Sömn
Råttor som helt hindras från att sova dör inom ett par veckor. Den direkta dödsorsaken är oklar, men tros hänga samman med en allmän kollaps av immunförsvaret. Sömnbrist leder till längre och djupare stadier av NREM-sömn, och mindre REM-sömn. Till skillnad från vad man tidigare trodde anser man idag att individen drömmer under såväl REM- som NREM-sömn. Vissa studier, dock inte alla, tyder på att drömmar under NREM-sömn är mer resonerande till sin karaktär och mer har formen av en inre monolog, medan drömmar under REM-sömn oftare innehåller till exempel synupplevelser. Under djupsömn är den sovande svårväckt och kan ibland till och med vara tillfälligt desorienterad under de första sekunderna. Förutom dessa sömnstadier kan en individ också befinna sig i mellanstadier mellan två olika medvetandenivåer. Sömngång är till exempel ett mellanfenomen mellan djupsömn och vakenhet medan så kallat klardrömmande är REM-sömn med inslag av vakenhet. Under natten växlar individen mellan sömndjup så att natten delas in i så kallade sömncykler, med en genomsnittlig längd på 90 till 120 minuter vardera. En sömncykel inleds med att individen gradvis under cirka 20 minuter går ner i allt djupare sömn, från stadium I till stadium III/IV. Därefter går man vanligen upp i ytligare sömn innan man går in i en episod av REM-sömn. De första sömncyklerna under natten består till större delen av djupsömn med mindre mängd REM, medan man under senare delar av natten sover mer REM-sömn. Under livet varierar sömnbehovet, så att barn sover betydligt mer än äldre, framför allt sover de mer REM-sömn. Äldre personer, som regelbundet vaknar tidigt efter sänggåendet på kvällen, slumrar ofta till då och då under dygnets gång, så att de sammanlagt sover mer än de till synes gör efter en kort nattsömn. Ett diagram, som visar djupet av de olika sömncyklerna som funktion av sömnens längd, kallas hypnogram. (Av grekiska hypnos = sömn och diagrafein = anteckna) En alternativ term är dormogram (av latin dormire = sova). Sömnen är vanligtvis förlagd till natten hos människan, och tros styras av framför allt två mekanismer, eller oscillatorer. En mekanism (sömnhomeostaten, S-processen) avgör hur mycket sömn vi behöver och ser till att vi får den sömn vi behöver, medan en annan mekanism (den inre klockan, dygnsrytmhållaren, C-processen) ser till att vi sover i ett sammanhängande block nattetid. Under dagen när vi är vakna ökar gradvis sömntrycket, som är den kraft som säger åt oss att vi ska sova. Samtidigt ökar dock också den inre klockans vakenhetssignal, för att vara som starkast framåt eftermiddagen/kvällen. Därefter börjar vakenhetssignalen sjunka, och vi faller i sömn av det sömntryck som byggts upp under dagen. Ju mer djupsömn vi sover, desto mer minskar sömntrycket. Under natten minskar gradvis också vakenhetssignalerna från den inre klockan. På morgonen och förmiddagarna håller vi oss vakna på grund av att sömntrycket är så lågt, medan vi på eftermiddagar och kvällar, när sömntrycket är högre, håller oss vakna på grund av vakenhetsstimulerande signaler från den inre klockan. Vid resa österut eller västerut som sker så snabbt att klocktiden ändras snabbare än dygnsrytmen kan de två signalerna komma i olag, vilket kan leda till dagsömnighet, sömnlöshet på natten och andra symptom, inklusive symptom från magtarmkanalen. Kroppen kan ställa om den biologiska klockan för att rätta till problemet. Hur lång tid det tar beror dels på hur stor tidsomställningen är, hur personen exponeras för ljus och andra dygnsrytmförändrande stimuli, om resan skett österut eller västerut och på individuella faktorer. Detta kallas vardagligt för jet lag (tidsförskjutning på grund av jetflyg).
