Mobiltelefoni
I Sverige kräver mobiltelefoni tillstånd enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Sådant tillstånd meddelas av Post- och telestyrelsen. I det mobila nätet finns i huvudsak komponenterna mobilstation (MS), basstation (BTS) och en mobilväxel (MSC). Mobilstationen kommunicerar med basstationen via ett luftgränssnitt (radiolänk). Det är de elektromagnetiska vågorna som överför informationen i luftgränssnittet. Basstationen kommunicerar med MSC-växeln via ett varierande gränssnitt (radiolänk, koppar- eller optokabel). Den mobila stationen består av en terminal (mobiltelefon) och ett abonnentkort, s.k. "subscriber identity module" (SIM). Det är kortet som innehåller telefonitjänsten, det vill säga användaren kan sätta in kortet i en annan terminal och samtala som vanligt. Varje terminal kan identifieras med ett unikt nummer, s.k. international mobile equipment identity (IMEI). Även SIM-kortet har ett liknande nummer, international mobile subscriber identity (IMSI), vilken kan användas för att identifiera abonnenten. Talen IMEI och IMSI är oberoende av varandra. Med hjälp av dessa identiteter kan mobilstationen representera och verka som en personlig mobilitet. SIM-kortet innehåller ofta funktioner som skyddar från att utomstående använder kortet samt begränsar terminalens användning till ett visst kort. Vissa enheter klarar av att hantera två SIM-kort samtidigt, en funktionalitet som brukar kallas dual SIM. Det första som fanns tillgängligt på marknaden var dubbla SIM-adaptrar som användes i vanliga mobiltelefoner så att de kunde hantera två SIM-kort. För att växla mellan simkorten krävs manuell aktivering (Dual SIM Shift). Den första mobiltelefon med dubbla SIM-kort var Benefon Twin tillverkad av Benefon i Finland. Den lanserades på marknaden år 2000. Den teknik som är populärast idag där båda SIM-korten är aktiva simultant kallas för en Dual Sim eller Dual Standby (DSS). Basstationen fungerar via två delsystem: radioenhet (sändare/mottagare) (BTS, base transceiver station) samt styrenhet (BSC, base station controller). Det är basstationen som tar emot signaler från mobilstationen. På landsbygden avgörs behovet av basstationer av topografi och maximalt avstånd mellan basstation och mobilstation: med större avstånd krävs större sändareffekter, med ett glest nät av basstationer ökar risken för radioskugga och det maximala avståndet begränsas av den tid det tar för signalen att komma fram. Det betyder att antalet användare per basstation är lågt i glesbygd och att det ofta inte finns andra basstationer som kan ersätta en basstation som drabbats av fel. Det krävs alltså att denna utrustning är tillförlitlig och ekonomisk. Även mobiltelefonen måste sända med högre effekt om avståndet till basstationen är stort, vilket förbrukar batteriets laddning snabbare. I tätbygd avgörs behovet av basstationer utgående från hur många kunder som kan betjänas i samma cell, med ett begränsat antal frekvenser. Därför är nätet av basstationer tätt. Basstationkontrollern har hand om utdelning av frekvenser (frekvenshopp), handover och så vidare. Mobilväxeln (MSC - Mobile Switching Center) fungerar ungefär som den ordinära växeln i det fasta telefonnätet. Denna växel ombesörjer samtalen och leder det till rätt destination. Det finns två huvudsakliga betalningsmodeller, kontantkort och abonnemang. Det är svårt att ta reda på precis hur mycket ens samtal kostar när man ringer med sin mobiltelefon från utlandet eller tar emot samtal i utlandet. Det finns flera orsaker, operatörerna anger priserna i olika valutor och ofta utgår en extra avgift, och det är inte alltid denna anges. "Utlandet" definieras här av i vilket land man är kund och i vilket land basstationen finns, i gränstrakter kan samtal kopplas via det utländska nätet (och avgiften utgå enligt detta) också om kunden aldrig överskridit gränsen. Inom EU finns numera lagstiftning som sätter ett tak på avgifterna för normala mobilsamtal.
