Accessoar
Accessoarer, eller accessoirer, från franskans Accessoire de mode (ung. tillbehör till modet), betecknar inom modet tillbehör som handskar, skärp, skor, väskor, scarfar, smycken eller hattar som i form och färg överensstämmer med resten av klädseln och på så sätt skapar en enhetlig modeform. Till viss klädsel, till exempel klänningen "den lilla svarta", är valet av accessoarer särskilt viktigt. Ordet "accessoar" kan också användas bildligt för något som används för stilens skull snarare än i egensyfte. Till exempel kan speciella politiska åsikter användas som accessoarer för den som vill passa in i en trend eller en subkultur.
1700-talets mode
1700-talets mode delas huvudsakligen upp i två perioder: régencen (1715–1730, uppkallad efter Filip av Orléans förmyndarregering) och rokokon (1730–1789). Rokokons namn kommer från det franska ordet rocaille som betyder asymmetrisk upplöst klippformation. Rokokons ideal präglades av lek och livfullhet. Den största skillnaden från barocken var brotten mot symmetrin och de ljusa färgerna. Modehistoriskt delas 1700-talet in i sex perioder: 1680–1715, en fortsättning på den modeperiod som hade varat sedan 1680, 1715–1730, då régencen innebar en plötslig brytning med den tidigare perioden, 1730–1770, då modet under hela rokokon nästan inte förändrades alls eller enbart i detaljer, 1770–1780, senrokokon, vilken är den kanske mest välkända epoken som innehöll flera modedetaljer som associerades med seklet, som de höga vitpudrade frisyrerna, 1780–1794, då den tidiga klassicismen gradvis ersatte rokokon och introducerade ett enklare mode, och 1795–1820, då klassicismen helt hade ersatt rokokon och introducerat helt nya modeprinciper som sträckte sig in på det nya seklet. Mycket av modet under 1700-talet introducerades vid det franska hovet och i Paris, som var epokens kulturella huvudstad, och spreds sedan därifrån vidare ut till det övriga Europa. Främst bland tidens trendsetters fanns profiler vid det franska hovet, och bland dessa kan nämnas Madame de Pompadour vid 1700-talets mitt och Marie Antoinette vid dess slut. 1700-talet var det sekel när enskilda modedesigner började sprida sina idéer internationellt, och Rose Bertin och andra blev kända namn: det var också då modetidningarna började ersätta de tidigare modedockorna, med början av The Lady's Magazine (1770–1847) och Cabinet des Modes (1785–1793). Det fanns bara några få klänningsmodeller som knappt ändrades under hela seklet, och det var istället genom färger, accessoarer och dekoren man följde modet. Klädedräkten ändrades efter modets krav genom att man bytte ut dess accessoarer och dekorationen på klänningen. Detta gjorde att modeindustrin dominerades av just dem som tillverkade accessoarer och de sömmerskor som sydde om gamla kläder, snarare än de skräddare som sydde själva klänningen. Mantuaklänningen var cirka 1680–1730 den klänning en kvinna bar som fullt påklädd. Mantuamodellen hade ett figurnära liv på både fram- och baksidan, ibland med en dekorerad isättning framtill och en sluten kjol. Ärmarna bestod vanligen av en rad spetsvolanger. Mantuan ersattes på 1730-talet av Robe à la française, som under nästan hela 1700-talet var den vanligaste klänningsmodellen, men mantuan fortsatte att bäras parallellt som formell högtidsdräkt, särskilt vid de kungliga hoven. Robe à la française-modellen utvecklade sig ur den hemmaklänning eller negligé som bars hemma. Den bestod i grunden av en rock, som knöts fast med rosetter ovanpå snörlivet och öppnade sig över en underkjol. Ryggen kunde ha ett släp som räckte från axlarna till golvet. Modellen blev enormt populär, och var i fyrtio år (1730–1770) den typiska klänningsmodellen. Den varierades genom att man bytte ut dekorationen längs dess bårder. De hade vanligen halvlånga ärmar avslutade med en spetsvolang, som fram till 1750 hade manschett. Den fick en sista renässans under 1770-talet, då den ett tag utvecklades till Robe à la polonaise, en modell där de draperades upp över höfterna, men försvann sedan. Under 1770- och 1780-talen blev både mantuan och Robe à la française-modellen utkonkurrerade av Robe à l'anglaise. Den utvecklades ur mantuan, men bars fram till 1770-talet enbart i England, därav namnet. Robe à l'anglaise-modellen var enklare än Robe à la française. Den saknade släpå ryggen, dess liv var slutet, och när den på 1770-talet blev modern utanför England var också kjolen ofta sluten. De hade vanligen halvlånga ärmar avslutade med en spetsvolang, som fram till 1750 hade manschett. Under 1780-talet bars den som ett mer formellt alternativ till chemiseklänningen.
