Experimenterande Svenska Radioamatörer
Föreningen Experimenterande Svenska Radioamatörer, ofta förkortat ESR, är en ideell förening för svenska radioamatörer. Föreningen, som bildades år 2003, har cirka 400 medlemmar (2022) av de totalt omkring 11 000 sändaramatörer som finns i Sverige. ESR har till syfte att stödja radioamatörer i deras hobby, till exempel genom att. ESR ingick tillsammans med två andra organisationer, Sveriges Sändareamatörer och Frivilliga radioorganisationen, i den samrådsgrupp PTS startade för att underhålla en provfrågebank som skall säkerställa kvaliteten vid amatörradioprov i Sverige. uppmuntra till tekniska experiment inom amatörradion. publicera webbtidningen Resonans fritt tillgänglig för alla på webbplatsen. erbjuda utbildning i radioteknik, elektronik och morsetelegrafi.
Amatörradiocertifikat
Amatörradiocertifikat är ett bevis på genomgånget och godkänt kunskapsprov för att få använda amatörradiosändare. Innan amatörradio fick internationell legal status 1927 krävdes inga kompetensprov för radioamatörer, utom i en del länder. I Sverige kunde radioamatörer tilldelas ett tillstånd att både inneha och använda radiosändare utan att ha avlagt några prov 1924-1929, och efter 1929 endast ett telegrafiprov. Efterkrigsbestämmelserna kom att utvidgas och skärpas, och en internationell praxis vilken var modellerad efter yrkesradion kom att utformas. Där förutsattes ett personligt "kompetensbevis" för operatören, det egentliga certifikatet, samt ett tillstånd att etablera och inneha själva sändaranläggningen med vidhängande anropssignal, "stationslicensen" eller i Sverige "tillståndsbeviset". Utfärdandet av tillståndsbeviset och tilldelningen av en registrerad anropssignal för stationen förutsatte att ett certifikat fanns. Tillståndsbeviset var oftast förenat med en årlig avgift, och kunde återkallas. Ofta kom begreppen att sammanblandas, och både "certifikat" och "tillståndsbevis" kallades omväxlande för "licens". Fram till 1990-talet behölls denna distinktion, men ett tilltagande ointresse från myndigheterna för amatörradio tillsammans med rationaliseringssträvanden gjorde att de båda dokumenten kom att kombineras till ett. Radioamatörcertifikat i Sverige har sedan år 1946 kronologiskt utfärdats av. Innan andra halvan av 1946 när de svenska efterkrigsbestämmelserna för amatörradio, Telegrafverkets Författningssamling serie B:53, aviserades, fanns formellt sett inga amatörradiocertifikat, utan en svensk radioamatör var innehavare av en "koncession" att inneha och använda radiosändare. Koncessionerna hade beviljats av Regeringen eller "Kungl. Maj:t" i konselj och kallades därför ofta för "Kungabrev". Förkrigstillstånden hade inte heller några formella kunskapskrav, förutom det telegrafiprov i 50-takt vilket infördes 1929 som en konsekvens av de nya bestämmelserna i 1927 års Atlantic City-radioreglemente. När amatörradio åter tilläts i Sverige 11 mars 1946 efter krigsårens sändningsförbud var detta enligt övergångsbestämmelsen att de tidigare tillståndsinnehavarna (c:a 400) återfick rätten att sända, men även att deras temporära tillstånd förlorade sin giltighet 1 januari 1947. Den som önskade fortsätta efter detta datum blev därför tvungen att avlägga nya prov i telegrafi, teknik och reglementen enligt principer fastlagda i 1938 års Kairo-radioreglemente, vilka även anpassats efter den nya roll som amatörradion förväntades få efter kriget. När SSA utfärdade radioamatörcertifikat framgick det inte av lagen vem som rättsligt var ansvarig, eftersom ingen myndighet hade övergripande ansvar. Lagen om elektronisk kommunikation ändrades därför den 1 juli 2011. Efter lagändringen fick PTS ansvaret för amatörradiofrågorna, och möjligheten att delegera ansvaret. PTS har delegerat ansvaret till de två rikstäckande organisationer som nu har rätten att anordna prov och utfärda kunskapsbevis. Registerhållning och tilldelning av anropssignaler utförs av SSA och FRO. Tillsammans med amatörradiocertifikatet får den examinerade också sin unika anropssignal, vilken i Sverige vanligen börjar med prefixen SM eller SA, följt av en distriktssiffra (0–7), och två eller tre bokstäver (suffix). Förr angavs anropssignalen i en särskilt dokument, "tillståndsbeviset", men numera anges den direkt på certifikatet. Gamla utfärdade licenser och certifikat gäller dock under innehavarens livstid, oavsett det eventuella utgångsdatum som står tryckt på licensen, vilket ställt till en del problem internationellt. Därför finns det numera ett förklaringsbrev från PTS att ta med sig på utlandsresan. Provet för certifikat i Sverige bestod ursprungligen av tre delar. Telegrafverket 1946–1953. Post- och telestyrelsen (PTS) 1993–2004. Sveriges Sändareamatörer (SSA) 2004–nutid. Sveriges Sändareamatörer, SSA.
