Motorik
Motorik (av latinets motor, "det som sätter något i rörelse") betyder rörelsemönster och rörelseförmåga. Motorik betecknar processer som involverar kroppens muskler, och kan delas in i två delar: grovmotorik respektive finmotorik. Grovmotorik är större rörelser som engagerar armarna, benen, fötterna eller hela kroppen, till exempel att krypa, springa och hoppa. Finmotorik är sådant som att plocka upp saker mellan tumme och pekfinger, vicka med tårna i sand eller använda läppar och tunga till att smaka eller känna på saker. Grov- och finmotorik utvecklas parallellt eftersom många aktiviteter kräver koordination av båda två. Vid tre månaders ålder kan ett barn ofta föra samman händerna i ryggläge (grovmotorik) och sedan leka med händerna (finmotorik). En 18-månadersbebis som leker med en sorteringslåda använder sin grovmotorik till att hålla kroppen upprätt och stadig och finmotoriken till att vända och vrida på klossarna så att de passar i hålen. Enligt Penney Hames, barnpsykolog, kan man uppmuntra barn att använda och utveckla både grov- och finmotorik genom att iaktta hur de använder sina fingrar, armar och ben och sedan iscensätta situationer som stimulerar samma typ av rörelser, men i något annan form, till exempel med andra leksaker, från ett annat utgångsläge eller någon annan lagom stor utmaning. En bra aktivitet utgör en lagom stor utmaning. Ingegerd Ericsson, Motorik, koncentrationsförmåga och skolprestationer (2003), doktorsavhandling, Malmö högskola. MUGI - Motorisk Utveckling som Grund för Inlärning, startad av Ingegerd Ericsson.
Dissociativa störningar
Dissociativa störningar eller konversionsstörningar är en grupp reaktiva psykiska störningar vilkas huvudsymtom handlar om förändrat medvetandetillstånd med långvarig och svårartad dissociation, psykosomatiska tecken, och försämrad samverkan mellan funktioner i medvetandet, i synnerhet vad beträffar minne, perception, känsel, motorik och identitet. Många av dessa störningar klassificerades förr som hysteri. Dissociativa störningar kan övergå i psykos, så kallad hysterisk psykos. Till skillnad från enkel dissociation, som är en försvarsmekanism inom normalpsykologin, har den dissociativa störningen en mer långvarig och påtaglig effekt på den psykiska hälsan och fungerar funktionsnedsättande. Symtomen på dissociativa störningar förekommer ibland som symtom av kroppsliga sjukdomar eller drogmissbruk. Enligt ICD-10 får inte diagnos ställas förrän sådan sjukdom eller missbruk uteslutits. De dissociativa störningarna uppstår alltid till följd av en extrem stress eller ett trauma. Sådan erfarenhet är nödvändig för att någon ska få en diagnos. Barn som blivit utsatta för traumatiska händelser kan utveckla dissociativa störningar, som ett sätt att skydda sig från de traumatiska händelserna. Den mest kända gruppen dissociativa störningar är dissociativ identitetsstörning, vilken många felaktigt tror är en form av schizofreni. De dissociativa störningarna utlöses av ett psykiskt trauma eller svårlösta livsproblem, och varar ofta inte mer änågon vecka, men kan bli kroniska. Liksom somatoforma störningar har personen fysiska symtom som inte kan förklaras organiskt (fixa idéer), till exempel transtillstånd, hypestesi och förlamningar, och gestaltar personens uppfattning om hur en sjukdom yttrar sig. Till skillnad från somatoforma störningar innebär inte de dissociativt orsakade symtomen någon smärta och individen söker sällan kontakt med sjukvården för sina fysiska symtom. Den dissocierande Individens likgiltighet inför sina egna fysiska åkommor beskrevs av Freud som La belle indifférence. Av de dissociativa störningarna blir ofta perceptionen och sinnena påverkade. För samtliga varianter dissociativa störningar, är en långtgående dissociation ett framträdande kännetecken. Dissociation kan yttra sig i derealisation eller depersonalisation. Med derealisation avses att händelseförlopp upplevs vara overkliga, som i en film. Depersonalisation handlar om att den egna identiteten upplevs overklig, som om det händer någon annan. Båda dessa symtom handlar om att avskärma sig från det som är traumatiskt. Gränserna mellan formerna av de dissociativa störningarna är diffusa, och i de flesta former ingår minnesförluster, sänkt medvetande- eller närvarograd och en förändrad motorik. Gemensamt för samtliga former är att de utlöses plötsligt i reaktion på psykisk stress eller en livskris eller i respons på något som påminner om ett tidigare trauma, och att tillståndet är långvarigt. Symtomen beror inte på droger, en annan psykos eller på organiskt betingade funktionsbortfall (hjärnskada, endokrin sjukdom, etc). De funktioner som drabbas är i samtliga fall knutna till identiteten och dess förutsättningar, och även för andra former än multipel personlighetsstörning finns tecken på identitetskriser. Självskadebeteende är vanligt vid dissociativa störningar, och förekommer i mellan 20 och 50 % av fallen beroende på diagnos. Självskadebeteende är vanligare bland kvinnor än män. En teori är att självskadandet fungerar som en återupplevelse av traumat och en identifikation med förövaren, återupplevelse av traumat är ett för övrigt vanligt symtom hos kvinnor. DSM räknar dessutom depersonalisationsstörning som en form av dissociativ störning, som handlar om depersonalisation och derealisation.