Cacharel
Cacharel är ett franskt företag som grundades i Nîmes 1958 av Jean Bousquet, men är nu baserat i Paris. De tillverkar och marknadsför kläder, accessoarer och parfymer. Kända produkter är bland annat parfymerna Anaïs Anaïs och Promesse. Företaget är sedan 1975 dotterbolag till L'Oréal. Cacharel utmärks av sin ungdomliga, feminina, färgstarka och lätta klädstil, vilket blev vad som fick företaget att slå igenom, efter att de hamnat på ELLE:s förstasida 1963. Namnet på varumärket kommer från en and, cacharel, som i södra Frankrike är namnet på årta, (Anas querquedula). Utnyttjandet av varumärket har anförtrotts företaget Jean Cacharel. Från början var Cacharel ett märke för dambyxor. Jean Bousquet blev en pionjär, eftersom han förstod hur man kombinerar skapandet av produkter med varumärket. Med tillgång till stora resurser använde Bousquet sig av tunn bomullscrêpe som används i underkläder för att göra en blus som hade en herrskjorta som förebild. Ett foto signerat Peter Knapp med toppmodellen Nicole de Lamargé iklädd den berömda blusen publicerades på omslaget till Elle 1966. Detta var början på succén. När Brigitte Bardot knyter sin Cacharelblus under bröstet följer allt efter, blusen blir ett måste och Cacharel hittar sin plats i alla garderober med culottebyxor, shetlandströjor och pinafore-klänningar. Flera stylister kommer senare att gå till Cacharel, inklusive hans svägerska Corinne Sarrut, Agnès b, Lolita Lempicka, Emmanuelle Khanh, Corinne Cobson, den japanska designern Atsuro Tayama, duon Mark Eley och Wakako Kishimoto och Clemens Ribeiro. Sedan april 2009 har Cédric Charlier (tidigare Lanvin) varit ansvarig för kvinnliga kreationer på Cacharel under fyra säsonger. Han ersattes 2011 av Ling Liu och Dawei Sun. I november 2009 gjorde Cacharels samarbete med den italienska gruppen Aeffe (Alberta Ferretti, Philosophy, Moschino, Pollini (läderskor och accessoarer), Cédric Charlier etc.), genom undertecknandet av ett licensavtal, det möjligt för Cacharel att distribuera sina produkter internationellt.
Toaletter i Japan
Toaletter i Japan har i grund och botten samma sorts vanliga accessoarer som återfinns i övriga delar av världen och inkluderar bland annat toalettpapper, en toalettborste och ett handfat. Det finns dock några accessoarer som är specifikt japanska eller som mycket sällan återfinns utanför Japan. Toalettpapper står oftast men inte alltid till buds, så många japaner bär med sig små paket med papper för användning som toalettpapper. Sådana paket delas rutinmässigt ut till fotgängare i reklamsyfte. Myntautomater med toalettpapper finns ibland installerade utanför toaletterna som en sista utväg för de desperata eller oförberedda. Många offentliga toaletter saknar tvål att tvätta händerna eller handdukar att torka händerna med. Många bär med sig en näsduk för detta ändamål, och vissa bär även med sig tvål. Somliga offentliga toaletter har kraftfulla blåstorkar avsedda för handtork för att minska mängden pappersavfall. Handtorkar och vattenkranar har ofta rörelsedetektorer installerade som en extra energi- och resurssparfunktion. En del människor tvättar helt enkelt inte händerna, men detta anses lika mycket en fadäs i Japan som det är i andra kulturer. Längst ner i spektrumet i renlighet återfinns toaletter på järnvägsstationer och i allmänna parker. Att vara ren är mycket viktigt för japaner, några ord som betyder 'ren' används också för att beskriva skönhet. Ordet kirei (奇麗, きれい) kan definieras som "vacker, ren, ordningsam". Detta kan förklara både den fortsatta populariteten av huktoaletten där användaren inte har direkt fysisk kontakt med toaletten och den hög-teknologiska toaletten med inbyggd bidé. Emellanåt används till och med en västerländsk toalett som huktoalett av en känslig (eller okunnig) användare som hukar sig över den med fötterna på toalettsitsen. Många föredrar dock att ha stjärten lyft över sitsen och fötterna placerade stadigt på golvet. Det finns också en stor marknad för deodoranter och luftfräschare som tillför en behaglig doft. I traditionella japanska hus saknas rum med dörrar som går att låsa och de annars trångbodda bostäderna i japanska städer gör att toaletten är ett av de få rum som ger någon form av avskildhet. En del toalettrum är därför utrustade med en bokhylla. Om utrymme finns är även dessa toaletter avskilda från badrummet för att skilja rena rum från de orena, ett faktum som används som försäljningsargument vid uthyrning av bostäder. Såväl de traditionella huktoaletterna som de högteknologiska toaletterna skapar viss förvirring hos utländska besökare som är ovana vid dessa anordningar. Det finns humoristiska redogörelser av utländska användare som slumpmässigt trycker på kontrollpanelens knappar antingen av nyfikenhet eller i sökandet av spolfunktionen och i plötsligt får en vattenstråle riktad mot genitalierna eller anus. När de så i förskräckelse hoppar upp från toaletten lyckas de få sig själva och/eller badrummet nedstänkta av vattenstrålen. Många japanska toaletter har numera en kortfattad engelsk manual fäst vid kontrollpanelen eller har knappar översatta till engelska för att minska kulturkrocken. Det ekologiska fotavtrycket från en modern washlet skiljer sig från det från en vanlig vattenklosett. Moderna snålspolande toaletter använder en mindre mängd vatten än äldre och toaletter med självrengörande funktion minskar användningen av rengöringsmedel. En del modeller spolar en mindre mängd vatten om toalettsitsen är uppfälld (vilket tyder på manlig urinering). De minskar även användningen av toalettpapper. Å andra sidan bidrar de till ökad elkonsumtion. Beräkningar gör gällande att de i genomsnitt står för 5 procent av de japanska hushållens totala energianvändning. För landsbygdsområden har det utformats toaletter som förbrukar mycket lite eller inget vatten alls. Dessa anses också som nödtoaletter som kan användas efter naturkatastrofer som jordbävningar.
