Systemkamera
En systemkamera är en kamera med utbytbart objektiv. Vanligen består systemet av ett kamerahus samt olika objektiv, sökare, adaptrar, filter, mellanringar och fotoblixtar. De flesta systemkameror är spegelreflexkameror men det finns också mätsökarkameror med utbytbar optik, bland annat från tillverkaren Leica. Systemkameror finns, förutom digitala, för de analoga filmformaten APS, 35 mm, 6*4.5, 6*6, 6*7 cm. Storformatskameran är också en systemkamera men benämns sällan som detta. Den största skillnaden mot kompaktkameror ligger i systemkamerans flexibilitet från dess utbytbara objektiv. Detta eftersom det idag är tekniskt omöjligt att konstruera ett objektiv som med hög kvalitet både kan fånga bilder med macro, vidvinkel och extremt tele. Systemkameror är i regel större - både vikt- och volymmässigt - än kompaktkameror. Den högre vikten kan dock underlätta att hålla kameran still. Jämfört med digitala kompaktkameror har en systemkamera vanligen en större bildsensor vilket ger mindre brus, speciellt i svagt ljus. De kan oftast visa en förhandsvy på en LCD-skärm men på grund av spegelreflexkonstruktionen måste spegeln oftast fällas upp vilket gör att den optiska sökaren inte går att använda i "Liveview" läget. Den större sensorn ger ofta ett mindre skärpedjup, vilket är utmärkt till exempel vid porträttfoto, men som kan vara ofördelaktigt vid dokumentärt foto av exempelvis växter och landskap.
Kompaktkamera
Kompaktkamera är en typ av digitalkamera som till storleken är mindre än till exempel en systemkamera. Trots den ringa storleken kan en kompaktkamera ofta hålla en hög teknisk och kvalitetsmässig nivå. Däremot använder en kompaktkamera oftast inte utbytbara objektiv och kan därför inte alltid anpassas lika flexibelt till olika behov som till exempel en systemkamera. Frånvaron av ett spegelhus tillåter idag konstruktion av kameror med fullformatsbildsensorer där kameran är obetydligt större än en konventionell kompaktkamera. Skillnaden är inte längre så mycket storleken av själva kamerahuset utan snarare de alternativ som erbjuds med kameran. Små, kompakta, spegellösa kameror med fullformatsbildsensorer marknadsförs idag med fast monterade objektiv såväl som för systemkameraändamål med utbytbara objektiv.
Digitalkamera
Den första mobiltelefonen med kamera inbyggd hette: Kyocera VP-210 Visual Phone (1999). Det finns också större och specialiserade DSLR-kameror för mer krävande fotografering i studio och andra sammanhang. Den svenska fabrikanten Hasselblad tillverkar till exempel en mellanformatskamera med en stor bildsensorer och bildupplösningar upp till 100 megapixel. Hasselblad såväl som Fujifilm har dessutom nyligen introducerat spegellösa mellanformatskameror med en sensorupplösning av 50 megapixel. De enklare kamerorna från mobiltelefonkameror till kompaktkameror är alla spegellösa. Vill man se vad bildsensorn ser så håller man ut kameran framför sig och tittar på bildskärmen på baksidan av kameran. Dessa kameror har ingen spegel och inga rörliga delar förutom eventuellt bländare och slutare. På grund av den snabba utvecklingen av framför allt CMOS bildsensorer (Complementary Metal Oxide Semiconductor) har bildkvaliteten på spegellösa