Vinylgolv
Vinylgolv är en typ av golvbeläggning som finns i stora, kontinuerliga, flexibla ark. Ett vinylgolv är helt ogenomträngligt för vatten, till skillnad från vinylgolvplattor, som finns i styva plattor, och vinylplankor, som finns i remsor. Vanligtvis är golvet gjort av 100 procent syntetiskt material. I standardplåtvinyl- och vinylplattor är basskiktet glasfiber som sedan beläggs med PVC-vinyl och mjukgörare. Det resulterande arket är tryckt och präglat med ett yttryckskikt. Över detta appliceras flera slitagelager, tillsammans med ett skikt av icke-vax-polyuretan. Den totala tjockleken för vinylgolv varierar från 1,5 mm för plåtvinyl till 5 mm för lyxiga vinylplankor. Vinylgolv används i stor utsträckning eftersom det är vattenogenomträngligt, hållbart, justerbart elastiskt och isolerande, enkelt att installera, tillgängligt med olika utseende och billigt. Vinylgolv finns med olika stommar HDF, PVC och SPC som är den senaste versionen på vinylgolv. SPC modellen, tillverkad av en blandning av PVC och kalksten, är betydligt tätare än vinylkork och därmed också hårdare samt 100% vattentåligt. SPC-inramade innehåller 70% mindre PVC än LVT-vinylgolv. SPC vinylgolv är helt ftalatfria (d.v.s. de innehåller inte mjukgörare som används vid tillverkning av plast) och golven avger inte formaldehydutsläpp vid lägg ning eller användning. Vinylgolvet tillverkas med mönster som imiterar trä, sten eller kakel. Strukturen hos dessa material imiteras med prägling och specifika toppbeläggningar, utseendet dupliceras med ett trycklager. Tryckbara vinylgolv kan anpassas av tillverkaren med en bildfil. Detta gör det möjligt att anpassa mönstret till rummets dimensioner och kan inkludera skärlinjer för enkel installation. Arkens tjocklek och slitlagret bestämmer golvets hållbarhet, till skillnad från linoleum är ett vinylgolv vanligtvis inte homogent, och när tryckskiktet slits igenom kommer golvet att skadas. Vinylgolv kan återvinnas, men deponeras till stor del snarare än att användas som råvaror för nytt golv. Vinylgolvets miljöpåverkan är större än exempelvis lineoleum räknat på hela livscykeln. Vinylmaterial producerar polyklorerade dibensodioxiner (PCDD) och polyklorerade dibensofuraner (PCDF), dioxiner och andra giftiga kemikalier vid förbränning och kan också producera polyklorerade bifenyler (PCB) och polycykliska aromatiska kolväten (PAH), särskilt vid högre temperaturer. Golvbeläggningen kan monteras på betong, platt- eller trägolv, plastmatta, linoleum eller kork. Textilmattor tas bort. Den gamla golvbeläggningen bör rengöras ordentligt. Dammsugning och rengöring med rengöringsmedel för vinylgolv räcker som normal rengöring. Vinylgolv sönderdelas och släpper ut giftiga gaser, främst väteklorid, långt innan de står i lågor. Dessa gaser kan vara dödliga. Vinylbränder är också svåra att släcka på grund av vinylens ogenomtränglighet.
