Dvd-Spelare

En DVD-spelare (dvd-spelare) är en apparat som kan spela DVD-skivor för formaten DVD-Video och DVD-Video. Den första DVD-spelaren utvecklades tillsammans av Tatung Company från Taiwan och Pacific Digital Company från USA 1994. Formatet släpptes sedan i Japan 1996, och i USA 1997.

CD-spelare

En CD-spelare är en elektronisk apparat, avsedd för uppspelning av CD-skivor. CD-spelare brukar oftast finnas i en stereo för hemmabruk, en bilstereo, i datorer eller som portabla enheter. Vissa cd-spelare klarar av att spela upp skivor av andra typer än CD, som exempelvis DVD eller CD-ROM. DJ:s använder sig av mer avancerade cd-spelare där man bland annat kan ändra ljudets hastighet och tonart. De flesta cd-spelarna matas bara med en skiva, men det finns cd-spelare som kan matas med flera skivor samtidigt och de kallas cd-växlare. Fördelen med dessa är att man kan växla mellan ljudspår från olika skivor, utan att behöva byta skiva. Sony och Philips var de två företag som jobbade hårdast med att utveckla den nya tekniken Compact Disc. År 1981 hade de tillsammans utvecklat en accepterad standard för denna teknik vilket möjliggjorde att man kunde börja tillverka och sälja cd-spelare för allmänheten. Det utvecklades olika prototyper av spelare, där man bland annat testade olika lägen att placera själva skivan i. Sony var först ut på marknaden år 1982 med sin modell CDP-101. Sony lyckades även år 1984 lansera den första portabla cd-spelaren D-50, som sålde över alla förväntningar. Modellen fick sedan namnet Discman eftersom det var cd-marknadens motsvarighet till Walkman. År 1983 kan man säga var startåret för cd-spelaren eftersom försäljningen då kom igång på allvar. Utöver Sony hade bland annat Philips och Hitachi modeller ute på marknaden. Sony sålde så många spelare att andra tillverkare tvingades halvera sina priser. År 1986 såldes det över en miljon cd-spelare, vilket gör den till en av de snabbast växande elektronikprodukterna någonsin, tillsammans med den nyare DVD-spelaren. Svenska språkrådet rekommenderar gemen stavning, det vill säga cd-spelare och cd-rom istället för CD-spelare och CD-ROM.

TV-apparat

TV-apparat, eller i dagligt tal TV, är en produkt som i första hand är avsedd för att visa och ta emot audiovisuella signaler (television). Sedan andra tekniska lösningar såsom VHS, DVD och Blu-ray Disc kommit används även TV-apparaten för att visa inspelat material från dessa källor. Kortformen teve förekommer också, men bör helst undvikas enligt SAOL. TV-mottagare enligt Sveriges Riksdag omfattas av Lag (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst. 2 § En TV-mottagare är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål. Lag (2006:798). TV-mottagare enligt domslut 7368-13 i Högsta Förvaltningsdomstolen per 13 juni 2014: I enighet med 2 § Lag (1989:41) där begreppet "avsedd" inte kan ges den innebörden att en dator med internetuppkoppling ska anses vara avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av tv-program, samt där begreppet "utsändning eller vidaresändning" i avgiftslagens mening inte kan anses utgöras av en webbsändning. TV-mottagare enligt Radiotjänst i Kiruna är all utrustning som är avsedd att ta emot tv-sändningar. Exempel på tv-mottagare: tv, digitalbox, video med kanalväljare, inspelningsbara DVD-spelare, dator med TV-kort. TV-mottagare enligt EU direktiv (EU) nr 1062/2010. 1. TV-mottagare: en tv-apparat eller en tv-monitor. 2. TV-apparat: en produkt som i första hand är avsedd för att visa och ta emot audiovisuella signaler och som släpps på marknaden under en viss modell- eller systembeteckning, och som består av. b) en eller flera kanalväljare/mottagare och valfria ytterligare funktioner för lagring och/eller visning av data, såsom dvd-spelare, hårddisk (HDD) eller videobandspelare (VCR), antingen i en enda enhet kombinerad med bildskärmen, eller i en eller flera separata enheter. 3. TV-monitor: en produkt som är utformad för att på en integrerad bildskärm återge en videosignal från flera olika källor, inklusive tv-utsändningar, som eventuellt kan kontrollera och återge ljudsignaler från en extern källanordning, som anslutits via standardiserade videosignalingångar, inklusive standarderna cinch (component, composite), SCART, HDMI och kommande trådlösa standarder (men exklusive videosignalingångar som inte är standard, såsom DVI och SDI), men som inte kan ta emot och behandla sändningssignaler. En TV-apparat består av en bildskärm, högtalare, en antenn eller ett Belling–Lee-antennuttag och ibland ett urval av andra uttag såsom Scart-, HDMI- och RCA-uttag. Oftast medföljer idag en fjärrkontroll till skillnad från hos de äldre TV-apparaterna där kanalknapparna, eller förr kanalvredet, satt på TV-apparaten. I TV-apparater kan det även finnas inbyggd digital TV-mottagare och DVD-spelare. Global 2016 års statistik för LCD TV. På grund av att TV-tillverkarna hela tiden strävar efter tunnare, bättre och energisnålare TV-apparater krävs det att tekniken på bildskärmarna utvecklas eller byts ut. Den vanligaste tekniken var förr katodstrålerör som gav upphov till väldigt djupa TV-apparater. Sedan dess har andra skärmar som plasmaskärmar, LCD-skärmar, SED-skärmar och OLED-skärmar använts. En tjock-TV är en vardaglig benämning på en televisionsapparat som innehåller ett (eller flera) katodstrålerör (även kallat bildrör eller CRT), och därför har ett betydande djup jämfört med moderna LCD- och plasmaskärmar. Denna typ av TV var totalt dominerande fram till början av 2000-talet, då olika former av platt-TV sakta men säkert började krympa dess marknadsandelar. Bakprojektions-TV är en annan, mindre vanlig typ av tjock-TV. Tjock-TV:n är numera helt borta från nymarknaden. Det sista år det såldes en signifikant andel tjock-TV-apparater var 2008. En platt-tv är en televisionsapparat med platt bildskärm, så platt att det går att hänga den på väggen, likt en tavla. Detta i motsats till så kallad tjock-TV.