Amatörradio
Tidigare var amatörradiotillståndet avgiftsbelagt, och tillståndet med tillhörande anropssignal kunde sålunda dras in antingen vid misskötsel eller vid utebliven betalning. Idag får man anropssignalen på livstid, och behöver inte längre varje år bevaka att den blir betald. QSL-service är dock avgiftsbelagd. Det är endast i Sverige i hela världen som tillstånd för radioamatörer numera inte utfärdas och tillståndsavgift saknas. Det existerar i rådande svenska rättsläge inga procedurer för att dra in eller upphäva ett utdelat amatörradiocertifikat eller en utdelad anropssignal, vilket saknar internationellt motstycke. Om frågan skulle uppkomma huruvida ett certifikat behöver dras in blir det tvingande med en domstolsprövning, vilken då fastställer rättspraxis. Klubbstationer har prefix SK (PTS) eller SA (SSA) med tvåställigt suffix. Notera att SK med tvåställigt suffix för närvarande inte delas ut. Militära amatörradiostationer har SL (FRO/PTS) som prefix. Länkstationer hade tidigare signaler där den första bokstaven efter distriktssiffran var bokstaven R, där står för repeater. Normalt har en länkstation en signal som avslutas med /R. Många länkstationer har dock varit i drift sedan 70-talet och har väl inarbetade anropssignaler. Det går numera att fortsatt få använda dessa signaler varför många sedan länge etablerade länkstationer har återgått till sin ursprungliga signal av typen SK0RIX till exempel. Svenska stationer har möjlighet att, utöver sin ordinarie signal och mot årsavgift, också skaffa specialsignaler med prefixen SA, SB, SC, SD, SE, SF, SG, SH, SI, SJ, SK, SL, SM, 7S, samt 8S. Möjligheterna vad gäller suffix varierar beroende på prefix, och prefixet SL kan endast ges till militära förband och skolor samt FRO-förbund och -avdelningar. Observera att suffix till specialsignal (till skillnad från ordinarie signal) ej är unikt utanför auktioner/aktuellt/">aktuellt distrikt: samma suffix kan återanvändas av någon annan med en annan distriktssiffra. Notera också att en specialsignal, till skillnad från contestsignal, får användas till all amatörradiotrafik. Repeaterstationer – relästationer, är länkstationer, som oftast finns placerade på höga punkter i terrängen. Dessa repeaterstationer finns i huvudsak på VHF- och UHF-banden, men har även på senare tid börjat dyka upp på HF, på 10-metersbandet. En repeaterstation har olika sändar- och mottagarefrekvenser och avståndet mellan dessa frekvenser kallas skift. Skiftet är på VHF(144 MHz) −600 kHz, och på UHF(432 MHz) i regel −2,0 MHz. På UHF har standarden för skiftet nyligen ändrats, vilket dock inte fått fullt genomslag, i motsats till VHF. Det kan förekomma −1,6 MHz (gamla rekommendationen) och +1,6 MHz, det senare gjordes som en nödlösning för att undslippa störningar från LPD-enheter, som lågeffekts-walkie-talkier, trådlösa hörlurar med mera, som delar band med radioamatörerna. Den nya standarden har tagits fram för att råda bot på det. På VHF ligger däremot alltid sändarfrekvensen 600 kHz över mottagarens frekvens. Repeatern tar emot en signal i sin mottagare och vidareutsänder den i sin sändare. Signalen återutsänds/repeteras, därav namnet repeater. Dessa repeterstationer startades ofta upp med en ton på 1750 Hz, men detta är på väg att fasas ut. Standarden som nu börjat komma, är något som kallas subtoner (CTCSS), (en låg ej hörbar ton som sändes tillsammans med bärvågen på användarens sändare). Digitala repeatrar börjar också nu göra sitt intåg. Repeaterstationer drivs i regel i regi av någon amatörradioklubb, men det är numera även vanligt med sådana, som drivs av enskilda radioamatörer. Syftet med dessa länkstationer är att få ett större täckningsområde, främst för mobil radiotrafik. På vissa ställen i landet går det att länka samman flera repeatrar och på så sätt kunna täcka upp ett stort område. En påtaglig överetablering av repeaterstationer råder i många landsändar.
