Massage
Massage [-sasch], fr. (av gr. ma'sséin eller arab. mass, "trycka, gnida, knåda"), ett i senare tider i Frankrike uppkommet uttryck för den allmänna eller lokala behandling genom gnidning, knådning, kramning och bultning av muskler. Metoden har funnits länge, i synnerhet bland Orientens folk, där den fortfarande utgör en väsentlig del av deras badkultur med exempelvis turkiska hamam. Idrottsmassage är ett bra komplement till träning och tävling. Massagen kan förebygga muskulära skador, förkorta läkningsprocesser samt vara en del av återhämtningen efter hårda träningspass och tävlingar. Behandlingen kan skräddarsys för att passa den enskilda idrottaren, med hänsyn till idrottens art och var i träningsperioden idrottaren befinner sig. Behandlingssättet kan variera avsevärt från träning till tävlingsperiod. Idrottsmassage är i regel kraftigare än den traditionella avslappnade massagen. I Kina infördes Massoterapi av Hua T'o (år 122-225). Han lär ha botat kejsarens huvudvärk och hjärtbesvär med denna teknik. Denna typ av behandling finns omnämnd i Nei Ching och gick ut på att med knådning, friktion och slag med liten träklubba aktivera cirkulationen. Man masserade också med undersidan av en kinesisk porslinssked, vilken doppades i varmt vatten. I pedriatriken hade man också stor användning av denna typ av massage samt att med tumme eller tumnagel massera akupunkturpunkter, när dessa inte kunde behandlas med nålar. Åldringar tog gärna sin tillflykt till massage för att mjuka upp lemmar och aktivera blodcirkulationen. I Indien kallas massage chamboning, varav engelskans shampooing. I den grekiska medicinen och dietetiken och även senare hos romarna intog denna massage, benämnd tripsis eller ana'tripsis, även framstående plats och verkar ha varit utvecklad till hög grad av fulländning och mångsidig användning, ofta utövad av personer med medicinsk skolning (iatraléi'ptai). Hos de grekiska skriftställarna finns ganska omständliga föreskrifter för bruket av gnidningar och knådningar av olika slag och styrka, liksom deras verkan tolkas på ett överraskande klart sätt. Nära sammanhängande med den antika gymnastiken, till vars regelmässiga kroppsövningar den alltid utgjorde inledningen och avslutningen, betraktades dock massagen som en konst för sig, avsedd för behandling av vissa svaghets- och sjukdomstillstånd, såväl akuta som kroniska. Sedan de gamles gymnastik, efter den antika bildningens förfall, nästan alldeles försvunnit, bibehöll sig dock badet med sin massage inom det bysantinska väldet , från vilket det sedan upptogs och vårdades i nästan oförändrat skick av araberna och deras flitiga lärda, vilka med synnerlig kärlek bibehållit och utbrett dess bruk. De grekiska och arabiska mästarnas orubbade auktoritet uppehöll också i medeltidens läkekonst förtroendet för frottering och gnidning. Även badmassagen, såväl vid de italienska medeltidsbaden som vid de nordiska gyttjebaden, bör utan tvekan haft sitt ursprung i samma klassiska källa. I Sverige har ordet "massage" först sedan början av 1870-talet blivit mera allmänt känt, sedan den berömde läkaren i Amsterdam J. Mezger genom en rationell och energisk användning av massage som behandlingsmetod för många olika åkommor gett metoden ett allmänt erkännande inom läkekonsten. Massagens många handgrepp har sedan gammalt ingått i den svenska sjukgymnastiken, där de av Pehr Henrik Ling och hans lärjungar (Branting, Georgii, De Ron) blivit på ett systematiskt sätt ordnade och använda, även om de här inte spelat den självständiga roll och fått den strängt begränsade tillämpning som den moderna lokala massagen. Den moderna lokala massagen används uteslutande på de sjuka kroppsdelarna och vävnaderna. Efter den sexuella frigörelsens epok på 1960-talet och 1970-talet har ordet massage i olika kombinationer förekommit såsom en eufemism för tjänster utförda av prostituerade.
