Navigation
Navigation eller navigering – av latinets navis, "skepp" – är konsten att navigera, det vill säga vid framförandet av en farkost kunna bestämma position, kurs och fart samt planera sin rutt. Varje farkost har vid varje tidpunkt en given position på jordklotet, vanligen angiven med latitud och longitud. Att kunna bestämma sin position, d.v.s veta var man är, är centralt för varje sjöfarare. Beroende på förutsättningarna använder man olika mätinstrument och metoder för att fastställa sin position. Har man land i sikte kan man använda sig av landbaserad, terrester, navigation. Den grundar sig på att man observerar ett eller flera fasta föremål och därigenom bestämmer sin position genom att sammanställa de ortlinjer man får.Se även Orientering. En ortlinje är ett geometriskt begrepp på en linje som förbinder punkter vilka uppfyller samma geometriska villkor. I detta sammanhang kan följande exempel nämnas: Om man pejlar en viss fyr i bäring 45° så kan man med en transportör (eller gradskiva) rita ut en ortlinje i sjökortet. Detta är en linje med vinkeln 45° mot varje meridian som läggs ut så att den går genom fyren som observeras. Farkosten som pejlingen har gjorts från befinner sig då någonstans på ortlinjen. Se vidare: Krysspejling nedan. I naturen finns både naturliga och tillverkade enslinjer. En tillverkad enslinje på sjön består normalt av två sjömärken, det ena med en tavla som pekar med spetsen nedåt och det andra med en som pekar uppåt. När man befinner sig på enslinjen pekar sjömärkenas spetsar mot varandra på ett tydligt sätt. I sjökortet är sjömärkena markerade och man kan lätt dra ut enslinjen genom att dra ett rakt streck som förbinder de två sjömärkena. Naturliga enslinjer är till exempel när en fyr ligger ens med en udde eller t.o.m när två uddar ligger ens med varandra. Enslinjer är ett bra och snabbt sätt att ta ut en ortlinje, eftersom man inte behöver pejla med kompass. För att de skall vara tillförlitliga måste man vara säker på att det ärätt enslinje man observerar, d.v.s man måste veta på ett ungefär var man befinner sig innan man tar ut den. En enslinje kan även användas som frimärke det vill säga en linje som ej skall överskridas för att bära fritt. Vid krysspejling observerar man bäringen till två eller flera fasta föremål och ritar ut de respektive ortlinjerna i sjökortet. Har man tagit rätt bäringar och kompassen inte visar fel befinner man sig i skärningspunkten för ortlinjerna. För att skärningspunkten skall bli noggrann bör vinkeln mellan ortlinjerna vara relativt stor, helst 45–120°. Genom att pejla tre föremål får man en bekräftelse på att mätningarna är korrekta. Om en av de första två pejlingarna är fel kommer det tredje objektets ortlinje inte att gå genom skärningspunkten för de första två, men om de första mätningarna är korrekta bekräftas detta av den tredje pejlingen. Om en eller flera av pejlingarna är oriktig bildar ortlinjerna en feltriangel där de möts. Ju större feltriangeln blir, desto större osäkerhet är det i pejlingarna. Om man inte har möjlighet att göra om pejlingarna, kan man anta att positionen approximativt ligger i feltriangelns tyngdpunkt. Dock bör man navigationsmässigt utgå ifrån att man befinner dig i den minst fördelaktiga positionen (närmast grund etc.). Genom allmänna kunskaper om trianglar och trigonometri kan man även bestämma sitt läge även om endast ett fast föremål är synligt. För praktiska ändamål kan särskilt följande två metoder nämnas. 1. Pejla föremålet precis när det ligger i sidvinkel 45° (vinkel mellan fartygets långskeppslinje och föremålet) och läs av loggen (distans). 2. Segla tills föremålet ligger i sidvinkel 90° och läs av loggen igen. 3. Räkna ut den seglade distansen mellan pejlingarna. Man har nu uppgifter om en rätvinklig, likbent triangel och ena katetens längd=den seglade distansen). Radionavigering eller radionavigation är navigation med hjälp av radiosignaler.