Radio (medium)
Radio, i Sverige även benämnd rundradio, är utsändningar av ljudprogram med tal och musik från en radiostation till många lyssnare med radiomottagare. Sändningen sker traditionellt med hjälp av radio – därav namnet – men radio kan även sändas via Internet, i vilket fall det kallas webbradio, som prenumerationstjänst via Internet kallat podradio eller via signalkabel (t.ex. telefonkabel) vilket kallas trådradio. Med radio menar man då egentligen inte mediet, utan radioprogrammet, innehållet av det utsända. Radiojournalistik liknar TV-journalistik, med den skillnaden att endast ljud kan överföras. Många moderna radiostationer kompletterar dock ofta ljudmaterialet med både text, bild och rörlig bild på sin webbplats. Programmaterialet inleds i regel med en påannonsering ("påa") och avslutas av en avannonsering ("ava"). Båda varianterna görs ofta av den programpresentatör som på- och avannonserar alla programmen under en del av dagen. I avannonseringen ges ofta information om vem som intervjuats sist i inslaget/programmet och vem som var intervjuare eller reporter. Genom ett oannonserat program på julaftonen 1906 var ljudradion invigd. Programmet hördes av ett litet antal telegrafister på fartygen utanför New Englands kust. Vid åttatiden på kvällen fick de höra en mansröst i sina lurar, som läste ur Lukasevangeliet, spelade fiol samt en inspelning av Händels Largo och önskade alla en god jul. Den historiska rösten tillhörde uppfinnaren Reginald A. Fessenden, som sände från sitt laboratorium vid Brant Rock i Massachusetts. Rundradion i kommersiell form är en amerikansk idé från 1920 då Westinghouse Corporation började sina försökssändningar i Pittsburgh. I USA fanns vid denna tid i princip inga restriktioner för att sätta upp sändar- eller mottagarstationer, och det fanns redan ett relativt stort antal amerikanska radioamatörer vid denna tid. Men diskussionen om rundradio som ett alternativ till punkt-till-punkt-kommunikation var mycket levande i bl a Tyskland. Rundradioverksamheten spreds mycket snabbt i USA, och i slutet av 1922 fanns mer än 500 stationer för rundradio samt ungefär 1,5 miljoner mottagare (ca 2 % av befolkningen). I Frankrike inleddes rundradiosändningar 1921, i England började Marconibolaget sina första rundradiosändningar 1922 och i Sverige startade Svenska radio AB sina sändningar 1923. Radion blev snabbt ett massmedium, på grund av sin snabbhet och lättillgänglighet. Antalet program var i början begränsat, med sändningar enbart på vissa dagar, och en enda kanal. Senare kom flera kanaler och längre sändningstider. I Sverige var det inte förrän Fotbolls-VM 1958 som antalet tv-apparater kunde tävla med antalet radioapparater. Då spådde många att radion skulle bli en antikvitet, eftersom allt fler fick tillgång till rörliga bilder hemma, men bruket av radio har fortsatt. I Sverige fick Sveriges Radio närmast monopol på sändningsrätter, och i början av 1960-talet blev det därför stort rabalder om de första svenska kommersiella radiokanalerna, Skånes Radio Mercur (som sedermera döptes om till Radio Syd) och Radio Nord, började sända illegalt från fartyg på internationellt vatten. År 1993 blev det tillåtet med reklam i svensk radio. Närradiostationerna var först ut. Kommersiella lokalradiotillstånd aktionerades ut, och 1994 fick Sverige fler reklamradiostationer, såsom Rix FM, NRJ och Mix Megapol, sina sändningstillstånd. Under 1980-talet blev det vanligt att låtar från radio spelades in för den egna musiksamlingen. Musikindustrin befarade att detta minskade skivförsäljningen. Därför kom musik- och radioindustrin överens om att ersättning utbetalades då musiken sändes.