Massagefåtölj
En massagefåtölj eller massagestol är en sittmöbel som är utformad för att användas i massage. De finns i två huvudsakliga varianter, traditionella och mekaniska. Massagestol är en ergonomiskt utformad stol för att sätta en person som kommer att få massage, den har en funktion som liknar ett massagebord. Stolarna kan vara antingen stationära eller bärbara modeller. Olika stolar har olika funktioner, och många är justerbara till kundernas önskemål och storlekar. Massagefåtölj' är en stol som gör det lättare för terapeuter att manövrera än massagebänkar och klienter behöver inte klä av sig för att få massage i en stol. Mekaniska massagefåtölj är en robotliknande massagestol som innehåller interna elmotorer och redskap för att massera den person som sitter i den. De flesta mekaniska massagefåtöljer har någon form av regulator att variera typ, läge, intensitet eller massage. Masserarstolar är stolar som liknar vilstolar. Det finns många olika typer och märken, inklusive Office-stil stolar som går på batterier inuti varan. Ett billigare alternativ är en separat massagedyna som kan användas på en befintlig stol. Några populära märken runt om i världen är Family Inada, Omega, Kyokei, Human Touch, Sanyo, Panasonic, SHSS, Osim, OTO, VGO, Ogawa. Masserande stolar är stolar som varierar mycket i pris, stil och intensitet, från billiga "vibrerar bara" stolar till full intensitet Shiatsu modeller för personer som behöver så nära en verkligt uppfriskande massage som möjligt. De flesta massagefåtöljer använder en kombination av motorer, kugghjul, skummrullar och vibrerande motorer. De mest simplaste massagefåtöljerna använder en rad små vibrerande kugghjul. För att skapa dessa vibrationer används ett viktat kugghjul. Vikten är inte centrerad, vilket skulle göra kugghjulet obalanserat. När elmotorn roterar kugghjulen snabbt skapas en vibration. En massgefåtölj behöver flera av dessa anordningar för att generera de vibrationer som behövs för att täcka stora ytor.
Thailändsk massage
Thailändsk massage eller thaimassage är en massageform med rötter sannolikt mycket långt tillbaks. Idag utövas massagen i Thailand i olika former, och har även fått ökad popularitet i västvärlden. En klassisk komplett thaimassage inkorporerar en kombination av akupressur och yoga-liknande stretching. Till skillnad från många andra massageformer i västvärlden används inte olja eller någon annan sorts kräm i samband med massagen. Terapeuten använder sig också av en madrass på golvet istället för massagebänk, och klienten behåller kläderna på under hela sessionen. För dess historia före 1800-talet saknas skriftliga källor. Trots detta går det att utgöra åtminstone fem kombinerade lager av historiskt inflytande på den moderna thaimassagen: Buddhismen, Ayurveda, Yoga, Kinesiska och andra externa kulturella influenser, och den ursprungliga thailändska medicinen. Legenden säger att thailändsk massage går tillbaka 2500 år till Indien vid Buddhas tidpunkt. Grundaren sägs ha varit en ayurvedisk läkare, Dr. Shivago Komarpaj, som var en personlig vän och läkare till Buddha. Dr Komarpaj skapade ett system av läkning med hjälp av principerna för yoga och ayurveda, och lärde metoden till buddhistiska munkar som utförde det i templen. Traditionellt var buddhistiska munkar nomadiska och buddhistiska tempel centrum för helande i ett samhälle, vilket möjliggjorde spridningen till Thailand. Trots en hög nivå av officiellt stöd och popularitet i modern tid har traditionell medicin i Thailand aldrig fått västerländsk akademisk uppmärksamhet, och det finns få västerländska forskare som skriver om ämnet. Under 1970 och 1980-talet skrevs dock desto fler västerländska akademiker böcker och avhandlingar om Thailand och thailändsk medicin. Viktiga forskare från denna period inkluderar Somchintana Ratarasarn och Jean Mulholland, som analyserade de auktoritativa texterna undervisade på licensierade medicinska skolor, Louis Golomb och Ruth Inge-Heinze, som tacklade den skuggiga världen av thailändska exorcister och magiska läkarna, och Viggo Brun och Trond Schumacher, som studerade landsbygdens herbalism. Thailändsk massage skiljer sig på flera sätt från många västerländska massageformer. Under en thailändsk massage används ingen olja, terapeuten använder en madrass på golvet och klienten är påklädd. En traditionell session inkorporerar en kombination av akupressur, rörelse