Fysioterapi
Fysioterapi är ett akademiskt ämne som behandlar områden som är av relevans för fysioterapeuternas yrkesroll. I yrkesrollen ingår främst undersökning och behandling med syfte att bedöma, bota, förebygga eller lindra sjukdomar, främst sådana som manifesterar sig i rörelse- och stödjeorganen det vill säga muskler, leder, skelett och nerver. En fysioterapeut arbetar med att bedöma, förebygga, lindra och bota hälsoproblem på såväl organisations-, grupp- och individnivå. Folkhälsa, stress, idrottsmedicin, manuell medicin och ortopedi är några viktiga kompetensområden men även utveckling av människors kunskaper, kompetens, förhållningssätt samt organisationers och samhällsstrukturers påverkan på hälsa. I fysioterapeuternas yrkesroll ingår även att självständigt bedöma patienters skador och förmågor som en del i utredning av sjukdom. Exempelvis är bedömning av motorik, styrka, ledrörlighet och smärta vanligt. En fysioterapeuts fokus finns på hälsa och beteendeförändringar och har ett salutogent perspektiv på hälsa. Salutogenes innebär fokus på det som gör individen frisk. Samtal ger fysioterapeuten kunskap att främja hälsa på individnivå. Inom folkhälsovetenskapen studeras de faktorer som är hälsosamma samt modeller som kan användas för att främja hälsa hos befolkningen i ett samhällsperspektiv. Många fysioterapeuter arbetar i kommun och landsting. En del väljer att bli egna företagare och kan erbjuda bland annat hälsovägledning, massage, föreläsningar eller hälsoprofilbedömningar förutom traditionell fysioterapeutisk behandling. Fysioterapeuter som arbetar med folkhälsa kallas ofta folkhälsoplanerare eller folkhälsosamordnare. Fysioterapeutiska åtgärder kan vara primärt eller sekundärt preventiva men också rehabiliterande (tertiär prevention). Yrkestiteln var tidigare sjukgymnast, men är från och med den 1 januari 2014 fysioterapeut. Den som före den 1 januari 2014 var sjukgymnast måste dock för att få kalla sig fysioterapeut ansöka hos Socialstyrelsen om att byta titel. Den som får legitimation som fysioterapeut får inte kalla sig sjukgymnast. I Finland är yrkesbeteckningen skyddad enligt Lag om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Verka som fysioterapeut får den som genomgått en godkänd utbildning i Finland eller en liknande utbildning i någon annan stat inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Alkoholdryck
En alkoholdryck är en dryck som innehåller en påtaglig mängd alkohol i form av den psykoaktiva substansen etanol. Alkoholdrycker kallas ibland för rusdrycker på grund av att de kan orsaka berusning. Svensk lag definierar en dryck som innehåller mer än 2,25 volymprocent alkohol som en alkoholdryck. Alkoholdrycker delas in i spritdrycker, vin, alkoläsk, starköl, öl och annan jäst alkoholdryck, till exempel cider. De äldsta spåren man har hittat av medveten alkoholframställning är ca 10 000 år gamla, tillverkningen resulterade i mjöd och vin. Öl framställdes för första gången i Egypten för ca 8 000 år sedan. Konsten att destillera en alkoholhaltig råvara i en renare och mer koncentrerad form uppfanns först för ca 1 000 år sedan. Se även Sveriges alkoholhistoria. Därtill förekommer blandvarianter såsom starkvin, som består av vin med tillsats av druvsprit. Volymprocent * innehåll i centiliter / alkoholhalt man vill jämföra med. Psykoaktiva ämnen är ämnen som påverkar människans psyke och alkohol är ett sådant ämne. Alkohol(etanol) är en så kallad dirty drug som påverkar flera olika typer av receptorer i hjärnans belöningssystem. Alkohol påverkar också många olika signalämnen och några av dem är GABA, glutamat och dopamin. Alkohol kan på kemisk väg åstadkomma en genväg till att må bra eftersom