Linnea (växt)
Linnea (Linnaea borealis L.) är en art i familjen linneaväxter. Linnean är en vintergrön vedväxt och hör till ris- eller dvärgbuskar, men intar en särställning genom sin liggstam, som alltid växer revlikt intill marken (mossbädden). På skilda punkter fäster den sig med en rot. Liggstammarna har långa ledstycken och långt åtskilda bladpar. De arbetar på växtens förlängning (lövkronans förstoring) och på samma gång dess utbredning. Därför har de också kallats vandringsskott. I Lappland mätte Linné exemplar av 6 meters längd. Den har också korta upprätta, tätbladiga skott med 4 till 6 bladpar. Dessa är näringsskott. Slutligen har linnean blomskott, som också är korta och upprätta, men har färre blad, 1 till 2 par. Ett sådant avslutas med en blomställning och ett nytt kortskott i en av bladvinklarna. Blomställningen består vanligtvis av 2 blommor som sitter parvis i toppen av en tunn stängel. Eftersom det ibland kan uppstå en tredje blomma, kan man se den vanliga blomställningen som ett 2-sidigt knippe vars toppblomma saknas. De båda parblommorna stöds av ett par skärmblad som är mindre än örtbladen. Ibland flyttar det översta paret örtblad högre upp på stängeln samtidigt som de förminskas till skärmblad. Då växer det ut en blomma i vardera bladvinkeln så att hela blomställningen får fyra blommor, två i toppen och två nedanför dem. Närmast under varje enskild blomma kan man se tre par ytterst små skärm- eller högblad, alla är, liksom blomfodret, täckta av långskaftade körtlar, s.k. glandelhår. Blomkronan är svagt olikbladig. Den främsta fliken är något längre än de övriga. I tvåläppiga blomkronor finns också en oregelbundenhet i ståndarnas krets: av de fem ståndare, som man skulle väntat, omskiftande med kronflikarna, är 2 längre, 2 kortare och den femte outvecklad (undertryckt). Blomkronans klockform och hängande ställning är ett skydd för ståndarmjölet. Dess insida är långhårig för att hålla kvar nektarn och utestänga vissa småkryp. Blomningen inträffar nära midsommar. Den blommar också ofta en andra gång på hösten. Blomman har en mild mandeldoft. Karta över blomningstider här. Fruktämnet är 3-rummigt, men två rum är tomma och undertrycks. Frukten är därför en 1-fröig nöt. Den är mycket tunnskalig, men istället omsluten av ett litet högbladspar med stark körtelhårighet och klibbighet. När dessa små blad växer till (i samband med att fruktanlaget mognar till frukt) och får den viktiga uppgiften att genom sin klibbighet sprida frukten ("epizoisk" spridning) kan man anse nöten och dessa båda små omvandlade blad för en skenfrukt. Frukterna mognar i slutet av augusti eller början av september. Fröet kan gro redan samma höst. Utbredningen är nordligt cirkumpolär. Linnea finns i hela Skandinavien, men är mindre vanlig i de södra och mellersta landskapen. I högfjällen når den upp ungefär till trädgränsen. Linnean finns också i Skottland och norra England, i mellersta Europa, Sibirien och nordligaste Amerika. Första fynduppgift i Sverige 1720, i Danmark 1840, där utbredningen är ökande. Växer i barrskogarnas, framför allt granskogarnas, skuggrika inre, men i de nordligare delarna av Lappland och i nordligaste Norge växer den i vidsträckta täta bestånd på skoglös mark. Carl Fredrik Hoffberg anför 1792 att en dekokt av linnea var en välsmakande dryck, som var bra mot gikt. Krossad och utrörd med mjölk var bra mot ben- och ledvärk för både människor och djur. Det framgår inte vilka delar av växten – blomma, stam, rot – som skulle användas. Dessa helande egenskaper avspeglas i många av bygdemålsnamnen i nedanstående tabell. Not I äldre tider hade man ett vidare begrepp för det vi idag menar med gräs. Våra örter kallades då gräs, och enligt tabellen ovan förde man även vedartade växter, såsom linnea, till gruppen gräs. Linnea är Smålands landskapsblomma. Utbredning Norden I södra Norge upp till 1 300 m ö h, i norra Norge upp till 900 m ö h.
