Smärta
Smärta definieras av den internationella smärtorganisationen International Association for the Study of Pain, IASP, som "En obehaglig sensorisk och känslomässig upplevelse förenad med vävnadsskada eller hotande vävnadsskada, eller beskriven i termer av sådan" ("An unpleasant sensory and emotional experience associated with actual or potential tissue damage, or described in terms of such damage."). Smärta kan uppstå av potentiellt skadliga stimuli, som exempelvis vid hög värme eller vid stort mekaniskt tryck. Sådan smärta kallas nociceptiv smärta (och brukar på svenska kallas vävnadsskadesmärta). Ibland har kroppen svårt att lokalisera smärta och smärtan kan då varseblivas i en annan kroppsdel, vilket kallas refererad smärta (och ett exempel på det är att smärta vid hjärtinfarkt kan upplevas exempelvis ut i vänster arm). Smärta kan även uppstå vid olika skador eller sjukdomar i själva nervsystemet, både i det perifera nervsystemet, PNS, och i det centrala nervsystemet, CNS, och sådan nervskadesmärta kallas neuropatisk smärta (nervsmärta). En smärta som kännetecknas av en förändrad nociception, kallas numera nociplastisk smärta. Smärta kan också förekomma i samband med primära psykiatriska sjukdomar, i första hand vid olika allvarligare psykiatriska tillstånd och benämns psykogen smärta. Det finns även smärttillstånd med helt okänd mekanism (idiopatisk) och man talar då om idiopatisk smärta (smärta utan klarlagd orsak). Den vanligaste typen av smärta är så kallad vävnadsskadesmärta eller nociceptiv smärta. Nociception innebär aktivering av en receptor som kallas nociceptor som är selektiv för potentiellt skadligt stimuli. Exempel på potentiellt skadliga stimuli är extrem värme (mer än 43 °C) (korresponderande nociceptorer är: TRPV1, TRPV2, TRPV3, TREK-1), syror (TRPV1, ASIC, DRASIC), mekanisk påverkan (MDEG, DRASIC, TREK-1), kyla (mindre än 15 °C) (TRPMB) och cellskador (ATP-känsliga nociceptorer). Till de nociceptor-aktiverade smärtupplevelserna hör också inflammatorisk smärta som tjänar som förstärkning av de övriga nociceptoriska smärtupplevelserna (ligander kan här vara serotonin, histamin, prostaglandiner, ATP, vätejoner, TNF-alfa och interleukiner). Perifer sensitisering innebär att tröskeln för nociceptiv stimulering sänks genom exempelvis en större receptorpotential (det vill säga fler jonkanaler eller lättare aktivering av jonkanaler, exempelvis TRPV1), eller sänkt tröskel för aktionspotentialen i nervcellsaxonet (det vill säga fler spänningskänsliga natriumjonkanaler och här är kanalerna Nav1.7-1.9 av Nav1.1-1.9 specifika för nociceptorer). Att smärttröskeln sänks vid skador är en evolutionär fördel då onödiga potentiellt skadliga situationer undviks, det vill säga man blir extra försiktig. Smärtstimuli kan om det är kraftigt orsaka exocytos (via axonatiska reflexer) av inflammationsbefrämjande och sensitiserande ligander som Substans P, NGF, CGRP och ATP från nociceptorer. Detta ger en inflammatorisk reaktion från vita blodkroppar som även den verkar sensitiserande genom frisättningen av exempelvis histaminer och prostaglandiner som binder in i nociceptorer kanske på andra platser än den ursprungliga lokalen för skadan. Evolutionärt sett kan detta ses som en fördel då man undviker påverkan på (kring skadan) kringliggande vävnad och därmed risker för större skada. Hyperalgesi är den medicinska termen för minskad smärttröskel. Fenomenet förstås bäst genom visualiserandet av en sigmoidal korrelationskurva mellan smärt-intensitet och stimuli-intensitet, där kurvan vid hyperalgesi förskjuts åt vänster. Om detta sker för långt kan smärtupplevelse induceras helt utan stimuli, det vill säga finnas spontant. Det finns såväl primär som sekundär hyperalgesi. Primär är från det skadade området och sekundär från intakt närliggande vävnad. Psykogen smärta kan förekomma vid primära psykiatriska sjukdomar. Ett något äldre begrepp är Kroniskt somatoformt smärtsyndrom.
