RuPauls dragrace (säsong 1)
Vinnare av denna första säsong av RuPauls dragrace blev BeBe Zahara Benet. I slutet av 2013, sände Logo en repris av första säsongen, då under titeln RuPaul's Drag Race: The Lost Season Ru-Vealed, med extra kommentarer av RuPaul. Drugorna som tävlade om att bli "America's Next Drag Superstar" i den första säsongen av RuPauls dragrace var: (ålder och namn gäller tiden då tävlingen ägde rum). De nio drottningarna anländer i kostym och läser av konkurrensen. Kort därefter slängs de in i den första utmaningen: en plåtning med tema biltvätt, med fokus på sexappeal och till deras hjälp fick de posera med två manliga modeller. Fotograf för plåtningen var Mike Ruiz. Sen fick alla sminka av sig och för första gången såg de tävlande varandra ur drag, och Nina Flowers fick uppmärksamhet för sina tatueringar och frågan om Rebecca hade gjort plastikoperationer kom upp på tapeten. Första huvudutmaningen bestod av att skapa en kreation av second hand-kläder och accessoarer från en budget-butik. När de tävlande drugorna mötte domarna, vilka i detta avsnittet utgjordes av Bob Mackie, Santino Rice, Mike Ruiz, Merle Ginsberg, och Ru själv, bedömdes de utifrån sina budget-skapelser och deras biltvätts-plåtningen. Efter catwalk-presentationerna förklarade Ru att Tammie, Jade, BeBe, och Shannel satt säkert inför utslagningen. Ongina och Nina fick positiv kritik för deras prestationer, varpå Nina vann veckans utmaning. De lägst presterande drugorna ansågs vara Akashia och Victoria, och Rebecca satt säkert. I slutet av avsnittet möttes Akashia och Victoria i en dragduell där de mimade för sitt liv. Låten de fick att mima till var RuPauls signaturmelodi "Supermodel.". Efter duellen blev det Akashia som fick andra chans i tävlingen, trots anmärkningar om dålig attityd, medan Victoria skickades hem med kritiken att hennes kreation saknade stil och på grund av hennes tveksamma potential att fungera som internationell dragartist. Kvarstående åtta drugor får en första utmaning att ge uttryck för specifika känslor och ta en selfie med varsin digitalkamera. Akashia och Ongina vinner denna miniutmaning, vilket gör dem till gruppledare i veckans utmaning: att bilda en tvättäkta tjejgrupp. Ongina väljer Shannel, Nina, och Rebecca till sin grupp medan Akashia väljer BeBe och Jade och därefter får Tammie till sin grupp, och erkänner att hon inte önskade ha Tammie i sin tjejgrupp då deras personaligheter inte gick ihop och för att hon tyckte att Tammie var för knasig. Varje grupp skulle själva ansvara för hår, smink, kostym och koreografi till framförandet av en låt av Destiny's Child. Frank Gatson och Michelle Williams är veckans gästdomare. Under grupparbetet kör Akashia över sina lagkamrater och delegerar arbetsuppgifterna till dem medan hon själv gör så lite jobb som möjligt. Tammie blir frustrerad över Akashia och förklarar att konkurrensen tär på henne och får henne att ifrågasätta sin plats i tävlingen. I Onginas lag retar sig tjejerna på Shannel medan Shannel vill bestämma allt åt dem. De oroar sig också över att Onginas koreografi är alltför avancerad. Grupperna framför sedan vardera nummer och domarna dömer Onginas grupp som den starka av de två, och Ongina blir veckans vinnare. I Akashias grupp anser domarna att BeBe och Jade stod ut från mängden medan Akashia var ett surt äpple med sin dåliga attityd och Tammie var inte i sitt rätta element. Under dragduellen, där det mimades till Michelle Williams låt "We Break The Dawn" gav Akashia ett skarpt intryck medan Tammie valde att inte mima alls. Därefter blir det Tammie som skickas hem, med intrycket att hon givit upp. Utmaning: Sexig plåtning och second hand-återvinning. Veckans vinnare: Nina Flowers. Lägst placerade: Akashia och Victoria Parker. Låt till dragduellen: "Supermodel (You Better Work)" av RuPaul. Utslagen: Victoria Parker. Utmaning: Bilda tjejgrupper till musik av Destiny's Child. Bästa grupp: Serving Fish (Nina, Ongina, Rebecca, Shannel).