kameror kommit ifatt kvaliteten på de vanligaste DSLR-kamerorna. Spegellösa kameror kan också utrustas med en EVF eller Electronic View Finder. En EVF är en mindre elektronisk bildskärm försedd med ett okular för direkt inspektion av vad sensorn ser. Spegellösa kameror finns idag med såväl fasta objektiv med eller utan zoom, som i systemutförande med utbytbara objektiv. Dessa kameror har även på senare tid blivit väldigt populära att använda som filmkameror i instegs-klassen. En digital, spegellös systemkamera har utbytbara objektiv. En viktig komponent i de spegellösa systemkamerorna är sökaren. I enklare spegellösa kameror som till exempel kompaktkameror ersätts den optiska sökaren av bildskärmen på baksidan av kameran. För exakt och professionellt bruk är detta emellertid inte en tillfredsställande lösning. Nya spegellösa systemkameror levereras idag med en inbyggd Electronic View Finder (EVF). En EVF består av ett okular med diopter justering för synfel och en bildskärm. Genom okularet betraktar fotografen den högupplösta bildskärmen som visar exakt vad kamerans bildsensor ser. Fördelen med en EVF jämfört med en optisk sökare (OVF) är att fotografen ser inte bara bildram, motiv, fokus och skärpedjup utan också ser en ljus- och färgmässig återgivning av hur den slutliga bilden kommer att se ut som resultat av bländare, exponeringstid, ISO, fokus, placering och övriga inställningar. En EVF är alltså inte bara en sökare, utan visar också hur den slutliga bilden kommer att se ut. Till skillnad från en spegelreflexkamera (SLR) för analog film, eller en digital spegelreflexkamera (DSLR), har en spegellös kamera inget spegelhus, ingen rörlig spegel och ingen optisk sökare (OVF), utan använder den digitala bildsensorn för att presentera en bild till en elektronisk sökare (EVF) som visar vad objektivet ser. Dessutom behöver en spegellös kamera ingen sekundär autofokusspegel, ingen autofokussensor och ingen separat ljusmätare. Spegellösa kameror är därför enklare, mindre och lättare än digitala spegelreflexkameror. Spegellösa kameror har till nyligen haft två problem när det gäller att konkurrera med de bästa digitala spegelreflexkamerorna. Den ursprungliga utmaningen var att erbjuda en EVF med upplösning, tydlighet och snabbhet som motsvarar direkt optisk observation. Den andra utmaningen har varit att den kontrastdetekterande fokus (CDAF), som ursprungligen använts i spegellösa kameror, behöver dubbelt så lång tid för att hitta fokus jämfört med fasdetekterande fokus (PDAF). Professionella fotografer som fotograferar sport- och nyhetshändelser har därför varit bland de sista att gå över till spegellösa kameror. Den senaste generationen spegellösa kameror har emellertid PDAF pixlar inbyggda i bildsensorn och erbjuder nu fullt konkurrenskraftig och exakt autofokus och många gånger snabbare serietagning med kontinuerlig autofokus än digitala systemkameror.
Kamerahus
Kamerahus kallas den del av en kamera som innehåller den ljuskänsliga filmen i analoga kameror eller sensorn på digitala kameror. Kamerahuset är ofta en egen del på en systemkamera som bland annat kan kompletteras med ett objektiv. Kamerahuset måste vara ljustätt för att fylla sin funktion.