Ingefära
Ingefära (Zingiber officinale) är namnet på en flerårig tropisk ört inom familjen ingefärsväxter (Zingiberaceae). Den grova och knöliga rotstocken ingefära-rhizom används som krydda i särskilt det asiatiska köket eller som medicinalväxt. Den farmaceutiska beteckningen för ingefära-rhizom är Zingiberis rhizoma. Ingefäran blir allt från 50 till över 150 cm hög, med blad och blommor på skilda skott. Det blommande skottet är 15–20 cm högt och bär ett 20-tal gulgröna och purpurfärgade blommor. Hela växten doftar. Den några centimeter tjocka rotstocken lägger sig horisontalt nära jordytan. Ingefäran räknas till de äldsta kryddorna och medicinalväxterna. I Kina odlades den och kom till användning redan för 3000 år sedan. Man antar att ingefäran från början växte vilt i södra Kina, men den hade redan under antiken spridits till stora delar av Asien och Afrika. Idag odlas den i alla tropiska regioner och återfinns knappt vilt någonstans. Man har hittat ett tjugotal arter av vild ingefära på Borneo de senaste åren. Ingefärans doft är aromatisk och smaken brännande skarp och kryddig. Väsentliga beståndsdelar är eteriska oljor, hartssyror och naturligt harts. Vidare innehåller den shogaols och gingerol, en skarp aromatisk substans som ger den dess skarpa smak. Hittills har sex skarpämnen identifierats i ingefära. Andra ämnen med strukturer som liknar skarpämnen är 6-,8-,10-Gingerol och 6-,8-,10-Shogaol. 6-Shogaol är en avfallsprodukt av 6-Gingerol. Förutom det innehåller ingefärans rotstock bland annat även borneol, cineol och vitamin C, magnesium, järn, kalcium, kalium, natrium och fosfor. Ingefära räknas såväl som torkad och som malen till en av de mest kända köksörterna. Det är främst rotstocken som kommer till användning och där som de flesta näringsämnena befinner sig, men i vissa kulturer används även bladen till matlagning. Man kan t.ex. riva en bit av rotstocken på rivjärn och lägga det (strax efter tillagning eller stekning) i soppor eller i kycklingrätter. Den passar bra ihop med fjäderfä, lamm, fisk och skaldjur. Den kan serveras rent eller i olika blandningar (curry, chutneys, sylt, såser) som en krydda. Pepparkakor, rispudding, fruktsallad, te och fruktiga kalla rätter kan man också smaksätta med mald ingefära. Ginger ale är smaksatt med ingefära. Inlagd ingefära som ätes till sushi benämns på svenska med sitt japanska namn gari. I kinesisk kultur skiljer man mellan "gammal ingefära" (som går att köpa färsk i Sverige) som är bra till matlagning och "ung ingefära" som används i inläggningar. I kinesiska hem förvaras ingefära ofta i sand för att den inte ska torka. I traditionell kinesisk medicin och indisk medicin (Ayurveda) används ingefära som medicinalväxt. I båda regionerna har den sannolikt odlats och använts i tusentals år. Ingefära används vid förkylningar, ledvärk, illamående och huvudvärk. Inom medicinsk forskning har man studerat användningen av ingefära som läkemedel mot illamående och kräkningar. En liten översiktsstudie från 2006 tydde på en viss effekt mot illamående och kräkningar efter kirurgiska ingrepp. I två Cochrane-översikter publicerade 2015 och 2016 konstaterade man att ingefärsextrakt möjligen kunde ha en effekt mot graviditetsillamående, men att det fanns otillräckligt med data om eventuell nytta mot specifikt hyperemesis gravidarum. Amomum zingiber L., 1753. Zingiber sichuanense Z.Y.Zhu, S.L.Zhang och S.X.Chen, 1987.
Borrelia burgdorferi
Många olika djur kan infekteras av Borrelia burgdorferi, däribland fåglar, ödlor och små däggdjur. Det vanligaste sättet på vilket spiroketen överförs från en värd till en annan individ är via fästingar och det är också fästingen som är den enda hittills upptäckta smittoöverföraren till människor. Borrelia burgdorferi-spiroketen sprids sällan, om någonsin, från en fästing till dess avkomma, utan fästingar smittas främst genom blodet från smittade djur. De flesta av de smittade fästingarna blir bärare av bakterien redan under larvstadiet. Borrelia burgdorferi befinner sig oftast i fästingens mag-/tarmkanal. Bakterien stimuleras när fästingen äter och då påbörjas också bakteriens delningsprocess. Denna process kan dock försvåras då komplementfaktorer från blodet i värddjuret samspelar med fästingens bakterier och detta kan leda till att bakterierna dör. I annat fall utvecklar bakterierna skydd mot värddjurets försvarsmekanismer och blir resistenta mot värdens immunsystem. Det tar ca 48 timmar för en bakterie att ta sig från fästingens mag-/tarmkanal till dess spottkörtlar för att sedan via dem ta sig in i och infektera den nya värden. Fästingarna blir först aktiva vid lufttemperaturer över 4–5 °C. Under perioden mars till november söker fästingarna sig till värdar, och man kan hitta dem främst i de sydligare delarna av Sverige. Vid