Arsenik och gamla spetsar (film)
Arsenik och gamla spetsar (engelska: Arsenic and Old Lace) är en amerikansk svart komedifilm från 1944 i regi av Frank Capra. Filmen är baserad på pjäsen med samma namn av Joseph Kesselring, som hade premiär 1941. Filmen spelades in 1941 men fick premiär först tre år senare, då originaluppsättningen spelats klart på Broadway. I huvudrollerna ses Cary Grant, Priscilla Lane, Josephine Hull, Peter Lorre, Jean Adair och Raymond Massey. Hela filmens handling utspelar sig under en enda dag, denna dag råkar vara Halloween. Mortimer Brewster har skrivit flera böcker som avhandlar äktenskapet som en förlegad vidskepelse, bland annat: Marriage - A Fraud and a Failure. Nu ska han själv gifta sig, men det vill han inte ska bli känt, det skulle ödelägga hans rykte. Mortimer har två gamla charmiga och excentriska tanter i släkten, Abby och Martha. De bor i Mortimers gamla föräldrahem i Brooklyn med sin bror Teddy, som tror att han är Theodore Roosevelt. Varje gång Teddy går upp för trappan skriker han: "Charge!", efter Roosevelts kända attack vid slaget vid San Juan Hill. Vid ett besök innan sin smekmånad råkar Mortimer finna ett lik i en låda under fönstret hos tanterna och utgår ifrån att Teddy har råkat ha ihjäl någon i sin förvirring. Men tanterna tar snabbt på sig ansvaret och berättar att de ser det som en välgörenhetshandling. De ser ingen anledning att hänga upp sig på det här med kroppen, det är ju tedags. Mortimer vill snarare kalla deras handlingar "en väldigt dålig vana". De vill med den sätta stopp för det antagna lidandet hos äldre ensamstående män genom att servera dem fläderbärsvin spetsat med arsenik, stryknin och en liten nypa cyanid. Kropparna begraver sedan Teddy i källaren, eftersom han tror att han jobbar med Panamakanalen och begraver offer för gula febern. I ett försök att rädda tanterna från rättsliga påföljder så tänker Mortimer ut en plan där brodern Teddy tar på sig skulden för brotten, eftersom han sannolikt skulle undkomma straff på grund av sin uppenbara sinnessjukdom. Nästa steg blir då att få Teddy inlagd på mentalsjukhus innan dess att kroppen upptäcks, varpå Mortimer ringer både till husläkare och domare. Situationen förvärras dock av att Mortimers andre bror Jonathan efter många år återvänder till föräldrahemmet tillsammans med sin kompanjon Dr. Einstein. Efter att ha rymt från fängelset och fortsatt sin våldsamma brottskarriär så använder Jonathan doktor Einsteins kirurgiska kunskaper för att genom plastikoperationer göra sig oigenkännlig. Tyvärr ledde det senaste ingreppet till att Jonathan blev påfallande lik Boris Karloffs Frankenstein, vilket flera karaktärer påpekar till hans stora förtret. Jonathan och Dr. Einstein har återvänt till familjehemmet både för att utföra ytterligare en plastikoperation, och även göra sig av med sitt senaste offer, herr Spenalzo. Filmen finns utgiven på DVD. Cary Grant - Mortimer Brewster. Priscilla Lane - Elaine Harper Brewster. Josephine Hull - Tant Abby Brewster. Jean Adair - Tant Martha Brewster. Raymond Massey - Jonathan Brewster. Peter Lorre - Doktor Herman Einstein. John Alexander - "Teddy Roosevelt" Brewster. Jack Carson - Officer Patrick O'Hara. John Ridgely - Officer Sanders. Edward McNamara - Police Sgt. Brophy. James Gleason - Police Lt. Rooney. Edward Everett Horton - Herr Witherspoon. Grant Mitchell - Pastor Harper.
Heidi Montag
Heidi Montag Pratt, född 15 september 1986 i Crested Butte, Colorado, är en amerikansk fotomodell, sångare och dokusåpakändis. Montag är framför allt känd från MTV-produktionerna Laguna Beach: The Real Orange County och The Hills. Hon arbetar med att planera event på Bolthouse Productions, jobbar på en sångkarriär, och har ett klädesmärke kallat Heidiwood.Heidi är gift med Spencer Pratt. I juli 2010 begärde Heidi skilsmässa på grund av oförenliga meningsskiljaktigheter, men i oktober 2010 var paret tillbaka tillsammans igen. Montag har en syster som heter Holly. I januari 2010 uppmärksammades det att hon genomgått 10 plastikoperationer inom loppet av ett dygn.