Kamera
Digitalkamerans ankomst har inneburit en tendens att gå mot mindre bildformat. Vanliga storlekar är 23,7×15,6 mm för halvprofessionella kameror och 5,8×4,3 mm för kompaktkameror. Fullformatskameror har en sensorstorlek på 36x24mm. Det finns emellertid också digitalkameror med sensorer i småbildsformat och mellanformat. Kameror indelas på olika sätt, till exempel efter fotografisk teknik, bildformat/sensorstorlek, kamerans storlek eller användningssätt. Digitalkameran har en ljuskänslig bildsensor och den analoga kameran använder en fotografisk film. Den enögda spegelreflexkameran är den vanligaste kameran för pressfotografer och amatörer. När man vardagligt talar om systemkameror, är det oftast denna typ av kamera man avser. Den enögda spegelreflexkameran är numera också vanlig i sin digitala form. Vissa tillverkare har integrerat digitala kamerahus i sina redan befintliga analoga kamerasystem, så att man till exempel kan använda äldre objektiv på nya kameror. Enögda spegelreflexkameror finns även för mellanformat, Hasselbladskameran är en sådan. Denna typ av kamera var vanlig fram till 1960-talet, men sedan dess har det bara tillverkats någon enstaka ny modell. Denna typ av kamera är i princip alltid en mellanformatskamera med bildformatet 6×6 cm. En vanlig modell är Rolleiflex. Med mätsökarkamera avser man oftast en småbildskamera med inbyggd mätsökare. Denna typ av kamera var under 1930-talet och fram till och med 1960-talet populär bland pressfotografer. Zeiss med Contax och Leica tillverkade ett system av mätsökarkameror och objektiv. Det finns även flera mätsökarkameror för större bildformat, till exempel, Speed Graflex, Mamiya 6 med flera Däremot finns det bara någon enstaka digital mätsökarkamera. Graflex var en spegelreflexkamera i mellanformat, ofta använd av djurfotografer. Speed Grafic var en kamera med mattskivesökare och yttre ramsökare jämförbar med Linhof Technika och ofta använd av pressfotografer på 40- och tidigt 50-tal. En analog kompaktkamera är en förhållandevis liten kamera för småbildsformatet, utförd med ett fast monterat objektiv. Digitala kompaktkameror har oftast ganska små bildsensorer (5,8×4,3 mm är en vanlig storlek) vilket gör att de kan göras betydligt mindre än de analoga. Vissa kompaktkameror är mycket enkla, andra har ungefär samma inställningsmöjligheter som till exempel den enögda spegelreflexkameran. Kompaktkameror har genomsiktssökare, ibland mätsökare (hos analoga kameror). Vissa digitala kompaktkameror har ingen optisk sökare alls, utan enbart en display. En storformatskamera har ett bildformat som är större än mellanformatskamerans, vanligt är 9×12 cm eller större. Denna typ av kamera har många inställningsmöjligheter, bland annat kan fram- och bakstycke snedställas och förskjutas. Den moderna storformatskameran är uppbyggd så att olika delar (objektiv, bakstycken, mattskivor, sökare osv.) kan bytas ut för att passa olika fotograferingssituationer. Det finns digitala bakstycken som passar till storformatskameror, men ännu (2006) har inga bildsensorer i storformat nått marknaden. En speciell typ av kameror, så kallade flygkameror har utvecklats för flygfotografering av lodbilder för stereokartering av blocktriangulerade flygbilder. Benämningen kamera kommer från latinets "camera obscura" som betyder mörkt rum. Uppfinning tillskrivs Ibn al-Haytham (965–1039), arabiska vetenskapliga och fadern av modern optik. Principen är i ett mörkt rum med ett litet hål i ena väggen uppträdde på motsatta väggen en upp- och nedvänd bild på landskapet utanför. En tillämpning av denna princip är den enkla hålkameran, där "linsen" utgörs av ett litet hål, stort som ett nålstick. På 1700-talet kom man på att silversalter var ljuskänsliga. Genom att man under 1800-talet kom på olika sätt att göra avbildningen beständig, kunde kameran utvecklas, och de första fotografierna framställas.
