Hörlurar
Det finns en rad varianter av hörlurar, anpassade för olika behov, användningsområden och ändamål. Till att börja med används två olika typer av högtalarelement: dynamiska och elektrostatiska. De senare är mindre vanliga, och sitter i exklusiva och dyra hörlurar. En elektrostatisk hörlur måste drivas av en speciell förstärkare som ger den höga spänning som krävs. Många uppskattar dock de elektrostatiska hörlurarnas höga upplösning och renhet. Också till det yttre finns många varianter av hörlurar. De enklaste och billigaste består av ett mycket litet högtalarelement i ett plastchassi som placeras en bit in i hörselgången. Till följd av placeringen kan dessa hörlurar sällan ge ett naturligt ljud, eftersom ytterörat inte alls träffas av och påverkar ljudet. Det är också svårt att få de små membranen att alstra djupbas med tillräcklig kraft och renhet. Allt fler modeller klarar dock detta. De flesta hörlurar är dock av utanpåliggande typ. De har antingen ett hjässband eller ett nackband som håller kåporna på plats. Det finns även en typ som hängs på ytterörat med en krok. Konstruktionen med hjässband är den klart vanligaste. En vanlig anmärkning mot hörlurar är att ljudet tycks komma inifrån huvudet snarare än utifrån. Här är dock hörlurens konstruktion av stor betydelse, och halvöppna och öppna hörlurar är på denna punkt bättre än slutna hörlurar, och i all synnerhet de hörlurar som placeras i hörselgången. Detta problem kan ytterligare minskas med digital teknik som Dolby Headphone. Med sådan teknik är det även möjligt att på ett övertygande sätt återge flerkanalsljud med hörlurar. Hörlurar kan vara antingen slutna, halvslutna/halvöppna eller öppna. Ifall de är utrustade med en liten mikrofon kallas helheten headset eller mikrofonlurar. Den slutna typen har den fördelen att de erbjuder god ljudisolering. De hindrar ljud att komma såväl in som ut. Denna hörlurstyp är mycket vanlig inom inspelningssammanhang. En annan fördel med den slutna konstruktionen är den goda basåtergivning som den kan ge. Nackdelen är att ljudet ofta blir mindre öppet än med en mindre sluten konstruktion. Och det blir mycket svagar att höra. Den halvöppna typen har en dyna som sluter tätt mot eller runt ytterörat, men en kåpa som är öppen utåt. Denna typ har blivit mycket vanlig på senare tid. Dynan bidrar till god basåtergivning, samtidigt som den öppna kåpan bidrar till ett öppet och luftigt ljud. Den helöppna typen är öppen både mot örat och utåt. Högtalarelementen hänger då en bit utanför örat. Ny teknik har löst det tidigare problemet med nivåfall i basen hos öppna lurar. Dessa helt öppna hörlurar kan ge ett naturligare ljud, då också ytterörat påverkas. En hörlurstyp som har blivit mycket vanlig på senare tid är den trådlösa. En trådlös hörlur består av en s.k. basstation, som innehåller en sändare och vissa fall också en batteriladdare, samt hörluren, som innehåller en mottagare. Överföringen sker antingen med infrarött ljus eller FM-radio. Ofta har trådlösa hörlurar olika mer eller mindre avancerade och sofistikerade ljudförbättringsfunktioner, alltifrån enkla tonkontroller till akustikprocessorer och avkodare för flerkanalsljud. rawr.
