Kompaktkamera
Kompaktkamera är en typ av digitalkamera som till storleken är mindre än till exempel en systemkamera. Trots den ringa storleken kan en kompaktkamera ofta hålla en hög teknisk och kvalitetsmässig nivå. Däremot använder en kompaktkamera oftast inte utbytbara objektiv och kan därför inte alltid anpassas lika flexibelt till olika behov som till exempel en systemkamera. Frånvaron av ett spegelhus tillåter idag konstruktion av kameror med fullformatsbildsensorer där kameran är obetydligt större än en konventionell kompaktkamera. Skillnaden är inte längre så mycket storleken av själva kamerahuset utan snarare de alternativ som erbjuds med kameran. Små, kompakta, spegellösa kameror med fullformatsbildsensorer marknadsförs idag med fast monterade objektiv såväl som för systemkameraändamål med utbytbara objektiv.
Systemkamera
En systemkamera är en kamera med utbytbart objektiv. Vanligen består systemet av ett kamerahus samt olika objektiv, sökare, adaptrar, filter, mellanringar och fotoblixtar. De flesta systemkameror är spegelreflexkameror men det finns också mätsökarkameror med utbytbar optik, bland annat från tillverkaren Leica. Systemkameror finns, förutom digitala, för de analoga filmformaten APS, 35 mm, 6*4.5, 6*6, 6*7 cm. Storformatskameran är också en systemkamera men benämns sällan som detta. Den största skillnaden mot kompaktkameror ligger i systemkamerans flexibilitet från dess utbytbara objektiv. Detta eftersom det idag är tekniskt omöjligt att konstruera ett objektiv som med hög kvalitet både kan fånga bilder med macro, vidvinkel och extremt tele. Systemkameror är i regel större - både vikt- och volymmässigt - än kompaktkameror. Den högre vikten kan dock underlätta att hålla kameran still. Jämfört med digitala kompaktkameror har en systemkamera vanligen en större bildsensor vilket ger mindre brus, speciellt i svagt ljus. De kan oftast visa en förhandsvy på en LCD-skärm men på grund av spegelreflexkonstruktionen måste spegeln oftast fällas upp vilket gör att den optiska sökaren inte går att använda i "Liveview" läget. Den större sensorn ger ofta ett mindre skärpedjup, vilket är utmärkt till exempel vid porträttfoto, men som kan vara ofördelaktigt vid dokumentärt foto av exempelvis växter och landskap.
Digitalkamera
Den första mobiltelefonen med kamera inbyggd hette: Kyocera VP-210 Visual Phone (1999). Det finns också större och specialiserade DSLR-kameror för mer krävande fotografering i studio och andra sammanhang. Den svenska fabrikanten Hasselblad tillverkar till exempel en mellanformatskamera med en stor bildsensorer och bildupplösningar upp till 100 megapixel. Hasselblad såväl som Fujifilm har dessutom nyligen introducerat spegellösa mellanformatskameror med en sensorupplösning av 50 megapixel. De enklare kamerorna från mobiltelefonkameror till kompaktkameror är alla spegellösa. Vill man se vad bildsensorn ser så håller man ut kameran framför sig och tittar på bildskärmen på baksidan av kameran. Dessa kameror har ingen spegel och inga rörliga delar förutom eventuellt bländare och slutare. På grund av den snabba utvecklingen av framför allt CMOS bildsensorer (Complementary Metal Oxide Semiconductor) har bildkvaliteten på spegellösa kameror kommit ifatt kvaliteten på de vanligaste DSLR-kamerorna. Spegellösa kameror kan också utrustas med en EVF eller Electronic View Finder. En EVF är en mindre elektronisk bildskärm försedd med ett okular för direkt inspektion av vad sensorn ser. Spegellösa kameror finns idag med såväl fasta objektiv med eller utan zoom, som i systemutförande med utbytbara objektiv. Dessa kameror har även på senare tid blivit väldigt populära att använda som filmkameror i instegs-klassen. En digital, spegellös systemkamera har utbytbara objektiv. En viktig komponent i de spegellösa systemkamerorna är sökaren. I enklare spegellösa kameror som till exempel kompaktkameror ersätts den optiska sökaren av bildskärmen på baksidan