Schema – systematisk och/eller översiktlig uppställning för att förenklat återge ett flöde av information, tid, tekniska kopplingar och liknande. Schema (djur) – ett släkte av tvåvingar. XML-schema – en teknik för att klargöra tillåtna element och attribut för en XML-applikation. Skolschema – en plan för utföra läroplanen.
Cascading (cascading_style_sheets) Style Sheets (CSS, på svenska stilmall) är ett språk som beskriver presentationsstilen för ett strukturerat dokument som till exempel typsnitt, textstorlek och färg. Tekniken är ett sätt att anpassa dokumentet med hänsyn till datortyp, skärmupplösning, färgdjup och installerade typsnitt. Tekniken introducerades av Håkon Wium Lie och Bert Bos 1994 i webbläsaren Argo. År 1996 kom den första rekommendationen från W3C, CSS1. Det dröjde till år 2000 innan någon webbläsare hade fullt stöd för CSS1, och det var Internet Explorer 5.0 för Mac. Olika webbläsare hade stöd för olika delar av CSS1 och kunde även tolka reglerna olika. Ett XML- eller HTML-baserat dokument har inte på förhand en given utformning utan består av strukturerad text utan stilinformation. Hur dokumentet skrivs ut på papper, på en webbsida, på displayen i en mobiltelefon eller en handdator, bestäms normalt av programmet som hanterar dokumentet (t.ex. webbläsaren), utgående från programmets inställningar. Med CSS är det möjligt att också tillhandahålla en stilmall (eller instruktioner för enskilda element), som anger hur dokumentet kan eller skall visas. Också användaren har möjlighet att tillhandahålla stilmallar, som tillsammans med dokumentet stilmall bestämmer utseendet. CSS ingår inte som en del av XML-språket, men används allmänt till exempel av webbläsare. CSS används av de flesta stora webbplatser. CSS-dokumentet inkluderas oftast med hjälp av ett link-element. Denna rad specificerar sökvägen till filen med stilspecifikationerna (href="sökvägen/till/stilmallen.css") och hur webbläsaren ska tolka filen (rel="stylesheet" type="text/css"). Ett annat sätt att använda CSS i ett HTML eller XHTML-dokument är style-elementet, som kan användas på två sätt. Det första är att inkludera CSS-filen via en CSS-instruktion. Alternativt går det att skriva in CSS-koden direkt i style-elementet. Detta är inte rekommenderat då det kan uppstå problem med äldre webbläsare då de tolkar CSS-koden som en del av HTML-koden och därför visar koden direkt på webbsidan. En annan anledning är också för att det blir krångligare att ändra koden i efterhand sedan. Det är därför rekommenderat att använda ett link-element för att koppla CSS-kod till webbsidor, dels för att spara bandbredd och dels att en HTML-tolk och XHTML-tolk hanterar style-element på olika sätt. CSS-tekniken har ibland kritiserats för att komplicera arbetet för webbutvecklare då många webbläsares stöd för CSS-standarden varierar kraftigt, webbläsaren Internet Explorer version 6 och tidigare är ofta utsatta för dessa anklagelser. Vissa speciella designdelar anses vara onödigt komplicerade som till exempel horisontell och vertikal centrering av olika element. Ovanstående CSS-kod innehåller instruktioner för hur body- och p-elementet samt dess innehåll ska presenteras. Den första raden (background-color: #eaecf0, ) anger att bakgrunden ska ha en grå färg. Nästa rad ställer in typsnittet till Georgia i första hand, i andra hand Times New Roman, och om besökaren inte har något av dessa typsnitt installerade används ett generiskt seriff-typsnitt. Slutligen anges att texten ska visas i en storlek av 16 pixlar (bildpunkter) och ha en nästan svart färg. Textens färg definieras här för att säkerställa läsligheten, i fall användaren annars skulle ha en text som inte kontrasterar tillräckligt mycket mot bakgrunden. När storleken på CSS-resurser som används i ett projekt ökar, behöver ett utvecklingsteam ofta besluta om en gemensam designmetodik för att hålla dem organiserade. Målen är enkel utveckling, enkel samverkan under utveckling och prestanda för de distribuerade stilbladen i webbläsaren. Populära metoder inkluderar OOCSS (objektorienterad CSS), ACSS (atomisk CSS), oCSS (organisk kaskadstilark), SMACSS (skalbar och modulär arkitektur för CSS) och BEM (block, element, modifier).