Kristallmottagare
Kristallmottagare kallas en äldre typ av radiomottagare som förekom i radions barndom. I Sverige var en kristallmottagare med hörlurar vanligt förekommande i hemmen från början av 1920-talet för att lyssna på rundradioprogram. Efter hand ersattes den av radiomottagare med elektronrör och högtalare. En kristallmottagare behöver ingen strömförsörjning. Kristallen är den verksamma delen i den detektor som likriktar en inkommande högfrekvent och amplitudmodulerad signal till en lågfrekvent signal som kan ge ljud i hörlurar av högohmstyp. Ett normalvärde är 2 000 ohm per hörlur. Själva kristallen utgörs av något halvledande kristalliniskt mineral, exempelvis kiselkarbid. Likriktningen uppstår när spetsen av en tunn metalltråd utövar ett lätt tryck på en aktiv punkt på kristallytan. Mottagardelen består av en lång antenn och en jordledning kopplade till en enkel svängningskrets, parallellkrets med vridkondensator / spole med hög egenkapacitans, dimensionerad för mellanvåg och långvåg (1 500 – 150 kHz). Med denna anordning görs en avstämning till samma våglängd (frekvens) som hos den rundradiosändare som man vill lyssna på. Största möjliga spänning tillförs då detektorn för att erhålla bästa mottagning. Kristallmottagaren ger en tämligen oskarp avstämning, där endast den starkaste lokalsändningen kan tas in. Men vinternätter, när lokalstationen tystnat för dagen, kan man i Sverige få in signaler från långt nere i Europa (så länge dylika sändare – amplitudmodulerade – fortfarande finns kvar). År 1927 lanserade Gylling och Company en kristallmottagare (byggd av DUX) som kostade inklusive hörlurar 28 kronor. Den såldes i 10 000 exemplar. En kristallmottagare figurerar i en viktig roll i Makoto Shinkais film från 2011 – Hoshi wo ō kodomo (Children Who Chase Lost Voices from Deep Below). Kohär, den detektor som Guglielmo Marconi med flera använde vid tidiga radioexperiment. (slutet av 1800-talet). Spetstransistor, en vidareutveckling av den enkla kristalldetektorn. (principen patenterad 1936).
Handikapphjälpmedel
Handikapphjälpmedel är ett hjälpmedel som kan användas av personer med olika typer av funktionsnedsättning eller sjukdomar. Anordningen kan förbättra personens rörlighet eller sinnesförnimmelser, genom att ersätta en förlorad kroppsdel eller komplettera en försämrad kroppsfunktion. Handikapphjälpmedel som opereras fast på en person kallas ofta proteser. Personer med olika funktionsnedsättning använder olika sorters hjälpmedel. Bland de tidigaste hjälpmedlen finns kryckor, träben och hörlurar. Hjälpmedlen har under 1900-talet utvecklats och blivit fler, inte minst i länder med en medveten välfärdspolitik. Den tekniska utvecklingen har lett till anpassade fordon och hjälpmedel för att stödja syn och hörsel. Under den senare delen av 1900-talet har datorutvecklingen gett möjligheter att exempelvis omvandla text till tal eller tvärtom. Inopererade handikapphjälpmedel som ersätter en förlorad kroppsdel eller en funktion hos en kroppsdel kallas proteser. Sådana proteser kan ersätta förlorade ben, ögon, hörselorgan, händer eller armar. I Sverige ingår handikapphjälpmedel i det de offentligas ansvar för de hjälpbehövande. Hjälpmedlen kan därför tillhandahållas utan kostnad eller bara mot en låg avgift. 