Digital Rights Management

Digital Rights Management (DRM), även benämnt Digital Restrictions Management, är en samlingsbeteckning för ett flertal olika tekniker som har till mål att från utgivarens perspektiv kontrollera spridning och användning av digitalt material såsom film, musik, ringsignaler och liknande. DRM-system används bland annat i DVD-spelare, många datorspel och i vissa sorters musikfiler (bland annat WMA och en del AAC-implementationer). Systemen – och konceptet – är kontroversiella. Förespråkarna hävdar att systemen är nödvändiga för att säkra upphovsmännens integritet och inkomster, kritikerna menar att de begränsar användares rättigheter mer än vad som är ändamålsenligt, eventuellt mer än vad upphovsrättslagstiftningen skulle tillåta, och är ineffektiva vad gäller de anförda motiven. Behovet att kontrollera användning och kopiering av material blev auktioner/aktuellt/">aktuellt långt före den digitala eran. Till exempel kopierades pappersremsor som styrde självspelande pianon (i användning under tidigt 1900-tal), vilket minskade inkomsterna för originalproducenten. Kopiering har blivit allt lättare och med digitala medier har skillnaden mellan original och kopia försvunnit: kvaliteten kan bibehållas exakt lika vid kopiering. Nedan några exempel på DRM-tekniker. Content Scrambling System (CSS) används från ca 1996 på DVD-skivor. Tillverkare av DVD-spelare måste genom avtal förbinda sig att begränsa hur spelarna kunde användas för att få tillgång till nycklar, som behövdes för att avkoda skivornas innehåll. Detta gällde såväl de fysiska DVD-enheterna som programvara för datorer. Fri programvara kan inte hindra en kunnig användare från att ta reda på hur programvaran fungerar, att leta fram de nycklar programvaran använder och modifiera programvaran att göra vad användaren vill (förutsatt att användaren har kontroll över datorn som används). Därför kunde man inte skriva fri programvara som skulle ha godkänts av DVD-forum och fått tillgång till nycklarna. Inte heller ofri DVD-programvara för Linux fanns tillgänglig. Man kunde alltså inte använda Linux-system för att spela upp DVD-skivor med CSS, förrän systemet knäcktes och DeCSS utvecklades (i själva verket fanns inte heller lämplig ofri programvara för Linux). DeCSS är i första hand avsett för att spela upp DVD-skivor, men det är trivialt att använda programvaran också för att kopiera skivornas innehåll. Protected Media Path är ett system i Windows Vista avsett att erbjuda en trygg omgivning för innehåll som skall kunna användas bara på vissa sätt. Systemet erbjuder en stor del av funktionaliteten för uppspelning av DRM-skyddat material och väldefinierade gränssnitt för program och programvarumoduler, som måste godkännas av Microsoft för att få tillgång till nycklarna som behövs. Systemet kontrollerar vilken annan programvara som körs, och om man till exempel laddar icke-godkänd kod till kärnan så kommer omgivningen att betraktas som osäker, varvid DRM-tolkningen upphör. Innehållet skickas inte heller vidare med full kvalitet till icke-betrodd maskinvara: monitor och högtalare måste kunna visa att de är betrodda och innehållet skickas över endast som krypterat eller på annat sätt modifierat, för att innehållet inte skulle kunna kopieras genom att avlyssna ledningarna. För DVI- och HDMI-utgångar används High-bandwidth Digital Content Protection. Förutom den normala kritiken mot DRM har systemet kritiserats för att det kan kräva att maskinvarutillverkare hemlighåller delar av maskinvarans funktion och därmed gör det svårare att tillverka fri programvara som använder maskinvaran fullt ut. Advanced Access Content System (AACS) är det DRM-system som används med Blu-ray- och HD DVD-skivor. Innehållet på skivan krypteras så att man utnyttjar skivans serienummer. Serienumret på normala tomma skivor kan inte ändras och därmed kan innehållet på en skiva inte kopieras som sådant till en annan skiva. Spelarna använder HDCP.

