Stativ
Ett stativ (mikrofonstativ) är en ställning med ben som används för att hålla upp ett instrument. Stativet används av två anledningar – dels för att instrumentet skall kvarstå i sin position eller hållas stabilt och undvika vibrationer. Generellt ställer kravet på stabilitet större krav på utförandet, och större krav på stabilitet kräver tyngre stativ. Det finns också små stativ för att fixera en stillbildskamera eller videokamera vid exempelvis ett bord eller instrumentpanelen på en bil. För stillbildsfotografering är (förutom för riktigt lätta billiga stativ som bara är ämnade att hålla kvar kamerans position) kravet oftast att kunna undvika vibrationer under exponeringstiden, och resultatet beror i mångt och mycket på val av kamerautrustning och exponeringstid (se diskussion under slutartid). Ofta är också flexibla inställningsmöjligheter av intresse, eftersom en stillbildskamera bland annat kan användas på högkant. Stativet ska kunna fixera kameran i ett godtyckligt läge, men möjligheterna att röra på kameran i olika lägen är av mindre intresse. Man använder treledade stativhuvuden för att kunna ställa in läget i tre dimensioner alternativt en kulled som kan ställas i godtycklig position. Förörliga bilder finns oftast inget intresse av att kunna ställa kameran på högkant. Det är däremot viktigt att kunna röra kameran i mjuka panoreringar och under tiden kunna hålla den horisontell. Stativet ska därför kunna nivelleras, så stativhuvudet bara kan roteras runt den vertikala axeln alternativt vinklas i höjdled. Kikare för fågelskådning har också kravet på att man ska kunna göra mjuka panoreringar, och man använder därför samma stativ till filmkameror som till fågelskådning. Astronomiska teleskop kräver att man kan följa objekt på stjärnhimlen, och stationära sådana är ofta konstruerade så att teleskopet har en rotationsaxel som är parallell med jordens, och teleskopet roteras sedan kontinuerligt med en hastighet av ett varv per dygn runt denna axel (så kallad "ekvatoriell montering"). Större motordrivna, datorstyrda teleskop använder vanligen en altazimutal montering (med en axel parallell med lodlinjen), eftersom denna är stabilare, liksom smärre mobila teleskop ("trottoarteleskop"). Med monterade ministativ på några decimeters längd kan en kamera exempelvis placeras i valfri lutning på ett bord. Ett alternativt "stativ" kan tillverkas av ett oelastiskt snöre. Om snöret fixeras i/under kameran (förslagsvis via stativfästet eller i ett monterat ministativ) samt med andra änden under fotografens fot och därefter spänns, uppnås en stativfunktion som ger bättre stabilitet än hos en helt fritt hållen kamera. Inom det militära förekommer stativ för diverse olika lösningar. Stativ används bland annat för att hålla uppe olika antenner och liknande i fält, men förekommer framför allt som stöd för olika vapen, då vanligen kallat benstöd och liknande. Handeldvapen av tyngre typ, till exempel lätta kulsprutor och gevär är vanligen försedda med tvåbensstativ, medan tyngre vapen ofta förekommer med trebensstativ.