Vomitory
Vomitory är ett internationellt uppmärksammat svenskt death metal-band, grundat 1989 i Forshaga i Värmland. Ursprungligen inspirerades bandet av Sodom, Napalm Death, Slayer och Venom, men deras övergripande koncept har alltid varit att inte följa några trender inom death metal. Gruppens låttexter handlar om död, gore, krig, våld och anti-religion. Vomitory bildades 1989 av gitarristen Urban Gustafsson och basisten Ronnie Olson. Med influenser från den växande underground-scenen och band som Sodom, Napalm Death, Slayer och Venom utvecklades snart gruppens ljud till ren death metal. Under det tidiga 1990-talet spreds deras namn i den världsomfattande underground-scenen genom att bandet släppte några demos och en 7" vinylplatta. I mitten av 1990-talet, när death metal scenen började att stagnera, och de flesta hårdare metal-band lades ner eller ändrade sitt sound drastiskt, gav Vomitory ut sitt debutalbum, Raped in Their Own Blood, i november 1996, på det nederländska indie-skivbolaget Fadeless Records. Albumet fick positiv kritik och stor respekt inom underground-scenen. Det andra albumet, Redemption, som gavs ut 1999, visade vissa musikaliska framsteg, men också att gruppen fortfarande höll fast vid sin brutala stil inom death metal och tänkte aldrig följa några trender. I oktober samma år hade Vomitory spelat death metal i ett decennium och firade detta med att ge ut en begränsad 10" bild mini-LP. LP:n innehöll låtar som representerade olika perioder sedan starten till 1999. Efter två fullängdsalbum på Fadeless Records och några kortare Europaturnéer, skrev Vomitory skivkontrakt med Metal Blade Records. Nu var bandet reducerat till endast fyra medlemmar, så basisten Erik Rundqvist började att ta hand om sången också. Efter en lyckad Europaturné som support för Cannibal Corpse och efter sitt framträdande på No Mercy Festival, 2000, släppte gruppen sitt tredje fullängdsalbum, Revelation Nausea. Den nya bandsättningen på fyra medlemmar visade sig vara ett bra recept när recensionerna för det tredje albumet var positiva. Det fjärde fullängdsalbumet, Blood Rapture, som gavs ut 2002, var ett steg framåt i samma riktning av death metal som Vomitory alltid gått. Än en gång bar den produktionen märket av Henrik Larsson och Berno Studio. Efter att albumet släppts åkte gruppen på Europaturné med bolagskamraterna Amon Amarth och Callenish Circle. Senare samma år spelade Vomitory på Wacken Open Air för första gången. 2003 var ett ganska lugnt år för gruppen, som mest fokuserade på att skriva nytt material istället för att spela live. I december samma år gick de in i Studio Kuling i Örebro tillsammans med Henrik Larsson för att spela in gruppens femte fullängdsalbum, Primal Massacre, som gavs ut i april 2004. Samma månad spelade bandet på No Mercy Festival i Europa med band som Cannibal Corpse, Hypocrisy, Exhumed och Kataklysm. I september 2005, bestämde sig gitarristen Ulf Dalegren att lämna bandet efter nästan 15 år i bandet. Peter Östlund från The Law rekryterades för att fylla den lediga platsen som gitarrist. I april 2007, släppte gruppen sitt sjätte album, Terrorize Brutalize Sodomize. Den 5 januari 2009 gick Vomitory in i Leon Music Studios i Karlstad för att spela in sitt sjunde fullängdsalbum. Albumet släpptes den 8 maj 2009. Tobias "Tobben" Gustafsson – trummor (1989–2013, 2017, 2018–) (också i Torture Division). Urban Gustafsson – gitarr (1989–2013, 2017, 2018–). Erik Rundqvist – sång, basgitarr (1997–2013, 2017, 2018–). Peter Östlund – gitarr (2005–2013, 2017, 2018–). Ulf Dalegren – gitarr (1989–2005). Ronnie "Ripper" Olson – sång, basgitarr (1989-1996). Bengt Sund – basgitarr (1990–1993). Thomas Bergqvist – basgitarr (1993–1996). Jussi Linna – sång (1997–1999). Anders Bertilsson – gitarr (2012–2013). Danny Tunker – gitarr (2012). 1994 – Through Sepulchral Shadows. 1996 – Raped in Their Own Blood. 2000 – Revelation Nausea. 2004 – Primal Massacre. 2007 – Terrorize Brutalize Sodomize.
