Radiomast
En radiomast (signalmast) är en konstruktion på vilken antenner för utsändning och mottagning av radiovågor monteras. En mast är stagad med vajrar till skillnad från ett torn som är fristående. Vid dimensionering av master och torn är de viktigaste parametrarna höjd, utböjning och vridning. Höjden avgörs av hur högt en antenn måste placeras för att få önskad räckvidd. Med ökad höjd blir masten vekare och vindlasten påverkar antennernas stabilitet mer ju högre de är monterade. Både vridning och utböjning påverkas av antennens effektiva vindarea. Den effektiva vindarean är det vindfång som antennens storlek och utformning utgör. Utböjningen är ett mått på hur böjd masten eller tornet blir vid en viss vindhastighet och vindlast. Vindlasten är en kombination av det vindfång som mast-/tornkonstruktionen och samtliga antenner utgör. Ett enkelt torn med en enda antenn i toppen åskådliggör detta. Vid vind rakt framifrån i antennens riktning böjs tornet proportionellt med vindhastigheten. Vridningen är motsvarande mått på hur tornet vrids vid vind från sidan. Vridning och utböjning i kombination ger en viss maximal deviation från idealriktningen vid en given vindhastighet. Radiomaster och -torn kallas ibland antennbärare i branschen.
Hörbymasten
Hörbymasten är en TV- och radiomast i Östra Sallerup utanför Hörby. Masten är 324 meter hög och när den invigdes 1 oktober 1959 var den Europas högsta byggnadsverk. Masten är placerad ca. 156 Möh (Meter över havet) Toppen av masten räcker totalt ca. 480 Möh. Tidigare tillhörde masten Televerket, men ägs numera, efter flera omorganiseringar av det statliga Televerket, av Teracom. En mängd slavstationer återutsänder Hörbymastens tv-program. På grund av sin geografiska placering har TV- och radiosändarna i masten även många tittare och lyssnare på Bornholm och längs den tyska och polska kusten där man kan ta emot sändningarna. Vid extrema vågutbredningsförhållanden rapporterar ofta DX-are att de avlyssnat sändningar och sett TV-bilder från sändarna i masten så långt iväg som i södra Italien, Storbritannien och Frankrike. Hörbymasten är välkänd i hela Europa i dessa kretsar. År 2021 sänder Hörbymasten följande tjänster. År 2006 sände Hörbymasten bland annat följande tjänster. Den 15 oktober 2007 släcktes det analoga tv-nätet ner och sedan dess sänds endast digitala tv-tjänster. I juli 2012 sändes dessa tjänster från hörbymasten. Mux 1-5 sänder i DVB T och Mux 6-7 sänder i DVB T2. Mux 7 sänder även i VHF på hörbysändaren då det är platsbrist i UHF.
Skinnarviksberget
Skinnarviksberget är ett bergsparti på Södermalm i Stockholm och en del av Skinnarviksparken. Med sina 53 meter över havet är berget den högsta naturliga punkten innanför tullarna och bjuder på en grandios utsikt över Riddarfjärden och Kungsholmen. Namnet kommer från skinnare eller garvare som bedrev sitt hantverk där på 1600-talet. Att det har bott skinnare där framgår av en bouppteckning från 1658, som talar om att Jöran Marckusson-Skinnare var skinnare och godsägare vid Skinnarewicks-gatun (nuvarande Ludvigsbergsgatan). Skinnarnas yrkesutövning var illaluktande och krävde mycket vatten, och därför höll de till vid Riddarfjärdens strand. Delen nedanför nuvarande Münchenbryggeriet hette just Skinnarviken och nämns redan 1646, "nerdher weedh Siöstrandhen Östan om Skjinnare wijken". Namnet "Skinnarviksberget" är belagt sedan 1636, men namnformen "Skinnarviksbergen" förekommer också. Berget är mycket populärt bland stockholmare som festplats. På sommaren är denna plats idealisk för en picknick tack vare utsikten över bland annat Riddarfjärden, Norr Mälarstrand, Gamla stan, Stockholms stadshus och många kyrkor, däribland Högalidskyrkan. På högsta punkten finns även en radiomast. På berget gäller alkoholförbud nattetid mellan 00 och 07, förbudet gäller i hela Skinnarviksparken. Ett av verken i Elisabeth Ohlson Wallins bildserie Ecce Homo (utställning) föreställer hur Jesus har blivit nedslagen på Skinnarviksberget av ett gäng skinnskallar.