Ryggsmärta
Ryggsmärta eller ryggont är smärta i nacke eller nedre delen av ryggen och som kan stråla ut i armar och ben. Ryggsmärta är mycket vanligt, och i stort sett alla drabbas någon gång i livet. Det är sällan symptom av någon allvarligare sjukdom, och i del flesta fall går smärtan över av sig självt. I vissa fall finns en annan bakomliggande sjukdom, vilket bör utredas. Vårdguiden 1177 rekommenderar att man söker sjukvård om smärtan inte gått över på 3 veckor eller att man söker akut om: smärtan är ovanligt stark, man har domningar i ben, könsorgan, eller ändtarm, har svårigheter att kissa, eller samtidigt har ont i bröstkorg eller mage, har feber, känner sig mycket sjuk, eller nyligen varit med om en olycka. Då annan sjukdom orsakar smärta bör om möjligt behandlingen riktas mot orsaken. Vid klassisk muskuloskeletal ryggsmärta finns ett antal olika behandlingsalternativ som fysioterapi (sjukgymnastik), smärtstillande läkemedel (där förstahandsvalet är paracetamol), manuell behandling, eller olika former av nervstimulering. Även beteendeförändrande utbildning finns. Det är i dagsläget inte helt klart vilka behandlingar eller kombinationer som är bäst. I det akuta skedet är det inte bra att helt sluta röra på sig, då förlängt stillasittande ökar risken att smärtan blir långvarig. Bland de som söker sjukvård finns det stor risk att akut smärta som inte behandlas effektivt övergår till mer långvarig. Ryggsmärta är beskrivet mycket tidigt i historien, men först på 1930-talet insåg man sambandet mellan den vanligaste ryggsmärtan och påverkan på strukturer i ryggraden samt diskbråck. Innan dess ansågs oftast ryggsmärta vara reumatisk och ännu längre tillbaks trodde man att den skapades av onda andar. Fram till 1980-talet ansågs den bästa behandlingen vara vila, vilket man idag avråder från. Ryggskott även kallad akut lumbago används som begrepp för kortvarig övergående smärta i ländryggen. Nacksmärta är nästan lika vanligt som ryggsmärta och bägge kan förekomma samtidigt. Många gånger finns det ingen underliggande orsak att finna, vilket kan göra smärtan svårbehandlad. Själva smärtupplevelsen skiljer sig mycket mellan människor och olika skador kan påverka olika individer i varierande grad. Biologi, psykologi och social situation påverkar alla hur smärtan upplevs. De flesta smärtor som varar begränsad tid beror på vävnadsretning eller något som påverkar nerverna, t.ex. tryck. Smärtan kan bero på mekanisk skada, t.ex. whiplashskada eller diskbråck. Smärtan kan också bero på helt andra orsaker som reumatiska-, neurologiska- och ibland tumör-sjukdomar. Överförd smärta som upplevs komma från ryggen kan i själva verket komma från andra organ som gallblåsan och bukspottskörteln. Även njursmärta som vid njurbäckeninflammation kan upplevas i ryggen, och hjärtinfarkt eller aortaaneurysm kan ge smärta som strålar ut i skulderpartiet. Det är viktigt att sjukvården undersöker och i möjligaste mån utesluter dessa orsaker. Ryggsmärtor kan klassificeras efter när de uppkommer: vid framåtböjning, vid uppresning, efter långvarigt stående, vid gång, vid långvarigt sittande, när man vänder sig i sängen, under graviditet, eller oberoende av typ av kroppsställning. Största delen av ryggsmärta orsakas av mekanisk påverkan, antingen av typen nociceptiv: orsakad av smärtreceptorer som reagerar på hotande eller tillkommen vävnadsskada, eller neurogen: som beror på nervengagemang, t.ex. en nerv i kläm. Med åren degenererar delar av ryggraden hos alla individer, vilket kan leda till smärta. Abdomninellt aortaaneurysm, njursten eller blodproppar kan även ge upphov till smärta i ryggen. Ryggraden kan påverkas negativt av åldrande, och drabbas av förslitningsskador, osteoporos med kotkompression, broskförslitning, artros, spondylos, diskdegeneration och diskbråck. Sådana tillstånd kan yttra sig i ryggsmärtor. Långvarig smärta kan ge depression.