70 procent av användarna av handikapphjälpmedel i Sverige är över 65 år, och inköpskostnaderna för de olika typerna av svenska handikapphjälpmedlen låg 1998 på 3,5–4 miljarder kronor. Hjälpmedelsinstitutet var fram till 2014 det centrala samhällsorganet för att hantera hjälpmedelsförsörjningen i Sverige. Därefter har delar av dess verksamhet tagits över av Myndigheten för delaktighet. På länsnivår sköter länssjukvårdens hjälpmedelscentraler hanteringen av handikapphjälpmedel. Hörlur – Detta var från början en enkel lur (exempelvis av kohorn) som förstärker ljudet. Under 1900-talet har dessa ersatts av elektriska och elektroniska hörapparater som hängs runt örat och kan ställas in för olika sorters ljudmiljöer eller hörselnedsättning. I dagens svenska används därför begreppet hörlur istället för hörselkåpor med inbyggda högtalare, som samtidigt stänger ute omgivningens ljud. Bildtelefoni – Med modern bildtelefoni (exempelvis Skype) kan döva använda sitt eget teckenspråk när de kommunicerar via telefon. Blinkande lampor eller vibrerande anordningar ersätter exempelvis ringklockor, för folk som inte kan höra dessa. Manuell förmedlingscentral – där döva eller hörselskadade kan skicka ett textmeddelande (datortext) till en hörande mottagare med telefon.Textmeddelandet kan då läsas upp i luren, och mottagaren kan själv svara genom tal som når den hörselskadade mottagaren som text. Punktskrift – ett reliefbaserat alfabet som kan avläsas med hjälp av känseln, exempelvis via fingertoppar. Det utvecklades på 1800-talet av fransmannen Louis Braille och finns i olika nationella varianter. Det här alfabetet används även av dövblinda personer, och datorer har utvecklats där information på skärmen överförs till en punktskriftsdisplay. Syntetiskt tal kan genereras från en dator som exempelvis kan läsa upp text från en webbsida. Den här tekniken utvecklas också utan handikappvärlden som ett alternativ sätt att styra eller kommunicera via en dator. Talböcker (på kassett, skiva eller i datorn) används både av synskadade och som hjälp för folk med läs- och skrivsvårigheter. De sistnämnda kan också få stöd och träning via datorbaserade rättstavningsprogram. Förstoringsglas eller liknande optiska verktyg kan användas för att förtydliga text. Glasögon är ett mycket vanligt handikapphjälpmedel. Vit käpp och /eller ledarhund används av många synskadade för att göra det möjligt för dem att röra sig utomhus. Olika sorters utrustning kan förstärka rösten för en tal- eller språkskadad. Med särskilda datorprogram kan en person som lider av afasi träna språkförståelse, och ljud kan skapas digitalt via en dator.
Freestyle
Freestyle är den "svenskspråkiga" benämningen på en typ av bärbara kassettbandspelare. Freestylen lanserades den 1 juli 1979 av Sony under varumärket Walkman. Därefter har freestyle blivit en generell benämning på portabla bandspelare som vanligtvis används tillsammans med hörlurar. På enkla modeller saknas flera tekniska finesser som finns på större bandspelare, cd-spelare etc. Som standard finns ett volymreglage och tre knappar – uppspelning, snabbspolning framåt och stopp. För att spola tillbaka kassettbandet är man då tvungen att ta ut kassetten, vända sida på den och spola framåt. Därutöver finns en utgång avsedd för hörlurar samt ett bältesclips. Standardmodeller drivs av batterier. Det finns även modeller med olika extrafunktioner som exempelvis integrerad högtalare, snabbspolning bakåt, AM-/FM-radio, uttag för nätadapter, extra basåtergivning, equalizer samt omkopplare för normal-, krom- och metallband. Dåvarande Svenska Språknämnden försökte försvenska uttrycket till bärspelare, men detta uttryck slog aldrig igenom. Bärbara CD-spelare kallades på svenska för CD-freestyle när de introducerades. Det finns även andra typer av bärbara kassettbandspelare, exempelvis så kallade fickminnen (diktafoner) och bergsprängare. Den 22 oktober 2010 meddelade Sony att produktionen av bärbara kassettbandspelare upphört.