av leder och stretching, med det slutgiltiga målet att skapa medveten närvaro och ökad rörlighet hos klienten. I moderna Thailand är den traditionella massagen både en komplex teoretisk vetenskap och en informell konstform, praktiserad av både män och kvinnor på alla nivåer i samhället. Thailändsk Massage är således både en medicinsk disciplin och del av en fyraårig traditionell medicinsk utbildning, och samtidigt en massageform praktiserad och utlärd utan större teoretisk bakgrund i byar och bland familjemedlemmar. Ett känt centrum för utbildning av thaimassörer är Wat Pho i Bangkok, som sedan 1800-talet behållit sin betydelse som traditionell medicinsk anläggning. Det finns en skillnad mellan utförandet av thaimassage som är historiskt tydlig: skillnaden mellan "kunglig" och "vanlig" massagestil. Den kungliga stilen (eller nuat rajchasumnak), som utvecklats vid domstolen som svar på behovet av att vida mer respekt av thailändska kungans kroppar, kräver att man inte använder fötterna och begränsar fysisk kontakt mellan utövare och klient, eliminerar stretching och följer andra specifika protokoll som anses vara mer respektfulla. Den vanliga stilen (eller nuat chaloeyseuk) följer en mer avslappnad inställning när det gäller kroppskontakt mellan klient och utövare, och inkorporerar tryck med fötterna och stretching, vilket möjliggör ett bredare utbud av positioner och tekniker. Den nuvarande thailändska massageplanen som dominerar på de flesta skolor i Thailand består av en blandning av tekniker som härrör från båda stilar.
Klassisk massage
Klassisk massage innebär bearbetning av en persons mjukdelsvävnader (hud, bindväv och muskler). Denna typ av massage kan vara antingen förebyggande eller användas för att behandla uppkomna skador och begränsningar av rörligheten. Den yrkesgrupp som utför massagen kallas massör eller massageterapeut.
Otto Ruben Svensson
Otto Ruben Svensson är en fiktiv företagare och brevskrivare, vars korrespondens redovisas i böckerna Otto Ruben Svensson brev och Otto Ruben Svensson - Kunglig hovleverantör utgivna 1984 och 1985. I början på 1990-talet berättades att det var Robert Aschberg som stod bakom pseudonymen, breven och böckerna. I samband med det gavs boken Ruben Svenssons bästa ut år 1993. Robert Aschberg var anställd på som journalist på Expressen när de första böckerna gavs ut och valde att inte framträda med sitt namn i böckerna när han var anställd där. Otto Ruben Svensson kan bäst beskrivas som en äldre svensk man, född den 1 januari 1929 i Stockholm. Bland intressena kan nämnas bridge, kungligheter, krigsfilmer, skatteplanering samt vitsar. Han driver en egen firma som handlar med damunderkläder, raffset och hundkläder, främst importerade från Bulgarien. Han anpassar beskrivningen av sig själv beroende på mottagaren. Då han själv ofta befinner sig på försäljningsresa är det hans fru Lillemor som sköter det administrativa. I breven har författaren skrivit ett antal påflugna, insmickrande eller oförskämda brev och dessa publiceras tillsammans med svaret från mottagaren. I många brev har han bifogat pengar, oftast 100:-, antingen som en muta eller uppmuntran. Oftast kom pengarna tillbaka tillsammans med svarsbrevet. Till meteorolog John Pohlman med förslag på vitsar att dra i samband med väderleksrapporten Faktura på 108 kronor till Sveriges Television efter att vitsarna framförts av Tomas Bolme i ett nöjesprogram. Påminnelse på ovanstående obetalda faktura. Till Franska Ambassaden i Stockholm angående uppgifter om fransk massage och massageinstitut Till Sveriges ambassadör i Paris Carl Lidbom angående fransk massage. Beundrarbrev till Sven Stolpe. Till partiledare Ulf Adelsohn med frågor om den svenska u-hjälpen. Till FN:s generalsekreterare Javier Pérez de Cuéllar med rekommendation att Ulf Adelsohn skall få FN-uppdrag inom fred. Till FN-ambassadör Anders Ferm angående brevet till Javier Pérez de Cuéllar. Till finansminister Kjell-Olof Feldt angående lyxskatt på damnylon och gummiartiklar. Till riksmarskalken angående utnämning till kunglig hovleverantör. Till krögare Carl-Jan Granqvist angående middag och eskortservice på Grythyttans gästgiveri. Brev samt 1000:- till Café Opera angående att få gå före i kön in till restaurangen. Till Skattemyndigheten angående skattebefrielse. Till Carola Häggkvist angående raffsetet Carolas utmaning. Till Riddarhuset angående medlemskap.
