Mikrofoner

Mikrofon

En mikrofon (i vardagligt tal även kallad mick) är en sensor eller transducer som omvandlar ljud till elektriska signaler. Mikrofoner används inom många områden som telefoner, bandspelare, konsertspelningar, studioinspelningar, radio- och TV-sändningar, karaokesystem, hörapparater, filminspelningar, komradio, akustiska mätningar och röstigenkänning. Det finns många typer av mikrofoner, men idag indelas mikrofoner huvudsakligen i två kategorier, dynamiska mikrofoner och kondensatormikrofoner. Båda dessa typer genererar signaler från förändringar i lufttrycket. För att kunna tala inför stora folkmassor, var det nödvändigt med någon slags volymökning av den mänskliga rösten. De tidigaste enheterna som användes för detta var akustiska megafoner. Några av de första exemplaren, i antikens Grekland ca år 50 f.Kr., var teatermasker med hornliknande munöppningar som akustiskt förstärkte rösten på skådespelarna i amfiteatrar. Mikrofonen var nödvändig för att telefonin skulle kunna införas. Emile Berliner uppfann den allra första mikrofonen den 4 mars 1877, men den första användbara varianten uppfanns av Alexander Graham Bell. Flertalet av konstruktionerna utvecklades av Bell Laboratories. En kondensatormikrofon består av två elektriskt ledande kondensatorplattor - den ena fast, den andra rörlig – mellan vilka ett elektriskt fält byggs upp med hjälp av en pålagd spänning. När den rörliga plattan (membranet) vibrerar i takt med ljudvågen ändras avståndet mellan plattorna och därmed kapacitansen. Kapacitansändringarna kan sedan omvandlas till en elektrisk signal. Eftersom membranet kan göras extremt tunt och lätt blir följsamheten mycket god och signalen därför av mycket hög kvalitet. Kondensatormikrofonen är dyr, ömtålig och används främst i inspelningssammanhang och i mätteknik. En elektretmikrofon är till principen en kondensatormikrofon där den yttre spänningsmatningen ersätts av material med permanent elektrisk laddning – så kallade elektreter. Mikrofontypen utvecklades av Bell Laboratories 1962 och användes tidigare främst i applikationen där lågt pris och små yttermått är önskvärda, men blir allt vanligare även i studiomikrofoner. Ofta kombineras mikrofonkapseln med en förstärkarkrets för att öka signalstyrkan och anpassa impedansen. I en dynamisk mikrofon (av elektrodynamisk) omvandlas ljudvågorna till elektriska signaler genom att ett membran med en elektrisk spole rör sig i ett fast magnetfält. Mikrofonen blir därför robust och tål höga ljudtryck, men på grund av högre vikt i det rörliga systemet (membran och spole) klarar den snabba förlopp (transienter) och höga frekvenser sämre än kondensatormikrofonen. En dynamisk mikrofon är tålig och pålitlig och används främst i PA-system och i kommunikationsanläggningar. En bandmikrofon fungerar som en dynamisk mikrofon med den skillnaden att membranet (ett tunt, platt band av metall) rör sig i ett magnetfält istället för att behöva flytta en spole. Att membranet är avsevärt lättare gör att den kan återge transienter mer korrekt. Dess riktningskarakteristik är på grund av konstruktionen åtta-formad. Den inducerade spänningen i membranet är trots starka magneter ytterst svag och mikrofonen ställer därför höga krav på övrig utrustning i inspelningskedjan. Den är ganska ömtålig och känslig för vind och används därför oftast i inspelningssammanhang inomhus. Kristallmikrofonen var förr vanlig i enklare sammanhang. Den byggde på att membranet var mekaniskt kopplat till en piezoelektrisk kristall – det vill säga en kristall som avger en elektrisk spänning när den utsätts för tryck. Kristallmikrofoner var billiga och enkla med tämligen blygsam ljudkvalitet. Huvudartikel: Fantommatning. Riktverkan hos mikrofoner beror även på ljudets frekvens, som exempel är de flesta rundtagande mikrofoner egentligen bara helt rundtagande för lägre frekvenser. En vanlig anslutningskabel för mikrofoner är XLR-kontakten.