Videokamera

Videokamera kallas en kamera som spelar in videofilm. Kameran har ett objektiv som projicerar en bild på en sensor, som skapar en videosignal. Signalen kan förmedlas direkt som en TV-signal eller lagras i kameran på magnetband, skivminne (hårddisk), DVD-skiva eller minneskort. De flesta kameror tar även upp ljud, med inbyggda eller anslutna mikrofoner, som förmedlas eller sparas tillsammans med bilden. Kameran kan ha en bildskärm som direkt visar vad som spelas in, alternativt en optisk sökare. Videosignalen från sensorn består av ett antal bilder i sekunden, som vardera består av horisontella linjer och bildpunkter (pixel). I äldre, analoga TV-system angavs alltid bildens höjd som antalet linjer, exempelvis 525 (NTSC) eller 625 (PAL). För digital video anges vanligen bildens bredd som antalet bildpunkter längs en horisontell linje: 320, 640, 720, 1280 och 1920 är några vanliga mått. Man kan också, som i digitala stillbildskameror, multiplicera bredden med antalet linjer och få bildens storlek i megapixel. Kameror med bildstabilisering har funktioner som kompenserar för skakningar. Det är speciellt betydelsefullt vid högre zoomfaktor. Stabiliseringen kan göras optiskt eller digitalt. Vid optisk stabilisering används ett prisma. Vid digital stabilisering används de yttersta pixlarna i varje scanning som en buffert. Den optiska bildstabiliseringen ger högre kvalitet, men är dyrare än den digitala. Det finns minst åtta olika typer av videoformat. VHS-kameran har normalstora bandkassetter som kan spelas upp direkt i en videobandspelare. VHS-kameror blir därmed relativt stora och tunga. VHS-C (Compact) använder mindre bandkassetter som klarar 45–90 minuters film. Kameran kan därmed göras betydligt mindre. Denna typ har normalt LCD-skärm, zoom-objektiv och olika specialeffekter. För att dessa mindre kassetter ska kunna läsas i en vanlig videobandspelare placeras de i en adapter som i sin tur placeras i spelaren. S-VHS (Super) ger högre upplösning. Kamerans kassett fungerar dock inte i vanliga videospelare utan kräver en SVHS-spelare. Video8- kameran har band med bredden 8 mm vilket ger 2–4 timmar inspelning. Systemet introducerades 1985 och finns ej längre kvar på marknaden. MiniDV-kameran har bättre bild än kamerorna ovan. Ljudet har CD-kvalitet. Filmen kan överföras till dator via t.ex. Firewire. Kameran använder mycket små kassetter, vilket gör att denna typ av kameror kan göras mycket små. DV-kameran har samma kvalitet som MiniDV-kamera men använder dubbelt så stora kassetter. Kamerorna blir därför större. MicroMW är ett nytt digitalt format med något mindre band än DV. Kameran har också ett elektroniskt minne som kan lagra information om och inställningar för den inspelade filmen. DVD-kameran spelar in filmen direkt på en DVD-skiva som kan spelas upp direkt i en DVD-spelare. Kameran kan också kopplas direkt till TVn. Flertalet kameror kan spela in såväl på DVD-R som DVD-RW-skivor. DVD-R-skivor måste avslutas innan den kan spelas upp. DVD-RW-skivor kan återanvändas 1 000-tals gånger. Hårddisk-kameran spelar in film i form av digitala filer direkt på en hårddisk. Filmfilerna kan sedan överföras till en dator. Kameror som spelar in film på minneskort använder sig av samma typ av teknik då filminspelningarna lagras som digitala filer.