Sömn hos djur
Liksom hos fåglar är grundregeln för däggdjur (med vissa undantag, se nedan) att de har två principiellt olika sömnstadier, nämligen REM och icke-REM. Eftersom kloakdjur anses representera en av de evolutionärt sett äldsta grupperna av däggdjur, har man särskilt intresserat sig för deras sömn i studiet av sömn hos däggdjur. Då man i tidiga studier av sömn hos dessa djur inte funnit några klara belägg för REM-sömn, antog man till att börja med att någon sådan inte existerade, utan att REM-sömnen utvecklats sedan kloakdjuren skilt ut sig från övriga däggdjur. EEG-registreringar från hjärnstammen har dock visat ett aktivitetsmönster hos dessa som till stor del liknar det man ser vid REM-sömn hos högre däggdjur. Det är till och med så, att man hos näbbdjuret finner den högsta mängden REM-sömn som är känt hos något djur. Till de vattenlevande däggdjuren hör bland annat sälar och valar. Sälarna delas in i familjerna öronlösa sälar, öronsälar och valrossar, där de två första familjerna har löst problemet med sömn i vattnet på olika sätt. Medan öronsälarna uppvisar unihemisfärisk sömn, liksom valarna, sover de öronlösa sälarna bihemisfäriskt liksom majoriteten av andra däggdjur. De håller andan medan de sover och vaknar regelbundet för att gå upp till ytan och andas. Både öronsälar och valar kan dock andas utan att den sovande hemisfären vaknar av detta. En annan intressant egenhet hos vattenlevande däggdjur rör REM-sömnen. Den enda val där man sett REM-sömn överhuvudtaget är pilotvalen. Övriga valar verkar inte sova REM-sömn och inte heller sakna det (de verkar alltså inte må dåligt av att inte göra det). En anledning till att REM-sömn kan vara svårt till havs kan vara att REM-sömn medför en muskelatoni, det vill säga en funktionell förlamning i skelettmuskulatur, som kan vara svår att förena med behovet av att andas regelbundet. Hos sälar, som sover på land halva året och till havs under andra halvan av året, är REM-sömnen ännu mer intressant: öronsälar har nästan ingen REM-sömn medan de är i vattnet, och kan klara sig helt utan REM-sömn i upp till veckor, medan så fort de går upp på land återfår de sin bihemisfäriska sömn inklusive REM-sömn. Man ser dock ingen kompensatorisk ökning av REM-sömn för att återta en tänkt REM-sömnsbrist (engelsk term REM rebound) när de går upp på land. Öronlösa sälar kan ha REM-sömn i samband med att de sover vid vattenytan, men inte då de sover under vattnet. Detta kan jämföras med studier hos råttor, som visar att råttor som helt hindras från att sova REM-sömn dör, även om de tillåts sova icke-REM-sömn. Olika djur sover olika mycket. En del djur, till exempel fladdermöss, sover 18–20 timmar per dygn, medan andra, som giraffer, endast sover 3–4 timmar per dygn. Det är inte automatiskt så att djurarter som är nära besläktade har lika stort sömnbehov, utan det kan finnas stora skillnader även mellan djur som är nära besläktade. Djurens matvanor hänger ihop med deras sömnmängd. Det dagliga sömnbehovet är störst hos köttätare, mindre hos allätare och minst hos växtätare. Människan sover varken ovanligt mycket eller ovanligt lite jämfört med andra djur, men vi sover mindre än många andra allätare. Många växtätare, exempelvis idisslare, tillbringar mycket av sin vakna tid i ett dåsighetstillstånd vilket kanske till viss del kan förklara deras relativt låga sömnbehov. Hos växtätare finns också ett tydligt motsatt samband mellan kroppsmassa och sömnmängd, så att stora djur sover mindre än små. Detta förhållande anses förklara cirka 25 % av skillnaden i sömnmängd mellan olika djur. Även längden på en enskild sömncykel är förknippat med djurets storlek, så att större djur i genomsnitt har längre sömncykler än små djur. Sömnmängden är också kopplad till faktorer som basal ämnesomsättning, hjärnmassa och relativ hjärnmassa.
Sömnstörningar
Sömnstörningar (Sleep Wake Disorders) är problem relaterade till sömnen, till exempel sömnlöshet, sömnapné (sömnrelaterade andningsproblem), mardrömmar och hypersomni (onormalt stort sömnbehov). Sömnstörningar kan ha organiska eller psykiska orsaker. Sömnstörningar innefattar alla problem som är relaterade till sömnen, däribland problem att somna, problem att vakna under sömnen, hypersomni, förskjutningar i dygnsrytmen, sömnapné, narkolepsi, kataplexi och Kleine-Levins syndrom. Sådana sömnproblem kan bero på förändringar i nervsystemet, endokrina rubbningar, biverkning av läkemedel med mera. Psykiskt betingade sömnstörningar innefattar problem som beror på det psykiska tillståndet, däribland icke-organisk sömnlöshet, icke-organisk hypersomni, icke-organisk störning av dygnsrytmen, somnambulism (sömngång) och mardrömmar. Sömnstörningar är vanliga symtom vid psykisk ohälsa. Vanligast är det vid affektiva störningar (inklusive depressioner), vid posttraumatisk stress (i synnerhet hos kvinnor efter sexuella övergrepp) och ångeststörningar (till exempel generaliserat ångestsyndrom). Nästan var fjärde kvinna och var femte man upplever sömnproblem varje vecka på grund av sitt arbete. Problemet är vanligast bland gymnasielärare, där 47 procent av kvinnorna och 30 procent av männen har sömnsvårigheter varje vecka. Se mer under "Sömnlöshet". En systematisk översikt från SBU som undersökt arbetsmiljöns betydelse för sömnstörningar visar att det finns faktorer i arbetsmiljön som har ett samband med sömnstörningar. Den forskning som studerar samband mellan arbetsmiljö och sömnstörning är främst inriktad på betydelsen av organisatoriska och psykosociala faktorer i arbetet. Det finns vetenskapligt underlag för att följande gäller på gruppnivå. Studierna presenterar sällan resultaten från ett könsperspektiv, trots att både kvinnor och män ofta ingår i de grupper som undersöks. Det kan därför finnas skillnader mellan könen i olika faktorers betydelse för sömnen som ännu inte påvisats. På flera områden saknas relevant forskning som motsvarar de kriterier vi har valt för att kunna dra säkra slutsatser. Ibland saknas forskning helt, i andra fall har studierna metodologiska begränsningar och i ytterligare andra fall har studierna lagts upp på ett sätt som inte ger information om förändringar över tid. Personer som har gott medmänskligt stöd i arbetsmiljön, möjlighet till kontroll över det egna arbetet eller som behandlas rättvist har mindre sömnstörningar än andra. För var och en av dessa faktorer visar forskningen på samband med lägre förekomst av sömnstörning. Personer som har höga arbetskrav, psykiskt ansträngande arbete eller utsätts för mobbning på arbetsplatsen har mer sömnstörningar än andra. Även de som har en situation där belöningen (t.ex. lönen eller omgivningens uppskattning) är låg eller inte står i proportion till ansträngningen har mer sömnstörningar. För var och en av dessa faktorer visar forskningen på samband med högre förekomst av sömnstörning. Personer som arbetar skift har mer sömnstörningar. Samband mellan skift och sömnstörningar visar sig även i minskad förekomst av sömnstörningar för dem som slutar arbeta skift. För övriga aspekter av arbetstid går det inte att avgöra om det finns något samband med störd sömn. Det behövs mer prospektiv longitudinell forskning av hög kvalitet om samband mellan arbetsmiljö och sömn, dvs forskning där arbetstagarna följs under en längre tid.