Stereoskopi
Stereografiska bilder används ofta av ortoptister och synterapeuter vid behandling av störningar i binokulärseendet och ackomodationsförmågan. En färgkodad teknik som vid första anblicken påminner väldigt mycket om de klassiska röd-gröna eller röd-blåa glasögonen. Denna teknik kan dock visa 3-D i fullfärg på alla medier (från tryck, mobiltelefoner, och webb till interaktiva upplevelser, digital-TV och storbildsfilm) utan krav på investeringar i kostsam hårdvara. En annan variant är att bildskärmen eller projektorn växlar mellan en bild för höger- och vänsterögat fortare än vad ögat kan uppfatta, samtidigt som betraktaren har på sig glasögon som skymmer sikten för höger öga när vänsterbilden visas och vice versa. Autostereoskopisk 3-D är 3-D som inte kräver några glasögon. Det finns ett antal tekniker att använda för detta. En av de vanligare bygger på lentikulär teknik, vilken fungerar precis som de linjaler som man kunde vicka på för att se olika bilder. Det finns flera olika sätt att framställa stereobilder. De flesta går ut på att man tar två fotografier förskjutna från varandra i horisontalled med ett avstånd som motsvarar avståndet mellan ögonen. Djupintrycket kan undertryckas eller förstärkas genom att man minskar respektive ökar avståndet mellan de två bilderna. Man kan även använda objektivtillsatser med två färgfilter som resulterar i att man får en anaglyfisk bild direkt. Med en vanlig kamera kan man ta två bilder, antingen för hand eller med kameran på ett stativ som man flyttar mellan bilderna. Man kan också ta bilderna med var sitt färgfilter för att få två bilder som man kan lägga ihop till en anaglyfisk bild. Metoden medför att det inte är helt lätt att sätta ihop bilderna för stereobetraktning. Om man använder ett stativ och en stereosläde kommer man nästan helt ifrån problemet med att man måste passa ihop bilderna för att få en betraktningsbar stereobild. En stereosläde är i sitt enklaste utförande en träskena med en stativgänga och en kloss med en stativskruv man fäster kameran i. Man kan även med denna metod använda två färgfilter för att få ett anaglyfiskt bildpar. Man kan även använda två vanliga kameror, antingen på var sitt stativ eller tillsammans på en skena. Metoden används ofta tillsammans med en fjärrutlösare som utlöser bägge kamerorna. Även denna metod är lämplig att fotografera rörliga objekt med. Även här kan anaglyfiska filter användas. Det finns även stereokameror speciellt avsedda för att ta stereobilder med. Utmärkande för dem är att de i regel har två objektiv som resulterar i var sin exponering. Stereokameror har funnits i flera format allt från storformat till småbildsformat och idag finns de även som digitalkameror. Även denna metod är lämplig att fotografera rörliga objekt med. Genom fotogrammetri, mätning ur bilder, kan man ur stereobilder göra noggranna mätningar. Några av förutsättningarna är att man känner till kamerans geometriska egenskaper och brister, samt att avståndet mellan bilderna är tillräckligt långt. Man eftersträvar i regel en övertäckning på 60%, vilket innebär att en bild täcker 60% av bilden bredvid så att bildens mitt ligger litet innanför kanten på bilden bredvid. En teknisk tillämpning av fotogrammetri är belastningsprov inom bygg- och anläggningsbranschen. En bro kan till exempel fotograferas före och under provbelastning. Genom mätning i stereoskop av denna (i princip) stereobild, kan deformationen av bron uppmätas och krafterna på brons olika delar beräknas. En annan tillämpning av fotogrammetri är stereokartering, då Lantmäteriet i princip använder stereofotografering från luften som underlag för framställning av kartor. Genom att man använder konvexa linser, ändras betraktningsavståndet från kort distans (cirka 30 till 40 centimeter) till ett virtuellt oändligt avstånd. Detta gör att ögonen fokuserar med parallella synlinjer för ögonen, vilket avsevärt minskar ögonansträngningen.
Astronomisk fotografering
Astronomisk fotografering eller bara astrofotografering är fotografering av astronomiska objekt. Den karakteriseras av att man för det mesta använder mycket kraftig förstoring samt att objekten man fotograferar är mycket ljussvaga. Normalt används ett teleskop med ett särskilt fäste för kameran monterat på okularets plats. Kombinationen ljussvaga motiv och stark förstoring gör att långa slutartider måste användas, så långa slutartider att jordens rotation blir märkbar. Man använder därför särskilda motordrivna stativ som vrider kameran/teleskopet i takt med jordens vridning/rotation och följer på så sätt de fotograferade stjärnornas skenbara rörelse. Med dagens digitala systemkameror är det förhållandevis enkelt att själv ta bilder av universum. Det enda som behövs är ett stadigt stativ och en kamera med möjlighet att justera slutartiden manuellt. Eftersom jorden roterar runt sin axel kommer så kallade stjärnspår att uppstå vid längre exponeringar. För att motverka jordens rotation används ett motordrivet stativ som vrider kameran i samma takt som jorden roterar. På så sätt kan långa exponeringar tas. Ju längre exponeringar desto ljussvagare objekt kan fotograferas. En annan metod är att med så kallad "stacking" kombinera många korta exponeringar till en slutlig bild. Metoden skapar inte ljusstarkare bilder utan eliminerar istället mycket av det bildbrus som normalt skulle dränka ut stjärnor och ljussvagare fenomen. Genom bildbehandling kan på så sätt mindre stjärnor, planeter och nebulosor lyftas fram i bilden utan att brus tar över. I amatörastronomikretsar är det inte ovanligt att kombinera hundratals bilder tagna på ett och samma objekt för att uppnå ett så bra signal-brusförhållande som möjligt. Denna metod kan även framgångsrikt användas utan teleskop och kräver då i stort sett bara en kamera, ett stabilt kamerastativ och en fjärrkontroll med tidsintervall.
