Arbetskläder
Arbetskläder är kläder som används under arbetstid. Syftet med arbetskläder kan vara att skydda arbetstagaren, tillförsäkra god hygien eller att identifiera arbetstagaren inför allmänheten. Då syftet endast är att identifiera arbetstagaren är beteckningen uniform lämpligare. Arbetskläder är ofta utformade för att vara praktiska i det yrke de används. De är ofta gjorda i ett kraftigare tyg som tål ett högre slitage än vanliga kläder. Även speciella skor och huvudbonader (till exempel snibb) ingår ofta. Personal som jobbar med livsmedel eller inom vård och omsorg brukar bära speciella arbetskläder av hygieniska skäl. På verkstäder och i hantverksyrken används ofta arbetskläder som skall skydda de anställda från skador. Exempel är skyddsoverall, skyddshandskar, snickarbyxor, förkläde och liknande. Arbetskläder kan också vara skyddskläder som till exempel varselplagg som gör att du syns bättre i utsatta arbetsmiljöer, som på flygplatser eller i trafiken. Det finns även skyddskläder i speciella material som skyddar mot till exempel elektricitet, kemikalier, gnistor och värme. Anställda på hotell och restauranger och vissa husligt anställda, bär ofta olika typer av uniformer som arbetskläder, till exempel serveringsdräkt eller blus och kjol eller skjorta med finare byxor för hembiträden eller barnflickor.
Svenska militära uniformer
År 1687 infördes enhetsuniformen för artilleriet. För infanteriet och kavalleriet användes då blå uniformer, artilleriets var ungefär likadana men grå. Detta avsnitt behandlar försvarsmaktens uniformer, från 1850 och framåt, uppdelade efter. Ridbyxor m/39 användes av Livgardets dragonbataljon i beriden tjänst ända fram till 2006. Permissionsuniform m/1952 var den första uniformen som endast användes vid permissioner, men i praktiken även till inomhustjänst. Uniformen var mycket lik Enhetsuniform m/1939 och skillnaden var att denna uniform var mindre fältanpassad och istället mer permissionsanpassad. Vissa persedlar är desamma som hos uniform m/39. Uniformen fick användas fram till och med den 31 mars 1966. Permissionsuniform m/1960 var, namnet till trots, avsedd för både vakttjänst och permissioner. Uniformen utvecklades som ett komplement till de i dessa sammanhang olämpliga fältuniformerna m/1958 och m/1959. Uniformen användes även tillsammans med vit utrustning m/1954 som musikdräkt. Senast vid årsskiftet 1994/1995 skulle uniformen vara tagen ur bruk. Den levde emellertid kvar som musikdräkt i ytterligare några år. Företrädaren var Permissionsuniform m/1952 och den kom att ersättas av Paraduniform m/1987. Det hade före 1970-talet kommit ett flertal uniformer anpassade för kvinnor och det började bli dags för en renodlad fältuniform. En sådan började utvecklas och resultatet var Fältuniform m/70 kv. Den är en blandning av Fältuniform m/1959 och Frivilliguniform m/60 kv samt användes tills den för båda könen gemensamma Fältuniform 90 infördes. Paraduniform m/1987, egentligen Uniform m/1987A, är en efterföljare till Permissionsuniform m/1960 och Befälsuniform m/1968 men till skillnad från den sistnämnda även avsedd för manskap. Denna uniform används av alla regementen (utom Livbataljonen på Livgardet) som Högtidsdräkt, Sällskapsdräkt och Trupparaddräkt. Alla regementen (inklusive Livgardet) använder även uniformen som så kallad Daglig dräkt. Uniformen infördes samtidigt som Fältuniform 90. Uniformen används även (med några annorlunda persedlar) inom flygvapnet och marinen. Fältuniform 90, ibland skämtsamt kallad "lövhögen", är det nuvarande fältuniformssystemet inom försvarsmakten. Fältuniformen ersatte fältuniform m/1958 och fältuniform m/1959. Systemet infördes formellt 1990, men var i praktiken ute på förbanden redan under andra halvan av 1980-talet. Den finns likt föregångarna i flera olika varianter: Fältuniform 90 Lätt, Fältuniform 90 Pansar, Fältuniform 90 Tropik Grön, Fältuniform 90 Tropik Beige och Fältuniform 2002 ADYK. Med införande av svenska dräkten i slutet av 1700-talet fick de svenska flottorna en uniformering som mycket avvek från det internationella sjöofficersmodet och istället kom att likna arméuniformerna. 1808 års sjöofficersuniform liknade arméns uniformer med dubbelknäppt vapenrock, svartlackerade höga stövlar och hatt med plym. Under 1800-talet kom den svenska flottans uniformering att alltmer följa det internationella sjömilitära uniformsmode som huvudsakligen var baserad på den franska flottans uniformer. Grundfärgen var blå och det fanns iögonenfallande skillnader mellan officers- och sjömansuniformerna, då de senare huvudsakligen var utformade för praktiskt tjänst på ett segelfartyg och hade stora likheter med den civila sjöfartens arbetskläder. Officersuniformen hade i sin tur ett typiskt snitt som skilde den från de lantmilitära uniformerna. Vad som ovan sagts om artonhundratalet gäller även för stora delar av 1900-talet. Genom att de civila sjömännens arbetskläder efter ångans införande alltmer kom att likna vanliga arbetarkläder, blev sjömansuniformen en uttalat militär klädsel vilken tydligt skiljde örlogsflottans sjömän från handelsflottans. Sjöofficersuniformen bibehöll sitt karaktäristiska utseende och kom att efterliknas av handelsflottans befäl och stå modell för civiluniformer inom lots- och fyrväsende, hamnväsende med mera.
