Flugor
Flugor (Brachycera) är en underordning av insektsordningen tvåvingar (Diptera). Det finns cirka 100 000 flugarter i världen. I Sverige finns cirka 6 000 arter. Denna underordning skiljer sig från andra arter i Diptera genom att antennerna är 3- eller sällan 2-ledade och kortare än huvudet. Bakre leden är vanligen störst och försedd med borst eller griffel. Underkäken täcks av överläppen. Underordningen flugor har traditionellt delats in i två delordningar, högre flugor (Cyclorrhapha) och lägre flugor, savantflugor, (Orthorrhapha). En nyare indelning som är baserad på fylogenetiska studier har visat att de lägre flugorna inte är någon monofyletisk grupp, utan delar upp flugorna i grupperna Stratiomyomorpha, Xylophagomorpha, Tabanomorpha och Muscomorpha, där de högre flugorna ingår som en delgrupp i Muscomorpha, med samma vetenskapliga namn som tidigare. blomsterflugor (Anthomyiidae). borrflugor (Tephritidae). daggflugor (Drosophilidae). egentliga flugor (Muscidae). fladdermusflugor (Nycteribiidae). fritflugor (Chloropidae). köttflugor (Sarcophagidae). lusflugor (Hippoboscidae). minerarflugor (Agromyzidae). parasitflugor (Tachinidae). spyflugor (Calliphoridae). stekelflugor (Conopidae). svävflugor (Bombyliidae). vapenflugor (Stratiomyidae). vattenflugor (Ephydridae).
Flugornas herre
Flugornas herre (engelska: Lord of the Flies) är en roman, dystopisk robinsonad, från 1954 av den brittiske författaren och nobelpristagaren William Golding. Flugornas herre är ett av den moderna litteraturens mest kända och hyllade verk. Romanen utgavs i svensk översättning 1959. Titeln kommer från det hebreiska ordet Beelzebub. I Bibeln är Beelzebub "de onda andarnas furste" (Satan). Författaren T.S. Eliot, som blev belönad med Nobelpriset i litteratur 1948, hjälpte Golding att välja titel till romanen. Efter en flygkrasch upptäcker en grupp engelska skolpojkar (6-12 år) att de befinner sig på en öde ö i Stilla havet. Pojkarna har evakuerats från England på grund av ett kärnvapenkrig. Ingen vuxen finns på ön och pojkarna organiserar sig så gott de kan, glada över sin nyvunna frihet. Ralph röstas fram som ledare. Han poängterar för de andra att de måste göra en signaleld så att de kan bli funna av någon. Ralphs högra hand, Nasse (orig. Piggy), har glasögon som de kan använda till att göra upp eld med. I gruppen finns en pojke som heter Jack som var ledare för kören och han tycker att han ska vara ledare för gruppen. Han och några andra pojkar organiserar jakter och börjar störa ordningen bland dem alla. Det blir inte bättre när några av de små pojkarna blir skrämda av mardrömmar. Snart börjar skräcken och paniken sprida sig och alla reagerar olika. Ralph försöker upprätthålla ordningen, men Jack utnyttjar situationen och gruppen splittras. Rivaliteten mellan Ralph och Jack växer och snart råder anarki på ön. Av misstag dödas en liten pojke, då pojkarna är övertygade att ett odjur finns någonstans på ön och tror sig vara anfallna. Vägen mot undergång ligger utstakad. Slutligen blir pojkarna räddade när ett fartyg ser röken från deras eld. Flugornas herre är en ironisk kommentar till den naiva optimismen i Robert Michael Ballantynes Korallön (The Coral Island, 1857), och använder namnen på personerna i denna bok. Golding tjänstgjorde i Royal Navy under andra världskriget och kriget gav honom en mörk bild av den europeiska civilisationen. Före och efter sin militära tjänstgöring arbetade Golding som lärare i engelska och filosofi vid en skola. I sin dagbok beskriver han hur han i skolan iscensatte ett experiment där två grupper av pojkar stod mot varandra, och det anses troligt att dessa psykologiska experiment blev inspiration till handlingen i Flugornas herre. Golding fick ofta frågan om Joseph Conrads Mörkrets hjärta var en inspiration till Flugornas herre, men hävdar att han läste denna bok först efter han skrivit Flugornas herre. Manuskriptet till Flugornas herre nobbades av 21 förlag innan Faber and Faber publicerade den, efter omfattande ändringar. Romanen har filmatiserats tre gånger, 1963 med samma titel i regi av Peter Brook och 1990 med samma titel i regi av Harry Hook. Dessutom finns en filippinsk filmatisering från 1975 med namnet Alkitrang dugo.