Kämpingebacken 13
Kämpingebacken 13 är adressen för en museilägenhet som hyrs av Stadsmuseet i Stockholm. Lägenhetens interiör bevarar ett tidstypiskt utseende från byggtiden 1969 och är därmed en representant för miljonprogrammets bostadsproduktion i Tensta, Stockholms kommun. I Tensta togs det första spadtaget den 2 november 1966. Stadsplanen för kvarteret Neglinge utformades av arkitekt Igor Dergalin och fastställdes 1965. Husen uppfördes mellan 1968 och 1970. Kvarteret består av tre parallella loftgångshus i sex våningar med suterrängplan samt två tvåvåningshus som tillsammans bildar två avgränsade gårdar med lekplatser. Gårdarna mellan husen är underbyggda med garage och utrustade med hissar som går direkt upp i husen. Byggherre var Svenska Bostäder och deras eget arkitektkontor stod för ritningarna som är daterade 15 mars 1967 och undertecknade "Gunnar Andersson arkitekt SAR". Husen uppfördes i en kombination av platsgjuten betong, prefabricerade betongelement och utfackningsväggar i murade lättbetongblock. Entreprenör var Skånska Cementgjuteriet (dagens Skanska). Kvarteret renoverades år 2006. Husen i kvarteret Neglinge har planerings- och stadsbyggnadshistoriska värden. De är grönklassade av Stadsmuseet vilket betyder bebyggelse som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Området är ett bra exempel på det storskaliga byggandet som tillämpades under miljonprogrammet på Järvafältet. Det representerar ett av de likartade loftgångshusområdena i Tensta-Hjulsta, vilka alla har haft Gunnar Andersson vid Svenska Bostäder som arkitekt. Stadsmuseets museilägenhet ligger på andra våningen i den mellersta lofthuslängan. Det rör sig om en lägenhet om tre rum och kök med separat bad med WC samt ytterligare ett WC med bidé. Bostadsytan är 85 m². I loftgångshusen återfinns huvudsakligen treor som är parvis spegelvända mot kökens och badrummens rörstammar. Lägenheten är väl planerad, exempelvis nås samtliga rum från en "neutral" hall. I änden av hallen anordnades en stor klädkammare. Vardagsrummet fick tillgång till balkong. Köket har plats för ett matbord vid fönstret och utrustades med fast inredning enligt Svensk köksstandard. Snickerierna tillverkades på fabrik av Marbodal. I köket fanns kylskåp men ingen frys. Golvmaterialet i lägenheten bestod av vinylplattor (hall och kök), linoleummatta (sovrum), plastmatta (WC och badrum) och ekstavsparkett i vardagsrummet. I januari 1969 flyttade de första familjerna in på Kämpingebacken 13. Då var kvarteret fortfarande en stor byggarbetsplats. Två våningar var klara, resten av huset var inklätt i presenningar och utanför fick man gå i lervälling. Till våren 1969 var husen färdigbyggda men omgivningen var långt ifrån klart. Tensta centrum öppnade först 1970 och tunnelbanans station "Tensta" togs i bruk den 31 augusti 1975. En av familjerna som kom hit i januari 1969 var familjen Artursson med sina tre barn. De hade tidigare bott i Jönköping och lockades till Stockholm av tillgång till arbete och låga hyror. Det är deras bostad som är dagens museilägenhet. Artursson stannade på Kämpingebacken 13 fram till 1978 för att flytta till ett radhus i Kista. Under Arturssons tid och senare hyresgäster förändrades lägenhetens ytskikt och målning. I samband med att Svenska Bostäder lät renovera husen vid Kämpingebacken fick Stockholms stadsmuseum överta en av lägenheterna. Vintern 2005 till 2006 renoverades museilägenheten till sitt ursprungsskick med undantag av badrummet som ingick i Svenska Bostäders renoveringsprogram. I augusti 2006 öppnades lägenheten för allmänheten.
The Buddha of Suburbia
The Buddha of suburbia spelades in av David Bowie i Mountain Studios i Montreux i Schweiz och släpptes den 8 november 1993. Den har för övrigt aldrig släppts som vinylplatta utan släpptes endast på CD dock var omslaget ett annat i USA jämfört med Europa. Är ett soundtrack till filmen med samma namn. The Buddha of suburbia -CD och vinyl. South horizon (instrumental). The Mysteries (instrumental). Ian Fish UK heir (instrumental). Buddha of suburbia (med Lenny Kravitz på gitarr). David Richards och David Bowie. David Bowie - Sång, keyboard, syntar, gitarr, saxofon. Erdal Kizilkay - Keyboards, trumpet, bas, gitarr, trummor. David Richards - Programmeringar.