Maria Rashidi
Maria Rashidi, född 21 mars 1956, är en svensk-iransk kvinnorättsaktivist, samhällsdebattör och författare. Hon är grundare av organisationen Kvinnors Rätt. Rashidi är född och uppvuxen i Iran, där hon fick en relativt fri uppfostran. Detta kom dock att förändras i och med den iranska revolutionen 1979, som medförde ett systematiskt förtryck och förföljelse av kvinnor, politiska aktivister, människorättsaktivister samt regimkritiker. Efter åtta års regimförtryck valde Rashidi att lämna Iran tillsammans med sina tre barn varpå de 1987 kom till Sverige som flyktingar. Ett år senare anlände även hennes dåvarande make, och familjen återförenades i Stockholm. Men äktenskapet präglades av misshandel och instabilitet vilket slutligen ledde till skilsmässa. Hon utsattes kort efter detta för en syraattack under en kväll 1997, beordrad av ex-maken. Syraattacken gav svåra skador i ansikte och ögon vilket i sin tur krävde närmare 100 plastikoperationer för återställning. Rashidi har under mer än 20 års tid varit aktiv i jämställdhetsfrågor och engagerat sig på ideell basis för kvinnors rättigheter. Genom organisationen Kvinnors Rätt som hon var med och startade 2001, och under många år varit ordförande för, har hon bedrivit en aktiv kamp mot hedersrelaterat våld och förtryck. Organisation har hjälpt många unga flickor och kvinnor som är utsatta för våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck, och Rashidi har fortsatt att vara en viktig opinionsbildare i debatten kring hedersfrågor. Rashidi medverkar återkommande som föreläsare och i olika mediala sammanhang, bland annat genom TV- och radiointervjuer, panelsamtal och debattartiklar. 2018 släpptes hennes självbiografiska bok Bränd Frihet = A'adi-i sukhtah., som hon presenterade vid Bokmässan i Göteborg samma år. Boken återger hennes livsberättelse och personliga erfarenheter, men försöker också ge en djupare förståelse om hedersförtryckets komplexa struktur och konsekvenser för den drabbade individen, omgivningen och samhället. 2020 – Pristagare i den årliga prisgalan för föreningen GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime), för sitt oförtröttliga arbete mot hedersförtryck. 2018 – A Swedish elephant på Internet Movie Database (engelska), medverkan med intervju. 2020 – Att välja livet efter helvetet - intervju med Maria Rashidi i Framgångspodden.
Backe sjukhus
Backe sjukhus byggdes av Västernorrlands läns landsting och ansågs vid invigningen 1964 vara ett av Sveriges modernaste länsdelssjukhus. I samband med kommunreformerna överfördes det 1974 till Jämtlands läns landsting och avvecklades sedan successivt som akutsjukhus. Backe sjukhus har sitt ursprung från 1879 då Backe sjukhem stod klart för att 1883 upphöjas till lasarett och senare till sjukhus. År 1961 beslutade landstinget i Västernorrland att bygga ett nytt sjukhus i Backe, där bland bevekelsegrunderna fanns misstankar om att en sedan före andra världskriget planerad kommunreform i Sverige skulle kunna innebära att Backe och kringliggande kommuner skulle kunna överföras till Jämtlands län och därmed sjukhuset till Jämtlands läns landsting. Tre år senare, 1964, invigdes det nya sjukhuset, som då var mycket modernt och välutrustat till en kostnad av 55 miljoner kronor. Det fanns fyra vårdavdelningarna: Ettan och Tvåan för de akut sjuka och Trean och Fyran för de inte lika akut sjuka samt två operationssalar, där såväl planerade som akuta operationer utfördes. Laboratorier och röntgen, ambulanscentral och övriga servicefunktioner samt personalbostäder kompletterade. År 1974 överfördes Backe kommun, angränsande småkommuner i nordvästra Ångermanland och Landstinget Västernorrlands engagemang i aktuella kommuner till Jämtlands län och Jämtlands läns landsting, som var fattigt och för Backe sjukhus innebar det turbulenta förändringar. Vägen till den numer i stort sett tomma sjukhusbyggnaden gick via att Jämtlands landsting hade vare sig behov av eller råd till ett fullt modernt och välfungerande sjukhus, "Sjukhuset i skogen", i det glesbebyggda området och bara några år efter invigningen lades förlossningsvården ner och patienterna hänvisades till närmaste sjukhus, Sollefteå sjukhus i Västernorrlands landsting. Därefter försvann efterhand det mesta som operationssalar, vårdavdelningar och personal, så verksamheten som akutsjukhus monterades ned och 2020 återstår nästan bara skalet - en gråblå betongkoloss i fem våningar med långvårdsmedicin och några öppenvårdsmottagningar. Ägandet och skötsel av fastigheten blev en brokig historia. Landstinget och sedan Strömsunds kommun ägde den fram till dess att en affärsman med vidlyftiga planer kom in i bilden, köpte fastigheten och ombildade den till aktiebolag. Plastikoperationer skulle göras på välbeställda utländska patienter som kunde komma inflygande med helikopter. Av detta blev intet, men med kommunen och landstinget som hyresgäster rullade det vidare, trots tomma våningar tills bolaget i februari 2013 överläts eller såldes vidare och bytte namn till Millimind No1 AB, som gick i konkurs vintern 2013-2014. Konkursboet såldes senare på exekutiv auktion 2016. Bland mer originella verksamheter på det före detta moderna sjukhuset fanns en period omkring år 2010 tillverkning av nikotinfritt snus, men den avvecklades senare och under en tid tjänade byggnaden som flyktingförläggning. År 2020 bedriver landstinget långvårdsmedicin samt hälsocentral i huset. Det gamla sjukhusets personalbostäder på andra sidan vägen är uthyrda och utefter ån är det åter stillsamma promenadstråk.