varmare väderförhållanden kan det även finnas enstaka fästingar som söker en värd också under vintermånaderna. Vanligast är att fästingar i nymfstadiet överför borrelios till människa, men även adulta fästingar kan vara bärare och överföra smittan. Borreliabakterierna överförs oftast inte omedelbart, i undantagsfall inom ett par timmar, men oftast mellan 36 och 72 timmar efter bettet. Risken för att smittas av borrelia anses betydligt mindre om fästingen tas bort inom 24 timmar. Risken att drabbas av borrelia i södra Sverige är ungefär var 150:e fästingbett, och antalet fall i Sverige beräknas vara mellan 5 000 och 10 000 per år. Antalet patienter med borrelia ökar i Europa. Hur stor ökningen är i Sverige är inte känd eftersom borrelia inte är en anmälningspliktig sjukdom och därför inte dokumenterad. I de flesta borreliafall är värden smittad av nymfer, sannolikt för att de är små och svåra att se. Vuxna fästingar är lättare att se. Det innebär att chansen är större att de avlägsnas innan de hinner föra över smittan till värden. En fästing kan vara bärare av flera borreliagenotyper och också av andra infektionsagens som TBE-virus. Borrelia kan även överföras från moder till foster. Spiroketerna överförs då via moderkakan. Aktuell forskning visar att risken för fosterskada vid borrelia under en graviditet ändå är mycket låg. Sjukdomens många manifestationer är: erytema migrans, lymfocytom, kronisk akrodermatit, neuroborrelios, artrit, kardit och ögonaffektion. Dessa kan behandlas med antibiotika. Borrelia har tre typiska faser hos obehandlade patienter. Vanligen behandlas neuroborrelios, borreliaartrit och borrelia-lymfocytom med doxycyklin i 10–21 dagar. Något vaccin mot borrelia finns inte i Sverige i dag. Man är inte heller skyddad mot ny borrelia om man haft sjukdomen. Den vanligaste manifestationen av borrelia är ett växande rött märke som ofta påminner om en pricktavla och uppträder inom 3–30 dagar. Åttio procent av patienterna får ett sådant utslag, som kan finnas kvar i flera veckor. Märket kallas även för erytema migrans. En mer ovanlig form av hudborrelios är borrelia-lymfocytom. Den är ofta lokaliserad till örsnibben och är vanligare hos barn. Andra tidiga tecken är illamående, huvudvärk, yrsel, stel nacke, allvarlig trötthet, feber, muskel-/ledvärk och infekterade lymfkörtlar.
Sarkoidos
Sarkoidos, även kallad Schaumanns sjukdom efter den svenska dermatologen Jörgen Nilsen Schaumann, är en systemisk granulomatös sjukdom som drabbar flera olika organsystem, men oftast lungorna. Orsaken till sjukdomen är okänd. Sarkoidos debuterar oftast i åldrarna 20–40 år. Den är mycket ovanlig efter 60 år och före puberteten. Sjukdomen är något vanligare hos kvinnor. Prevalensen är högre i Skandinavien än i övriga världen, men eftersom sjukdomen ofta är subklinisk (det vill säga personer som är drabbade inte alltid söker vård, på grund av att symtomen inte är tillräckligt allvarliga), är detta ingen säker uppgift. I Sverige är prevalensen 30–50 fall per 100 000 invånare och år. Ingen säker ärftlighet är dokumenterad. Sjukdomen består av att epiteloida celler bildar granulom i olika vävnader och organ. Det kan liknas vid ett slags knölar eller cystor, men kan vara väldigt små. Symtomen beror då på i vilken vävnad som granulomen finns. Oftast försvinner dessa granulom av sig själva, men går i ca 10 procent av fallen över i fibros. Detta kan då skada vävnaden permanent och ge livslånga symtom, som till exempel nedsatt andningsförmåga (det vill säga om granulomen från början satt i lungorna). Organsystem som ofta är drabbade är, förutom lungorna, levern, njuren, mjälten, lymfkörtlarna, hjärtat, huden och hjärnan. Akut sarkoidos har ett tydligt symtomatiskt förlopp, och tillsammans med lungröntgen ställs diagnosen relativt enkelt. Den icke-akuta sarkoidosen är svårare att skilja från andra sjukdomar, oftast andra lungsjukdomar med samma röntgenologiska bild, till exempel tuberkulos. Man kan ibland behöva göra en biopsi av den drabbade vävnaden och undersöka i mikroskop. Eftersom man inte vet säkert vad som orsakar sarkoidos, finns det inte heller någon botande behandling. Vid allvarligare fall ger man kortison för att lindra besvären. Sjukdomen läker i 90 procent av fallen ut spontant, oavsett kortisonbehandling. Icke-akut sarkoidos. Detta är den vanligaste formen av sarkoidos. Den är ofta symtomfri och upptäcks vid till exempel rutinmässig lungröntgen. Den icke-akuta sarkoidosen har god prognos, men ca 10 % utvecklar fibros och får livslånga besvär. Akut sarkoidos även kallad Löfgrens syndrom. Denna form har ett snabbare förlopp med feber och ledvärk. Ledvärken är tydligast i fotleden. Man kan även få knölros och bli ljusskygg, så kallad fotofobi. Den akuta sarkoidosen läker oftast ut av sig själv inom ett halvår.
