Skivspelare
Skivspelare (musik) - en grammofon utan förstärkare. Cd-spelare – en elektronisk apparat för uppspelning av cd-skivor.
Spelare
Spelare – en deltagare i ett spel. Bandyspelare – en person som spelar bandy. Basketspelare – en person som spelar basketboll. Bordtennisspelare – en person som spelar bordtennis. Cd-spelare – en elektronisk apparat för uppspelning av cd-skivor. Fotbollsspelare – en person som spelar fotboll. Handbollsspelare – en person som spelar handboll. Ishockeyspelare – en person som spelar ishockey. Rugbyspelare – en person som spelar rugby. Skivspelare (musik) – en maskin som används till att spela upp grammofonskivor. Tennisspelare – en person som spelar tennis.
Förförstärkare
Förförstärkaren (försteget) utgör en del i en förstärkarkedja i en musik-/HiFi-anläggning. Det är en elektronisk koppling som kan rymmas in en separat apparat eller vara hopbyggd med slutsteget till en integrerad förstärkare men i sammanhang där hög effekt eller en mera flexibel uppbyggnad av anläggningen krävs är enheterna ofta separata. Separata förförstärkaren oftast medger val av signalkälla (CD-spelare, skivspelare, radiotuner, bandspelare etcetera) samt möjlighet att reglera volymen. De kan ha ytterligare optionella funktioner, som till exempel RIAA-steg (steg med frekvensberoende förstärkning enligt RIAA-standarden för skivspelare), balanskontroll, bas- och diskantreglering, eventuella filter eller en equalizer. I PA-anläggningar och inspelningsutrustning ersätts förförstärkaren normalt av ett mixerbord med samma funktioner, men med fler ingångar och större möjligheter att manipulera ljudet.
Vinylskiva
En vinylskiva är en grammofonskiva av vinylplast. Den var det dominerande uppspelningsmediet i musikbranschen mellan cirka 1950 och 1990. Skivan som oftast är 7, 10 eller 12 tum (motsvarande 178, 254 och 304 mm) i diameter och 1–3 mm tjock spelas upp med hjälp av en grammofon/skivspelare, där en nål (fäst på ett tonhuvud eller "pickup") på en (ton)arm läser av de graverade spåren i skivan. Under tiden roterar skivan med en hastighet av 33⅓ (LP) eller 45 (EP, singel) varv per minut (rpm). Med vinylskivan kom stereon (stereofonin) som ljudåtergivningsmetod. Föregångaren till vinylskivan var den så kallade 78-varvaren vilken byggde på samma grundläggande teknik men på grund av skillnader i material och gravyr hade kortare speltid och lättare gick sönder. Ljudet återgavs i mono (monofoni). De första vinylskivorna tillverkades i början av 1930-talet av RCA men lanseringen blev då ingen succé. Genombrottet kom den 21 juni 1948 då skivbolaget Columbia lanserade den första LP:n med varvtalet 33 varv/minut. Columbias största konkurrent, RCA, följde snabbt efter och lanserade i februari 1949 vinylsingelskivan i storleken sju tum med 45 varv/minut. Dessa båda, ursprungligen konkurrerande, format skulle bli de två dominerande typerna av vinylskivor. Till en början gavs LP-skivor ut i både storleken tolv tum och tio tum, där de förra var avsedda för klassisk musik och de senare för populärmusik, men i mitten av 1950-talet blev tolvtums-formatet standard för alla LP. 1952 lanserades EP som var ett vanligt och populärt format fram till och med slutet av 1960-talet. 1954 gick försäljningen av vinylskivor för första gången förbi 78-varvare i USA, och 1957 upphörde produktionen av 78-varvare helt i USA liksom i stora delar av västvärlden (i bland annat Sovjetunionen, Asien och Sydamerika dröjde vinylskivans genomslag dock längre.) Vid denna tid började det också att ges ut vinylskivor med stereoljud. 