Fluga (accessoar)
Fluga eller mer formellt rosett, är en form av kravatt för män eller pojkar. Som framgår av den ursprungliga benämningen knyts denna herraccessoar just som en rosett, det vill säga som en skoknut, detta sker med en enkel respektive en dubbelvikt tamp på vardera sidan om mittknuten. I handeln säljs även färdigknutna flugor. Bruket av sådana bedöms dock av många som mindre korrekt och stilhistorikern Malin Birch-Jensen har exempelvis skrivit om en "riktig gentleman" att denne "kan knyta både slips och fluga och skulle aldrig drömma om att köpa dem färdigknutna". I svenska herrekiperingar används i dag ofta benämningen butterfly om riktiga flugor till skillnad från färdigknutna. Butterfly är egentligen dock endast benämningen på en modell av fluga med breda, vidgande ändar. Motsatsen är den med rakare och smalare ändar försedda batwing. Den generella engelska beteckningen för fluga är bow tie. Under 2000-talet har flugan setts som en mer ungdomligare accessoar i utbyte mot kravatt eller scarf. Den moderna flugan liksom slipsen föddes i mitten av 1800-talet, då lägre modeller av skjortkragar än tidigare framtvingade smalare kravatter. Flugliknande kravattarrangemang återfinns dock på bilder ända tillbaka till 1600-talet, då som ett komplement till tidens långa spetskrås. Flugan hade sin ungefärliga storhetstid under perioden från sekelskiftet 1900 fram till och med 1940-talet med en kortare renässans på 1960-talet. I dag är flugan tämligen ovanlig som vardagsaccessoar men alltjämt obligatorisk till högtidsklädsel såsom frack (vit fluga) och smoking (svart fluga). Winston Churchill, engelsk statsman. Eddie Condon, amerikansk jazzmusiker. James Ellroy, amerikansk deckarförfattare. Dick Erixon, svensk författare, skribent och debattör. Louis Farrakhan, ledare för den svarta amerikanska rörelsen Nation of Islam. Lou Fillipo, Italien-amerikansk boxningsdomare inom yrkesutövningen. Karl Gerhard, svensk revy-artist. Jonas Hinnfors, svensk statsvetare. Jarl Hjalmarson, svensk högerpolitiker. Ian Fleming, engelsk författare. Toomas Ilves, Estlands president. Olof Lagercrantz, svensk författare och litteraturhistoriker. Abraham Lincoln, amerikansk president. Kar de Mumma, svensk kåsör och revyförfattare. Edward Blom, Kokboksförfattare, gastronom och kulturhistoriker. Rick Nielsen, gitarrist i Cheap Trick. Karel Schwarzenberg, tidigare tjeckisk utrikesminister. Ardalan Shekarabi, svensk socialdemokratisk politiker, socialförsäkringsminister, tidigare civilminister. Paul Simon, amerikansk senator. Ture "Tusse" Sjögren, lundaprofil, journalist och grundare av AF:s Arkiv och Studentmuseum. Herbert Tingsten, svensk publicist och debattör. Bo Turesson, svensk moderat politiker, f.d. kommunikationsminister. Allan Preussen, programledare i En himla många program. Humle och Dumle, figurer i svenskt barnprogram. Karl-Bertil Jonsson, huvudperson i svensk julsaga. Carl Gunnar Papphammar, komisk figur gestaltad av Gösta Ekman. Waylon J. Smithers Jr., Mr Burns assistent i the Simpsons. Baxter Stockman, fiktiv vetenskapsman ur Teenage Mutant Ninja Turtles. Moe Szyslak, barägare i the Simpsons. Elfte doktorn, i den brittiska tv-serien Doctor Who, spelad av Matt Smith.