Finkläder
Finkläder kallas de kläder som många människor bär då de vill vara speciellt välklädda. Vad som räknas som finkläder och inte påverkas av faktorer som tidsepok, samhälle/land och mode. Många föräldrar har genom åren klätt sina barn i finkläder vid särskilda tillfällen, som exempelvis olika högtider, vissa helger eller andra tillfällen, som till exempel fotograferingar, kalas, besök på finare restauranger och första skoldagen eller på skolavslutningen. Förr var det också vanligt att barn var finklädda på söndagarna, särskilt om familjen reste bort eller fick främmande, och det kan fortfarande förekomma till exempel då de går i kyrkan. Från 1840-talet och fram till 1930-talet var sjömanskostym vanligt, sedan fyraårige Prins Albert Edward av Storbritannien 1846 blivit avmålad i sjömanskostym, och under 1870-talet hade klädseln blivit populär som finkläder får både pojkar och flickor över hela världen. Även om detta minskade sedan, kom det att bestå under stora delar av 1900-talet. I det tidiga 1900-talets Sverige kläddes ibland barn upp i svenska nationaldräkter under fotografering. Från 1920-talet, men även tidigare, och fram till 1970-talet hade pojkarna ofta skjorta, kostymbyxor och ibland även väst eller kavaj. Ofta hade de även slips eller fluga till. Flickorna brukade ha blus och kjol eller klänning och ibland ett tillhörande förkläde, under 1910-talet ofta med stråhatt, och i framför allt fimnare familjer hade flickor kappa då de promenerade eller gick till skolan.. Pojkarna brukade ha finskor, flickorna ibland högklackade skor. Många barn fick inte heller springa omkring och leka under den tid de var finklädda, eftersom finkläderna då kunde bli smutsiga eller trasiga. Tidigare rådde på många håll i världen ofta en mer auktoritär syn på barnuppfostran än i dag och barn hade inte så mycket att säga till om. Många tyckte att barn skulle vara finklädda ibland oavsett om de ville eller inte. Sedan 1970-talet använder barn i många länder finkläder alltmer sparsamt, och då de gör det är det alltmer frivilligt, även om det fortfarande kan variera mellan olika föräldrar och länder. Finklädda barn kan dock även i dag ses på till exempel skolavslutningar. Även flickor bär numera ofta skjorta när de är finklädda. Runt 1970 började mer informella barnfinkläder bli populära, som tröja och västklänning. Under det sena 1980-talet och det tidiga 1990-talet kläddes en del barn i så kallade "nostalgiska kläder", vilka anknöt till det tidiga 1900-talet. Ibland kallas kläder som är arbetskläder eller uniform för finkläder, särskilt om de bärs av till exempel en barnflicka, betjänt eller ett hembiträde, eller anställda på hotell och restauranger. Oftast påminner nämligen dessa kläder om finkläder, och har även delvis det som syfte. I vissa hem har det även funnits bestämmelser om att husligt anställda skall ha andra arbetskläder på helgerna än övriga dagar. eller vid till exempel servering.
Förkläde
Förkläde är ett skyddande plagg som bärs utanpå den övriga klädseln. Förkläde kan bäras i syfte att skydda övrig klädsel från slitage och stänk, i hygieniskt syfte samt som dekorativt plagg. Det är främst flickor och kvinnor som använder förkläde som dekorativt plagg. Beroende på användningsområdet är förkläden gjorda av olika material, till exempel olika slags vävtextil, gummi, bly (till skydd mot röntgenstrålning) eller läder. Vissa förkläden har stora fickor där arbetsredskap och liknande kan placeras. Förskinn är ett förklädesliknande plagg av skinn eller mocka. En särskild typ av förkläde utgör julförklädet, vilket i färgval eller applikationer anknyter till jultraditioner. Det kan användas under julen eller i samband med dess förberedelser. Julfirandet innebär ofta att åtskillig tid läggs på matlagning och hushållsbestyr. Julförkläden kan då användas för skydda helgkläderna och samtidigt bidra till julstämningen. De brukar finnas till försäljning i detaljhandeln. Köksarbete, städning och annat hushållsarbete är exempel på sysslor då förkläde används. Förkläde används också av konstnärer och hantverkare. Inom sjukvård och omsorg är vanligen obligatoriskt för personalen att använda engångsförkläde vid patientnära arbete. Förkläde ingår ofta även i arbetsklädsel för serveringspersonal och husligt anställda. Även servitriser brukar ha ett förkläde som förutom att skydda arbetskläderna även har praktiska fickor. Inom vissa traditionella hantverksyrken som smed, hovslagare och skomakare används ett förklädesliknande skyddsplagg som kallas förskinn. I hemmet kan förkläde användas både för att skydda kläderna och av hygieniska skäl vid hushållsarbete och matlagning. Förkläde kan användas även i dekorativt syfte. Ett exempel på ett dekorativt förkläde är det så kallade madickenförklädet, som ofta bärs över en klänning, medan ett annat exempel är de förkläden som ingår i de kvinnliga folkdräkterna. Många väljer att använda ett förkläde som är både skyddande och dekorativt i samband med exempelvis bjudningar eller storhelger, exempel är värdinneförkläde och julförkläde. Termen förkläde används även bildligt om en person vars närvaro gör ett möte socialt acceptabelt, exempelvis kan i traditionella kulturer en äldre släkting medfölja första gången då en kvinna träffar en manlig bekant.