Ledningscentralen i Gullarp
Ledningscentralen i Gullarp i Eslövs kommun fungerade fram till 1986 som ledningscentral (LC) för det civila försvaret i kommunerna Eslöv, Höör och Hörby. När lagstiftningen för beredskap ändrades 1986 övertog Eslövs kommun ansvaret för anläggningen. Anläggningen bjöds ut till försäljning 2014. Ledningscentralen i Gullarp byggdes 1974. Ovan mark, på den drygt 8000 m² stora tomten, finns en mindre entrébyggnad samt en 43 meter hög radiomast. Under mark finns 2 våningsplan, båda 16 x 23 meter, med en takhöjd på 2,5 respektive 2,6 meter. Eftersom inget lämpligt berg fanns i närheten av Gullarp så fick man bygga anläggningen som en nergrävd betongbunker. Djupaste punkten ligger 11 meter under markytan. Detta byggnadssätt gav ett sämre skydd än en bergrumsanläggning men skulle klara direktträffar av artillerigranater och mindre flygbomber. Ingångstunnlarna och nödutgången var försedd med stötvågsskydd och gassluss. Innanför ingången finns ett saneringsrum för att tvätta av radioaktiva partiklar eller rester av stridsgas. På det övre våningsplanet fanns kök och matsal för att utspisa 20 personer åt gången. Maten skulle tillagas externt i skolkök eller restaurangkök och levereras i värmeisolerade kärl till anläggningen i normalfall. I fall av isolering av anläggningen skulle köket kunna tillreda tillräckligt med mat på lagerhållna konserver. Förläggningar fanns med 77 sovplatser fördelade i sexbäddarsrum med våningssängar. I anläggningen fanns även hygienutrymmen såsom toaletter och duschar. Anläggningens hjärta var ordersalen där kommunikationen hölls med omvärlden och samverkan skedde mellan de olika myndigheterna som huserade i anläggningen. Räddningstjänst, SJ, Sveriges radio och polis var exempel på myndigheter som ofta var placerade i civilförsvarets anläggningar vid händelse av krig eller krissituation i samhället. Anläggningen var självförsörjande med både vatten och el, genom en borrad brunn och reservkraftverk med dieselmotorer.
Vargen, Huddinge
Vargen är tagen ur bruk sedan 1997 och övertogs år 2008 av Stockholms fastighetskontor som sålde fastigheten till ett privat företag. År 2014 byggdes anläggningen om till datahall. Norr om Stockholm finns en liknande, nästan identisk anläggning, Elefanten i Sollentuna kommun. I motsats till Vargen är Elefanten bevarad i sin helhet och frågan har väckts om byggnadsminnesförklaring. I en kris- eller krigssituation skulle ledning och samordning av det civila samhället skötas från speciella civilförsvarsanläggningar byggda i skyddande bergrum och lokaliserade till städernas utkanter. Här var det tänkt att representanter från kommunen, sjukvården och räddningstjänsten skulle arbeta. För att skydda viktiga samhällsfunktioner uppfördes fullträffsäkra anläggningar som också skulle klara anfall med kemiska vapen och kärnvapen, dock inte direktträff av en atombomb. Storlek på anläggningen berodde på kommunens storlek. Några ledningscentraler förlades i berg, andra låg i ett normalt skyddsrum, exempelvis under kommunalhuset eller en brandstation. I nästan varje kommun inrättades en ledningscentral, exakt hur många som byggdes är oklart. Norr och söder om Stockholm byggdes två nästan identiska anläggningar, Elefanten i Sollentuna kommun, respektive Vargen i Huddinge kommun. Att Elefanten och Vargen utfördes identiska berodde på att krisledningen i en krigssituation skulle kunna flyttas problemfritt mellan anläggningarna och där direkt "känna igen sig". Vargen och Elefanten skiljer sig bara beträffande byggnadernas placering inne i bergrummen. I Södertälje fanns en något mindre anläggning som kallades Tordyveln (numera tömd och stängd). Huvudcentraler fick namn efter djur och underordnade centraler, så kallade Framskjutna enheter (FE) uppkallades efter växtnamn, exempelvis Krokusen på Kungsholmen, Maskrosen vid Östra Real, Liljan vid Brommaplan, Nässlan i Midsommarkransen och Pionen på Södermalm. Under 1970-talet fanns elva Framskjutna enheter i Stockholm, varav sex var belägna i bergrum. Vargen och Elefanten projekterades av dåvarande Räddningsverket. Kostnaderna är inte kända, men betalades av statsmedel. Anläggningen i Huddinge är byggd under åren 1977-1978, alltså i direkt anslutning till Elefanten. Arbetet började med att spränga ut tre bergrum i vilka varsin byggnad placerades, hus A (huvudbyggnad), hus B (förläggningsbyggnad) och hus E (kraftcentral). Husen består av en betongstomme med två våningar. För att undvika att en elektromagnetisk puls (EMP), som bland annat uppstår vid kärnvapenexplosioner, skulle