Borreliainfektion
Det vanligaste symptomet är hudutslag men man kan senare också utveckla nervsmärtor, ledbesvär och ansiktsförlamning. Kraftig infektion kan dessutom ge huvudvärk, trötthet och psykiska symptom. Enligt Europeiska smittskyddsmyndigheten (ECDC) räknas sjukdomen som ett av de främsta hoten mot folkhälsan inom EU. Infektionen kan behandlas med en kortvarig antibiotikakur. Bakterierna som orsakar borreliainfektion är arter inom släktet Borrelia, främst de tre närbesläktade arterna Borrelia burgdorferi, Borrelia garinii och Borrelia afzelii. Bakterierna är spiralformade, så kallade spiroketer, och ger likartade sjukdomssymptom. Arterna kan sammanföras inom begreppet Borrelia burgdorferi sensu lato ("i vidare bemärkelse"). I USA, där sjukdomen först beskrevs i staden Lyme i Connecticut, förekommer endast Borrelia burgdorferi. I USA kallas borrelios Lyme disease eller Lyme borreliosis. Borrelia burgdorferi förekommer också i Europa men vanligare är Borrelia garinii och Borrelia afzelii. I Asien förekommer bara de senare två. Smitta av borrelia till människa är vektorburen och överförs via fästingar tillhörande arten vanlig fästing, som sugit blod från infekterade varmblodiga djur, vanligen smågnagare, harar och näbbmöss. Man har konstaterat att infektionen på samma sätt också kan spridas via infekterade fåglar. Hjortdjur, t.ex. rådjur, infekterar inte fästingarna med borreliabakterier. Däremot ärådjuren viktiga blodvärdar för fästingarna. Risken att smittas i samband med fästingbett varierar i olika områden, men är i Sverige i genomsnitt cirka 0,6 %. Störst risk för smitta föreligger i Götaland och Svealands östra kustområden. Numer[sedan när?] är infektionen vanlig också längs västkusten. Risken minskar norrut i Sverige eftersom antalet fästingar är färre, men mängden fästingar och förekomsten av borreliainfektion har (liksom förekomsten av rådjur) stadigt spridits norrut längs Norrlandskusten och har under 2010-talet klart etablerat sig i Umeåregionen. Vid fästingbett överförs borreliabakterier från fästingen normalt inom ett tidsintervall av 24 till 36 timmar. Ju förr fästingen avlägsnas desto mindre är risken att bli smittad. Tas fästingen bort inom 24 timmar är risken för att bli smittad av borrelia mycket liten. ASCIA guidelines rekommenderar att fästingar skall dödas innan de tas bort. En fallstudie publicerades i JAMA Dermatology 2013 där det rekommenderas frysning av fästingar med flytande kväve innan de plockas bort. En ny faktor att räkna med sedan slutet på 1990-talet är Anaplasma-infektionen (även kallad Erlichia eller fästingfeber), som sprids med samma fästingart och kan förvärra risken för att borreliainfektionen ska få fäste och orsaka allvarlig sjukdom. Denna effekt beror på att Anaplasma-bakterien försämrar immunförsvaret. Får man en fästing kan man testa denna för borrelia. Om fästingen bär på smittan behöver detta inte nödvändigtvis innebära att smittan förts över till människan, dock ger det anledning till att vara extra uppmärksam för borreliarelaterade symptom. Det finns år 2019 inget vaccin mot borreliainfektion. I det första skedet, efter en inkubationstid som varar i 3-32 dygn (oftast en eller två veckor), visar sig oftast en rodnad i området runt bettet som över tiden ökar i storlek, kallad erytema migrans. Rodnaden saknas dock hos minst 25 procent av de drabbade. Hos män blir rodnaden ofta ringformad med uppklarning centralt, medan den hos kvinnor oftare framträder som en homogen rodnad som centralt är mörkare röd. Detta kan vara det enda symptomet, men ofta uppträder samtidigt mer generella sjukdomssymptom som muskelvärk, ledvärk och feber. I bland uppstår liknande rodnader på flera ställen på kroppen (multipla erytem). Ofta uppstår en lilablå rodnad i samband med fästingbettet redan inom några timmar. Detta är inte ett tecken på borrelia, utan en direkt reaktion på själva bettet utan samband med eventuell infektion.