Kryssningsrobot
En kryssningsrobot är en aerodynamisk robot som färdas mot sitt mål på låg höjd och oftast med hög hastighet, och som navigerar på vägen dit. Kryssningsrobotar kan bäras av fartyg eller flygplan, eller avfyras från marken, och förekommer både i versioner försedda med konventionell laddning och massförstörelsevapen, såsom kärnvapen. Utmärkande för de flesta kryssningsrobotar är lång räckvidd, så lång att de avfyras när målet inte är i sikte och de kan därför inte enbart använda en målsökare för att träffa rätt, vilket förklarar varför någon form av navigering är nödvändig. Kryssningsrobotar kan avfyras från fartyg (inklusive ubåtar) eller flygplan som befinner sig långt från målet, exempelvis utanför det lands territorium där målet är beläget. Om kryssningsroboten fälls från ett flygplan fäller den ut vingarna, startar motorn och stabiliserar sin flykt på en förinställd höjd över underlaget. Denna höjd är normalt något hundratal meter och följs sedan under hela färden. Någon form av navigeringssystem är en fundamental del i det som utmärker en kryssningsrobot från robotar med kortare räckvidd som huvudsakligen styrs av målsökare, eftersom död räkning normalt inte ger tillräcklig precision. De första egentliga kryssningsrobotarna, såsom tidiga versioner av Tomahawk, använde system för terrängigenkänning för att detektera robotens position och därmed möjliggöra navigering med hjälp av en datoriserad styrautomat. Senare har tröghetsnavigering och satellitnavigering, ofta i kombination, tagit över. De har den fördelen att de fungerar även över platt terräng och hav. Satellitnavigering har dock den nackdelen att den kan påverkas av störning. Därutöver finns någon form av höjdmätare i roboten. System för terrängigenkänning bygger på framåt- och nedåtblickande sensorer som mäter avståndet till underlaget. Roboten styr mot en förprogrammerad orienteringspunkt. Orienteringspunkten är egentligen ingen punkt, utan en någon kvadratkilometer stor yta för vilken roboten har en fullständig höjdprofil lagrad i sitt minne. När robotens styrautomat bedömer att den befinner sig i närheten av orienteringspunkten börjar den läsa av underlaget med sina sensorer och jämföra värdena med de data som finns i minnet. Så fort den hittar en överensstämmelse mellan indata och de lagrade profilerna detekteras exakt var den befinner sig. Den växlar så kurs för att med hjälp av tröghetsnavigering bege sig till nästa orienteringspunkt. Roboten kryssar sig så fram via en mängd orienteringspunkter till målet. Kryssandet fyller två funktioner, dels blir noggrannheten avsevärt bättre än att använda tröghetsnavigering hela vägen, dels blir det mycket svårt för motståndaren att förutsäga vart roboten är på väg. Kryssningsrobotar drivs normalt med någon form av mindre jetmotor, i likhet med flera andra typer av robotar, såsom sjömålsrobotar, och UAV:er. Verkansdelen eller stridsdelen i en kryssningsrobot kan bestå av en kemisk sprängladdning eller något annat, exempelvis en kärnvapenladdning. Verkansdelens storlek är normalt några hundra kilogram. Kryssningsrobotarna kan ses som en vidareutveckling av tidigare missilsystem med längre räckvidd, som inte gick under denna beteckning. Tidiga missiler kunde inte navigera, de kunde söka sig till och hålla en förutbestämd kurs och höjd och kallades därför "flygande bomber". Detta uttryck fick en dålig klang efter andra världskriget, eftersom många associerade det med tyskarnas V-1 som användes för att terrorisera den brittiska civilbefolkningen. Träffsäkerheten hos de flygande bomberna var nämligen såpass dålig att man bara kunde använda dem mot mycket stora mål som storstäder.
Lodning
Lodning kallas de processer med vilka man mäter djupet i hav, sjöar och liknande. Den vanligaste metoden utnyttjar ett ekolod, en anordning som sänder ut ljudpulser (ultraljud, oftast ca 200 kHz) som färdas genom vattnet ned till bottnen och där ger upphov till ett eko som studsar tillbaka till mottagaren och där registreras. Genom att ekolodet mäter tiden mellan att en puls utsänds och motsvarande eko uppfångas kan det beräkna avståndet till punkten där ekot bildades. Djupet kan skivas med en grafisk skrivare som är vanlig på äldre utrustning, eller numera vanligen på en digital skärm. Tidigare sänkte man ett lod, en tyngd som hänger i en lina. Det klassiska lodet hade en liten urgröpning i bottnen, som fylldes med vax. Samtidigt med djupet fick man ett bottenprov, vilket även det hjälpte till vid bestämmande av position och navigering. Bottnens beskaffenhet kunde föras in i sjökort ifall den inte var känd. I dag är djupet utsatt i sjökorten, men genomgår en ständig uppdatering av djup och bottenbeskaffenhet. Djupet angavs i famnar i äldre svenska sjökort, i dag enligt metersystemet. Lod i Nordisk familjebok (första upplagan, 1886).