Tsetseflugor
Tsetseflugor (Glossina) är ett släkte tvåvingade afrikanska insekter, som lever på blod. Släktet består av ca 30 arter och underarter som kan delas in i tre grupper, där varje grupp lever i olika sorters habitat och har olika förmåga att överföra Trypanosoma brucei spp., parasiten som orsakar sömnsjuka (trypanosomiasis). Både honor och hanar är blodätare. Tsetseflugan hyser både primära och sekundära symbionter i tarmkanalen, vilka förser flugan med bland annat vitaminer och hjälper till att spjälka födan. Ordet tsetse betyder fluga på språket tswana i södra Afrika. Glossina spp. är vivipara arter, så kallade levandefödare. Honan producerar ett ägg i taget som kläcks inuti henne. Larven får näring från honans mjölkkörtlar, tillsammans med bakterier (symbionter) från moderns tarmflora. Efter födseln gräver larven sedan ner sig i marken, där den förpuppas. En månad senare har den mognat till en fullt utvecklad fluga. Tsetseflugor lever ca 5–6 veckor och producerar under den tiden 2–3 avkommor. Tsetseflugan dras till svarta och blå färger och attraheras även av fordon som är i rörelse. De påverkas i liten grad av myggmedel och kan bita genom tunnare klädesplagg. Tsetseflugor blir bärare av Trypanosoma brucei först när de biter en infekterad värd. Parasiten har aldrig hittats hos nykläckta flugor. Vid en mikrobiell infektion syntetiserar tsetseflugan de antimikrobiella peptiderna attacin och diptericin. Trypanosomer har visat sig vara känsliga mot Attacin. Det finns två möjliga förklaringar till hur trypanosomer ändå lyckas att fullfölja sin livscykel i tsetseflugan trots detta försvar: Antingen är nivåerna av attacin för låga för att ha någon effekt på parasiterna under en pågående infektion eller så har peptiderna ingen verkan i tarmkanalen. Utvecklingen av Trypanosoma spp. i tsetseflugan tar ca 20–30 dagar. Många faktorer, till exempel bakteriefloran i flugans tarmkanal, styr utvecklingen av trypanosoma, där några underlättar och andra försvårar. Endast ca 1 % av tsetseflugorna bär på parasiter som fullföljt sin livscykel och är redo att överföras till nästa värd. Stadiet i spottkörtlarna är den infektiösa formen. Undersläkte Morsitans, ibland benämnt Glossina – savannlevande: Glossina austeni (Newstead, 1912). Glossina longipalpis (Wiedemann, 1830). Glossina morsitans centralis (Machado, 1970). Glossina morsitans (Wiedemann, 1850). Glossina morsitans submorsitans (Newstead, 1911). Glossina pallidipes (Austen, 1903). Glossina swynnertoni (Austen, 1923). Undersläkte Fusca, tidigare kallat Austenia – skogslevande Glossina brevipalpis (Newstead, 1911). Glossina fusca congolensis (Newstead and Evans, 1921). Glossina fusca (Walker, 1849). Glossina fuscipleuris (Austen, 1911). Glossina frezili (Gouteux, 1987). Glossina haningtoni (Newstead and Evans, 1922). Glossina longipennis (Corti, 1895). Glossina medicorum (Austen, 1911). Glossina nashi (Potts,1955). Glossina nigrofusca hopkinsi (Van Emden, 1944). Glossina nigrofusca (Newstead, 1911). Glossina severini (Newstead, 1913). Glossina schwetzi (Newstead and Evans, 1921). Glossina tabaniformis (Westwood, 1850). Glossina vanhoofi (Henrard, 1952). Undersläkte Palpalis, tidigare kallat Nemorhina – flodlevande: Glossina caliginea (Austen, 1911). Glossina fuscipes (Newstead, 1911). Glossina fuscipes martinii (Zumpt, 1935). Glossina fuscipes quanzensis (Pires, 1948). Glossina pallicera (Bigot, 1891). Glossina pallicera newsteadi (Austen, 1929). Glossina palpalis (Robineau-Desvoidy, 1830). Glossina palpalis gambiensis (Vanderplank, 1911). Glossina tachinoides (Westwood, 1850).