Kommunikationssatellit
En kommunikationssatellit är en konstgjord satellit som befinner sig i en omloppsbana kring jorden och som används för att förmedla telekommunikation mellan stationer på marken. De används för television, telefoni, radio och datakommunikation. För vissa system är banan geostationär, till exempel i Intelsatsystemet och Marisatsystemet. I Molnijasystemet är banan starkt elliptisk och icke-stationär, men geosynkron med två varv per dygn. Iridium är exempel på ett system med många lågflygande satelliter i banor, som varken är geostationära eller geosynkrona. Den första amatörsatelliten som sändes upp (1961) kallades OSCAR 1. OSCAR står för ORBITING SATELLITE CARRYING AMATEUR RADIO. En radioamatör som sysslar med satelliter datorkommunicerar med satelliter som bär läsbara meddelanden i sitt minne, eller omedelbart till jorden återsänder ett inkommet meddelande. Det enda OSCAR I kunde var att sända några korta sekvenser av bärvåg i form av morsetecknen H I. På engelska betyder HI dels ungefär hejsan eller hallå, där. På radioamatörspråk är HI det som ibland kallas det telegrafiska skrattet. Båda tolkningarna sammanslagna är ju dels litet lustigt, dels är motsvarande morsetecken ( • • • • • • ) enkla att tekniskt åstadkomma som ett fast meddelande i satellitens minne. I senare uppskjutna OSCAR kan även dubbelriktad telegrafi (vanligast) och telefoni förmedlas. OSCAR-signalerna är svaga, och mottagning kräver avancerade antenner och radiomottagare. Kommunikationen äger rum inom för satellitkommunikation särskilt avdelade delband inom de officiella frekvensband, som enligt det internationella Radioreglementet tilldelats amatörradiotjänsten. Idag är de vanligaste amatörradiosatelliterna s.k. Cubesats vilka är små satelliter ca. 10x10x10 (cm) stora. De är lättare att lyssna på än de tidigare OSCAR-satelliterna och numera krävs det inga stora antenner eller dyra mottagare. En intressant del att lyssna på är telemetri från satelliterna vilket innebär data från dess system. Det har fram till början på 2000-talet byggts ca 50 amatörsatelliter. De första byggdes i garage, men verksamheten har blivit mer exklusiv och flyttat in på universiteten. Uppsändningar i rymdbana av amatörsatelliter sker genom "snålskjuts" (på engelska "piggy back") på en raket för uppskjutning av vetenskapliga satelliter. Nu (2016) är det svårt att veta exakt hur många amatörradiosatelliter det finns men det kan vara uppåt 100 - dock är inte alla dessa aktiva. En radioamatör som sysslar med satelliter brukade förut också ta ner vädersatellitbilder men idag är det två separata hobbys.