det frisätter belöningsämnet dopamin. GABA är ett ångestdämpande signalämne vilket även det bidrar till att en person som dricker alkohol får en känsla av att denna mår bra. Ett välbehag uppkommer när en person dricker en mindre mängd alkohol och anledningen till detta är att alkoholen då främst påverkar dopaminsystemet. Om personen sedan dricker mer påverkas GABA-receptorerna vilket gör att muskler slappnar av och personen som dricker alkohol blir trött. Det är dock väldigt individuellt hur mycket en person behöver dricka för att hamna i de olika stadierna. Synapsen är det ställe där signaler överförs mellan bland annat nerver och eftersom alkohol på ett sätt stör signalerna i synapsen så påverkas människans naturliga förmåga att röra sig i berusat tillstånd. GABA-signalerna stimuleras vilket betyder att vår motorik bromsas. Detta är förklaringen till varför en berusad människa sluddrar och är klumpig. Människokroppens främsta beskyddare när det kommer till gifter så som alkohol är levern. Denna fungerar som kroppens reningscentral eftersom leverns uppgift är att rena och även att ta upp näring ur blodet. De enzymer i levern som tar hand om alkoholen föds man med och det är alltså dessa enzymer som bland annat bestämmer en persons förmåga att bryta ned alkohol. Dessa enzymer arbetar mer aktivt om en person dricker alkohol eller ständigt äter medicin under en längre tid. Denna aktivitet kan påverka effekten av exempelvis alkohol på den mänskliga kroppen. Det är främst enzymerna alkoholdehydrogenas och acetaldehyddehydrogenas som förbränner alkoholen. Levern får arbeta hårt om en person dricker alkohol, både för att rena blodet från den för kroppen giftiga etanolen och för att ta hand om sockret som samtidigt tillförs. I alkoholdrycken är det nämligen inte bara etanolen som utmattar levern utan även sockret. Olika sockerarter är olika dåliga för just levern. Det för levern farligaste sockret är fruktsocker på grund av att detta görs om till fett i levern. Fettet lagras bland levercellerna och gör att organet sväller upp. Eftersom levern prioriterar nedbrytningen av alkohol så stannar nedbrytningen av allt det andra personen i fråga har ätit och druckit. Även detta gör att fett lagras och skadar levern. Högt blodtryck och för höga blodfetter är farligt. Risken för att få dessa två ökar vid hög alkoholkonsumtion under en längre tid. De flesta av världens länder har lagar som begränsar framställning, försäljning och konsumtion av alkoholdrycker. Det är inte sant. Den är bara framställd enligt ett särskilt regelverk för ekologisk produktion. EU:s hälsoportal - Alkohol.
Kognition
Kognition är en psykologisk term och kan kort förklaras som en samlingsterm för de mentala processer, normalt viljestyrda, som handlar om kunskap, tänkande och information. I klassisk psykologi talas det om kognition, emotion och volition, alltså tänkande, känsla och vilja som de tre begrepp som styr psyket. Kognition och perception, det vill säga de psykologiska processer som är aktiva då vi tolkar sinnesintryck, är inte två helt skilda områden utan överlappar varandra något. Inom området kognition ryms studier av hjärnans olika funktioner såsom tänkande, uppmärksamhet, minne, inlärning, medvetande, språk samt beslutsfattande och problemlösning. Eftersom sinnesuppfattningen och tolkningen av dem beror på kunskaper och erfarenheter, ingår en del av dessa i kognitionen (andra i perceptionen som handlar om sinnesintryck). En del andra processer, såsom viljestyrd motorik, språk, verklighetsuppfattning, är helt eller delvis inlärda, hör också till kognitionen. Svenska föreningen för kognitiva och beteendeinriktade terapier. Artikel i Forskning och Framsteg 7/2011.
