Slutsteg
Slutsteget är den del av en effektförstärkare som förstärker signalens strömstyrka så att önskad effekt sänds till lasten. I audiosammanhang är det högtalare som utgör lasten, men inom industrin kan lasten vara varierande: motorer, reläer, fotolampor och så vidare. En effektförstärkare kan delas upp i tre delar: ingångssteg, spänningsförstärkare samt slutsteg. Slutsteget kan vara utfört med bipolära transistorer eller MOSFET. I audiosammanhang är den ofta hopbyggd med förförstärkaren i form av en integrerad förstärkare, men i sammanhang där hög effekt och/eller hög ljudkvalitet krävs är delarna ofta separata. Slutstegets uppgift är även impedansanpassning, medan den huvudsakliga spänningsförstärkningen (liksom justering av volym, balans, ton och eventuell filtrering av ljudet) sker tidigare i kedjan. Av en bra effektförstärkare krävs låg distorsion och rak frekvensgång (men de gängse mätmetoderna för dessa parametrar är så till intet förpliktande att alla effektförstärkare under de senaste decennierna kan uppvisa närmast perfekta värden). Betydligt viktigare är dock att kräva stor strömkapacitet och minimal inre resistans för att utan effektförlust kunna hantera varierande högtalarimpedans. Detta uttrycks även som hög dämpfaktor och stor bandbredd (för att kunna återge snabba transienter). Beroende på koppling och arbetsområde kan slutsteget arbeta i olika klasser: klass A, klass AB, klass B, klass C etcetera och kan vara bestyckade med rör, transistorer och/eller IC-kretsar. Så kallade High-endapparater utförs ibland som klass A.
Effektförstärkare
Effektförstärkare är en samlingsbenämning för den del av ett förstärkarsystem som producerar effekten, vilken mäts i watt. I en effektförstärkare är det meningen att signalen endast skall få en effektökning eller signalförstärkning. Därför kan inte en effektförstärkare även benämnas slutsteg, då slutsteget är sista delen i effektförstärkaren. Orden effektsteg och effektförstärkare ska inte sammanblandas med verkan i form av ljud- och ljuseffekter, vilket är något helt annat. Här är det fråga om ökning av energi. Effektförstärkare finns i alla typer av förstärkare, det är sista steget innan lasten. Inom ljudsektorn talar man om klass A-, klass AB- och klass B förstärkare. Skillnaden mellan effektförstärkare utförda med bipolärt respektive rör-/MOSFET-slutsteg är den typ av distorsion som genereras av de respektive slutstegen. Bipolära transistorer genererar tredjetonsdistorsion, vilken inte är harmonisk, medan däremot rör och MOSFET alstrar andratonsdistorsion. Denna andratonsdistorsion är jämna multipler av grundtonen och faller alltså in i harmonin vilket uppfattas, framförallt vad gäller gitarrförstärkare med rör, som en fylligare och varmare ton. Vid ljudåtergivning från inspelat material kan däremot rörförstärkare med relativt hög distorsion inte anses vara förenligt med HiFi, då det lägger till övertoner som inte härrör från musikinstrumenten, även om de är harmoniska.