Bertil Gylling
Birger Bertil Harald Gylling, född 9 oktober 1887 i Stenstorps församling, Skaraborgs län, död 16 november 1982 i Stockholm, var en svensk affärsman. Han grundade 1912 företaget Gylling och Company och 1937 Centrum Radio (tillverkare av bland annat radioapparater, snabbtelefoner och annan hemelektronik). TV-producenten och programledaren Thomas Gylling är barnbarn till Bertil Gylling (senior). Bertil Gylling växte upp i Åmål i slutet av 1800-talet i en från början välbärgad familj. Fadern var officer men dog redan när sonen var 13 år. Han var elev vid läroverken i Skara och Åmål. Familjen förlorade sin förmögenhet och det fanns knappt ekonomiska förutsättningar för sonen Bertil att studera. Efter konfirmationen arbetade Gylling på Bergslagens mekaniska verkstad i Åmål, där han bland annat reparerade lokomotiv. I 18-årsåldern drabbades han av tuberkulos. I 25-årsåldern 1912 bildade Bertil Gylling firman Gylling och Company som var ett litet postorderföretag med bland annat leksaker, sällskapsspel, sybehör, hygienartiklar och psalmböcker i sortimentet. 1913 flyttade Gylling och Co till en villa i Fagersjö, södra Stockholm. 1922 gifte sig Bertil Gylling med Helene Jungwirth från Österrike. Paret slog sig ner i villan i Fagersjö vid sjön Magelungen. Helene Jungwirth var dotter till målaren Josef Jungwirth (1869–1950) som var lärare vid Akademie der bildenden Künste i Wien och porträttmålare vid det österrikiska hovet med bland annat måleriuppdrag av ärkehertigen Franz Ferdinand. Det var hustruns hemlängtan som förmådde Bertil Gylling att anskaffa en radioapparat så att med hjälp av en lång antenn och hörlurar direktsändningar från Wien kunde höras i villan vid Magelungen. Det blev upptakten till att Gylling och Co började sälja radioapparater till en början av franskt ursprung med tillhörande koppartråd för den nödvändiga antennen. 1927 lanserades en kristallmottagare (byggd av DUX) som kostade inklusive hörlurar 28 kronor, den såldes i 10 000 exemplar. Radion hade kommit för att stanna. År 1930, när sonen Bertil Gylling (junior) var ett år gammal, flyttade familjen till villa Vårbacka (se Gyllingska villan) i Södertörns villastad vid Högerudsbacken 51 (nuvarande Farsta strand). Stämningen på Vårbacka präglades av sekelskiftets Wien och centraleuropeiskt kulturliv och det hände att både den svenska och österrikiska flaggan hissades. Under namnet "Centrum Radio" (grundat 1937) tillhandahöll Gylling ett stort sortiment av radioapparater med egen konstruktion och egen tillverkning vid Stadsgården i Stockholm. En speciell högtalarkonstruktion gav radioapparaterna ett mjukt och behagligt ljud och Centrum Radios mottagare blev i reklamen "... radion med den underbara tonen". Tidigt lanserade man en reseradio, eller "4-rörs portativ batterimottagare", som det hette i broschyren. Den såg ut som en resväska, fanns i både svart och brunt utförande, hade kortvåg, mellanvåg och långvåg och kostade 195 kronor. "För nedbringandet av vikten äro alla metalldelar utförda av aluminium" stod det i broschyren, ändå vägde apparaten inklusive batterier 9,7 kg. Centrum Radio låg i segmentet för den högsta pris- och kvalitetsklassen. Royal De Luxe (kungaradion) exempelvis kostade 1937 så mycket som 465 kronor, det motsvarar cirka 13 000 kronor år 2010 och företagets mest exklusiva radiogrammofon betingade 932 kronor (idag ca 25 000 kronor). I en broschyr till Centrum Radios 20-årsjubileum 1948 presenterades 18 olika radioapparater och radiogrammofoner. Radion och grammofonen hade blivit en mode- och statuspryl. Bertil Gylling insåg tidigt betydelsen av god formgivning och slagkraftig marknadsföring för firmans produkter. Centrum Radio torde ha varit en av de första som konsekvent satsade på helsidesannonser i fyrfärgstryck som ofta visades på tidningarnas baksida. Bertil Gylling är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.