Sömnlöshet
Sömnlöshet är en tillfällig eller mer varaktig oförmåga att sova och används allmänt för att beskriva upplevelsen av icke-kvalitativ sömn i form av lång insomningstid, orolig sömn med längre eller kortare uppvaknanden under natten, ett alltför tidigt uppvaknande eller annan icke utvilande sömn. Den medicinska termen för sömnlöshet är insomni (insomnia), medan det specifika syndrom som utmärks av sömnlöshet utan att vara en direkt följd av annan problematik (såsom underliggande egentlig sjukdom eller substansbruk) kallas för primär insomni. Sömnlöshet har oftast inte bara en orsak, utan är orsakad av en serie av problem. I de flesta fall är stress och/eller för lite motion de största och vanligaste faktorerna. Även andra faktorer såsom oro, tinnitus, personliga kriser och dödsfall kan bidra. Arbetsmiljön spelar också roll. Personer som har höga arbetskrav, psykiskt ansträngande arbete eller som utsätts för mobbning på arbetsplatsen, har fler sömnstörningar än andra. Även de som har en situation där belöningen (exempelvis lönen eller omgivningens uppskattning) är låg eller inte står i proportion till ansträngningen, har fler sömnstörningar. Var och en av dessa faktorer har samband med sömnstörning. Personer som arbetar skift har fler sömnstörningar. Sambandet mellan skift och sömnstörningar visar sig även i minskad förekomst av sömnstörningar för de som slutar arbeta skift. Forskaren Alexander Borbely myntade under 1980-talets början begreppet två-processmodellen, som han använde som förklaringsmodell för insomni. Modellen bygger på att kroppens inbyggda dygnsrytm i kombination med kroppens sömn-vakenhets homeostas underlättar eller försvårar för oss att sova. Kroppen är biologiskt förberedd att sova under natten, då bl a sömnhormonet melatonin frigörs. Den är även anpassad efter att vara vaken och aktiv under dagen (den inbyggda dygnsrytmen). Kroppen behöver även vara vaken tillräckligt länge för att bygga upp ett sömntryck stort nog för att leda till sömn (sömn-vakenhets homeostasen). Brister i detta systems samspel leder till sömnstörningar. En amerikansk undersökning visar att mellan 10 och 15 procent av den vuxna befolkningen lider av kronisk insomni och att ytterligare 25 till 35 procent lider av tillfällig insomni. Diagnoskriterierna för sömnlöshet uppfylls i Sverige av ca 11% av befolkningen. Bland äldre människor är sömnproblem extra vanliga. Primär insomni hör till gruppen beteendestörningar förenade med fysiologiska rubbningar i ICD-10 (F50-59). Till sömnstörningar hör även diagnoserna primär hypersomni, som innebär att man är överdrivet sömnig, narkolepsi som karaktäriseras av hastigt, okontrollerbart insomnande, andningsrelaterad sömnstörning, störd dygnsrytm och "dyssomni utan närmare specifikation". Utöver dessa finns de så kallade parasomnierna, som innefattar mardrömmar, nattskräck och sömngång. Insomni kan behandlas med olika beteendeterapeutiska tekniker, varav den med bäst vetenskaplig stöd är KBT (kognitiv beteendeterapi), där speciellt utvecklade terapeutiska tekniker har utvecklats (se Kognitiv Beteendeterapi mot Sömnlöshet) med bevisad effekt på både insomningstid och sömnkvalitet. Insomni kan också behandlas, under kortare tid, med läkemedel, specifikt sömnmedel, med risk för biverkningar och utvecklande av beroende. Sömnapnésyndrom (som kan sägas vara en andningsrelaterad sömnstörning).