Job Definition Format (JDF) är inom grafiska industrin ett systemoberoende, XML-baserat filformat innehållande information rörande ett specifikt tryckjobb (en specifik order) och dess framställning. JDF används också som samlingsbegrepp för de delar (både JDF- och JMF-filformatet) som beskrivs i JDF-specifikationen/-standarden, som underhålls och utvecklas av den ideella organisationen CIP4 (The International Cooperation for the Integration of Processes in Prepress, Press and Postpress Organization). Syftet med JDF-formatet, och den standard som specificerar dess struktur, är att underlätta och standardisera informationsöverföringen för att göra det grafiska arbetsflödet och produktionen mer effektiv. JDF-filformatet liknas ibland vid en utökad elektronisk arbetssedel eller arbetsorder som täcker in information om det specifika tryckjobbet och stegen i arbetsflödet – från bokning till produktion, leverans och fakturering. Formatet ger bl.a. möjlighet att ange en mängd detaljerade tekniska specifikationer rörande tryckjobbet, så som. JDF-formatet stödjer även kundrelaterad information så som ordernummer, faktureringsuppgifter och kontaktuppgifter till beställaren/kund och andra kontaktpersoner (bl.a. med telefonnummer och e-postadress), men även information om hur den färdiga produkten ska packas och levereras från tryckeriet eller binderiet, till exempel i kartonger med vissa dimensioner, med viss max-vikt och på specifik palltyp (till exempel Europapall). Formatet stödjer även resultatuppgifter från respektive produktionssteg, till exempel antal tillverkade exemplar, tidsåtgång och mängd makulatur, som sedan kan användas som underlag för en efterkalkyl. Informationen i JDF-filen är strukturerad genom XML-taggar som är definierade i JDF-specifikationen från CIP4. Då JDF-formatet är leverantörs- och plattformsoberoende, ska formatet göra det möjligt för utrustning och system från olika leverantörer att kommunicera med varandra. Organisationen CIP4 publicerar årligen en sammanställning av produkter och tjänster som använder sig av JDF – bl.a. utskjutningsprogram, arbetsflödessystem, tryckpressar, förprovtrycksutrustning, RIP:ar och plåtsättare. Organisationen erbjuder även JDF-certifiering. JDF-standarden styr inte hur ett specifikt arbetsflöde eller arbetsflödessystem ska konfigureras eller vara uppbyggt, utan anger JDF- och JMF-filformatets struktur/utformning. Ett arbetsflödessystem är ett datasystem som har till uppgift att stödja själva arbetsflödet med information och underlätta genomförandet av varje arbetsmoment. I systemet kan man, i regel, även övervaka arbetsflödets status. En JDF-fil är i sig endast en inaktiv datafil innehållande information som i sin tur måste utläsas av, presenteras i och skickas vidare av tryckeriets arbetsflödessystem till respektive produktionsenhet. Datasystem av denna typ benämns MIS (eng. "Management Information System") i JDF-specifikationen. Ett sådant systemet kan även skriva ny information till JDF-filen utifrån de uppgifter som tillkommer, till exempel mängd makulatur, antalet över- eller underproducerade exemplar och produktionstid. Just denna information kan sedan användas vid en eventuell efterkalkyl för att se om tryckjobbet gick med vinst. Exempel på JDF-baserade arbetsflödessystem är Heidelbergs Prinect, Agfas Apogee och Kodaks Prinergy. Flera leverantörer erbjuder även påbyggnadsmoduler eller -programvaror som kan kopplas till systemet för att utöka dess funktionalitet, till exempel Prinect Remote Acess (en del av Heidelbergs system Prinect) eller Apogee WebApproval (en del av Agfas system Apogee), som båda tillåter trycksaksbeställaren att själv ladda upp material till tryckeriet och godkänna/granska materialet via Internet. I samband med detta kan då kunden själv ange den information som beskriver det aktuella tryckjobbet. Informationen kan sedan lagras i tryckjobbets JDF-fil och utläsas av arbetsflödessystemet. antal exemplar som ska tryckas.