Kapitel
Kapitel är en del av en skriven text av relativ storlek, såsom en bok, som i sin tur består av flera sidor. Kapitel kan numreras om de behandlar till exempel lagar, eller så kan de ges namn. Många långa böcker har inte kapitel över huvud taget. Facklitteratur som används som referenslitteratur har däremot nästan alltid kapitel för att underlätta navigering. I dessa verk delas kapitel ofta upp i underkapitel. (Underkapitel kan ibland även kallas sektioner eller avsnitt.) Kapitlen listas nästan alltid i en innehållsförteckning. Romaner använder ibland, men långtifrån alltid, innehållsförteckningar där kapitlen listas. I antika civilisationer användes böcker ofta i form av papyrusrullar, som innehöll lika mycket text som ett typiskt kapitel i en modern bok. Detta är anledningen till att kapitel från så gamla verk ofta refereras till som "Bok 1", "Bok 2", och så vidare. Spår på dvd-skivor, främst filmer, kallas också ibland för kapitel. Det engelska ordet för 'kapitel' (chapter) används på engelskan även i betydelsen gren eller avdelning (av något). Den betydelsen finns också i det svenska ordet domkapitel. The Curious Incident of the Dog in the Night-time av Mark Haddon har enbart kapitel som är primtal. At Swim-Two-Birds av Flann O'Brien har på första sidan texten "Kapitel 1", men några efterföljande kapitel visas aldrig upp.
Hydrografi
Hydrografi är en gren av den fysiska geografin som studerar den fysiska karaktäristiken av vatten och angränsande landområden. I generell bemärkelse kan ordet avse all form av mätning och kartläggning av vattenområden, och då kan oceanografi och limnologi ses som undergrupper av denna. I mer specifik betydelse avses sjömätning, det vill säga sådan kartläggning och beskrivning av farbart vatten, som är en förutsättning för navigering till sjöss. Som vetenskap föddes hydrografin ur kartografin. Storskalig hydrografi bedrivs av nationella och internationella organisationer, som utger sjökort och annat deskriptivt material för navigering. Den viktigaste internationella organisationen är International Hydrographic Organization. Till hydrografin hör även studiet av tidvatten, havsströmmar, vågor, havsdjup, samt katläggning av rev, klippor och fiskstim som kan påverka sjöfarten. Till skillnad från oceanografin behandlar hydrografin strand- och hamnområden, samt andra centrala platser för sjöfart, som var fyrar finns och andra vägmärken som underlättar navigering. En angränsande vetenskap är batymetrin, som kartlägger och beskriver havsdjupens topografi.
Sojuz (rymdfarkost)
Sojuz (ryska: Союз) är en serie rymdfarkoster i de bemannade sovjetiska och ryska rymdprogrammen. Utvecklingen av farkosterna startade i början av 1960-talet och har sedan dess genomgått flera modifieringar. Den första bemannade flygningen genomfördes med Sojuz 1 den 23 april 1967. Den slutade i tragedi då fallskärmarna trasslade ihop sig under landningen och kapseln störtade mot marken. Den enda kosmonauten ombord, Vladimir Komarov, omkom omedelbart vid haveriet. I omloppsmodulen finns allt som inte behövs för landningen, till exempel experiment, dockningsmekanism och toalett. Stänger man luckan mellan omloppsmodulen och återinträdeskapseln kan omloppsmodulen användas som luftsluss. Från och med Sojuz-TMA har omloppsmodulen fått ett litet utskott med ett fönster riktat framåt, strax bakom dockningsluckan. Hela modulen kan modifieras för att passa olika experiment utan att det påverkar återinträdeskapseln. Här återfinns besättningen under uppskjutning och landning. Härifrån styrs skeppet. Utsidan av kapseln är klädd med ett värmetåligt material för att skydda den vid återinträdet i jordens atmosfär. I slutskedet av landningen bromsas kapseln med hjälp av fallskärmar och den sista metern med krutraketer. Här finns bland annat system för elförsörjning, navigering samt livsuppehållande system. Här finns även bränsle och raketmotorer för navigering, dockning och återinträde. Ända fram till Sojuz TM-5:s landning den 7 september 1988 hade man före motortändningen för återinträdet separerat omloppsmodulen, detta för att farkosten skulle bli lättare, vilket i sin tur leder till att man inte behöver använda så mycket bränsle vid återinträdesmanövern. Huvudmotorn på Sojuz TM-5 tände inte som planerat, vilket ledde till att man fick stanna i omloppsbana i ytterligare 24 timmar utan toalett och tillräckligt med vatten. Från och med Sojuz TM-6 separeras omloppsmodulen efter att återinträdesmanövern genomförts. Uppgraderingar ledde till att farkosten kan vara dockad till Internationella rymdstationen i upp till 1 år. Första uppskjutningen gjordes den 7 oktober 2010 och gick under namnet Sojuz TMA-01M. Första uppskjutningen gjordes, den 7 juli 2016 och gick under namnet Sojuz MS-01. Är en obemannad version av Sojuz-farkosten. Farkosten är under utveckling och första testflygningen är planerad till augusti 2019.