Göteborgs Rundradiostation
Göteborgs Rundradiostation eller Göteborgs mellanvågssändare var en mellanvågsändare som stod i stadsdelen Järnbrott, cirka sju km söder om Göteborg. Stationen invigdes 1951 och lades ner 1984. Som ett led i utbyggnaden av AM-sändare i Sverige under 1950- och 60-talet stod Göteborg som nummer tre. Tidigare hade stationerna i Hörby och Sundsvall förstärkts och nu var det alltså Göteborgs tur. Den våglängdsplan, som lade förutsättningarna för planeringen av dessa nya stationer, fastställdes i Montreux 1939. Planen trädde visserligen aldrig i kraft på grund av kriget, men lades i alla fall till grund för effektuppgifter, våglängdsindelningar med mera. I planen bestämdes den maximala bärvågseffekten till 120 kW. Då radioutrustningarna beställdes 1945 fastställdes dock, att drifteffekten skulle höjas till 150 kW, då tillåten effekt väntades bli höjd vid nästa våglängdskonferens. Enligt Montreux-planen skulle Sundsvall dela våglängd med Aten och ha riktantenn, som reducerade strålningen mot SSO. Göteborg skulle dela våglängd med Alger och därför reducera effekten mot SSV. Detta sammanfaller även med intresset för de svenska lyssnarna, då strålningen därigenom helt kommer att koncentreras inåt land och utefter kusten, med motsvarande reducering ut mot havet. Det beslöts därför att båda stationerna skulle förses med riktantenner bestående av två matade master. För att få största möjliga fältstyrka och fadningfrihet utföres masterna såsom halvvågsmaster med toppspröt (toppkapacitans) för slutlig injustering av den elektriska våglängden. För vid denna tid kunde dessutom godtagbara priser och leveranstider på de höga masterna ej erhållas. För Sundsvallsstationen uppsattes dock tills vidare en provisorisk antenn på 107 m då det var osäkert inför en kommande våglängdskonferens, om stationen skulle få behålla sin långa våglängd på cirka 500 m. För Göteborgsstationen blev den slutliga antennanläggningen två 130 m höga master. Vid våglängdskonferensen i Köpenhamn 1948 höjdes den maximalt tillåtna effekten till 150 kW. Sundsvall fick frekvensen 593 kHz och Sofia som samkörande station. Göteborg tilldelades 980 kHz (från 1978 981 kHz) och fortsatte att arbeta på samma våglängd som Alger. Efter segslitna förhandlingar och omfattande fältstyrkemätningar fastställdes ett område cirka sju km söder om Göteborg, i Järnbrott, då jordbruksbygd innan stadsdelen Västra Frölunda började byggas i slutet av 1950-talet. Stationen fick inte ligga i vägen för inflygningen eller i närheten av flygplatsen ute i Torslanda. Den nya stationen ersatte stationen i Änggården på Medicinarberget. Göteborgs och Sundsvalls stationshus såg exakt likadana ut, uppförda i gult tegel med lanterniner för ljusgenomsläpp i själva sändarhallen. Själva sändaren behövde ett helt komplex i två våningar för sig själv med omformare, rör, kylvattenpumpar, likriktare, slutsteg, modulator med mera. Verkningsgraden var hög med dåtidens mått men med dagens mått räknat uselt, endast 42 procent. Resten försvann i effektförluster och i ren värme som måste kylas bort. En modern sändare har en verkningsgrad på omkring 75 procent vilket är så nära det teoretiskt möjliga man kan komma. Först använde man en kvicksilverlikriktare men den ersattes senare av en modernare tyristorlikriktare. Dagtid sändes SR P1 och när Melodiradion senare omdöpt till SR P3 gjorde intåg i början på 1960-talet, till följd av den reklamfinansierade radiokanalen Radio Nord, fick sändaren gå dygnet runt. Dessa gamla sändare behövde vila några timmar varje dygn så när de fick gå dygnet runt fick de ta mycket stryk. Det drabbade även Göteborgs systerstation i Sundsvall. Telia har kvar verksamhet på området och lokalerna har bland annat använts för brevsortering av Posten.