Fotografering
Exponeringstriangeln är inom fotografi ett begrepp som beskriver sambanden mellan slutartid, ljuskänslighet och bländare. Kameror som har många olika objektiv och flera reglage där man själv kan ställa in till exempel slutartid kallas systemkameror. När man tar kort med film krävs det ofta mer belysning än med digitalkameror. Bilder blir bäst antingen i dagsljus eller med blixt. Den professionella analoga tekniken har dominerats av kameraproducenter såsom Leica och Hasselblad. Läget är just nu sådant att analoga kameror tas in som specialbeställning i yrkesfotoaffärer. På senare år har digital fotografi blivit det vanligast förekommande. I stället för traditionell analog film, som bygger på kemisk teknik, används en så kallad sensor (bildchip). Sensorerna finns idag i flera olika typer: CCD- (Charge-Coupled Device), CMOS- (Complementary Metal-Oxide Semiconductor), Foveon- och APS-sensorer (Active Pixel Sensors) som är elektroniska motsvarigheter till film. Även dessa ersätter traditionell fotofilm med digitala sensorer av högsta kvalitet. När det gäller kompaktkameror har producenter som HP, Samsung, Sony, Sanyo, Casio och Panasonic alltmer anpassat sig och efterhand varit med att driva utvecklingen framåt. Det är också intressant att kameramärken som sedan länge varit borta från marknaden har återkommit, såsom till exempel Voigtländer. Digitalkamera är egentligen en vanlig kamera med bildsensor istället för film. Tillverkarna har anpassat formgivningen så att synliga skillnader mellan analoga och digitala kameror är obetydliga. De vanliga typerna mätsökarkamera (kallas också kompaktkamera) respektive spegelreflexkamera är representerade. En kamera som är ett mellanting mellan systemkamera och kompaktkamera är semikompaktkameran (kallas även hybridkamera), en kamera som har ett zoomobjektiv med större omfång än en kompaktkamera och större möjlighet till egna inställningar av till exempel bländare, tid och ISO-värde. Dessutom kan vissa tillbehör anslutas. Även storformatskameran respektive mellanformatskameran är sig tämligen lika. Kamerorna har också centralslutare eller ridåslutare vilket sensorn ibland behöver, men digitalkompaktkamerorna har också digital slutarfunktion utan rörliga delar. Sensorn sitter placerad där filmen tidigare fanns. Detta utnyttjas i äldre storformats- och mellanformatskamerors digitalbakstycke. Ibland förses dessa kompaktkameror med en mikrofon för inspelning av miljöljud. Digitala videokameror kan också ta stillbilder liksom flera mobiltelefoner. Sensorn arbetar efter additiv färgblandnings metoden med rött, grönt och blått. Sensorn består av ett antal celler och ovanför var cell sitter ett färgfilter i respektive grundfärg. Mönstret innehåller dubbelt så många gröna som röda och blå pixlar. Mönstermosaiken i den ljuskänsliga sensorn kallas Bayermönster. Detta beror på att ögat har sin högsta känslighet i grönt område. Ögats upplösning i svartvitt är högre än i färg vilket den traditionella färgtelevisionen framgångsrikt utnyttjar. Därav behöver vi inte se rätt färg i fina detaljer i ett foto. Bilddataprogrammet kalkylerar trots detta fram rätt färg i enskilda pixlar. En nackdel med digitala kompaktkameror är att det kan ta en liten stund från avtryck tills kameran har exponerat bilden färdigt. En fördel med en klassisk manuell kamera är att den kan exponera en bild utan behov av batteri, vilket är en omöjlighet med en digitalkamera. En ny finess är antiskakautomatiken som i viss mån hjälper till att ta skarpa bilder på långa tider utan stöd såsom stativ. Denna automatik förlänger de lägsta tiderna ca 3 ggr ett normaloptik kan hållas på fri hand ca 1/4-dels sekund. Kompensationen sker genom i sidled rörlig lins i objektivet eller en rörlig sensor i kameran, som genom olika anordningar motriktar handskakningen. Vanligen används två gyroskop som via servon styr en del av linsen. Det bästa är ändå att använda stativ, redan ett enbensstativ kan göra underverk.