Antonov An-22
I det glasade partiet på planets nos håller planets navigatör till. Han har härifrån en god utsikt över marken nedanför, vilket underlättar positionsbestämning och ledning av flygarna vid visuell navigering (navigering med hjälp av vägar, sjöar, floder med mer). Flygarna sitter i en cockpit en trappa upp vilket ger dem god överblick när de taxar på marken och skyddar dem vid en eventuell buklandning. Den höga placeringen har den negativa effekten att flygarna inte ser vad som händer närmast planet. Via lastrampen kan last som kan köras eller rullas ombord tas in. Till hjälp för att rulla ombord lasten finns två vinschar som vardera kan leverera 2,5 ton (25 kN) dragkraft. Med detta lastsystem är det möjligt att lasta såväl stridsvagnar, som missiler och styckegods, även från primitiva och tillfälliga flygfält. Lastrampen och tillhörande lucka kan öppnas under gång så att det är möjligt att släppa last med fallskärm. Specifikationerna till planet togs fram 1962 . Den första flygningen med prototypen genomfördes den 27 februari 1965 . Planet är vid den här tidpunkten världens största flygplan . Den 16 juni 1965 flygs prototypen till Paris för flygmässan som ska hållas där, det är första gången som planet visas för väst . Det är vid mässan i Paris som planet får sin NATO-kodbeteckning" Cock" . Det talas från sovjetiskt håll om att bygga en passagerarversion av planet, en version som skulle ha möjlighet att ta 724 passagerare . Den användes för att evakuera sovjetiska rådgivare ifrån Egypten under 1970-talet, då ett stort antal flög med detta plan. Någon passagerarversion av planet byggs aldrig . Huruvida det någonsin funnits seriösa planer på att göra ett passagerarplan eller inte är svårt att säga, men planet är ett specialflygplan för tunga godstransporter och kroppen har få fönster vilket är en försvårande faktor. Det är fullt möjligt att det hela bara var skrämselpropaganda. Men hade ett sådant plan byggts och sålts till väst hade det varit en svår konkurrent för Boeing med flera, på tunga medeldistanslinjer. Det var planerat att bygga 100 stycken flygplan av typen och att det sista planet ska levereras 1974 . Till sist byggdes 67 stycken Antonov 22 mellan 1966 och 1973 . Av de plan som producerades flög ca 50 stycken för Aeroflot och de resterande för militären (enligt källa har bara ett få tal Antonov 22 flugit civilt, källa säger att flertalet har flugit under civil täckmantel för att få lättare landningstillstånd). Planet har inte exporterats under Sovjettiden . 1986 går planets tjänstgöring mot sitt slut då planet börjar ersättas av sin efterträdare Antonov 124. Den sista mer kända uppgiften för flygplanstypen var att transportera vingarna till Antonov 124 på ryggen från Tasjkent i Uzbekistan till Kiev i Ukraina . Hur många plan som fortfarande är i tjänst är oklart. Helt klart är att 1998 var ca 40 stycken i aktiv tjänst flertalet inom krigsmakten . Antonov 22 har tillverkats i två versioner, An-22 Antheus och An-22a , av vilka An-22 är den äldre. Version An-22a blev den primära serietillverkade modellen. Det som skiljer de två modellerna åt är bränslesystemet och att An-22a har modernare och uppdaterade instrument samt radar . Antonov 22 var när den kom världens största flygplan (rekordet övertogs senare av Lockheed Martin C-5 Galaxy ), planet är världens största turbopropplan . Motorerna är världens största turbopropmotorer . Antonov 22 har innehaft flera andra världsrekord vad gäller lastförmåga, störta lasten lyft till största höjd, med mera . Vad gäller rekorden för största turbopropplan med världens största turbopropmotorer tillsammans med Tupolev Tu-114 och Tupolev Tu-95 som har samma motorer och antal (4 stycken) är det troligen ett rekord som kommer att bestå, så vida vi inte får en ny oljekris som driver fram stor bränslesnåla turbopropplan.
