Micael Bindefelds stipendium till minnet av Förintelsen
Micael Bindefelds stipendium till minnet av Förintelsen är en svensk stipendieutmärkelse utdelad av Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen, båda instiftade år 2014. Evenemangsorganisatören Micael Bindefeld grundade år 2014 stiftelsen och stipendiet genom en initial donation på 5 miljoner kronor. Stipendiet på 300 000 kronor utdelas sedan 2015 årligen på Förintelsens minnesdag 27 januari till utvalda personer eller verksamheter för "att stödja dem som har en vilja att kommunicera, ge information, bildsätta eller på annat sätt förmedla kunskap till en bred svensk publik med berättelser om Förintelsen". Ofta är stipendiet avsett som stöd för kreativ, konstnärlig eller dokumenterande verksamhet med anknytning till Förintelsen och motverkandet av förföljelse av minoritetsgrupper. Stipendiet utdelas på olika platser relaterade till mottagarna av medlemmar i Sveriges kungahus. Bindefeld hade släktingar som mördades i Förintelsen. 2015 – Sara Sommerfeld, skådespelare, och Johan Romin, producent, för den familjebiografiska dokumentärfilmen Min farmor och Förintelsen, för "att de med den personliga berättelsens kraft bygger broar mellan den generation som utsattes för Förintelsen och dem som ärvt lidandets konsekvenser.". 2015 – Örjan Henriksson, fotograf för den turnerande fotoutställningen Auschwitz KZ I-II, för "att han med ett enkelt grepp öppnar upp Förintelsens innersta rum där frånvaron av offer och förövare låter betraktaren ta plats. Obehagligt nära det närmast ofattbara.". 2016 – Adina Krantz och Nadine Gerson för föreningen Zikaron för "att förverkliga drömmen om en organisation som ger tredje generationens överlevande möjlighet att föra minnet av Förintelsen vidare till skolelever över hela landet.". 2017 – Jacob Mühlrad, kompositör, för ett körverk utgående från morfaderns erfarenheter, "Med morfaderns vittnesmål och de frågor Jacob aldrig fick svar på, väver han med musikens kraft samman en överlevandes berättelse och de följande generationernas ärvda sår i ett stycke som bär minnet av Förintelsen in i vår tid.". 2018 – Mikael Jansson, fotograf, till stöd för hans omfattande porträttserie "Witnesses" av överlevande från Förintelsen. "Genom att avbilda den sista generationens överlevande, bidrar Mikael Jansson till en ovärderlig dokumentation vars blotta existens blir ett levande bevis som omöjliggör för framtida generationer att förneka eller förminska Förintelsen.". 2019 – Priset delades mellan författarna Natalie Verständig (med syfte att sprida hennes bok till landet skolor) och Anders Rydell (för att han och förlaget översatt och spritt böcker som tidigare inte funnit på svenska). 2020 – Alexander Ekman får priset med syfte att göra en filminstallation som undersöker begreppet vanmakt. Det blir en kombination av en filmvisning och livedans som uppförs på konsthallen Artipelag på Värmdö utanför Stockholm. 2021 – Daniel Leviathan med motiveringen "Daniel har med noggrann och respektfull forskning möjliggjort skapandet av en digital minnesplats över de Förintelseöverlevande som kom till Sverige men vars liv inte gick att rädda och som ligger begravda på Norra judiska begravningsplatsen. Projektet ökar kunskapen om en bortglömd del av svensk historia och öppnar dörren till de begravdas liv. På så vis får vi möjlighet att för lång tid framöver minnas dem och deras familjer. Inte enbart såsom offer för Förintelsen, utan för de liv de levde". 2022 – Anna Florén, programchef på Voksenåsens hotell- och konferenscenter i Norge för hennes arbete med utbildning och hågkomstresor till Förintelsens minnesplatser i Norge.