Gamla Stadshagen
Gamla Stadshagen (ibland kallad Guldgrävarlägret) var en husgrupp med cirka 350 nödbostäder eller "tillfälliga bostäder" för arbetarfamiljer i dåvarande kvarteret Kyllret i Stadshagen, västra Kungsholmen, Stockholm. Bebyggelsen anlades 1917 och revs 1965. Kring sekelskiftet 1900 rådde det svår bostadsbrist i Stockholm. På 1890-talet samlades i Stadshagens skogar ett flertal fattiga, bostadslösa och lösdrivare som inte hade en bostad någon annanstans i staden. I bergssvackorna byggde de sig torftiga skjul av allsköns bråte och spillvirke - utan fönster och uppvärmning - för att ha någonstans att bo. Stadshagen omtalades in på 1900-talets början som "ett av de ödsligaste och torftigaste partierna av stadens utkanter". Bostadssituationen förvärrades under första världskriget och Stockholms stadsfullmäktige beslöt att snabbt skaffa fram billiga, enkla bostäder. Byggnaderna som uppfördes av staden var tänkta som ett provisorium och man tog därför mark i anspråk som var avsedd för andra ändamål. Här skulle man visa att minibostäder om ett rum och kök eller ännu mindre, med enbart så kallade bostadskök (spisrum), kunde vara acceptabla bostäder om dessa var välplanerade. Några sådana områden med nödbostäder i Stockholm var Cedersdalsgatans hus i Vanadislunden, ett annat område byggdes 1917 vid Skånegatan och ett vid Ringvägen på Södermalm, se Stativet och Tumstocken (rivet 1965). Ett fortfarande existerande hus ligger i kvarteret Bergsryggen vid Ulvsundavägen uppförd 1916-17. Det var inte ovanligt att staden anlitade kända arkitekter som skulle utforma enkla, men väl fungerande lägenheter, bland dem fanns arkitekterna Gunnar Asplund, Uno Åhrén, Sven Erik Lundqvist, Gustaf Larson och Axel Wetterberg. I juni 1917 började under Stockholms stads regi byggas nödbostäder i kvarteret Kyllret, på platsen för nuvarande kvarteret Gångaren strax söder om Stadshagens IP. Husen blev inflyttningsklara på hösten samma år. Som arkitekt anlitades Sven Erik Lundqvist, han ritade flera liknande områden bland annat Röda stan i Norrköping. Härörde det sig om 23 trähus i två våningar med 12-16 lägenheter i varje länga om ett rum och kök à 35 m². Lägenheterna var utrustade enligt tidens standard: Vedspis och kakelugn för uppvärmning, dessutom gaskök och gasugn för matlagning samt kallvatten och avlopp. Elektricitet fanns indragen. Köksinredningen bestod av fasta bänk- och väggskåp med skafferi mot ytterväggen, väggarna var klädda med målat pärlspont. Varmvatten fick man från en kopparreservoar vid sidan av vedspisen. Avträden låg på gården. Trots de trånga förhållanden på ett rum och kök hade några hyresgäster ändå reserverat det enda rummet som "finrum". Husfasaderna var falurödfärgade eller mörktjärade med vita detaljer och täckta med sadeltak respektive valmade tak. För att undvika sprängning hade huslängorna placering anpassats av arkitekten till den kuperade terrängen. Området påminde något om ett oplanerat nybyggarsamhälle, vilket senare gav upphov till beteckningen "Guldgrävarlägret". Inom bebyggelsen fanns en lekplats med sandlåda, gungor och klätterställning samt stora ytor för lek och bollspel. Det fanns även ett antal butiker, bland dem Konsum, en privat livsmedelsbutik, en sybehörsaffär och en tidningskiosk. En företagsam konditor gjorde bakverk och hade försäljning i sitt kök i hus 15. En ved- och skrothandlare fanns också. Genom områdets huvudgata (som var en del av dåvarande Finsens väg) gick trådbussens linje 41, dock utan hållplats. För idrottsliga aktiviteter fanns efter 1931 den närbelägna Stadshagens IP och i Stadshagsbergets sluttning mot Karlbergskanalen fanns två hoppbackar, den "Stora" som var ungefär 22 meter hög och den "Lilla" med 10 meter. Fotografier från området tagna av Lennart af Petersens 1946, källa: Stockholmskällan.