Tältmorden i Appojaure
Tältmorden i Appojaure (även Dubbelmordet i Appojaure och Appojauremorden) kallas dubbelmordet på de nederländska makarna Janny och Marinus Stegehuis vid sjön Appojaure natten till den 13 juli 1984. Idag är fallet preskriberat. Det nederländska paret Janny (född 1950) och Marinus (född 1945) Stegehuis kom från Almelo och var på resa i Nordkalotten. De hamnade så småningom i Lappland och den 12 juli 1984 kom de fram till sjön Appojaure, sju mil utanför Gällivare längs vägen mot Ritsem och nationalparken Stora Sjöfallet (av ortsbefolkningen ofta kallad "vägen västerut"). I valet mellan två rastplatser, som endast låg ett hundratal meter ifrån varandra, valde makarna den folktomma och slog upp sitt tält nära sjön. Vid 21-tiden hade paret gått till sängs och några timmar senare överfölls tältet av en gärningsman, beväpnad med två knivar. Gärningsmannen utdelade ett hundratal hugg mot tältet och offren träffades ett tjugotal, enligt andra uppgifter upp till 30, gånger vardera. Förutom knivskadorna, påträffades en krosskada i mannens ansikte. Offren påträffades av tre göteborgare vid 22-tiden kvällen efter mordet och en polispatrull kallades till mordplatsen. En vecka efter morden, den 22 juli, återfanns Janny Stegehuis handväska i diket nära byn Renhagen i riktning mot Gällivare. Då den nederländska polisen anlände för att undersöka om någonting mer av parets tillhörigheter saknades, fann man att en kassettradio fattades. Den 27 maj 1985 återfanns radion i dikesgrenen nära Vittangi, det vill säga cirka tio mil norr om mordplatsen. Även ett guldhalsband och resecheckar var försvunna. Parets bil, en Toyota Corolla, var dock låst och polisen fann inga tecken på att någon otillåtet varit inne i den. Vissa uppgifter gör dock gällande att saker som tillhör paret Stegehus stulits ur bilen. Enligt en bilaga till domen mot Sture Bergwall framgår att bilen efter mordet transporterades till Nederländerna och skrotades där. Polisen fann även att en systemkamera med tillhörande objektiv och väska fattades från mordplatsen. 1993 fick programmet Efterlyst uppgifter från en person från den undre världen i Stockholm om att denne hade kameraväskan i sin ägo. Mannen hade kommit över väskan under hösten 1984 och året därpå hade han fått veta om ett mördat par vid namn Stegehuis i Norrbotten. Han upptäckte då att namnet fanns i kameraväskan, varvid han gjorde sig av med allt innehåll utan värde, däribland tjugo exponerade filmrullar. Polisen kunde aldrig förklara hur eller varför väskan hamnade i Stockholm. I utredningen florerade ett fåtal misstänkta, men bland de utpekade fanns den så kallade "Kroppsbyggaren", som beskrevs som en våldsam person från trakten. Denne hade tillsammans med några kamrater befunnit sig vid en rastplats nära Appojaure under den 12 juli. "Kroppsbyggaren" hade dock hamnat i gräl med kamraterna och begivit sig från platsen. När han sedan återkom, skulle han haft blodiga kläder och varit beväpnad med en blodig kniv. Enligt dessa uppgifter ska han ha förklarat blodet med att han dödat en ren. Dessa uppgifter gick dock aldrig att verifiera. Åtta år efter morden avtjänade "Kroppsbyggaren" fängelsestraff och skulle då ha erkänt morden för en medfånge. Medfången kontaktade NSD och berättade att "Kroppsbyggaren" hade erkänt för honom, att han under vistelsen vid Appojaure, hamnat i gräl med sina kamrater, givit sig av från platsen och hamnat vid Stegehuis tält. I tron om att tältet tillhörde kamraterna, hade "Kroppsbyggaren" knivmördat fel personer. Han hade därefter hittat tillbaka till kamraternas tält. När polisen undersökte uppgifterna, fann de att de utpekade medfången inte hade dessa uppgifter att lämna. "Kroppsbyggaren" begick självmord 1996. Kerstin Ekmans bok Händelser vid vatten anses ha varit inspirerad av morden.