Den lilla svarta
Den lilla svarta, ibland förkortad DLS (franska Petite robe noire, engelska Little black dress, LBD) är en svart, kort (ofta knappt knäkort) klänning som i regel kännetecknas av elegans. Den används vid festliga tillfällen eller andra tillfällen då vårdad klädsel är önskvärd. Ursprungligen lanserades den lilla svarta av Coco Chanel den 1 oktober 1926. Likt många andra innovationer dröjde det en tid för denna klänning att bli allmängods i modevärlden. Dess glansdagar inföll på 1950-talet och 1960-talet. Den lilla svarta har av många kommit att ses som ett av de viktiga basplaggen i en kvinnas garderob. Eftersom plagget ofta är ganska enkelt är accessoarerna viktiga och Chanel själv använde gärna stora oäkta pärlhalsband och liknande. Klänningen var från början enkel och i det närmaste T-formad med långa ärmar och skuren så att midjan sitter på höfterna. Den var på 1920-talet en motreaktion mot de stora, tunga långklänningar som då var på modet, kläder som gjorde det mer eller mindre svårt att röra sig och därför kom "den lilla svarta" att ses som ett plagg för den moderna frigjorda kvinnan. Även det faktum att Chanel lånade färgen svart från 1910- och 1920-talets avantgardistiska konstnärer, en färg som vid denna tid inte ansågs vara en modefärg för kvinnor utan en färg enbart att använda vid sorg, gav plagget en atmosfär av kvinnlig frigörelse och förändring. En klassisk variant är den ärmlösa "lilla svarta" som skapades av Hubert de Givenchy för Audrey Hepburn till filmen Frukost på Tiffany's från 1961. På grund av filmens stora popularitet kom "den lilla svarta" att en gång för alla etablera sig som ett av modevärldens klassiska plagg.
Gingerdocka
Gingerdocka är en leksak som introducerades 1954 i USA, till Sverige kom dockorna strax efter 1950-talets mitt. Gingerdockan ser ut som en kombination av ett barn och en liten dam, en slags modedocka. Det fanns en mängd olika uppsättningar kläder, stilar och accessoarer avsedda för denna docka. Gingerdockan tillverkades i USA av Cosmopolitan Doll och Toy Corporation. Dockan är 20 centimeter lång och tillverkades av pressad hårdplast, den har rörliga ben och armar, blundögon av plast och långt hår av nylon. Gåmekanism fungerade genom att man rörde på huvudet så rörde sig benen. Gingerdockans garderob var både präktig och elegant, med stadiga underkläder och strumpor som kombinerades med tjusiga hattar, kappor med pälskrage och olika accessoarer som handväskor, hattar, muffar, regnkappor, peruker, glasögon, tropikhjälm, skor, skridskor, böcker, bagage, galgar med mera. Ögonfärgen var oftast blå men kom också i grönt, brunt och lavendel. Med dockan kom peruk, som först var limmad på senare sydd, underbyxor, strumpor och skor, klädseln såldes separat. Det fanns en rad olika kläduppsättningar, däribland sjuksköterskedräkt, Davy Crockett-klädsel, Disney-dräkter, Girl Scout, älva, ballerina, skridskoprinsessa, brud och brudtärna, prinsessa, rymddräkt, badkläder och brandmansklädsel. Den dyraste förpackningen innehöll en docka och fyra dräkter. Docka, kläder och möbler gick alla att köpa separat. I Sverige hade varuhuset NK i Stockholm ensamrätt på försäljningen. År 1963 lanserades Barbie i Sverige och Gingers svenska saga var över. I USA hade Barbie lanserats våren 1959 på en leksaksmässa och Cosmopolitan Doll och Toy Corporation lades ner i mitten på 1960.
Herrbetjänt
Herrbetjänt är en trä- eller metallställning på vilken man kan hänga sina kläder, till exempel en kostym. Ställningen har vanligen plats för skor och kostym samt ibland även för manschettknappar, slips, slipsnål och liknande accessoarer. Ordet förekommer i svensk media för första gången 1967. I USA används begreppet clothes valet för en herrbetjänt av traditionellt slag, men även för ett inbyggt skåp eller låda för accessoarer, klockor, nycklar, mobiltelefon och liknande.