Media Oriented Systems Transport

MOST är ett enkelriktat ringnätverk. Det betyder att en kabel går från en nod till nästa nod och så vidare tills man är åter i ursprungsnoden. Varje nod har således en ingång och en utgång och varje nod skickar signalen vidare till nästa nod. Rent fysiskt kan nätet vara en ring men kan även vara ett virtuellt stjärnnät med dubbelkablar ut från ett nav av hopkopplingar. Max antal noder i ringen är 64. I kritiska tillämpningar kan man ha redundans med dubbelringar men detta var 2011 ovanligt. MOST tillåter "plug and play" vilket gör att noder dynamiskt kan kopplas in eller ut i ringen utan att omkonfigurering måste ske. MOST är ett synkront nätverk där data skickas i en jämn synkroniserad ström vilket är viktigt vid överföring av ljud och bild - "strömmande data" där kapaciteten är given och köhantering ej behövs. En av noderna är styrande i nätet och sänder synkroniseringsdata som gör att alla noder får samtidiga klockor. Kapaciteten är uppdelad i 60 kanaler. För till exempel en radiokanal kan man bestämma på vilken eller vilka kanaler den ska läggas samt vilka noder som är sändare resp. mottagare. En av kanalerna är reserverad för data som styr nätet. MOST fanns 2011 i tre versioner. MOST använder optisk fiber, men MOST 50 och 150 tillåter även par-tvinnad elektrisk kabel. Den optiska fibern är av "POF"-typ (Plastic Optical Fibre). Denna fiber har en kärna med c:a 1 mm diameter. Det är i kärnan som ljuset reflekteras under sin väg. Plastfibern tillåter inte samma längder som glasfiber, men klarar gott de längder som finns i ett fordon. Varje nod eller styrenhet har ett dubbeluttag med ingående resp. utgående fiber och fibrerna ingår i fordonets normala kabelmattor. I kopplingsscheman anges ofta en liten ring med en pil som symbol för fibern och riktningen i ringen. Ljuset i fibern skapas av lysdioder i det röda frekvensområdet och läses av fotoceller. Varje nod transmitterar ljuset vidare till nästa nod i ringen. Fördelen med optisk fiber är okänslighet mot störningsfält och hög hastighet. Fördelen med plastfiber jämfört med fiber av glas är. Jämfört med skärmad tvinnad par-kabel gäller även. MOST tillkom genom att ett antal biltillverkare och underleverantörer 1998 bildade The MOST Corporation, ett bolag med målet att definiera en standard och underhålla ett protokoll för multimediakommunikation i bilar. Resultatet blev en etablerad standard för bilindustrin och kontinuerlig anpassning till nya media och tillämpningar. MOST Corporation hade 2011 som medlemmar till exempel Daimler, BMW, AUDI SMSC och Harman. Dessutom finns som associerade medlemmar många andra biltillverkare, "system integrators", bl.a. svenska Volvo samt en hel mängd underleverantörer "suppliers" som Bang Olufsen, Clarion, Denso och Bosch. Exempel på styrenheter som kan bilda noder i MOST-ringen är. Flera tillämpningar väntas i framtiden. I många fordon var dock 2011 fortfarande vissa komponenter som mikrofon och högtalare anslutna med vanliga elkablar. MOST 25 som har en bandbredd på c:a 23 megabits/sek. Det motsvarar upp till 15 stereokanaler med CD-kvalitet eller 15 videokanaler i MPEG 1-format. Varje kanal får 4 bytes av varje datablock (frame) om 512 bits. MOST 50 dubblerar bandbredden så att varje block har 1024 bits. MOST 150 är nästan 6 gånger snabbare än MOST 25 och tillåter datablock om 3072 bits. MOST 150 erbjuder även en asynkron kanal som kan användas för till exempel Ethernet. Således en styrkanal, kanaler för "strömmande" data och för "paketerade" data. Introducerades 2007. Enkla och billiga kontakt-don som är lätta att ansluta och skarva. Analog radiomottagare (vanlig bilradio). Digitalradiomottagare (DAB-radio). TV-mottagare (att använda när bilen står stilla). CD-spelare, CD-växlare och DVD-spelare. Förstärkare som driver högtalare. Bildskärm på instrumentbrädan och skärmar/DVD-spelare för baksätespassagerare. Knappsatser eller styrdon för navigering på bildskärmen.