Crooner

Crooner (smörsång) (substantiv), crooning (substantiverat verb), croon (verb) (av engelska = sjunga mjukt och svagt, nynna) och på svenska kallad smörsångare, benämning på sångstil inom främst jazz- och populärmusik, vilken möjliggjordes och blev populär genom den elektriska mikrofonens införande under 1920-talets senare hälft. Tidigare hade sångare för att göra sig hörda – såväl inför publik som på skivinspelningar – varit tvungna att sjunga så starkt som möjligt (till de mer kända exponenterna för denna äldre stil hör Al Jolson). Med mikrofonen och den elektriska inspelningstekniken blev det i stället möjligt med ett mjukt, mer nyanserat och smäktande föredrag. Många artister har gjort anspråk på att ha varit den "förste" croonern. Till pionjärerna inom stilen hör Gene Austin, "Whispering" Jack Smith, Rudy Vallée, Smith Ballew och inte minst Bing Crosby som var världens mest kände exponent för stilen fram till Frank Sinatras genombrott. Själv brukade Crosby dock självironiskt i stället för crooner kalla sig för "the old groaner" (groan = stöna). Några andra, mer sentida, kända "crooners" är Julio Iglesias, Paddy McAloon, Michael Bublé och Perry Como. I Sverige betecknades Olle Thalén på 1930-talet som "vår förste sångare av crooner-typ". Nutida svenska crooners är bland annat Peter LeMarc, Jonathan Johansson samt Andreas Weise.

Ljudtekniker

En ljudtekniker är en person som ansvarar för all ljudteknik i en musikstudio, på radio, på en konsert eller något annat framförande. En ljudtekniker har även ansvar för ljudmix och mastering av musik men även andra tekniker som kan påverka soundet i musiken, framförallt vid inspelning. Ljudteknikern kan därför ha en konstnärlig roll även om namnet inte direkt tyder på det. Ibland kallas därför ljudtekniker för ljuddesigner eller musiktekniker. Inom filmbranschen skiljer man på ljudteknikern som tar upp ljudet på filminspelningen och dialogläggaren, ljudläggaren eller ljuddesignern som tar han om ljudet under efterarbetet. Ljuddesignern brukar vara den som har det kreativa ansvaret för filmens ljud. Ljudteknikern, som även kallas inspelningstekniker (beror på om det är live eller i studio) jobbar med inspelningen genom att använda effekter, ljudprocessorer och EQ för att jämna ut nivåer. En ljudtekniker ska även förstärka ljud och står för mixningen. I jobbet ingår det också att placera ut mikrofoner, signalförstärkare och ställa ingångsnivåer. Oftast jobbar man då för att producera ljud för film, radio, television, musik eller elektroniska produkter som dataspel. Som ljudtekniker kan man också få rigga upp PA-system, soundchecka och göra en livemixning med hjälp av ett mixerbord. Detta sker oftast i sammanhang som konserter, teatrar, sportevenemang och företagsevenemang. Som ljudtekniker i studio följer man fyra olika steg för en produktion, inspelning, redigering, mixning och mastering. Vissa ljudtekniker väljer att utför alla dessa steg själva. En liveljudstekniker har diverse uppgifter för att se till att allting fungerar. Liveljudsteknikern måste se till att utrustningen och kablarna fungerar som de ska. Om någon del inte fungerar så måste liveljudsteknikern antingen laga eller skicka in delen för reparation så att allting fungerar när det ska användas. Samt ska extra utrustning finnas på plats, så att delar kan bytas ut under en spelning om något går sönder. Några fler uppgifter är att koppla in utrustningen enligt de akustiska kraven på platsen, se till att det finns personal på plats som har tillräckliga kunskaper inom säkerheten och se till att ljudkvalitén är bra. Samt sköta felsökningar vid behov. Studioteknikern är den som arbetar i en studiomiljö med den anläggning som finns och behövs. Det är också den teknikern som har hand om inspelningen och mixningen. Nu för tiden är det även vanligt att studioteknikern agerar som musikproducent. Den som spelar in ljud. Inspelningstekniker har också ansvaret för att utrustningen fungerar som den ska, mikrofoner är placerade korrekt och att nivåerna är justerade. Man behöver dessutom ha en god kunskap inom det inspelningsprogram man använder. Den som mixar ihop alla kanaler, ser till att nivåerna är jämna i jämförelse med varann. Det är också mixningsteknikern som lägger till effekter såsom efterklang, delay och processerar ljudet med hjälp av kompressor eller EQ. Den som gör det slutgiltiga stereospåret och gör finjusteringarna så att mixen är redo för att bli utgiven. Det finns ljudtekniker som arbetar och att forska och utveckla ny teknik och utrustning som till exempel ljudkort, mikrofoner och så vidare för att kunna underlätta processen. Det kan vara att skapa en simulation av ett rum för ljudsignals processeringen med hjälp av algoritmer för att specificera kraven för högtalaranläggningar. Detta ska sedan beräknas för att fylla de specifika kraven för högtalarsystemen. Som ljudtekniker kan man komma från många olika bakgrunder, antingen har man lärt sig privat, genom kurser eller via universitet och högskola. De som kommer från universitet eller högskola brukar oftast delas in i två huvudkategorier, antingen har de läst med en kreativ inriktning som ljudtekniker eller musikproducent, eller så har de läst en mer teknisk eller naturvetenskaplig inriktning som ger dem en djupare förståelse.