av kameran. För exakt och professionellt bruk är detta emellertid inte en tillfredsställande lösning. Nya spegellösa systemkameror levereras idag med en inbyggd Electronic View Finder (EVF). En EVF består av ett okular med diopter justering för synfel och en bildskärm. Genom okularet betraktar fotografen den högupplösta bildskärmen som visar exakt vad kamerans bildsensor ser. Fördelen med en EVF jämfört med en optisk sökare (OVF) är att fotografen ser inte bara bildram, motiv, fokus och skärpedjup utan också ser en ljus- och färgmässig återgivning av hur den slutliga bilden kommer att se ut som resultat av bländare, exponeringstid, ISO, fokus, placering och övriga inställningar. En EVF är alltså inte bara en sökare, utan visar också hur den slutliga bilden kommer att se ut. Till skillnad från en spegelreflexkamera (SLR) för analog film, eller en digital spegelreflexkamera (DSLR), har en spegellös kamera inget spegelhus, ingen rörlig spegel och ingen optisk sökare (OVF), utan använder den digitala bildsensorn för att presentera en bild till en elektronisk sökare (EVF) som visar vad objektivet ser. Dessutom behöver en spegellös kamera ingen sekundär autofokusspegel, ingen autofokussensor och ingen separat ljusmätare. Spegellösa kameror är därför enklare, mindre och lättare än digitala spegelreflexkameror. Spegellösa kameror har till nyligen haft två problem när det gäller att konkurrera med de bästa digitala spegelreflexkamerorna. Den ursprungliga utmaningen var att erbjuda en EVF med upplösning, tydlighet och snabbhet som motsvarar direkt optisk observation. Den andra utmaningen har varit att den kontrastdetekterande fokus (CDAF), som ursprungligen använts i spegellösa kameror, behöver dubbelt så lång tid för att hitta fokus jämfört med fasdetekterande fokus (PDAF). Professionella fotografer som fotograferar sport- och nyhetshändelser har därför varit bland de sista att gå över till spegellösa kameror. Den senaste generationen spegellösa kameror har emellertid PDAF pixlar inbyggda i bildsensorn och erbjuder nu fullt konkurrenskraftig och exakt autofokus och många gånger snabbare serietagning med kontinuerlig autofokus än digitala systemkameror.
Kamera
Digitalkamerans ankomst har inneburit en tendens att gå mot mindre bildformat. Vanliga storlekar är 23,7×15,6 mm för halvprofessionella kameror och 5,8×4,3 mm för kompaktkameror. Fullformatskameror har en sensorstorlek på 36x24mm. Det finns emellertid också digitalkameror med sensorer i småbildsformat och mellanformat. Kameror indelas på olika sätt, till exempel efter fotografisk teknik, bildformat/sensorstorlek, kamerans storlek eller användningssätt. Digitalkameran har en ljuskänslig bildsensor och den analoga kameran använder en fotografisk film. Den enögda spegelreflexkameran är den vanligaste kameran för pressfotografer och amatörer. När man vardagligt talar om systemkameror, är det oftast denna typ av kamera man avser. Den enögda spegelreflexkameran är numera också vanlig i sin digitala form. Vissa tillverkare har integrerat digitala kamerahus i sina redan befintliga analoga kamerasystem, så att man till exempel kan använda äldre objektiv på nya kameror. Enögda spegelreflexkameror finns även för mellanformat, Hasselbladskameran är en sådan. Denna typ av kamera var vanlig fram till 1960-talet, men sedan dess har det bara tillverkats någon enstaka ny modell. Denna typ av kamera är i princip alltid en mellanformatskamera med bildformatet 6×6 cm. En vanlig modell är Rolleiflex. Med mätsökarkamera avser man oftast en småbildskamera med inbyggd mätsökare. Denna typ av kamera var under 1930-talet och fram till och med 1960-talet populär bland pressfotografer. Zeiss med Contax och Leica tillverkade ett system av mätsökarkameror och objektiv. Det finns även flera mätsökarkameror för större bildformat, till exempel, Speed Graflex, Mamiya 6 med flera Däremot finns det bara någon enstaka digital mätsökarkamera. Graflex