Konferenstolkning
Konferenstolkning är den typ av tolkning där tolken förmedlar muntliga budskap på olika typer av konferenser och möten. Konferenstolkning kan utföras samtidigt med talaren (simultant) som visktolkning eller med teknisk utrustning i en så kallad tolkkabin, eller efter att talaren avslutat ett kortare eller längre yttrande (konsekutivt). Den som utför konferenstolkning kallas konferenstolk. Konferenstolken arbetar med muntliga budskap till skillnad från översättare som arbetar med skriven text. I konferenstolkning sker överföringen mellan språken omedelbart (under simultantolkning sker det inom 2-4 sekunder efter att talaren formulerat sig ) och tolken har därmed inte möjlighet till längre reflektioner om stil eller budskap. Konferenstolkning kan göras mellan talade språk, mellan ett talat och ett tecknat språk eller mellan tecknade språk. Konferenstolkning är vanligast vid internationella organisationer (t.ex. EU, FN, ILO, Unesco och Nordiska rådet), där det också finns fast anställda tolkar. Internationella företag, europeiska företagsråd och den diplomatiska kåren använder också konferenstolkar. De flesta tolkar arbetar på frilans basis. Enligt översättningsvetaren Franz Pöchhackers definition är tolkning "en form av översättning där en första och slutgiltig återgivning på ett annat språk produceras på grundval av en engångspresentation av ett yttrande på källspråket" (utgångspunkten är Otto Kades definition av översättning). Tolken har alltså inte möjlighet att gå tillbaka och granska och korrigera ett yttrande i samma utsträckning som översättaren. Korrigeringar som gör liknar dem som gör i enspråkiga samtal. När yttrandet är gjort och talet eller samtalet har gått vidare så är möjligheten till korrigering borta. Inom konferenstolkning är simultantolkning och lång konsekutivtolkning vanligast. Tolken kan också göra en så kallad prima vista, eller avista tolkning. Relätolkning innebär att en tolk inte behärskar det språk som talas i rummet utan måste lyssna på en annan tolk för att överföra budskapet. Genom att använda relätolkning kan man öka möjligheten för fler konferensdeltagare att tala sitt modersmål och samtidigt använda ett begränsat antal tolkar. Den tolk som används som relä, kallas pivot. Inom konferenstolkning klassificeras tolkens språk som A-, B- eller C-språk. Konferenstolkning kan spåras tillbaka till 1918. Nationernas Förbund, Kommunistiska Internationalen och Internationella arbetsorganisationen. I början användes lång konsekutivtolkning, men simultantolkning började testas i liten omfattning under 1920-talet. Det stora genombrottet kom under Nürnbergrättegångarna 1945, när man sökte en möjlighet att så effektivt som möjligt tillhandahålla samtidig översättning under rättegången. Många konferenstolkar (frilansare och tjänstemän) är medlemmar i den internationella konferenstolkorganisationen) som grundades 1953. AIIC är den enda globala yrkesorganisationen för konferenstolkar och samlar idag mer än 3000 professionella konferenstolkar i mer än 80 länder. AIIC organiserar konferenstolkar både i talade och tecknade språk. Under simultantolkning lyssnar tolken till talarens källspråk och producerar samtidigt en version på målspråket. Simultantolkning kan ske antingen i en tolkkabin där tolken hör källspråket genom hörlurar och producerar tolkningen i en mikrofon, så att åhörarna kan lyssna genom hörlurar i sin tur. Tolken kan också sitta bredvid åhöraren och producera tolkningen med låg röst. Det kallas då visktolkning. Visktolkning lämpar sig inte för längre tolkningar och större grupper. Under lång konsekutivtolkning tar tolken anteckningar och producerar tolkningen när talaren avslutat (eller gör paus i) sitt inlägg. Utbildade konferenstolkar kan återge tal på upp till 8 minuter ifrån sina anteckningar. Denna typ av anteckningar är individuella och specifika, de ska inte blandas ihop med stenografi.