Croon

Croon (verb), crooning, crooner (subst.) (av engelska = sjunga mjukt och svagt, nynna) och på svenska kallad smörsångare, benämning på sångstil inom främst jazz- och populärmusik, vilken möjliggjordes och blev populär genom den elektriska mikrofonens införande under 1920-talets senare hälft. Tidigare hade sångare för att göra sig hörda - såväl inför publik som på skivinspelningar - varit tvungna att sjunga så starkt som möjligt (till de mer kända exponenterna för denna äldre stil hör Al Jolson). Med mikrofonen och den elektriska inspelningstekniken blev det i stället möjligt med ett mjukt, mer nyanserat och smäktande föredrag. Många artister har gjort anspråk på att ha varit den "förste" croonern. Till pionjärerna inom stilen hör Gene Austin, "Whispering" Jack Smith, Rudy Vallée, Smith Ballew och inte minst Bing Crosby som var världens mest kände exponent för stilen fram till Frank Sinatras genombrott. Själv brukade Crosby dock självironiskt i stället för crooner kalla sig för "the old groaner" (groan = stöna). Några andra, mer sentida, kända "crooners" är Paddy McAloon, sångare i den brittiska popgruppen Prefab Sprout, Michael Bublé och Perry Como. I Sverige betecknades Olle Thalén på 1930-talet som "vår förste sångare av crooner-typ". Nutida svenska crooners är bland annat Peter LeMarc, singer-/songwritern Jonathan Johansson samt artisten och låtskrivaren Andreas Weise.

Akustisk rundgång

Akustisk rundgång (eng. Acoustic feedback) är en ton som kan uppstå när en mikrofon tar in det en högtalare ger ut, när denna högtalare ger ut mikrofonens signal. Ljudet hamnar då i en cirkel genom att gå från högtalaren till mikrofonen till högtalaren igen tills man drar ned mikrofonens signal via mixerbordet, eller mikrofonen flyttas bort från högtalaren. Rundgång karaktäriseras oftast som ett snabbt växande tjut och kan vara öronbedövande. Vid tillräckligt lång tidsfördröjning, exempelvis i telefonisystem, uppfattas inte rundgången som en ton inom det hörbara frekvensområdet, utan som ett snabbt växande eko. Den akustiska rundgången kan emellertid också kontrolleras och, till exempel, användas som konstnärligt uttryck. Bland andra kan nämnas gitarristen och virtuosen Jimi Hendrix som var känd för att använda sig av tekniken vid sina framträdanden, där han lät högtalarljudet återkopplas till vibrationer (resonans) i gitarrsträngarna som togs upp av gitarrens mikrofon och sändes vidare till förstärkaren och högtalarsystemet i ett kretslopp, det vill säga rundgång. I lokaler med hörselslinga kan rundgång höras i gitarrförstärkaren, exempelvis på grund av att gitarrens mikroner eller gitarrförstärkarens reverbfjäder tar upp slingans elektromagnetiska vågor, och PA-anläggningen tar upp ljudet från gitarrförstärkaren och sänder ut det i slingen. Detta är emellertid inte akustisk rundgång. Något förenklat kan man säga att rundgång inträffar om systems förstärkning är större än ljudets dämpning när det färdas från högtalaren tills det når mikrofonen, och om signalen inte är fasvänd. Om tidsfördröjningen tur-och-retur mellan mikrofon och högtalare är T ger rundgången upphov till en ton med frekvensen f=1/T. Tidsfördröjningen beror av avståndet mellan mikrofon och högtalare enligt formeln T>, d/v, där v är ljudets hastighet. I högtalartelefoner och vissa programvaror för videokonferenser används digital signalbehandling för ekosläckning för att dämpa och fasvrida rundgångsfrekvensen, exempelvis ett kalmanfilter (en form av adaptivt filter, som mäter upp och anpassar sig till rummets efterklang.) En enklare form av ekosläckning som förekommer är en dämpning av ljudstyrkan i ena kommunikationsriktningen när någon talar starkt i den andra riktningen.