Tempo dokumentärfestival
Tempo dokumentärfestival är en återkommande festival i Stockholm för dokumentära uttryck inom bland annat film, radio och foto. Där arrangeras även föredrag och debatter samt visningar och workshops för unga. Festivalen är den största i sitt slag i Sverige. "Tempo Dokumentärfestival är Sveriges största filmfestival för dokumentära uttryck. Sedan grundandet 1998 presenteras dokumentärer från hela världen som annars inte skulle nå en svensk publik och Tempo utgör ett unikt forum för att samlat presentera dokumentära verk över genregränser – film, radio, foto, transmedia och mer experimentella uttrycksformer. Tempo är också är forum för dokumentärbranschen och arrangerar en rad branschrelaterade aktiviteter som work in progress, seminarier, masterclasses och Tempo Pitch. Mellan festivalerna arrangeras olika evenemang med dokumentär inriktning, seminarieprogram, debatter, fotoutställningar samt filmvisningar och workshops för unga. Filmfestivalen och dess kringaktiviteter anordnas av den ideella föreningen Tempo Dokumentärfestival". Tempo grundades av Gustav Forsberg under kulturhuvudstadsåret 1998. Tempo har sedan 2006 Svenska Filminstitutets nationella festivaluppdrag för dokumentärfilm. 2005 tilldelades festivalen Citypriset "Årets film" av tidningen Stockholm City och 2007 valdes Tempo till en av DN På Stans "Stockholmshjältar". Sedan 2008 ingår Tempos i Guldbaggens nomineringsgrupp för dokumentärfilm och bästa kortfilm. Priset instiftades 2012 och är uppkallat efter den legendariska filmregissören Stefan Jarl, som står bakom kända filmer som Dom kallar oss mods och Ett anständigt liv. Syftet är att lyfta de allra bästa utländska dokumentärerna och vinnande film tilldelas 2000 euro. Sveriges största dokumentärtävling där vinnande regissör tilldelas 75 000 kronor. Tävlingen utser Sveriges bästa dokumentär i kortformat. 25 000 kronor tilldelas vinnande regissör. New Doc är tävlingen för oetablerade svenska filmskapare. Priset tilldelas en ny talang och består av 40 000 kronor. Bland filmerna som tävlar i Tempo Short Award tilldelas Tempo Sound Award den film med den mest kreativa och genomtänkta ljudbilden. Vinnaren tilldelas 60 000 kronor som kan användas hos Momento Studio. Tävlingen för radio i kortformat. De tävlande bidragen får vara max tre minuter. Priset instiftades av professor i radioproduktion, Bengt Bok. Vinnaren får 5000 kr samt studiotid och producent hos Munck Studios. Priset består av 90 000 kr som tilldelas den bästa idén till en ny dokumentärfilm. Priset ska användas till att färdigställa filmen. Riksföreningen Folkets Bio instiftade Bettans fond, en stipendiefond i Bettan von Horns namn, den 14 december 2017. Fonden har som syfte att stödja och uppmuntra kreativt arbete med att visa dokumentärfilm på biograf och ska årligen dela ut bidrag till Folkets Bio-biografer. Årets mottagare får 30 000 kronor och har valts av Lucia Pagano och Riksföreningen Folkets Bios ordförande Petter Forkstam.
Statens institut för rasbiologi
Statens institut för rasbiologi (Rasbiologiska institutet, även förkortat som SIFR) i Uppsala grundades 1922 i syfte att erhålla en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder och var administrativt fullt självständigt till 1958. Styrelsen utgjordes av chefen för institutet, som samtidigt var professor i rasbiologi vid Uppsala universitet, samt åtta ledamöter, av vilka två förordnades av Kungl. Maj:t, två av Större akademiska konsistoriet i Uppsala, två av Större akademiska konsistoriet i Lund, en av Karolinska institutets lärarkollegium samt en av Lantbrukshögskolans lärarråd. Enligt kunglig stadga för institutet var dess uppgift "att idka vetenskaplig forskning på rasbiologiens område med särskild hänsyn till svenska folket och till förhållandena inom Sverige". Det ålåg även institutet att meddela undervisning i rasbiologi. Institutet upphörde 1958 och verksamheten knöts då till universitetet. Institutet bildades efter en motion som var undertecknad av riksdagsmän från alla riksdagspartier år 1920, däribland bondeförbundaren Nils Wohlin och den socialdemokratiske psykiatrikern Alfred Petrén. Allt tyder på att motionen om ett rasbiologiskt institut var författad av docenten Herman Lundborg, som blev den förste chefen för institutet. Institutet hade inledningsvis ett brett stöd bland svenska intellektuella, men allt fler bytte åsikt och ifrågasatte dess vetenskaplighet och blev antinazister inför nazismens tillväxt. Lundborg efterträddes 1935 av läkaren Gunnar Dahlberg som hade en starkt kritisk syn på rasbiologi som vetenskap. Dahlberg