var en spegelreflexkamera i mellanformat, ofta använd av djurfotografer. Speed Grafic var en kamera med mattskivesökare och yttre ramsökare jämförbar med Linhof Technika och ofta använd av pressfotografer på 40- och tidigt 50-tal. En analog kompaktkamera är en förhållandevis liten kamera för småbildsformatet, utförd med ett fast monterat objektiv. Digitala kompaktkameror har oftast ganska små bildsensorer (5,8×4,3 mm är en vanlig storlek) vilket gör att de kan göras betydligt mindre än de analoga. Vissa kompaktkameror är mycket enkla, andra har ungefär samma inställningsmöjligheter som till exempel den enögda spegelreflexkameran. Kompaktkameror har genomsiktssökare, ibland mätsökare (hos analoga kameror). Vissa digitala kompaktkameror har ingen optisk sökare alls, utan enbart en display. En storformatskamera har ett bildformat som är större än mellanformatskamerans, vanligt är 9×12 cm eller större. Denna typ av kamera har många inställningsmöjligheter, bland annat kan fram- och bakstycke snedställas och förskjutas. Den moderna storformatskameran är uppbyggd så att olika delar (objektiv, bakstycken, mattskivor, sökare osv.) kan bytas ut för att passa olika fotograferingssituationer. Det finns digitala bakstycken som passar till storformatskameror, men ännu (2006) har inga bildsensorer i storformat nått marknaden. En speciell typ av kameror, så kallade flygkameror har utvecklats för flygfotografering av lodbilder för stereokartering av blocktriangulerade flygbilder. Benämningen kamera kommer från latinets "camera obscura" som betyder mörkt rum. Uppfinning tillskrivs Ibn al-Haytham (965–1039), arabiska vetenskapliga och fadern av modern optik. Principen är i ett mörkt rum med ett litet hål i ena väggen uppträdde på motsatta väggen en upp- och nedvänd bild på landskapet utanför. En tillämpning av denna princip är den enkla hålkameran, där "linsen" utgörs av ett litet hål, stort som ett nålstick. På 1700-talet kom man på att silversalter var ljuskänsliga. Genom att man under 1800-talet kom på olika sätt att göra avbildningen beständig, kunde kameran utvecklas, och de första fotografierna framställas.
Fotografering
Exponeringstriangeln är inom fotografi ett begrepp som beskriver sambanden mellan slutartid, ljuskänslighet och bländare. Kameror som har många olika objektiv och flera reglage där man själv kan ställa in till exempel slutartid kallas systemkameror. När man tar kort med film krävs det ofta mer belysning än med digitalkameror. Bilder blir bäst antingen i dagsljus eller med blixt. Den professionella analoga tekniken har dominerats av kameraproducenter såsom Leica och Hasselblad. Läget är just nu sådant att analoga kameror tas in som specialbeställning i yrkesfotoaffärer. På senare år har digital fotografi blivit det vanligast förekommande. I stället för traditionell analog film, som bygger på kemisk teknik, används en så kallad sensor (bildchip). Sensorerna finns idag i flera olika typer: CCD- (Charge-Coupled Device), CMOS- (Complementary Metal-Oxide Semiconductor), Foveon- och APS-sensorer (Active Pixel Sensors) som är elektroniska motsvarigheter till film. Även dessa ersätter traditionell fotofilm med digitala sensorer av högsta kvalitet. När det gäller kompaktkameror har producenter som HP, Samsung, Sony, Sanyo, Casio och Panasonic alltmer anpassat sig och efterhand varit med att driva utvecklingen framåt. Det är också intressant att kameramärken som sedan länge varit borta från marknaden har återkommit, såsom till exempel Voigtländer. Digitalkamera är egentligen en vanlig kamera med bildsensor istället för film. Tillverkarna har anpassat formgivningen så att synliga skillnader mellan analoga och digitala kameror är obetydliga. De vanliga typerna mätsökarkamera (kallas också kompaktkamera) respektive spegelreflexkamera är representerade. En kamera som är ett mellanting mellan systemkamera och kompaktkamera är semikompaktkameran (kallas även hybridkamera), en