2006 såldes 858 000 vinylskivor i USA. Sedan dess har försäljningen av vinylskivor i USA och Storbritannien stadigt ökat och var år 2008 uppe i två miljoner sålda skivor enligt mätinstitutet Nielsen Company, en ökning på mer än 100%. Internationellt erkända skivbolag som EMI records, Warner music och Universal music försöker nu möta efterfrågan på vinylskivor genom att släppa ett flertal nya album i det analoga formatet. Vinylskivans ljudmässiga kvalitet beror på en rad faktorer. Ju fler varv per minut skivan roterar, desto högre frekvenser kan återges. Med andra ord kan en skiva som spelas i 45 rpm återge ett större frekvensområde än vad en skiva som spelas i 33⅓ rpm kan. Detta upplevs som att 45 rpm-standarden låter ljusare och tydligare än 33⅓ rpm, vilken kan uppfattas som stum och otydlig. Fördelen med 33⅓ rpm är att det tar längre tid att fullborda ett varv, och logiskt nog då även hela skivan, vilket ger en längre uppspelningstid. Vidare reproducerar spåren längst ut på en vinylskiva ljudet bättre än spåren längst in. Detta medförde att man ofta lade de bästa låtarna så tidigt som möjligt på sida A och B. Detta har sedan blivit något av en tradition och man finner därför inte sällan de mest självklara singellåtarna även på cd-skivor som produceras idag som nummer ett, två, sex och sju. Låtarna sex och sju var inte sällan de första spåren på B-sidan av en LP. Några andra faktorer som är avgörande för att uppnå ett bra ljud är PVC-materialets kvalitet, samt hur exakt tillverkningstekniken är. Därtill torde naturligtvis pickup, skivtallrikens lagring, tonarmens styvhet/lagring, förstärkare och högtalare vara av så god kvalitet som möjligt för en maximal upplevelse. LP ("long-playing") 12" (30 cm) 33⅓ rpm. Singel på 7" (17.5 cm) 45 rpm. EP på 7" (17.5 cm)(med flera låtar på vardera sida) 45 rpm. Maxisingel på 12" (30 cm) 45 rpm. EP ("extended play") på 7" (17.5 cm) i 33⅓ rpm, kallas oftast sjutums-EP, sjua etc. 10" (25 cm) med 33⅓ rpm. EP på 10" (25 cm) med 45 rpm.
Braun (företag)
Braun är ett elektronikföretag med huvudkontor i Kronberg i Tyskland, dotterbolag till Procter och Gamble. Braun utvecklar och tillverkar produkter inom hemelektronik. Braun är mest förknippat med sina elektriska rakapparater där man är en av de ledande tillverkarna. Den 16 april 2012 köpte De'Longhi eviga rättigheter till att tillverka Braunprodukter från Procter och Gamble i segmentet inom hushållsapparater. Procter och Gamble äger fortsatt varumärket Braun. Braun tillverkar en rad olika produkter inom hemelektronikens område. Tidigare tillverkade man TV- och radioapparater, projektorer, optiska instrument och hi-fi-utrustning. Braun grundades 1921 i Frankfurt am Main av Max Braun som apparatverkstad under namnet Max Braun oHG. Företaget skulle växa som en del av den radioboom som startade under mellankrigtiden. 1923 tog Braun upp tillverkningen av delar till radioapparater. Efterhand utökades produktionen till elektronrör, transformatorer, kondensatorer och kontaktdon. 1929 började man tillverka egna radioapparater. 1932 var företaget bland de första i Europa som kombinerade radiomottagare och skivspelare i en enhet – radiogrammofonen. 1935 skapades den klassiska logotypen med ett upphöjt A i mitten. En stor framgång 1936 blev en batteridriven väskradio. Under andra världskriget följde krigsproduktion där Braun tillverkade radiokommunikationsutrustning. 1944 förstördes Brauns två fabriker i Frankfurt am Main vid luftanfall. 1947 återstartade man verksamheten med tillverkning ficklampor och radioapparater. En avgörande framgång för bolaget blev rakapparaten S 50 som lanserades 1949. Den var utvecklad av Max Braun och lade grunden för företagets stora framgångar inom rakapparater där man är en av de ledande tillverkarna. En klassisk modell är Sixtant som formgavs 1962 av Hans Gugelot. 1950 tog Max Brauns söner Artur (1925-2013) und Erwin (1921-1992) över ledningen av bolaget. 