Kvinnlig ejakulation
Kvinnlig ejakulation, också kallad fontänorgasm eller sprutorgasm, är två olika typer av vätskeutsöndringar i samband med kvinnlig orgasm eller sexuell upphetsning. Båda har kopplingar till urinrörsöppningen eller två körtlar nära den, men de är olika ymniga och ger två olika typer av vätskor. Kvinnlig ejakulation är dåligt undersökt och omgiven av olika uppfattningar. Förr förekom det att man betraktade fenomenet som en defekt, en form av urininkontinens, och kvinnor opererades för att de skulle sluta vara sängvätare. Numera anses man att ejakulationen genereras av två prostataliknande körtlar innanför de inre blygdläpparna, benämnda Skenes körtlar ("Den kvinnliga prostatan") och Bartolins körtlar. Sexuell upphetsning leder till att de här körtlarna utsöndrar vätska, ibland kombinerat med vätska från urinröret. Enligt RFSU ska kvinnlig ejakulation inte förväxlas med urin, då den kemiska sammansättningen skiljer sig. Urin, som är en utsöndringsprodukt från kroppen, innehåller endast salter och vätska, medan det slem som utsöndras av Skenes körtlar bidrar till den nödvändiga lubrikationen vid samlag. Vid den ena formen av ejakulation (engelska: female ejaculation) utsöndras en lätt mjölkaktig vätska. Vätskan kan antingen utsöndras kontinuerligt under hela den sexuella stimuleringen eller med större kraft och tydlig stråle vid orgasm. Mängden varierar frånågra droppar till cirka 5 milliliter. Vätskan innehåller bland annat fruktos och glukos och påminner om tunn skummjölk, vilket ger den en sötaktig doft och smak. Denna vätska kommer från körtlarna vid urinrörsöppningen. Den andra typen av ejakulation (engelska: squirting, motsvarande fontänorgasm) är mer häftig och ymnig. Här kan upp till 150 ml klar vätska utsöndras, antingen genom ett flöde eller ett rent sprutande. Vid en studie ombads testpersoner att tömma urinblåsan och därefter onanera. Genom den sexuella upphetsningen fylldes urinblåsan, och vätskan sprutade ut genom urinröret. Innehållet i vätskan var en blandning av lubrikation och utspädd urin. Den är klar och luktar inte kiss, däremot finns mindre mängder urin i utlösningsvätskan. Många kvinnor ärädda för att "kissa på sig" under samlaget, medan vissa tänder sexuellt på urin (urolagni). De flesta kvinnor anses kunna få fontänorgasm, eftersom de har samma typ av prostatavävna och körtlar. Resultatet är dock bland annat beroende att man är avslappnad, fårätt stimulans och blir upphetsad. Skamkänslor och rädsla för att kissa på sig motverkar möjligheten att kunna ejakulera. En fontänorgasm framkallas bäst genom klitorisonani eller massage av den kvinnliga G-punkten, ett område några centimeter inne i slidans framvägg som är fyllt av svällkropps- och prostatavävnad. Numera talas oftare om CUV-komplexet (engelska clitoral-urethral-vaginal complex), beläget i mötespunkten mellan klitoris, urinröret och slidan. Dessa svällkroppar (som del av klitoris benämns de ofta klitorisklyftor) sväller vid upphetsning, vilket innebär att man inte kan kissa på sig av misstag eller kissa direkt efter sex, detta motsvarar mannens svårighet att urinera med erigerad penis. Vid stimulering av G-punkten/CUV-komplexet, vars receptorer är särskilt känsliga för tryck, blodfylls och hårdnar den. Till en början kan denna stimulering ge upphov till en känsla av att vara kissnödig. Vid långvarig massage inifrån och ut, övergår dock känslan oftast i sexuell njutning som kan ge upphov till orgasm och utlösning. Att tänka på vid G-punktsstimulering är att man oftast behöver ta i lite kraftigare än vid stimulering av andra ställen på könsorganet. För effektivast G-punktsmassage kan man använda fingrarna eller särskilt anpassade G-punktsstavar. I Västvärlden har ämnet ofta varit tabu, och den eventuella kopplingen till urin har tillbakavisats. I Sverige har Jessica Påfs (Göteborg universitet) samarbetat med forskare på Karolinska institutet i pionjärstudier för att bättre förstå ämnets natur.