accepterade inte ens rasbegreppet, och ville forska mer om ärftlighetsfrågor – och då inte i rasmässig bemärkelse. Redan 1909 hade Svenska sällskapet för rashygien bildats. I styrelsen satt Wilhelm Leche, ordförande, Olof Kinberg, vice ordförande och Vilhelm Hultkrantz, sekreterare med flera. Under 1920-talet blev den så kallade degenerationsfaran – den förmenta försämringen av folkmaterialet och "förgiftandet av samhällskroppen" ett svenskt debattämne. Man oroade sig för att människor med "sämre" egenskaper fick fler barn än människor med "rätt" ekonomisk, social och kulturell bakgrund och att det svenska folket på sikt skulle få vad som ansågs vara sämre egenskaper. År 1919 organiserade Gaston Backman på Konstakademien i Stockholm utställningen Svenska folktypsutställningen under medverkan av många välkända svenska fotografer som Borg Mesch, Henry B. Goodwin och John Hertzberg, vilken därefter också visades på andra platser i landet. Vid samma tidpunkt hölls i samband med utställningen en serie föreläsningar på Musikaliska akademien i Stockholm av läkaren Herman Lundborg och andra rasbiologer. Fotoutställningen fick stor uppmärksamhet och blev en publiksuccé. Fredagen den 13 maj 1921 fick propositionen om att inrätta ett Statens institut för rasbiologi bifall i riksdagens båda kamrar. Beslutet föregicks av en kort debatt i andra kammaren, ingen i den första. Bakom riksdagsbeslutet fanns en motion, som hade framförts i riksdagens båda kamrar den 13 januari 1920 och undertecknats av ledande politiker som socialdemokraten Hjalmar Branting och högerns Arvid Lindman. Motionen bifölls 28 april samma år. Därefter gjordes en riksdagsutredning som rekommenderade upprättandet av institutet och som gick ut på remiss till universiteten under hösten 1920. Upprättandet av det rasbiologiska institutet hade politiskt stöd från riksdagens samtliga partier. Motionen skrevs av den socialdemokratiske riksdagsmannen Wilhelm Björck tillsammans med anatomiprofessorn i Uppsala Vilhelm Hultkrantz, Herman Lundborg (som senare skulle bli chef för institutet) samt dennes förtrogne Robert Larsson. Drivande namn i riksdagen var bland annat statistikern Nils Wohlin från Jordbrukarnas riksförbund samt socialdemokraterna Edvard Wavrinsky och Alfred Petrén.
Mia Karlsvärd
Inger Maria (Mia) Karlsvärd, född Olsson 17 oktober 1964 i Motala, är en svensk fotograf och skribent. Karlsvärd växte upp i Motala, och gick i grundskolan på Södra skolan. När hon gick i tredje klass skilde sig föräldrarna och hon och hennes syster kom att växa upp med fadern, medan deras mor bosatte sig i Mjölby. I gymnasieskolan gick hon social linje. Karlsvärd har utbildat sig bland annat på Fotoskolan i Gamleby och varit yrkesverksam fotograf sedan 1989. Hon har haft flera fotoutställningar, däribland "Ur spättans synvinkel" och "Simplicity-Tulpaner". Den första har även visats vid Galleri Vända sida i Linköping. I flera år var hon ordförande för Pressfotografernas klubb Sverige, och ledamot för Svenska journalistförbundets yrkesetiska nämnd. 2018 och 2019 var hon en av jurymedlemmarna i tävlingen "Årets Bild". "Ur spättans synvinkel" (Atremi 2010). "Fokus fotograferar" (Speja förlag 2021).
Göte Forsberg
Göte Albert Einar Forsberg även känd som Clownen Miko, född 7 mars 1915 i Strömstad, död 8 september 2005 i Bunkeflo i Malmö, var en professionell svensk clown. Forsberg arbetade först som springpojkare till en slaktare i Strömstad, varefter han tog hyra på en Amerikabåt. Senare fick han arbete som akrobat, trapetskonstnär och fotjonglör vid olika cirkusar. Under flera år turnerade han i USA och Skandinavien. Från början av 1940-talet bodde Forsberg omväxlande i Skåne, Danmark och Strömstad. Han gifte sig 1946 med den danska trapetsartisten Tove, som blev hans assistent. Under 1980- och 1990-talen var han clown i Malmö Folkets Park. Han avtackades och efterträddes i denna funktion den 23 juni 2004 av clownen Jumping Joe. Forsberg uppträdde även på Teater Musafällan i Malmö under 1990-talet. Forsberg mottog Malmö stads kulturstipendium år 1995. Han mottog även Malmö stads hederstecken, stadens högsta hedersbetygelse. Mikodagen, en årlig internationell clownfestival som arrangeras sedan 2006, har instiftats av Mikosällskapet och Barnens scen i Malmö Folkets park till minne av Göte Forsberg. Under dagen delas också priset Årets Glädjespridare ut av Malmö stads representationskommitté till minne av Göte Forsberg. Forsberg hedrades vid sin begravning av kollegor i clowndräkter, vilket blev föremål för fotoutställningen Farväl Miko. Han är begravd på Limhamns kyrkogård.