Relästation
Relästation eller repeater (från engelskans: 'repeat' – repetera) är i radiosammanhang en sändare/mottagare som återutsänder en radiosignal som annars inte hade nått fram till mottagaren. Där sändare och mottagare ligger i radioskugga från varandra, antingen på grund av terräng eller bebyggelse (stadsmiljö), kan en högt placerad relästation nå båda parter och länka trafiken vidare. Med repeater blir det möjligt att nå fram över långa avstånd även med mycket liten och smidig utrustning, såsom handhållen portabelradio eller en liten antenn på ett biltak. Kommersiell mobiltelefoni fungerar enligt denna princip. En repeater för amatörradio är en fast monterad mottagare/sändare som återutsänder det man sänder till den. Fördelen med detta system är att man kan nå betydligt längre än man hade gjort med en direktkontakt mellan två stationer. Repeatrar brukar ha ett högt och fritt läge och kan därigenom både höra och höras bättre än stationer på marken. Repeatrar brukar dessutom ha antenner med betydligt bättre förstärkning och slutsteg med betydligt högre uteffekt än vad portabla och mobila stationer av fysiska skäl normalt har. En repeater för FM-trafik lyssnar på en frekvens och sänder samtidigt ut det den hör på en annan. Skillnaden mellan dessa frekvenser kallas skift. Av tekniska skäl vill man ha så stort skift som möjligt, eftersom sändande och mottagande antenn vanligtvis sitter monterade mycket nära varandra. På amatörradiobanden inom Europa använder man normalt på 2-metersbandet ett skift på −600 kHz, samt på 70-centimetersbandet ett skift på −2,0 MHz (tidigare +/−1,6 MHz). Detta innebär att en användare exempelvis lyssnar på 434,975 MHz, men sänder på 432,975 MHz. Inom amatörradion finns de flesta repeatrar på 2 meter (144 MHz) och 70 cm (432 MHz), men det förekommer även enstaka repeatrar på 10 meter (28 MHz) och 24 cm (1,2 GHz) av mer experimentell karaktär. Koncentrationen kring 2 meter och 70 centimeter beror på mindre risk för störningar från avlägsna stationer på grund av (atmosfäriska) sk konditioner (vilket är vanligare på längre våglängder såsom 10 meter), samt antennernas smidigare format för portabelt och mobilt bruk. Kortare våglängder (såsom 24 cm och kortare) ger normalt sämre räckvidd än önskvärt samt har större problem med sk picket-fencing. Repeatrar "öppnas" normalt genom att en ton sänds, varvid repeatern börjar med att identifiera sig själv. Repeatern fortsätter därefter normalt återsända det den hör till dess att den inte hört någonting under ett visst antal sekunder, varvid den automatiskt stängs ner. En annan vanlig metod att öppna repeatrar är med hjälp av subton. Det förekommer möjlighet att länka samman repeatrar, antingen direkt i de fall då repeatrarna är inom varandras räckvidd via etern, eller via Internet (Echolink). Det blir då möjligt att nå betydande avstånd. Signalering till dessa mer avancerade repeatrar sker med DTMF. Då mängden kanaler är begränsad, är det under vissa omständigheter möjligt att en repeater störs av en annan avlägsen repeater på samma frekvens (på grund av s.k. konditioner). För att minska effekterna av detta är en övergång till obligatorisk subton under genomförande. En digital repeater eller digipeater fungerar annorlunda än en röstrepeater men syftet är det samma. Den tar oftast emot och sänder på samma frekvens. När digipeatern fått in ett komplett paket väntar den på att kanalen är ledig och sedan sänds det ut. Det finns mer avancerade digipeatrar med flera kanaler och den kan fungera som en router. En hubb är en enkel form av digipeater med flera kanaler, en switch är en flerkanalig digipeater med viss "intelligens", en brygga är en tvåkanalig switch. Amatörradiorepeatrar VHF. Amatörradiorepeatrar UHF.
Förförstärkare
Förförstärkaren (försteget) utgör en del i en förstärkarkedja i en musik-/HiFi-anläggning. Det är en elektronisk koppling som kan rymmas in en separat apparat eller vara hopbyggd med slutsteget till en integrerad förstärkare men i sammanhang där hög effekt eller en mera flexibel uppbyggnad av anläggningen krävs är enheterna ofta separata. Separata förförstärkaren oftast medger val av signalkälla (CD-spelare, skivspelare, radiotuner, bandspelare etcetera) samt möjlighet att reglera volymen. De kan ha ytterligare optionella funktioner, som till exempel RIAA-steg (steg med frekvensberoende förstärkning enligt RIAA-standarden för skivspelare), balanskontroll, bas- och diskantreglering, eventuella filter eller en equalizer. I PA-anläggningar och inspelningsutrustning ersätts förförstärkaren normalt av ett mixerbord med samma funktioner, men med fler ingångar och större möjligheter att manipulera ljudet.