Curriculum vitae (CV) är det latinska namnet för levnadsteckning som betyder "levnadslopp" (bokstavligt "livets lopp"), där curriculum [ku'ri:kulum] betyder "lopp" och vita ['vi:ta], "liv". Ett CV är en sammanställning av kunskaper, erfarenheter och färdigheter. Termen CV är internationellt använd, även om andra benämningar kan användas, till exempel i Tyskland (Lebenslauf) och USA (Résumé). Inom EU finns en standard för CV, nämligen Europass. Den föreslogs ursprungligen i en rekommendation 2002 och fastställdes 2004 (Europaparlamentets och rådets beslut nr 2241/2004/EG av den 15 december 2004). I Sverige används ibland CV synonymt med den traditionella svenska beteckningen "meritförteckning". Mer korrekt är att en meritförteckning listar arbetslivsmeriter i snävare bemärkelse, medan ett CV även skall innehålla mer utbroderade stycken om utbildning och yrkeserfarenhet. Om man har fritidsintressen och föreningsdeltagande som har givit erfarenheter eller kunskaper som kan nyttjas i sökt tjänst kan även dessa nämnas i ett CV. Åsikten att ett CV numera likställs med meritförteckning, kan eventuellt vara relaterad till mindre formella ansökningsprocedurer. CV i Sverige var ursprungligen främst något som användes vid tillsättande av högre chefspositioner där de sociala meriterna betonades framför arbetsmeriterna, men kom så småningom att i folkmun användas som ett samlingsgrepp för den dokumentation som i allmänhet bör bifogas en platsansökan. Om referenser skall anges (tex efter begäran eller om platsannonsen begär det), bör namn och kontaktuppgifter på i förhand tillfrågade personer som är villiga att delge uppgifter om den sökande anges. Vanligen närmaste chef hos tidigare arbetsgivare, annan nära kollega eller annan samarbetspartner. Idag sker mer och mer av arbetssökningen över internet, då många större företag har egna rekryterings-databaser som man skall registreras i för att ha chans att få anställning hos dem. Dessa hittas lämpligtvis genom att surfa till det företag som man är intresserad av och titta efter flikar och länkar relaterade till jobb, arbete, karriär söka jobb eller anställning. Det är också vanligt att arbetssökande använder webbtjänster som LinkedIn för att marknadsföra sig själva. Det finns också en standard för elektroniskt CV, som lagras elektroniskt i XML-format är framtagen av HR-XML Consortium. I Sverige har standarden bland annat använts av Arbetsförmedlingen och Manpower, vilket betyder att man kan överföra sitt CV mellan de anslutna databaserna automatiskt. Det finns minst tre typer av ansökan till tjänst: ansökningsbrev (eller platsansökan), spontan ansökan (i hopp om att en lämplig vakant plats skall dyka upp just där) och nätverksansökan (med hopp om tips eller hjälp i arbetssökandet). Vanligtvis skickar man ett CV (eller meritförteckning) tillsammans med ett personligt brev. Om man har en utbildning som är meriterande i samband med ansökan, kan man bifoga betyg och/eller eventuellt studiebevis från den utbildningen. Den sökandes persondata, personnummer och kontaktuppgifter/adressuppgifter etc. Detta placeras med fördel i sidhuvudet. Arbetsmeriter / Yrkeserfarenhet (Tidigare anställningar m. arbetsuppgifter, företagsnamn, ort, verksamhet och tidsperiod.). Utbildningar och examina (Bilagor: Kopior på examensbetyg och/eller kursintyg). Ideellt engagemang (Styrelseuppdrag i föreningar, relaterade sysslor, osv.). Språkkunskaper och/eller Datakunskaper beroende på vilken typ av arbete du söker. Ange här vilka språk du kan och hur bra du är på respektive språk muntligt och skriftligt. Försök även gradera dina kunskaper gällande IT om du anger sådana på CV:t. Övriga meriter. Det kan exempelvis vara körkortsbehörigheter om du söker jobb som kräver det. Referenser ges vanligtvis på begäran.