Nacksmärta
Nacksmärta (nacksmärtor) eller cervicalgi är en smärta som känns i nacken, men kan trots lokaliseringen bero på ett flertal andra problem i ryggen. Nacksmärta kan uppkomma till följd av stelhet i musklerna i såväl nacken som i övre delen av ryggen, eller till följd av att nerver kommer i kläm i halskotan. Dislokation (när nacken eller övre ryggen går ur led) kan ge nacksmärta, och uppkomma av yttre trauma eller genom degeneration. Nacksmärta är en vanligt förekommande smärta. Omkring två tredjedelar av befolkningen har nacksmärta någon gång i livet. Oftast går det inte att upptäcka någon underliggande orsak, vilket leder till att smärtan kan vara svårbehandlad. Huvudet hålls uppe av den undre delen av nacken och övre delen av ryggen, och det är vanligen detta område som felar vid nacksmärta. Nackens tre översta leder möjliggör att nacken och huvudet rör sig. De nedre lederna i nacken och ryggens översta skapar huvudets stödstruktur. Om stödstrukturen belastas kommer musklerna att stelna vilket ger nacksmärta. Nacksmärta kan uppkomma frånågon av nackens strukturer, däribland de vaskulära, neurologiska, respiratoriska, digestiva, eller muskuloskeletala strukturerna, eller vara en refererad smärta frånågon annan del av kroppen. Nacksmärta kan uppkomma av dissektion av inre halsartär, akut kranskärlssjukdom, huvud- och halscancer, myelopatier, infektioner, diskbråck, spondylos, spinal stenos, stress, kroppshållning och kroppsställningar, små skador, överansträngning, pisksnärtskada, nervrotkompression, och refererad smärta. Andra vanliga orsaker är dålig kroppsposition under sömnen, nackspärr, huvudskada, ledgångsreumatism och andra reumatiska sjukdomar, karotidyni (smärta i karotisblodkärl), benbrott i nacken, viss cancer, lymfkörtelinflammation, lokala blödningar, muskelbristning, samt slag mot huvud- och halsregionen.
Magsmärta
Magsmärta är smärta eller värk i buken. Det finns många inre organ i buken som kan orsaka smärtan, men magsmärtor kan också bero på exempelvis stress eller muskelvärk. Om smärtan är svår och uppkommer plötsligt, och man samtidigt kräks färskt eller koagulerat blod eller har svart avföring, är det ett akut vårdfall, liksom om smärtan är synnerligen svår eller oförklarlig. Akuta magsmärtor kallas akut buk eller för spädbarn kolik. Vid livshotande tillstånd förändras medvetandegraden, pulsen, andningsfrekvensen, och hudfärgen. Magsmärtor kan ofta härledas till bukens inre organ: mag- och tarmkanalen, levern, gallan, mjälten, urinvägarna, urinblåsan, njurarna, bukspottkörtel, inre könsorgan (prostata, livmoder, äggstockar, äggledare), och ibland yttre könsorgan. Nedre delen av aorta löper genom buken. Man kan uppleva smärta i buken på grund av problem i organ som ligger nära buken, exempelvis lungorna eller hjärtat. Smärta upplevs inte alltid härröra från det ställe där en sjukdom eller skada sitta, vilket när det avviker kallas refererad smärta. När smärtan kommer från inre organ kallas tillståndet viskeral smärta. Vid viskeral smärta är det vanligt med ett påslag av autonoma nervsystemet, vilket yttrar sig i hyperhidros, illamående och att blodtrycket stiger, och att smärttypen är molande eller kolikartad. Problem med föda såsom matsmältning (förstoppning och gaser), tarmvred, matallergi och förgiftning, och magsjuka kan yttra sig i magsmärtor. Andra orsaker kan vara exempelvis infektioner, inflammationer, tumörer, cystor, bråck, invagination, torsion, stenos, konkrement, blodpropp, neuralgi, spasmer, kramper, muskelbristningar, hematom, emfysem, och ruptur. Stress kan yttra sig i magsmärtor. Detta gäller både tillfällig stress och långvarig. Irritabel tarm, dyspepsi, och magneuros kan ha sådan orsak. Orsaker till akuta tillstånd som ger magsmärta som symtom innefattar hjärtsjukdomar, ovarialtorsion, testistorsion, utomkvedshavandeskap, lungemboli, lunginflammation, aortaaneurysm, njurbäckeninflammation, bukspottkörtelinflammation, magsår, tarmvred, och inre rupturer. Om smärtan förvärras av att andas, tyder det på pleuristisk bröstsmärta, vilket exempelvis kännetecknar lungemboli.
Höftsmärta
Höftsmärta (höftvärk) är smärta som kan lokaliseras till området vid höftleden, och syftar vanligen på muskuloskeletala problem. Problem med höften kan dock ibland kännas i låret eller knät istället, eller i sätet eller ljumskarna. Ofta beror höftsmärta på problem med skelett eller bindväv i höften. Men också smärta vid knä-, lår- eller ryggproblem kan stråla mot höften som en refererad smärta. Höften belastas normalt så fort man använder benen, vilket sker genom användning av senor och muskler på signaler från nervsystemet. Brosk förhindrar att benen gnider mot varandra. Såväl skelett och brosk som senor och muskler och nerver kan orsaka smärta i höften. Med ökande ålder finns en ökad risk att höften drabbats av förslitningsskada, och sjukdomar som artrit, benskörhet, bursit, synovit, med mera. Skador mot höften kan ge exempelvis höftfraktur, höftluxation, muskelsträckning, tendinit och bursit. Nerver kan komma i kläm, och ge smärta, som fallet är med exempelvis ischias. Skelettsjukdomar med höftsmärta innefattar skelettcancer, rakit, för barn Legg-Calvé-Perthes sjukdom, osteomyelit, med mera. Om höftsmärtan sitter inuti höften eller ljumsken är det mer troligt att det är själva höftleden som är problemet. Om smärtan istället sitter på utsidan av höften är det mera sannolikt att smärtan beror på höftens muskler, ligament, senor eller annan bindväv. Risken för förslitningsskador och överbelastning ökar av övervikt, dåliga skor, dålig kroppshållning, och att träna utan uppvärmning.