Blyvitt
Blyvitt (Kremnitzervitt, kremservitt), C.I. Pigment White 1 (77597), är ett syntetiskt vitt pigment med mycket god täckförmåga. Blyvitt är basiskt bly(II)karbonat, vars formel kan skrivas Pb3(CO3)2(OH)2. Ett tidigare skrivsätt var 2PbCO3 . Pb(OH)2. Det har tidigare varit mycket vanligt i både konst- och byggnadsmåleri men har nu mycket begränsad användning på grund av sin stora giftighet. Blyvitt har låg hårdhet och kan lätt rivas till ett fint pulver med god täckkraft och vacker glans. Det är ljusbeständigt men svartnar av gaser som innehåller svavelväte och tål varken syror eller alkalier och svartnar i kalkfärg. När bindemedlet är en torkande olja exempelvis linolja fungerar det som sickativ, det vill säga påskyndar torkningen/härdningen. Blyvitt är blandbar med många andra pigment, dock är blandning med svavelhaltiga pigment såsom ultramarin, kadmiumpigment, cinnober eller auripigment olämplig. Blyvitt reagerar nämligen över tiden med vätesulfid eller sulfidhaltigt material och bildar mörk blysulfid som svärtar ner. I oljefärger orsakar blyet i pigmentet så kallad förtvålning, saponifiering, av bindemedlet. I vissa fall eftersträvas denna effekt, då det bland annat anses kunna ge ett mer väderbeständigt skikt. Man har dock konstaterat på äldre konstverk att målningars färglager med tiden förstörs. Blyvitts giftighet var känd redan i antiken. Trots detta var det länge det normala vitpigmentet inom både konst- och byggnadsmåleri, eftersom det inte fanns några lämpliga ersättare. När man börjat framställa zinkvitt kunde blyvitt förbjudas för invändig målning - i Sverige skedde detta 1860. För utvändig målning användes blyvitt fram till 1920-talet, då det ersattes av titanvitt. Blyvitt anges ibland vara det äldsta av de syntetiska pigmenten och omtalas av flera antika grekiska och romerska författare, bl.a. Theofrastos (cirka 300 f.Kr.) och Plinius den äldre (23-79 e.Kr.). Det finns uppgifter om att psimythion (ψιμύθιον) för antikens greker och cerussa för romarna avsåg blyacetat eller basiskt blyacetat. Theophrastus beskriver att i slutstegen vid tillverkning av psimythion ska produkten mortlas med vatten och därefter dekanteras. Både blyacetat och basiskt blyacetat är lättlösliga i vatten och skulle sköljas bort vid dekanteringen medan basiskt blykarbonat är mycket svårlösligt och bör därför vara den produkt som tillvaratogs. Antikens blyvitt var således, precis som senare tiders, ett karbonat. Blyvitt producerades under antiken genom att man placerar blymetall i krukor över vinäger. Efter tio dagar har metallen fått en vit beläggning som skrapas av. Detta upprepas tills all metall är förbrukad. Den avskrapade beläggningen mortlas med lite vatten en avsevärd tid. Därefter sköljs produkten med vatten och dekanteras upprepade gånger. Härvid fick koldioxid i luften och löst i vatten tid att reagera så att det bildades basiskt blykarbonat. Senare tids tillverkning under 1700- och 1800-talet skedde på snarlikt sätt men i större skala. Blyplåtar hängdes över en yta ättiksyra utan att doppa ner i ättikan. Obrunnen hästgödsel eller multnande växtdelar gav dels värme som påskyndar reaktionen dels koldioxid för karbonatbildningen. Efter en tid korroderar blyet, och på plåten bildas vita flak, som kallas skiffervitt. Skiffervitt är en kvalitetesbeteckning eftersom "skivformen" visar att produkten inte blivit utdrygad med krita. Genom pulverisering av flaken får man ett användbart pigment. Sven Rinman beskriver i Bergwerks Lexicon ett alternativt sätt att tillverka "en vida bättre blyhvitt" med hjälp av "skedvatten" (salpetersyraångor) och "vitriolsyra" (svavelsyra).. Denna vita produkt är med modernt språkbruk blysulfat. Johan Gottlieb Gahn, Jöns Jacob Berzelius och Hans Peter Eggertz köpte 1816 Gripsholms kemiska fabriker och där tillverkades bland annat blyvitt. Fabriken brann ner 1825. Blyvitt har använts som plåster (farmakologiskt preparat i pastaform) för utvärtes bruk.