skada elektrisk utrustning, kläddes samtliga byggnader på utsidan (inklusive undersidan och taket) med helsvetsade stålplattor. Även kabelintag och ingångsöppningarna utformades på ett speciellt sätt för att undvika EMP. För att kompensera vibrationer i berget, efter exempelvis en kraftig explosion, placerades huskropparna på dämpande fjädrar och fritt från väggarna i bergrummen. Med dessa åtgärder förfogade Vargen över ett skydd mot fullträff av 250 kg konventionell flygbomb, gasskydd, radiakskydd, EMP-skydd och stötvågsskydd mot kärnvapenexplosion som motsvarar 3 atö (tre gånger atmosfärens övertryck). För en direktträff av kärnvapen fanns dock inget skydd. Vargens inre kan nås respektive lämnas via två bergtunnlar: en cirka 50 meter lång ingångstunneln och en lika lång nödutgångstunnel. Båda fungerar även som till- och frånluftskanaler. Varje tunnel avgränsas med stötvågsbarriärer och gasslussar mot bergrummets inre delar. Huvudtunneln avslutades med en tryckvågsficka som dämpade stötvågen. Mellan stötvågsbarriären och gasslussen fanns ett saneringsrum med duschar där personer som har utsatts för olika biologiska och kemiska stridsmedel kunde sanera sig innan de fortsatte in i byggnaden. En mindre tunnel utgående från hus A innehöll kabelintaget från radiomasten, som står på berget över anläggningen och är det enda synliga tecknet som avslöjar Vargens läge.
TV-mast
En TV-mast (tv-mast) är en sändarstation för vidareutsändning av TV- eller radiosändningar. Världens högsta TV-mast finns i Fargo, North Dakota, USA som mäter 628 m. Mellan åren 1974 och 1991 fanns en ännu högre mast utanför Warszawa i Polen. Det var en antennmast för rundradio på långvåg som var 646,38 meter hög. Den rasade under en reparation den 8 augusti 1991. Navet i all TV-sändning i Sverige utgörs av Kaknästornet på Gärdet i centrala Stockholm. Därifrån styrs TV- och radiosändningarna via TV-masterna, runt om i landet. Mastens höjd och stationens placering är en förutsättning för att kunna nå ut i ett så stort område som möjligt. I Sverige finns drygt 50 stora TV/radiosändare, samt ett flertal mindre sändare, s.k. slavsändare, för de markbundna radio- och TV-näten för vilka statliga Teracom ansvarar. I Sverige ligger de stora sändarnas master i regel över 200 m i höjd, TV/radiomasten i Skellefteå är 323 meter, med den 335 meter höga masten vid Fårhult i Västerviks kommun som den högsta, tillsammans med ytterligare tre av Teracoms master. Karaktäristiska drag för en typisk svensk TV-mast är en stor fackverkskonstruktion. Hiss finns i de flesta master, de går dock bara på vissa ungefär halvvägs upp till en mastkur. Resten av biten får man klättra för att komma till toppspiran. Toppspiran är målad med röda och vita fält och inuti den finns diverse sändarutrustning. 1–3 nivåer av blinkande flygljus finns, för att varna flygtrafik inom masternas närhet. Sedan finns det röda positionsljus av samma anledning. Från masten utgår ett antal stag som håller masten uppe. Normalt klarar en mast att en till två stag lossnar, vid till exempel en storm. Skulle fler stag än så lossna, är det stor risk för att masten rasar, vilket har hänt. Blåbärskullenmasten utanför Sunne i norra Värmland är idag 262 meter hög mot tidigare 323 meter. Den övre delen av masten knäcktes i ett snöoväder, vintern 1979. De svenska TV-masterna är byggda under perioden sent 1950-tal till mitten av 1980-talet. Först ut var Billingenmasten utanför Skövde 1956 och bland de senast byggda finns Nackamast 2 samt Bäckeforsmasten i Dalsland, båda resta 1984. Sändareffekten från dessa master är såpass hög att man måste dra ner på effekten, ibland helt och hållet, vid underhållsarbeten för att inte underhållspersonalen skall ta skada. Detta kan medföra störningar i TV- och radiosändningar men planerade driftstopp utannonseras alltid från Teracom långt innan. Sändareffekten är generellt högre i Norrland än i Götaland och Svealand. Detta beror på de stora avstånden och det lägre antalet abonnenter. Masterna har drabbats av diverse problem genom åren. Nedisning har flera gånger gjort att master varit mycket nära att rasa. Ett exempel på detta är Vännäsmasten som var nära att rasa ihop av nedisning vintern 1987/88. Nedisning kan annars få till följd av att sändningarna störs. Ett bra exempel där bilder finns, är Bäckeforsmasten. Bränder har även förstört master. En brand i Knaftenmasten utanför Lycksele vintern 2006 slog ut TV-sändningarna i mellersta Norrland. Den 15 maj 2016 rasade den 332 meter höga Häglaredsmasten utanför Borås till följd av sabotage.