Komprimeringsmetoder vid morsetelegrafering
Komprimeringsmetoder vid morsetelegrafering har utvecklats då även för rutinerade telegrafister överföring av ett meddelande med normal morsetelegrafering vid vissa tillämpningar tar längre tid än acceptabelt. Därför har efter hand olika metoder utarbetats för komprimering av budskapet så att överföringstiden reduceras. Nedan beskrivs några av dessa. Sifferkoder vid telegrafering har förekommit i flera olika serier. Den mest omfattande avser det kinesiska språket, som ju omfattar tusentals skrivtecken, ideogram, som svårligen låter sig översättas till sekvenser av långa och korta teckendelar. Man har då löst problemet så att man helt enkelt numrerar de nödvändigaste skrivtecknen i en lång lista och sänder det tal, som motsvarar önskat skrivtecken. Samuel Morses idé med kodböcker med numrerade budskap innebar väldiga luntor, opraktiskt stora, och de blev mer eller mindre onödiga efter uppfinningen av alfabet med kombinationer av långa och korta teckendelar. Men för begränsade, återkommande standardmeddelanden, kunde man nedbringa sändningstiden åtskilligt med numrerade meddelanden. De mest kända serierna är de som användes vid de amerikanska järnvägarna, som behövde rapportera tågrörelser mellan de olika stationerna utefter de linjer som i järnvägarnas barndom var enkelspåriga samt serien för nyhetsbyråernas pressmeddelanden, särskilt börsrapporter. Järnvägarna hade flera listor för speciella tjänstegrenar, vardera med standardmeddelanden numrerade från 1 till 99. Definitionerna för meddelandena ändrades då och då, och det fanns många olika konkurrerande järnvägsbolag vid den aktuella tiden, som använde delvis olika koder för samma sak. En och samma kod kunde betyda olika saker, beroende på vilket bolag det gällde. Rekonstruktion av dessa i djupt historiskt dunkel dolda tolkningar är därför besvärlig och ofta motsägelsefull. De flesta av dessa koder är glömda idag, men en del har överlevt bland radioamatörerna. Den mest kända är kanske kod 73, som (bl a?) har haft följande definitioner. En något udda tillämpning, utanför radioamatörernas led, är ett bruk som åtminstone fram till senare delen av 1900-talet tillämpades av tidskriften Electronics. Alla större artiklar avslutades där med talet 30, säkerligen infört av någon gammal telegrafist, med innebörden "Slut för idag". Se nedan. Följande lista är en sammanställning från många olika källor och är därför en blandning av koder som används i de olika ovan nämnda tjänstegrenarna. __________1 Användes när flera stationer ligger seriekopplade på samma trådlinje. 2 Innebörd av "typ 13-meddelande" okänd. Tryckfel i källan för "typ 31"? Jämför kod 31. 3 En kompletterande order, som uthängd på en krok vid sidan om spåret skulle "fångas i flygande fläng" med "metspö" från loket, utan att tåget stannade vid stationen. 4 Det framgår ej av källan vad det är för skillnad mellan kod 22 och kod 25. En hypotes är att det egentligen var samma sak men tillämpades olika vid skilda järnvägsbolag. (?) 5 Bland radioamatörer som använder en uteffekt av högst 5 W med radiotelegrafi, kallat QRP, är detta en avslutningsfras i stället för 73. Ursprunget är oklart men anses ha att göra med att mindre effekt än normalt används då 72<, 73. 6 73 används av radioamatörer vid avslutning av en telegrafiförbindelse. Oegentligt förekommer det ibland även vid telefoni. 7 88 används ofta av radioamatörer, då en kontakt mellan en manlig och en kvinnlig operatör avslutas. Det anses inte opassande att sända detta till en gift man eller gift kvinna, utan det ses mer som en artighet. 8 Vulgärtolkning: "Dra åt Helvete!" Det anses i radioamatörtrafik vara synnerligen ofint att sända denna kod. Det bryter mot de oskrivna lagar för uppträdande på radiobanden, som finns sedan radions barndom. Ofta förkortas – enligt praxis för sifferförkortning – i detta fall siffran nio till N, och sålunda sänds NN som skällsord. Ett tillämpningsexempel.