kamera som har ett zoomobjektiv med större omfång än en kompaktkamera och större möjlighet till egna inställningar av till exempel bländare, tid och ISO-värde. Dessutom kan vissa tillbehör anslutas. Även storformatskameran respektive mellanformatskameran är sig tämligen lika. Kamerorna har också centralslutare eller ridåslutare vilket sensorn ibland behöver, men digitalkompaktkamerorna har också digital slutarfunktion utan rörliga delar. Sensorn sitter placerad där filmen tidigare fanns. Detta utnyttjas i äldre storformats- och mellanformatskamerors digitalbakstycke. Ibland förses dessa kompaktkameror med en mikrofon för inspelning av miljöljud. Digitala videokameror kan också ta stillbilder liksom flera mobiltelefoner. Sensorn arbetar efter additiv färgblandnings metoden med rött, grönt och blått. Sensorn består av ett antal celler och ovanför var cell sitter ett färgfilter i respektive grundfärg. Mönstret innehåller dubbelt så många gröna som röda och blå pixlar. Mönstermosaiken i den ljuskänsliga sensorn kallas Bayermönster. Detta beror på att ögat har sin högsta känslighet i grönt område. Ögats upplösning i svartvitt är högre än i färg vilket den traditionella färgtelevisionen framgångsrikt utnyttjar. Därav behöver vi inte se rätt färg i fina detaljer i ett foto. Bilddataprogrammet kalkylerar trots detta fram rätt färg i enskilda pixlar. En nackdel med digitala kompaktkameror är att det kan ta en liten stund från avtryck tills kameran har exponerat bilden färdigt. En fördel med en klassisk manuell kamera är att den kan exponera en bild utan behov av batteri, vilket är en omöjlighet med en digitalkamera. En ny finess är antiskakautomatiken som i viss mån hjälper till att ta skarpa bilder på långa tider utan stöd såsom stativ. Denna automatik förlänger de lägsta tiderna ca 3 ggr ett normaloptik kan hållas på fri hand ca 1/4-dels sekund. Kompensationen sker genom i sidled rörlig lins i objektivet eller en rörlig sensor i kameran, som genom olika anordningar motriktar handskakningen. Vanligen används två gyroskop som via servon styr en del av linsen. Det bästa är ändå att använda stativ, redan ett enbensstativ kan göra underverk.
Zoomobjektiv
Zoomobjektiv är objektiv som kan förändra sin brännvidd. Det finns en enklare variant av zoomobjektiv som kallas Varifokal. I dessa objektiv är inte skärpe- och zoominställningarna synkroniserade. Varifokalen finns idag på en del dataprojektorer, där behovet att zooma är begränsat. Generellt för zoomobjektiv är att de innehåller många linser och dessa stjäl ljus. Man brukar tala om objektivets optiska ljusstyrka och dess fotometriska ljusstyrka. Vid äldre zoomobjektiv kunde den fotometriska ljusstyrkan var ett helt bländarsteg lägre än den optiska. Ett zoomobjektiv kan innehålla så många som 19 linselement. När datorstyrda kompaktkameror kom på marknaden försåg industrin dessa med en ny typ av zoomkonstruktion. Kameraautomatiken arbetar med ett zoomobjektiv vars ljusstyrka varierarar med brännvidden. Det anses att ett zoomobjektiv medger sämre skärpa än ett fast objektiv, men stora förbättringar har gjorts av industrin på senare år. I synnerhet är objektiv med ett kort zoomområde bra och telezoomobjektiven har förbättrats. Det medger att ett negativ kan förstoras åtta gånger utan att optiska fel blir störande. Fotografer har alltid ansett det vara bättre att ha zoommöjlighet i objektivet än att delförstora ett negativ eller beskära en digital bild taget med fast optik. Många zoomobjektiv för småbildskameror har sedan länge makroinställning, och det brukar inte vara några svårigheter med vissa digitalkameror att fokusera på motiv som ligger bara någon dm framför. Här sker också förbättringar av zoomobjektivens kvalitet. Zoomning kallas det när man i film eller video steglöst förstorar ett parti under filmens gång, "zoomar in". Det kan också betyda att på bildskärmen eller videoprojektorn förstora en del av en bild.