1951 avled Max Braun och sönerna ärvde bolaget. Återuppbyggnaden av fabrikerna i Frankfurt am Main och de kommande åren följde nya fabriker i Walldürn (1954), Marktheidenfeld (1951) och i Kronberg som sedermera blev företagets säte. Artur och Erwin Braun inledde en ny tid i bolaget med inspiration tagen från AEG och Olivetti där företaget även skulle ses som ett kulturellt projekt med en företagskulur med fokus på nya produkter men också sund mat i företagskantinen. Företaget fick en ny design. 1962 ombildades Max Braun oHG till Braun AG. Företaget har kommit att förknippas med en stilren och funktionell design i Bauhaus och Peter Behrens anda. Det var under 1950-talet som företagsledningen satte upp målet om en funktionell och stilren design. Den omsattes av designchefen Fritz Eichler och under kommande år anställdes flera industridesigners: Otl Aicher, Hans Gugelot och Gerd A. Müller. Företaget gick in i ett samarbete med Hochschule für Gestaltung i Ulm. Under 1950-talet började Dieter Rams arbete på Braun. Rams är en av de mest inflytelserika inom den tyska industridesignen. Rams tog bl.a. tillsammans Hans Gugelot och Wilhelm Wagenfeld fram den klassiska kombinerade radio-skivspelaren SK 4 med glasklar plexiglaslock ("Schneewittchen-Sarg" - "Snövits kista"). Den hamnade i den permanenta utställningen av Museum of Modern Art i New York. Underhållningselektroniken med produkter som skivspelare fick stor uppskattning och gav Braun en stark image - men vinstmaskiner var det inte. Det var rakapparaterna som stod för vinsterna inom bolaget. 1967 köptes Braun av Gillette och 1984 blev det ett helägt dotterbolag. År 2006 blev Braun en del av Procter och Gamble sedan företaget köpt upp Gillette. Brauns produkter omfattar följande kategorier. Företaget var tidigare tillverkare av radioapparater, diaprojektorer, Super 8-filmkameror och tillbehör och högfidelighets ljudsystem. Rakning och grooming (rakapparater, hårklippare, skäggtrimmers). Tandvård (under varumärket Oral-B). Skönhetsvård (hårvård och epilering). Klockor, armbandsurar och miniräknare (utlicensierad).
Mixerbord
Mixerbord eller mixer (den sistnämnda ofta en mindre variant av mixerbord) är en enhet för att styra hur ljud från olika ljudkällor summeras innan de skickas vidare till exempelvis högtalare, bandspelare eller dator. Grundfunktionen är att styra hur starkt var och en av de olika ljudkällorna ska höras då de hörs tillsammans. Ljudkällor kan till exempel vara mikrofoner, skivspelare eller inspelade ljudkanaler. En modern mixer innehåller ofta många fler funktioner än att bara styra ljudvolymer. Panorering är en funktion att styra ljudet åt vänster eller höger högtalare och är idag standard på alla studio- och livemusik-relaterade mixerbord. Med inbyggd equalizer på varje ljudkanal kan frekvensområden höjas eller dämpas, vanligen ljudets bas, mellanregister och diskant. Mixern har även möjlighet att ansluta och balansera yttre effekter i en port som kallas AUX. En annan typ av port som ger samma möjlighet att ansluta yttre effekter, men utan balanseringsmöjlighet, kallas insert. Digitala mixerbord brukar ofta ha många effekter inbyggda, som reverb, eko eller distortion. Ofta har mixern möjlighet att ge strömförsörjning till mikrofoner, kallad fantommatning. Ljudsignalen som då kommer in måste förstärkas vilket görs med ljudkanalens förförstärkare, oftast kallad preamp. En mixer avsedd för DJ-bruk begränsar sig ofta till två kanaler anslutna till var sin skivspelare. DJ-mixern saknar ofta många funktioner som inte är nödvändiga i DJ-sammanhang. Det viktigaste kontrollverktyget på DJ-mixern är cross-fadern, ett reglage som panorerar mellan de två ljudkällorna.