Forsnäs, Södermanland
Stället var ursprungligen namnet på två frälsehemman som ägdes av Måns Knutsson Roos till Blomberg. Efter att ha tillhört en tid Stäringe (vid södra änden av Uren) kom Snaggesta till kronan och skatteköptes 1707 av Christian Kruse. Därefter lydde Snaggesta för lång tid under Malstanäs, granngården i norr. Sitt nuvarande namn fick Forsnäs med tillstånd av kammarkollegium den 1 mars 1864. Forsnäs bildades genom försäljning av Snaggesta och ytterligare några mindre gårdar. När gården friköptes av possessionaten Gabriel Wilhelm Julius Forsell anlades en ny huvudbebyggelse på Näset, nordost om gamla Snaggesta. Därefter fanns på Snaggesta gårdens arbetarbostäder och ekonomibyggnader. Forsell hade tidigare bebott Malstanäs som han sålde i samband med flytten till Forsnäs. Efter familjen Forsell innehades egendomen av godsägaren Adolf Fredrik Hök med hustru Sophia Augusta Wallis. 1931 förvärvades stället av ryttmästaren Oskar Gustaf Magnus Björnstjerna och hans hustru Ingeborg Tamm från Malstanäs. Hon avled 1970 och han 1976 på Forsnäs. Idag bebos Forsnäs av familjen Engström. På 1960-talet omfattade Forsnäs ägor 557 hektar skog och odlingsmark som innefattade hela Näset i Uren samt angränsande vattenområden. Gårdens mark sträckte sig från huvudbebyggelsen huvudsakligen mot väster och sydväst. Idag (2021) har fastigheten Forsnäs 1:10 en area om drygt 1 000 hektar som är utspridd över ett stort område, delvis belägen norr om Flen. Corps de logi utformades som en ståtlig herrgårdsbyggnad invid sjöstranden. Huset är uppfört i timmer runt 1860–1864. Det är åtta fönsteraxlar lång och tre fönsteraxlar bred. Huset har reveterade fasader i två våningar mot sjön och, på grund av sluttningen, en våning åt norr. Fasaderna accentueras av frontespiser på båda långsidor, den mot sjösidan är präktigare med fyra fönsteraxlars bredd, den mot landsidan har två. Byggherre var Gabriel Wilhelm Julius Forsell som tidigare bebott Malstanäs. 1936–1939 reparerades och moderniserades corps de logi när Magnus Björnstjerna var ägare. Ekonomigården ligger intill landsvägen ungefär där Snaggestas tidigare huvudbebyggelse en gång fanns. Gårdens ekonomibyggnader domineras av traditionella, faluröda ladugårdar i trä som moderniserats för stordrift under 1900-talet. Vid uppfarten anlades en allé på senare datum. I samband med arbetena för samlingsverket Slott och herresäten i Sverige besöktes gården 1967 av konsthistorikern Bengt G. Söderberg som även beskrev interiören. Vid den tiden hade den stora salongen övervägande 1700-talsprägel. Här fanns bland annat en elegant rokokobyrå, sannolikt tillverkad av Christian Linning och en något större rokokobyrå formgiven av Christopher Tietze. Den märkligaste möbeln var dock ett svart nederländskt barockskåpå hög fotställning med en skuren puttofris upptill och reliefer i dörrfälten som hade sin förlaga i en av Peter Paul Rubens målningar. I trappuppgången fanns, enligt Söderberg, husets kanske största sevärdhet, en stor målning av flamländaren Frans Snyders visande en slaktscen med en upphängd vildsvinskropp. Fotografen Erik Liljeroth gjorde 1965 och 1968 en serie interiörbilder på Forsnäs när familjen Björnstjerna bebodde gården. Bildserien togs i samband med bokpublikationen Slott och herresäten i Sverige (Södermanland del 1). Dessa fotografier digitaliserades 2020. Inscanningen gjordes genom fotografering med digital systemkamera där originalnegativet i storlek 6x6 cm placerades i en negativhållare liggande på ett så kallad ljusbord. Det var ett samarbetsprojekt mellan Nordiska museet och Riksarkivet med målet att testa och utforska metoder för hur analoga bildarkiv kan massdigitiseras.