Olle Ljungström
Lars Olof Gustaf Ljungström, känd som Olle Ljungström, född 12 augusti 1961 i Riala församling i Stockholms län, död 4 maj 2016 i Erska distrikt i Sollebrunn, var en svensk sångare, gitarrist, låtskrivare och bildkonstnär. Ljungström inledde sin karriär som sångare och gitarrist i Reeperbahn (1979–1984) och gick sedan via duon Heinz och Young till att, från 1993 verka som soloartist. Han medverkade dock på flera andra svenska bands skivor, däribland Wilmer X och Webstrarna, och gjorde ett antal duetter. På 2000-talet samarbetade han i olika projekt med konstnärer som Ernst Billgren och Pål Hollender. 1995 vann Ljungström musikpriset Rockbjörnen som årets manliga svenska artist. Ljungström skrev mycket säregna låttexter, en recensent i Dagens Nyheter skrev 2009 att "det finns ingen som kan ironisera bort ångest med sådan svalka som Olle Ljungström. Han är ångesthanteringens popmaestro.". Olle Ljungström växte upp på Björkholmen nära Svartsö i Stockholms skärgård. Han var son till tillsyningsman Anders Ljungström och journalisten Misse Ljungström, ogift Bergne, samt sonson till juristen Olof Ljungström och sondotters son till Frithiof Bergne. Fadern var 20 år och modern 18 när Olle Ljungström föddes. Ljungström började spela gitarr redan innan lågstadiet och bland annat lärde Misse honom ackorden till Paul Ankas låt "Diana". Ljungström började sin karriär som musiker redan i 16-årsåldern, när han år 1977 tillsammans med några kompisar bildade bandet Rotten Group. Bandet ändrade sedan namn till Lesbian Hardcore, men hade valt namnet Reeperbahn när de gjorde sina första professionella spelningar år 1978, bland annat vid Långholmsparken. Reeperbahn släppte sitt första album november 1979. I början var gruppen framförallt influerade av artister som Rolling Stones och T.Rex. Reeperbahn hittade inte sin ljudbild omedelbart. I början sjöng de exempelvis både på engelska och svenska. När genombrottet kom 1981, med albumet Venuspassagen hade bandet dock hittat stilen, bestående dels av synthar vid sidan om gitarrerna, och man använde sig uteslutande av svenska texter. Under de första åren delade Ljungström gruppens låtskrivaruppgift tillsammans med Dan Sundquist, men hamnade allt mer i centrum när den sistnämnde lämnade gruppen 1982. Sedan släppte Reeperbahn de hyllade skivorna Peep-Show och Intriger (båda 1983) innan bandet upplöstes efter en sommarturné 1984. Bandet har dock återförenats vid två tillfällen, först 1986 på första Hultsfredsfestivalen och sedan på Forever Young-turnén 2010. Under sina år med gruppen Reeperbahn på 1970- och 80-talet spelade Ljungström oftast gitarr även på scenen vid sidan om att han sjöng. En recensent beskrev Ljungströms gitarrspel, efter en konsert år 1982, som "rivigt, intensivt och brutalt.". Under 1983 medverkade Reeperbahn-medlemmerna i Staffan Hildebrands ungdomsfilm G – som i gemenskap, där de spelade ett fiktivt band, Nürnberg 47. Ljungström har senare erkänt att han och övriga bandmedlemmar inte var särskilt entusiastiska om Hildebrands film: "Vi var inte särskilt stolta över att vara med i filmen då för den kändes för dum. Jag tillhörde väl inte målgruppen om man säger så.". Ungefär samtidigt som Reeperbahn upplöstes bildade Ljungström, tillsammans med vännen Heinz Liljedahl från Ratata, bandet Heinz och Young. Projektet blev kortvarigt men de hann släppa albumet Buzzbuzzboys... (1984). Tidigt på 1980-talet gjorde Ljungström även några spelningar tillsammans med Martin Sörling under gruppnamnet Sexophones. Efter Heinz och Young tog Ljungström ett längre uppehåll från musiken. Han gick reklamskolan RMI Berghs och arbetade under några år som copywriter. Han arbetade dessutom som fotomodell under en period, och pluggade litteraturvetenskap. Ett av de sista officiella projekt som Ljungström genomförde före sin död var en fotoutställning på Landskrona Fotofestival, som hölls augusti 2015. 1997 – Nåt för dom som väntar EP (EP). 1980 – Reeperbahn EP (EP).