Monica Zetterlund
Eva Monica Zetterlund, född Nilsson den 20 september 1937 i Hagfors, död 12 maj 2005 i Stockholm, var en svensk jazz- och schlagersångare samt revyartist och skådespelare. Hon kallades ibland bara Monica Z. Monica Zetterlund var dotter till målaren och dragspelaren Bengt "Sik-Bengt" Nilsson (1911-1995) och Margareta "Greta", född Norén (1917-1995). Som ung flicka skadade Monica Zetterlund ryggen då hon ramlade från en hemmagjord trapets när hon lekte hemma i Hagfors. Först flera år senare upptäcktes det att olyckan gett upphov till skolios, sned ryggrad. Hon låg länge i gipsvagga och var tvungen att bära korsett, men vid det laget var skadan obotlig, vilket ledde till att hon under hela livet plågades av svåra ryggbesvär och från 1990-talet blev alltmer invalidiserad. Under den sista tiden av sitt liv var hon rullstolsburen. Efter realexamen arbetade Zetterlund som kontorsbiträde på Hagfors järnverk och sedan som telefonist på Televerket, innan karriären som artist tog fart på allvar. I början av 1960-talet sällskapade Zetterlund med filmaren Vilgot Sjöman, något som skildrats av Peter Birro i filmen Monica Z. Monica Zetterlund var gift tre gånger: 1955–1958 med fil. mag. Torbjörn Zetterlund, med vilken hon fick dottern Eva-Lena, 1964–1966 med basisten Göran Pettersson och 1974–1983 med basisten Sture Åkerberg. Hon levde ihop med pianisten Steve Kuhn 1967–1971. Från mitten av 1980-talet och livet ut var hon sambo med Magnus Roger. Under början av sin karriär bodde Monica Zetterlund i stadsdelen Farsta i Stockholm. Under 1962 bodde hon på Björngårdsgatan på Södermalm. 1963–1972 bodde Zetterlund i en stor villa på Oskarsvägen på Lidingö. Därifrån flyttade hon till gården Solbacken söder om Nykvarn och bodde där några år innan hon bosatte sig i Stockholm igen. Zetterlund erhöll 1993 Musikaliska Akademiens främsta utmärkelse Medaljen för tonkonstens främjande, nr. 118. Zetterlund omkom i en brand i sin lägenhet på Birger Jarlsgatan i Stockholm den 12 maj 2005. Hon gravsattes den 13 oktober 2005 på Hagfors kyrkogård i samma grav som sina föräldrar. Monica Zetterlund debuterade i tonåren med faderns orkester i Hagfors, gästuppträdde på Eldfesten i Hagfors med Ib Glindemanns storband 1957 och städslades på stående fot och följde med Glindemann till Köpenhamn, där hon gjorde sina första skivinspelningar 1958. Under pseudonymen Eva Norén spelade hon 1957 in några så kallade sjungande vykort som kunde spelas på en vanlig skivspelare. Senare 1958 kom hon till Stockholm och sjöng med Arne Domnérus band på Nalen. Två år senare turnerade hon i USA och spelade bland annat in en LP med trumpetaren Thad Jones och tenorsaxofonisten Zoot Sims (som inte utgavs förrän 1996). Zetterlunds debut som kabaréartist var i Klappa din hand på Hamburger Börs 1961, en krogshow av Pärådström och Beppe Wolgers. Wolgers kom sedan att skriva många sångtexter åt henne, vanligen amerikanska jazzsånger i svensk gestaltning. Bland dem märks först och främst en av hennes mest framgångsrika insjungningar på svenska, "Sakta vi gå genom stan" (1961). Med den och med sånger av Hasseåtage som "Bedårande sommarvals", "Att angöra en brygga" och "Var blev ni av?" visade hon att det var möjligt att sjunga jazz på svenska. Zetterlund gjorde ett mindre antal jazzskivor på engelska. Den mest kända gjordes i samarbete med Bill Evans trio, Waltz for Debby, inspelad i Stockholm 1964. Hon själv och många jazzmusiker håller den för hennes finaste inspelning. Förutom olika jazztolkningar så framförs de svenska folkmelodierna "Jag vet en dejlig rosa" och "Vindarna sucka uti skogarna" i arrangemang av Bill Evans. Hon deltog i svenska Melodifestivalen tre gånger – 1962, 1963 och 1972 – och vann tävlingen 1963 med sången "En gång i Stockholm" som blev väl ihågkommen hemma men kom på delad sista plats i den internationella finalen. Monica Zetterlunds park i Sibirien i Vasastaden i Stockholm bär hennes namn. 2018 Hyllad i Tv-serien - Så mycket bättre. TV4.