Mms (eller MMS, efter engelskans Multimedia Messaging Service), är en vidareutveckling av sms. Skillnaden är att med mms kan man inte bara skicka textmeddelanden utan även multimediemeddelanden mellan mobiltelefoner. Multimediameddelanden är exempelvis digitala fotografier, musik, text och videosekvenser, och man måste ha ett Internetabonnemang för att utnyttja denna multimediala meddelandeservice, mms. Standardiseringen är till största del gjord av 3GPP, 3GPP2 och Open Mobile Alliance (OMA). Mms har två olika leveranssätt, omedelbar och fördröjd. Ett mms-meddelande skickas som ett enda paket där de olika delarna är synkroniserade med hjälp av SMIL (synchronized multimedia integration language) som är baserat på XML. Jämfört med SMS klarar mms mycket större meddelanden. Stora mms-meddelanden kräver tredje generationens mobilsystem (3G), men mindre meddelanden fungerar även i andra generationens mobilsystem GPRS. Omedelbar leverans: När mms-klienten på telefonen mottar en rapport om ett inkommande mms, tar den genast emot mms:et från Multimedia Messaging Service Center (MMSC) som skickat rapporten. Efter detta meddelas abonnenten att denne fått ett mms. Fördröjd leverans: mms-klienten meddelar abonnenten om att ett mms-meddelande är tillgängligt och tillåter användaren att själv välja när denne vill ta emot sitt mms.
Mall (skeppsbyggnad) – en viktig detalj i skepps- och båtbyggeri. Mall (sång) – sång framförd av Eugent Bushpepa. Mall – används vid olika slag av hantverks- och konstformer, se schablon. Dokumentmall – ett sätt att beskriva strukturen på ett XML- eller ett SGML-dokument. Wikipedia:Mallar – ett hjälpmedel för att infoga samma sak på många sidor.
Office Open XML (ofta förkortat OOXML eller Open XML) är en specifikation för XML-baserade filformat för elektroniska dokument som rapporter, böcker, kalkylblad, diagram, presentationer och ordbehandlingsdokument. MS Office 2007 har Office Open XML som standardformat. Specifikationen utvecklades av Microsoft (som efterföljare till de binära format som tidigare använts) och publicerades i december 2006 av Ecma International som standarden Ecma 376. Office Open XML är standardiserad av Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) och International Electrotechnical Commission (IEC) som ISO/IEC 29500. Under 2007 och 2008 genomgick OOXML en standardiseringsprocess enligt ISO/IEC "fast track". Denna process kantades av en stor mängd kontroverser. Bland annat i den svenska omröstningen dök det upp många nya deltagare på ja-sidan när det var dags att rösta. Detta ledde till att SIS ogiltigförklarade sin röst. September 2007 röstade de nationella standardkommittéerna om standardförslaget. Det fick då inte ihop tillräckligt många ja-röster för att godkännas. I februari 2008 hölls ett möte (BRM, ballot resolution meeting) för att gå igenom de problempunkter som inkommit med "nej"- och "ja med kommentarer"-röster. Enligt flera närvarande slutade mötet i kaos utan att ha behandlat mer än en liten del av frågorna. En representant för Microsoft hävdade dock att mötet gick bra och alla ärenden löstes. Efter BRM hade de deltagande kommittéerna 30 dagars möjlighet att ändra sin röst. Efter en ny prövning godkände ISO Office Open XML-formatet som internationell standard.