Benhinneinflammation
Man tror även att en bidragande orsak till smärta i musklerna vid skenbenet kan vara att musklerna på underbenens framsida är för svaga i förhållande till vadmuskeln. I sådana här fall kan övningar som stärker musklerna på underbenens framsida lindra eller förhindra benhinneinflammation. Benhinneinflammation kännetecknas av en ömhet på insidan av skenbenets nedre hälft. Smärtan är vanligen mest intensiv 5–15 cm över den inre fotknölen, men kan ibland vara mer diffus. Till en början känns smärtan enbart efter aktiviteten, men vid fortsatt träning uppstår smärtan även under aktiviteten. Till slut förhindrar smärtorna utövning av aktiviteten som ger benhinneinflammation. En viss svullnad eller ojämnhet kan ibland kännas vid smärtområdet. Smärtan kan även utlösas av att foten böjs nedåt. Man tror att i en del fall kan benhinneinflammation vara ett förstadium till utmattningsbrott (se nedan). När man fått benhinneinflammation bör man i första hand vila och övergå till träningsformer som inte belastar underbenen, till exempel simning eller cykling (utan fotledsrörelser). Vilan kan kombineras med kylning med ispåse efter träning eller antiinflammatorisk behandling med tabletter eller gel som innehåller NSAID. Om besvären blir långvariga bör man söka kontakt med sjukgymnast så att man kan utreda orsakerna. Det går även att operera, då skär man snitt i benhinnorna vilket gör att de kan töjas mer när muskeln expanderar vid träning. Det finns flera saker man kan göra för att förebygga benhinneinflammation. En annan övning är att. Sitta ner och lägga upp ena foten över knät och greppa foten med motsatt hand. Dra foten mot dig så att det stramar lite på framsidan av underbenet. Håll kvar i 30-60 sekunder och gör samma sak med det andra benet. Det finns flera olika skador och sjukdomar som kan leda till smärtor på framsidan av underbenet. Benhinneinflammation svarar för ungefär hälften av fallen med sådana smärtor. Bland övriga kan nämnas följande. En orsak till smärtor på framsidan av underbenet är överansträngning av musklerna som leder till muskelskada eller träningsvärk. Smärtan kan orsakas av all aktivitet som involverar hopp eller löpning, i ovanliga fall även av simning. Det gäller särskilt individer som är otränade och för dem kan även en kort och intensiv löpning leda till överansträngning av muskeln. Ett ovanligare problem som ger smärtor liknande de tidigare nämnda är kompartmentsyndrom. Underbenet är indelat i fyra bindvävsrum eller muskelfack, så kallade kompartment, det främre, yttre, djupa bakre respektive ytliga bakre kompartmentet. Hårt muskelarbete kan leda till svullnad, ökat tryck och hämmat blodflöde framförallt i det yttre och det främre kompartmentet. Det ökade trycket beror på att muskelfackens väggar inte är särskilt töjbara. Detta leder till smärta i underbenet vid aktivitet vilket gör att man måste stanna. Till skillnad mot benhinneinflammation ger kompartmentsyndrom ingen smärta efter aktiviteten. Kompartmentsyndromen brukar delas in i akuta eller kroniska kompartmentsyndrom. De akuta besvären uppstår efter yttre våld, muskelbristning eller tillfällig överbelastning. De kroniska besvären uppstår efter muskelvolymökning på grund av långvarig träning. Både vad- och skenbenet kan drabbas av utmattningsbrott. Den orsakas av långvarig belastning som överskrider skelettets belastningsförmåga och förekommer bland annat hos långdistanslöpare. Vid utmattningsbrott uppstår smärta omedelbart vid belastning, samt upphör då aktiviteten avslutas. Detta är en skillnad mot benhinneinflammation då smärta uppstår efter en stund vid belastning och fortgår även efter aktiviteten. Träning, likt alla muskler kan tibialis tränas för att klara av ansträngningen vid löpning. Stretchning, särskilda stretchövningar kan förhindra eller lindra benhinneinflammation. En sådan övning är att sitta på knän med fötterna under baken och sedan luta överkroppen bakåt.