Hembiträde
Ett hembiträde eller en husassistent, ibland även kallat hemhjälp, är en flicka eller kvinna som är anställd att utföra husliga sysslor i arbetsgivares privathem. Arbetsuppgifterna varierar, men kan omfatta städning och tvätt, matlagning, dukning, servering, strykning och diskning samt ibland även barnpassning. Historiska beteckningar är tjänsteflicka, tjänstekvinna, tjänarinna, husjungfru eller jungfru. Om barnpassning är huvuduppgift används ofta benämningen barnflicka, särskilt om den anställda är något yngre. Eftersom hembiträden vistas i arbetsgivarens hem, har arbetsgivaren ett inflytande över deras situation, även om det varierar mellan olika arbetsgivare hur hembiträden blir behandlade. Vissa hembiträden arbetar parallellt med skolgång i till exempel gymnasieskola, högskola eller universitet. Hembiträden har inte alltid utbildning för sitt arbete. Det förekommer att de arbetar självständigt men även att de arbetar på direkta direktiv och instruktioner från arbetsgivaren. Hembiträden har ofta låg lön och många av dem är inneboende, och har fria måltider. Många inneboende hembiträden har även fria kläder kan då använda särskilda arbetskläder under arbetstiden. Ett inneboende hembiträde kan bo i ett eller flera rum i arbetsgivarens bostad. Traditionellt kallades detta jungfrukammare i Sverige. Där kan de sova på nätterna, tillbringa ledig tid och vila på raster, men får många gånger inte ta in vänner. Den 16 juni 2011 antog ILO en internationell konvention om att hushållsanställda skall ges rätt till reglerade arbetsförhållanden och lön på det aktuella landets miniminivå. Äldre tiders mer hierarkiska samhällsordning omfattade även hembiträden. De hade därmed från ett modernt perspektiv mindre personlig frihet än vad som är normen i dag. I många fall finns klädsel för "grövre arbete", "vardag" samt serveringsdräkt. Från slutet av 1800-talet hade många hembiträden en särskild arbetsdräkt som bestod av svart eller blå klänning med vit krage och vitt förkläde, i vilken de serverade. Även i dag förekommer den traditionella arbetsdräkten för hembiträden på många håll i världen. Vardagsdräkten för hembiträdena har varit mer varierande, till exempel vit blus eller skjorta, svart kjol alternativt finare byxor, med vitt skärp samt vitt förkläde och svarta skor. Även vit blus och svart kjol som serveringskläder kan förekomma. Även klänning kan förekomma. Hembiträden förväntades historiskt följa då gällande seder som att vara artiga och niga för arbetsgivarna och arbetsgivarnas gäster. Hembiträdens situation varierar mellan olika länder, liksom deras antal. I Argentina är arbetat vanligt bland invandrarkvinnor från bland annat länder som Bolivia, Peru och Paraguay. Uppskattningsvis har 95 % av Argentinas hembiträden antagits vara svartanställda. I Argentina talar man om empleada domestica, men alltfler unga kvinnor från norra Argentina samt från Paraguay och Peru, varifrån man tidigare hämtat många hembiträden i Buenos Aires, föredrar mer flexibla arbetsförhållanden, där många av dem inte längre är inneboende och fulltidsanställda, vilket tidigare ofta varit fallet. I Bolivia fanns 2010 runt 137 000 hembiträden. Den senaste riktiga räkningen gjordes dock 1992, och då antalet uppskattades till 135 000. År 1993 bildades fackföreningen Fenatrahob. Många får bara halva minimilönen, och saknar rätt till semester. År 2003 års lagstiftning säger att hushållsarbetare som bor hos sin arbetsgivare inte får arbeta mer än tio timmar per dag, även om lagen i många fall inte följs. Mågnga hushållsarbetare börjar arbeta redan vid 9–14 års ålder. Det fanns 2012 omkring 8 miljoner hembiträden i Brasilien. Enligt en rapport från ILO i juni 2004 var uppskattningsvis 559 000 barn i Brasilien husligt anställda. 2013 infördes lagen PEC das Domésticas, som reglerar husligt anställdas arbetsförhållanden. I Chile menar många att det i flera år pågått en diskriminering av hembiträden.