David Johansen
David Roger Johansen, född 9 januari 1950 på Staten Island i New York, är en amerikansk sångare, munspelare, skådespelare och låtskrivare, baserad i New York. Johansen blev känd som frontfigur för glamrock/protopunkgruppen The New York Dolls i mitten av 1970-talet och upplevde kommersiell framgång som soloartist, speciellt under pseudonymen Buster Poindexter på 1980-talet. Han har också spelat in två skivor med amerikansk folkmusik. David Johansen beskrivs ofta som en kameleont, som problemfritt kunnat röra sig mellan klassisk rock, punk, soul, blues, latino-musik, pop och folkmusik. Hans mest kända sololåtar är "Heart of Gold" från 1981 och "Hot", som han gjorde i slutet av 1980-talet som Buster Poindexter. Johansen har också skapat sig en respektabel karriär som skådespelare och medverkat i många filmer och tv-serier. Han har bland annat spelat i filmen Car 54, Where Are You? (svenska: Galna snutar i New York) tillsammans med John C. McGinley. David Johansens far (norsk-amerikaner) var försäkringsagent och hans mor en irländsk bibliotekarie. Johansen föddes den 9 januari 1950 på Staten Island i New York. Han kom från en stor katolsk medelklassfamilj med två bröder och tre systrar. Han influerades i unga år av bluesartister som Lightnin' Hopkins och Muddy Waters - senare kom Rolling Stones och MC5. Johansen började redan i gymnasiet sjunga i olika skolband. Ett av de första var Fast Eddie and the Electric Japs - namnet kom från det faktum att ed spelade på billiga japanska instrument. Det första band som spelade utanför Staten Island var The Vagabond Missionaries, sitt första besök på The Cafe Wha gjorde de med shoppingkärror som turnébuss. Johansen var endast vagt intresserad av skolgången och har själv nämnt "lunch" som sitt favoritämne. Hellre än att sitta på skolbänken, smög han i väg till Greenwich Village för att umgås med andra musikintresserade ungdomar. I äldre ålder försökte Johansen på allvar slå sig in i teaterbranschen. Han uppträdde i några små pjäser och var efter gymnasiet medlem i den absurda teatergruppen Ridiculous Theatrical Company. Johansen gjorde även sporadiska framträdanden i pornografiska filmer. Det var under en provspelning för en film, som han träffade basisten Arthur Kane, som just hade grundat The New York Dolls och letade efter en sångare. The New York Dolls originaluppställning med Johanson på sång och munspel, Rick Rivets och Johnny Thunders på gitarr och Billy Murcia på trummor stod klar år 1971. Innan den första albumet släpptes, dog Murcia och Rivets hoppade av. De ersattes av Jerry Nolan och Sylvain. The New York Dolls släppte två studioskivor innan det slets isär på grund av frustration över utebliven kommersiell framgång och droger, sprit och inre stridigheter. Musiken baserade sig på gammal blues och svängig rock à la Rolling Stones, kryddad med rå och rak energi inspirerad av protopunkband som Iggy Pop och MC5. Liksom de två banden, fick Dolls inte sin musikaliska uppträttelse innan slutet av 1970-talet, när punken slog igenom i och med The Ramones. Men i början av decenniet var bandet stort bland unga musiker som letade after någonting nytt och rått efter att de gamla mästarna som Janis Joplin, Jimi Hendrix och Jim Morrison hade gått i graven, och heavy metal hade blivit för stort och bombastiskt. Och i publiken eller vid skivspelaren satt personer som David Bowie och medlemmar ur kommande band som Kiss, Hanoi Rocks, Blondie, Ramones, Dead Boys, Mötley Crüe, Guns N' Roses, The Damned, och Japan. För den breda allmänheten blev bandet känt mer för sitt rykte som vilda och knarkande festprissar och inte minst för sin utstyrsel. Glamrocken var vid tiden ännu i barnaskor och år 1971 var det nästan bara Alice Cooper som hade dragit på sig kvinnokläder och smink - och Dolls tog stilen ett steg längre. Sedan 1980-talet har Johansen också gjort framträdanden i många filmer och tv-serier. Hans cover "House of the Rising Sun" var med i trailern på playstation 3 spelet inFamous 2.