Roaming
Roaming (från engelskan att vandra) innebär inom mobiltelefoni att en användare kopplas, oftast automatiskt, från en teleoperatörs nät till en annans. Begreppet ska inte förväxlas med hand-off/hand-over, som används då mobiltelefonsystemet kopplar över från en radiobasstation (radiomast) till en annan, utan avbrott av pågående samtal. Nationell roaming kan användas om radiotäckning saknas hos den ordinarie operatören men det finns radiotäckning från en annan operatör. I dagligt tal menas vanligen internationell roaming. Då mobiltelefonabonnenten lämnar sitt hemland och radiotäckningen från dess ordinarie teleoperatör upphör, växlar telefonen över till en teleoperatör i det besökta landet. Det kan ske helt automatiskt utan att abonnenten märker det, eller kräva en bekräftelse av användaren, beroende på hur mobiltelefonen är inställd. Mobilteleoperatörer sluter roamingavtal sinsemellan för att tillhandahålla denna funktion, så att operatören kan debitera samtalet på den ordinarie teleräkningen, och ingen utländsk räkning behöver skickas till slutkund/mobiltelefonägaren. I avtalet regleras bl.a. vilken ersättning som operatörerna tar ut av varandra för att låta en annan operatörs abonnenter använda mobiltelefonen i det egna nätet. Operatörernas samarbetsorganisation för bland annat roaming kallas GSM Association. När man använder mobiltelefonen utanför egna landet gäller andra priser och villkor än om mobiltelefonen används i sitt hemland. Exempelvis får en abonnent som befinner sig utomlands, utöver de samtal abonnenten ringer själv, betala för samtal där denne blir uppringd av någon annan. När abonnenten ringer för att lyssna av meddelanden i sin röstbrevlåda från utlandet debiteras detta som ett samtal till hemlandet. Roamingavgifterna inom Europeiska unionen är reglerade genom roamingförordningen. Införandet av regleringen motiverades av att operatörerna ofta tog ut överpriser på över 1 euro per minut för samtal och över 10 euro per megabyte för datatrafik. Den lagstiftade avgiftsgränsen var först 0,49 euro per minut men minskades efter hand. Sedan den 15 juni 2017 är roamingavgifterna helt slopade för både ingående och utgående samtal inom EU och en användare behöver därför inte längre betala någon extra avgift utöver kostnaden för ett vanligt samtal i sitt hemland. Sedan tidigare kostar det inget extra att ringa en person som roamar. EU-reglerna har sedan 2008 gällt också Island, Liechtenstein och Norge (i egenskap av EES-länder tillämpar de europeisk lagstiftning i betydande utsträckning), men de gäller inte i Schweiz (eller för schweizare i EU) där höga roamingavgifter fortsatt existerar. I områden som är kopplade till medlemsländer men som inte är med i EU, gäller inte heller några begränsningar. Utlandssamtal, det vill säga när en person ringer ett nummer i ett annat land utanför EU, omfattas inte av regleringen av roamingavgifterna och kan därför fortsatt innebära höga avgifter liksom roaming vid besök i icke EU/EES-länder.
