteln. Dessa öar av celler visade sig senare producera insulin. Ordet insulin, där insula betyder ö, härstammar också från detta fynd av Paul Langerhans. De langerhanska öarna reglerar homeostasen för näringsämnen hos däggdjur och interagerar på ett komplext sätt med det autonoma nervsystemet och inkretiner. På detta sätt justeras noggrant kroppens metabolism och kroppen kan växla mellan användning och lagring av näringsämnen. Hos människor utgör de langerhanska öarna 2-3 % av bukspottskörtelns totala volym och massa. Trots detta så går hela 15% av organets totala blodtillförsel till de langerhanska öarna. Öarna är generellt sfäriska och med en genomsnittlig diameter på 100−200 μm. Dock varierar form och storlek något mellan olika individuella öar. En bukspottskörtel hos en frisk vuxen människa innehåller ungefär en miljon langerhanska öar. De langerhanska öarna består av flera olika celltyper, de vanligaste av dessa är alfacellerna och betacellerna. Alfaceller producerar glukagon. Öarnas betaceller är den enda naturliga källan till insulin i kroppen. Betacellerna känner av förändringar i de mängder näringsämnen som cirkulerar i blodet och kan svara på ökade nivåer genom att producera insulin som sedan leder till lagring av dessa i levern, muskler och fettvävnad. Betaceller reagerar även på många andra signaler som hormoner, signalsubstanser och neuropeptider vilket då påverkar utsöndringen av insulin. Utöver alfaceller och betaceller finns ett antal andra celltyper i de langerhanska öarna. Några av dessa är D-celler som producerar somatostatin och F-celler som producerar pankreatiskt polypeptid. Hos däggdjur innehåller en typisk langerhansk ö flera tusen endokrina celler. Hos människan är de insulinproducerande betacellerna vanligast och utgör omkring 60% av cellerna. 20-30% är alfaceller, 10% är D-celler, mindre än 5% är F-celler och ungefär 1% är ghrelin-uttryckande celler. Andelen av dessa olika celler, cellernas positionering inom öarna och öarnas fördelning i bukspottskörteln skiljer sig mellan olika djurarter. Många studier av de langerhanska öarna har gjorts på modellorganismer som möss och råttor. Hos dessa finns en kärna av alfaceller och D-celler och runt dessa ligger majoriteten av betacellerna. Hos människan saknas denna tydliga strukturering och alfaceller och D-celler hittas spridda i öarna. Vid typ 1-diabetes bryts de insulinproducerande betacellerna ned av immunförsvaret, och det blir nödvändigt att inta insulin via injektioner. Vid typ 2-diabetes förekommer insulinresistens i insulinberoende vävnader. Betacellerna i bukspottskörteln ökar då sin insulinsekretion. Klinisk transplantation av langerhanska öar är en behandlingsmetod för diabetes som började användas under 1990-talet, främst för svåra fall av typ 1-diabetes där den sjuke drabbas av livshotande hypoglykemier. Metoden revolutionerades efter år 2000 då Edmontonprotokollet publicerades. Tidigare hade endast omkring 10% av patienterna klarat sig utan insulininjektioner efter transplantation av öar men med Edmontonprotokollet började vissa sjukhus nå en nivå där 50% av patienterna fortfarande klarade sig utan insulin fem år efter transplantation. Edmontonprotokollet började efter detta användas på fler transplantationscenter och har förfinats och förbättrats sedan dess. Från år 2000 till 2016 gjordes omkring 1500 transplantationer av langerhanska öar världen över.
Eli Lilly and Company
Eli Lilly and Company är ett multinationellt läkemedelsföretag och ett av de största företagen i världen i sin bransch. Eli Lillys huvudkvarter ligger i Indianapolis i Indiana i USA. Företaget grundades 1876 av läkemedelskemisten Eli Lilly som namngav företaget. År 1923 var företaget ett av de första läkemedelsföretagen med en storskalig produktion av insulin. År 1934 öppnades man ett kontor i London och var under andra världskriget ett av de första företagen att massproducera penicillin. Under 1950-talet började företaget ägna sig åt veterinärmedicinsk forskning och på 1970-talet började Lilly genom ett företagsförvärv även tillverka medicinsk utrustning. Det var vid den här tidpunkten som Lilly blev ett av de största läkemedelsbolagen i USA. Företaget hade då drygt 23 000 anställda världen över och omsatte 1 miljard dollar. För läkemedelsjätten blev 1980-talet ett tungt årtionde med stämningar till följd av de dödsfall i Europa som kopplades till företagets antiinflammatoriska läkemedel Oraflex. Bolaget hämtade sig igen under 90-talet, då flaggskeppet Prozac bidrog till starka försäljningssiffror. Idag både utvecklar och marknadsför företaget olika läkemedel. Företaget har bland annat tillverkat det antidepressiva medlet fluoxetin, som marknadsfördes som Prozac (i Sverige som Fontex). Bland andra produkter märks diabetesmedlet exenatid (Byetta), insulinanalogen insulin lispro (Humalog), ADHD-läkemedlet atomoxetin (Strattera) och neuroleptikumet olanzapin (Zyprexa). Företagets medicin mot Alzheimers sjukdom, Solanezumab är under klinisk prövning. I mars 2021 behandlades den första patienten i Sverige med Lillys nya Covid-19-vaccin bamlanivimab. Till huvudsakliga terapiområden hör. Centrala nervsystemet (CNS).