Maria-Pia Boëthius
Maria-Pia Boëthius, född 9 april 1947 i Täby församling i Stockholms län, är en svensk författare, journalist och feministisk debattör. Hon var medarbetare på Expressen 1968–1978. Boëthius debuterade som författare 1976, med debattboken Skylla sig själv. Hon är känd som en av "stödstrumporna", en kvinnopolitisk gruppering som inspirerade till bildandet av Feministiskt initiativ. Maria-Pia Boëthius tillhör lärdomssläkten Boëthius och är dotter till redaktör Carl Gustaf Boëthius (1915–2001) och sondotter till riksarkivarien Bertil Boëthius (1885–1974). Hennes mor Brita Andersén, född 1915, kom från Karelen och var dotter till baningenjör Andersén. Författaren Gunilla Boëthius är hennes syster. Om sina morföräldrars öden i Karelen har Boëthius skrivit i artikeln Hem till Ryssland. Första gången var hon gift 1969–1973 med journalisten Jan Lindström (1937–2015) och andra gången 1984–1999 med Per-Henrik Bergfeldt (född 1946), son till Margen Aronsson och Haldis Bergfeldt, ogift Sand. Maria-Pia Boëthius blev uppmärksammad för sin debut 1976 – Skylla sig själv. Denna debattbok med våldtäkt som tema som startade en debatt om offrets roll i våldtäkter. Den fick betydelse för den lagstiftning om våldtäkter som kom 1984, där offrets agerande och uppförande inte längre tillskrevs vikt. Bland andra av Boëthius verk kan nämnas Heder och samvete (1991), som är en kritisk genomgång av den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget. Under det tidiga 1970-talet hade Boëthius ett kärleksförhållande med Ulf Lundell. Romanen Jack är skriven i hennes sommarstuga. Boëthius förekommer i romanen (som journalisten "Marlena"), porträtterad på ett vis som hon inte uppskattade. Som svar skrev hon romanen Svensson, Svensson, vilken var hennes skönlitterära debut. Ulf Lundell porträtteras på ett mindre smickrande vis i denna roman. Boëthius har skrivit mycket om andra världskriget och totalitära ideologier. I en artikel i ETC 2013 kritiserade hon den norske författaren Karl Ove Knausgård för att inte ha läst Hitlers Mein Kampf ordentligt och för vara okunnig om andra världskriget. Boëthius var en av de så kallade "stödstrumporna" som föreslog bildandet av ett särskilt kvinnoparti vid riksdagsvalet 1994. Partiet Feministiskt Initiativ bildades år 2005. Boëthius har uttalat sitt stöd för detta parti, men vill själv i stället ägna sig åt medial opposition. I oktober 2005 skrev hon en artikel i Svenska Dagbladet, under rubriken "Brännpunkt". Där menade hon att "kvinnovarandet" håller på att försvinna, och att detta ger många människor ångest, detta försvinnande är dock själva målet med feminismen och detta är enligt Boëthius orsaken till att Fi blivit så omdebatterat. Hon utgår i detta resonemang från en metaforik som anknyter till klasskampen och härleder tanken om att kvinnor är lika till patriarkatet, som en logisk följd, enligt Boëthius, kommer könsidentiteterna att försvinna med dettas fall. Negativa konsekvenser och fenomen till följd av patriarkatets påtvingade könsroller är enligt Boëthius bland annat anorexia, självmord, könsbyten, plastikoperationer och Viagra. Trots hennes vänsterradikala bildspråk i detta, menar Boëthius att Feministiskt initiativ varken har eller behöver en gemensam ideologi annan än feminismen. Boëthius har även kritiserat den svenska nyhetsrapporteringen och har liknat massmedierna vid en ockupationsmakt. Hon menar att journalistiken inte bör vara beroende av ekonomiska faktorer då det leder till att nyheterna blir populistiska och okontroversiella, och att mångfalden av massmedier skapat en homogen bevakning. År 2011 var Boëthius passagerare på aktionen Ship to Gaza. I oktober år 2012 var Boëthius en av passagerarna på Ship to Gaza ombord på M/V Estelle, vilket ledde till att hon anhölls av israelisk militärpolis, men hon släpptes fri och fick återvända till Sverige. 1976 – Skylla sig själv. 1979 – Svensson, Svensson. 1991 – Heder och samvete.