3-D Secure (även 3D Secure, 3D Secure 1.0, 3D Secure 2.0, 3DS) är ett säkerhetssteg för e-handelsköp med kort. När en kund går igenom 3D Secure förflyttats ansvaret från handlaren till den kortutgivande banken. 3-D Secure är ett XML- baserat protokoll som ursprungligen utvecklats av Arcot Systems (nu CA Technologies ). Det användes första gången av Visa för att förbättra säkerheten för Internetbetalningar och erbjuds kunder under namnet Verified by Visa. Tjänster baserade på protokollet har också antagits av Mastercard som Mastercard SecureCode, och av JCB International som J / Secure. American Express lade till 3-D Secure på utvalda marknader den 8 november 2010 som American Express SafeKey, och fortsätter utrullningen på ytterligare marknader. Den första versionen av 3D Secure har visat sig he flera brister när det kommer till säkerhet och användarvänlighet. I samband med Andra betaltjänstdirektivet (PSD2) har kortnätverkens beslutsorgan EMVCo släppt ett nytt protokoll som kallas för 3D Secure 2.0. Den nya versionen är bättre anpassad för mobil handel och standardiserar alternativen för hur kunden ska legitimera sig. I augusti 2018 genomförde betaltjänstföretaget Adyen den första transaktion som autentiserats med 3D Secure 2. Protokollets grundläggande koncept är skapa ett säkerhetssteg för e-handelsköp som kan liknas vid en digital pinkod. Denna extra säkerhetsautentisering baseras på en tre-domänmodell (därav 3-D i namnet). De tre domänerna är. Protokollet använder XML-meddelanden som skickas över SSL- anslutningar med klientautentisering. En transaktion som använder Verified-by-Visa eller SecureCode initierar en omdirigering till den kortutgivande bankens hemsida där kunden ombeds legitimera sig och godkänna transaktionen. Det är upp till kortutgivaren att erbjuda alternativ för kunden att legitimera sig. Det vanligaste alternativet är att korutgivaren skickar ett lösenord till kunden. I Sverige är det även standard att kunden kan legitimera sig med Bank-ID. Huvudskillnaden mellan Visa- och Mastercard-implementeringar ligger i metoden för att generera UCAF (Universal Cardholder Authentication Field): Mastercard använder AAV (Accountholder Authentication Value) och Visa använder CAVV (Cardholder Authentication Verification Value). Fördelen för handlare som använder 3-D Secure 1.0 är minskningen av återkrav . En nackdel för handlare är att de måste köpa en köpoptionsplugg (MPI) för att ansluta till Visa eller Mastercard-katalogservern. Detta är dyrt (inställningsavgift, månadsavgift och transaktionsavgift) samtidigt som det representerar ytterligare intäkter för MPI-leverantörer. Att stötta 3-D Secure 1.0 kan orsaka komplikationer för e-handlaren och leda till färre godkända transaktioner. Syftet med systemet är att minska risken för kortstöld vid e-handelsköp. 3-D Secure 1.0 implementeras oftast så att den kortutgivande banken ber kunden om ett lösenord som endast banken och konsumenten känner till. Eftersom handlaren inte känner till lösenorder och inte är ansvarig för att spara det kan den kortutgivande banken använda lösenordet för att säkerställa kundens identitet. Detta minskar risken för bedrägerier på två sätt. 3-D Secure 1.0 kräver inte att legitimeringen utförs med ett lösenord. Andra alternativ är att kunden använder sig av sin kortläsare eller andra metoder. En nackdel med användandet av 3-D Secure 1.0 är att kunden dirigeras om till en ny domän, där köpet genomförs. Detta gör det enklare att utföra phishing-attacker mot kortinnehavare och kan sänka konverteringen. Eftersom 3-D Secure 1.0 kräver att kunden dirigeras om till ett nytt fönster finns det risk för att kunden utsätts för phishing. Kortinnehavaren behöver avgöra om sidan verkligen är från deras kortutgivare när det kan vara från en bedräglig webbplats som försöker stjäla kortuppgifterna. 3D Secure 2.0 förbättrar användarupplevelsen för betalningar på nätet och i mobilen. Autentisering av betalningsanvändare.