Elgitarr

En elgitarr är en elektrofon, baserad på en gitarr, som bygger på tekniken med en eller flera pickuper placerade under strängarna som utgör den svängande delen. Pickupen består av en magnet och en spole. När metallsträngarna vibrerar i fältet från magneten skapas en ström i spolen som varierar i takt med strängens vibrationer. Denna ström kan sedan förstärkas och producera ljudet från gitarren, som normalt sett har mycket lite ljud i sig själv. Det finns flera sorters pickuper, till exempel single coil- och humbucker-pickuper. Även ovanligare varianter som Tri Coil och Piezo finns. Om gitarren har mer än en pickup har den oftast också en switch, där det går att välja mellan de olika pickuper eller kombinationer av dem. I övrigt är den ganska lik en vanlig gitarr, men istället för en ljudlåda har den oftast en solid kropp. Elgitarren utgör ett grundinstrument inom en mängd olika musikstilar, till exempel rock, blues, punk, metal, rock'n'roll med flera. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet användes gitarren främst som ackompanjemangsinstrument till sång eller dans i till exempel blues och flamenco. I takt med framväxandet av nya musikstilar, framförallt jazz och rythm och blues fick gitarren svårt att höras över mer ljudstarka instrument, och gitarrister experimenterade med olika former av förstärkning för att höras. Under 1920-talet gjordes en del tidiga experiment med inbyggda mikrofoner av gitarrmakaren Gibson, där teknikern Lloyd Loar stod för konstruktionen. Loar använde elektrostatiska mikrofoner som fångade upp vibrationer i gitarrkroppen, men denna lösning blev aldrig riktigt populär. I slutet av 1920-talet experimenterade musikern och uppfinnaren George Beauchamp som arbetade vid National String Instrument Corporation med olika former av mikrofoner till lap steel gitarrer. Hans experiment blev inte riktigt lyckade, men så småningom slog han sig ihop med en kollega, den blott 17-årige Paul Barth som dessutom var systerson till en av Nationals ägare, John Dopyera och tillsammans lyckades de med hjälp av två hästskomagneter och lite koppartråd skapa den första riktiga gitarrpickupen. I början av 30-talet lämnade Dopyera företaget som en följd av långvariga konflikter med de övriga ägarna vilket skapade stora problem för National och det blev dags för Beauchamp och Barth att hitta en ny försörjning. De slog sig ihop med en av Nationals leverantörer, den Schweiziskfödde mekanikern Adolph Rickenbacker som förutom ett färdigt mekanikföretag också hade pengar nog att starta företaget Ro-Pat-In vars affärsidé var att tillverka och sälja elektriska stränginstrument, framförallt gitarrer. Företagets storsäljare var A-22, vanligen kallad the frying pan (stekpannan) på grund av sin form - en liten rund kropp och en lång, smal hals. A-22 var en lap steel-gitarr av trä eller gjuten aluminium med den av Barth och Beauchamp konstruerade pickupen. Gitarren patentsöktes 1934 och patentet beviljades den 10 augusti 1937. 1934 bytte Ro-Pat-In namn till Electro String Corporation, vilket det hette fram till 1953 då det bytte namn till Rickenbacker. Dessa nya elektriska gitarrer blev relativt populära i jazzorkestrar och kom tidigt att användas av till exempel Eddie Durham i Jimmy Luncefords orkester. Men det var den unge Charlie Christian (1916-1942), gitarrist i Benny Goodmans band, som trots sin korta karriär hann med att förvandla gitarren till ett framträdande soloinstrument inom jazzmusiken. De första inspelningarna med elektrisk gitarr var av "hawaiimusik" framförd på lap steel-gitarr, till exempel Andy Iona så tidigt som 1933. Bob Dunn med Milton Brown's Musical Brownies använde en steelgitarr för att spela swing på inspelningar från Decca i januari 1935 där han nästan helt övergav den Hawaii-influerade musiken till förmån för jazz och blues. Alvino Rey förde ut lap steel-gitarren till en bred publik i en stor orkestersättning, och utvecklade senare en pedal steel guitar åt Gibson. 11. Volym- och tonkontroller.