Kroniska sjukdomar
Kroniska (kroniker) sjukdomar är långvariga (mer än tre månader) eller livslånga hälsotillstånd som det vanligen inte finns något effektivt medicinskt botemedel till. En och samma person kan ha flera kroniska sjukdomar samtidigt (så kallade multipla kroniska sjukdomar). I västvärlden är kroniska sjukdomar en vanlig dödsorsak. Till de kroniska sjukdomarna hör vissa former av medfödda sjukdomar och missbildningar, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, njur-, gall- och leversjukdomar, diabetes, KOL, led-, bindväv- och muskelsjukdomar, tandsjukdomar, neurologiska sjukdomar, allergier, psykiska störningar och kronisk smärta. Kroniska sjukdomar är motsatsen till akuta sjukdomar vilka till skillnad från kroniska sjukdomar oftare har plötslig debut (dock kan kroniska sjukdomar ha akuta faser eller vara kroniskt remitterande med skov). Många, men inte alla, kroniska sjukdomar är allvarliga. Mindre medicinskt allvarliga kroniska sjukdomar är exempelvis herpes, fotsvamp, psoriasis och rosacea. Det finns ingen globalt vedertagen definition av kronisk sjukdom. I svenska regeringens strategi 2014–2017 avses sådana sjukdomar som en person har under sin livstid eller under mycket lång tid. U.S. National Center for Health Statistics räknar som kronisk sjukdom en sjukdom som varar i tre månader eller längre. Beroende på vilken sjukdom det är fråga om har kroniska sjukdomar olika orsaker. Förutom ärftlighet finns flera bidragande faktorer till kronisk sjukdom, till exempel stress, smitta, exponering för skadliga ämnen och gifter, under-, över- eller felnäring, substansmissbruk och stillasittande livsstil. De vanligaste förekommande kroniska sjukdomarna tillhör grupperna hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancersjukdomar, lungsjukdomar såsom astma, allergi och KOL, psykiska sjukdomar inklusive beroendesjukdomar, neurologiska sjukdomar, muskel- och ledsjukdomar samt långvariga smärttillstånd. Även kroniska infektionssjukdomar som HIV/AIDS och hepatit C brukar räknas dit. Många kroniska sjukdomar faller in under kategorin "icke smittosamma sjukdomar" (non-communicable diseases). Icke smittosamma sjukdomar är globalt sett den största rapporterade dödsorsaken, över 60 %. Dödsorsaken är vanlig även i låg- och medelinkomstländer. Kronisk granulomatös sjukdom är en sällsynt ärftlig sjukdom som är en betingad störning i funktionen hos de neutrofila granulocyterna. Det kan ske på grund av en brist på ett enzym som inte dödar bakterier på ett normalt sätt. Kronisk bronkit finns två olika former av kronisk luftrörskatarr. Kronisk slembronkrit är den relativa godartade bronkiten. Det är slemhosta som är den dominerande sjukdomstecknet i denna form. Medan obstruktiva kroniska bronkiten är betydligt allvarligare. HIV/AIDS: Man uppskattar antalet HIV-smittade i Europa till cirka 2,3 miljoner (2011). Många vet inte att de är smittade. De smittade möter fortfarande problem under sjukdomen även om det finns bromsmedicin, behandlingar och information i Europa. HIV är ett virus som skadar immunförsvaret. HIV kan övergå till AIDS, som innebär att kroppens immunförsvar helt slutar att skydda kroppen mot svamp, parasiter, bakterier och virus. Ledgångsreumatism: Börjar ofta som en inflammation i händer och fötter. Smärtan orsakas av att ledkapseln blir inflammerad. Mer än dubbelt så många kvinnor får ledgångsreumatism än män och man blir oftast drabbad kring 50-årsåldern. Diabetes betyder att sockerhalten i blodet är högt. Det orsakas av brist på kroppens eget hormon insulin och i andra fall att insulinet inte är lika effektivt och därför sänks inte blodsockret. Symtomen för diabetes är tydligare än andra sjukdomar, trötthet, dricker mycket, kissar mycket och går ner i vikt (utan att försöka gå ner i vikt) kan tyda på diabetes.