Katatoni
Katatoni är ett allvarligt psykiatriskt och medicinskt syndrom, som karakteriseras av förändrad muskelspänning och störd motorik. En katatonisk person kan ligga stel och stum (mutistisk) i kataton orörlighet (stupor) alternativt vara extremt överaktiv (exciterad) med ändamålslösa, upprepade, stereotypa, rörelser. Temperaturen, pulsfrekvensen och blodtrycket kan vara förhöjda. Tillståndet är livshotande, om den katatoniska patienten ej får behandling kan det leda till cirkulationskollaps. Utlösande orsaker kan vara malignt neuroleptikasyndrom, schizofreni, affektiva störningar i manisk eller melankolisk fas, hjärninflammation, status epileptikus (epilepsianfall, som pågår en längre tidsperiod), påverkan av narkotika eller gifter. Dessutom kan katatoni utlösas av ett stort antal andra psykiska störningar samt drogutlösta eller organiska psykiska störningar. Behandlingen av katatoni är symptomatisk. Vätska tillförs i dropp. Vid malignt neuroleptikasyndrom avslutas neuroleptikabehandling omedelbart och andra specifika läkemedel som påverkar dopaminreceptorerna sätts in. Vid schizofreni, mani och melankoli kan tillståndet brytas med ECT. Vid hjärninflammation ges adekvat behandling mot virus/bakterier.
Insula (anatomi)
Den insulära loben kallas även den femte loben. Insula betyder "ö" på latin. Området är ett bilateralt, somatosensoriskt barkområde i hjärnan som ligger längst inne i djupet av sidofåran, fissura Sylvii som markerar gränserna mellan tinningloben, hjässloben och pannloben. Insula täcks helt av de övriga lobernas utskott. Den insulära barken omfattar Brodmannareorna 13, 14, 15 och 16. Denna bark består av utvecklingshistorisk äldre bark, så kallad allocortex och räknas ibland till det limbiska systemet. Insulära cortex tar emot signaler om tillstånd i kroppens inre organ och registrerar störningar i det autonoma nervsystemet. Även smärtimpulser från kroppens alla organ når hit. Eftersom denna bark saknar beröringssinnets direkta koppling till motoriken är precisionen sämre än i hud-, muskel- och ledsinnet och därför upplevs ofta störningar i vårt inre system som olustkänslor eller kroppsliga obehag. Det kan vara svårt att känna av och precisera läget för en inre fysisk smärta och man tar lätt miste på det exakta ursprunget för exempelvis molande värk. Särskilt svårt är det för små barn som inte har utvecklat förmågan att rumsligt särskilja kroppsliga obehag och därför tenderar de ofta att förlägga de flesta sjukdomsupplevelser till magen. Förutom somatosensorisk och interoceptiv information (känslan av kroppens inre tillstånd), anses insula även vara inblandad i diverse funktioner som är kopplade till homeostas (reglering av kroppsliga funktioner), kognitioner som uppmärksamhet och minne, emotioner, empati, språk, tidsuppfattning, balans, smak-, lukt- och hörselupplevelser samt musikupplevelser. Man har delat upp insulära cortex i två delar: den bakre delen, posterior insula och den främre delen, anterior insula samt en mittendel som fungerar som en överledande zon dem emellan. Dessa olika delar anses ha olika funktioner där informationen går från den bakre delen, posterior till den främre delen, anterior. Den bakre delen av insula, posterior insula tar emot somatosensorisk och interoceptiv information och har förbindelser med bland annat sensomotoriska områden, posterior cingulate cortex och temporalcortex. Den mittersta delen integrerar den somatosensoriska och interoceptiva informationen med information från limbiska systemet och högre sensoriska system. Den främre delen av insula, anterior insula integrerar informationen vidare med information från olika delar av barken och har förbindelse med bland annat anterior cingulate cortex, frontal cortex, temporoparietal cortex och hippocampus. Man tror att denna främre del är inblandad i integrationen av multipla kognitioner, uppmärksamhet och emotioner och är en neural bas för "känslan av självet". I främre delen av insulära cortex finns så kallade spindelneuroner eller von economo-neuroner. Dessa spindelformade nervceller är tre gånger större än pyramidalceller och återfinns endast i insula, cingulate cortex och dorsolaterala prefrontalcortex. Andra däggdjur som har den här typen av nervceller är människoapor, valar, delfiner och elefanter. Vissa anser att dessa celler är inblandade i empatisk förmåga. Insula spelar en stor roll i Damasios teori om somatiska markörer (1994). Han menade att somatiska markörer, det vill säga kroppsliga signaler är en viktig faktor i emotionella och kognitiva processer såsom till exempel beslutsfattande. Senare fMRI-studier har bekräftat denna teori genom att visa på ett samband mellan interoceptiv medvetenhet och aktivitet i högra anteriora insula under beslutsfattande. Damasio har också i en studie från 2001 visat på ett samband mellan positiv påverkan av musik och ökad aktivitet i insulära cortex och anteriora cingulate cortex. Flera studier visar att musik påverkar ett stort antal strukturer i hjärnan, bland annat insula och i en fMRI -studie från 2012 bekräftas Damasios studie att vid en positiv påverkan av musik kan man se ökad aktivitet i insula och anteriora cingulate cortex.