Fiskefluga
En fiskefluga är ett bete som används vid flugfiske. Ett flugmönster kan likna en insekt, fiskyngel eller vara en ren fantasiprodukt, för att reta fiskens huggreflexer. När den första flugan kom till är man oense om. Man vet bestämt att så kallat dapping-fiske förekommit långt före fiske med konstgjorda flugor. År 1496 utkom den första boken om flugfiske skriven av Juliana Berners, och i denna finns konstgjorda flugor kommit till användning. I boken The Compleat Angler skriven av Izaak Walton utgiven 1653 nämns torrfluga Oak Fly. De första flugor som användes var troligtvis olika typer av våtflugor. Streamer kan häräknas som en underklass till våtflugan. Den klassiska våtflugan (till exempel March Brown med stjärt, en dubbad kropp, ett falskt hackel och en vinge av fjäder) tillkom under första hälften av 1800-talet. Frederic Halford anses tillsammans med George Selwyn Marryat av många som det moderna torrflugfiskets fader. De gav 1886 ut boken Floating Flies and How to Dress Them. Det var inte dessa herrar som uppfann torrflugan, deras bidrag var däremot att de utvecklade flugtypen och framför allt tekniken med uppströms torrflugfiske. Nymffiskets fader var en annan engelsman vid namn George Edward MacKenzie Skues. I hans bok "minor tactics of the chalk stream" från 1910 beskriver han flugfiske med imitationer av sländornas nymfer. Skues nymfer imiterade nymfer strax under vattenytan på väg att kläckas. Ytterligare en engelsman vars namn bör nämnas i nymfsammanhang är Frank Sawyer som utvecklade fisket med, och den sjunkande nymfen. De allra flesta fiskeflugor är bundna på en enkelkrok. Dubbelkrokar används ibland till våtflugor men är kanske mest förknippade med lax- och havsörings- flugor. Det finns även s.k. tubflugor som är bundna på en tub av metall eller plast. Linan träs igenom tuben och sedan knyts en trekrok fast i änden av linan. På detta sätt kan man binda en stor fluga utan att vara tvungen att använda en stor krok. En annan fördel med tubflugor är att fisken inte kan använda sig av flugan som hävstång för att ta sig lös från kroken. Även denna typ av fluga är mest förknippad med lax- och havsörings- fiske. Fiskeflugor brukar delas in i torrflugor, våtflugor, streamer och nymfer. Torrflugor fiskas på vattenytan, våtflugor, streamers och nymfer fiskas under vattenytan. Torrfluga är en fiskefluga som tack vare att den impregnerats eller bundits av flytande material flyter på eller i vattenytan. Den imiterar vanligtvis olika sländor men kan även imitera s.k. terrestrials, d.v.s. landinsekter som hamnat på vattnet ex. getingar eller skalbaggar. Streamer är en fiskefluga främst avsedd att imitera en bytesfisk. Ofta med silverfärgad kropp och vinge av hår eller fjädrar. En våtfluga representerar en dränkt insekt, ett räkdjur, ett litet fiskyngel eller vattenlevande insekter. En nymf skall imitera just de olika sländornas nymfer. En våtfluga med väldigt tunt dubbad kropp och ett glest hackel. En blandning av våtfluga(eng:fly) och nymf(eng:nymph), med en fluffigt dubbad kropp av hår och ett mjukt hackel. Fluga som binds på en tub av plast, aluminium eller mässing. Tafsen träs igenom tuben och en krok (vanligtvis 3-krok)apteras bakom tuben. Flugfiskemagasinet Rackelhanen, avd. flugbindning.
Flugbindning
Prefixet "flug" används även vid tillverkning av imitationer av fiskar och andra bytesdjur, detta kommer sig av att konsten att binda fiskeflugor kom till Sverige företrädesvis från England (fly-tying) där man nästan uteslutande fiskade med imitationer av sländor i olika tillväxtstadier (nymf(larv), dun(subimago), spinner(imago)). Termen användes sedan om tillverkningen av alla typer av imitationer. Fiskeflugan är förmodligen det första artificiella betet som människan fiskade med. Man kan tänka sig att den forntida fiskaren en dag inte orkade med slitet att först fånga betesfisk eller gräva mask och helt sonika experimenterade med någon form av imitation. Någon av dessa försök måste ha blivit lyckosamt och på den vägen är det. Det är därför svårt att säga var det hela började. Det finns hänvisningar till flugbindning redan i antika texter. Konsten att fiska med fluga och att binda flugor kom från början till Sverige med engelsmän som sökte sig till skandinavien för att fiska efter de vilda laxar och öringar som fanns i stora mängder i våra vattendrag. Dessa fiskare fiskade bland annat med flugspö och fiskefluga. Från dessa engelsmän lärde sig så småningom lokalbefolkningen att binda och fiska med flugor. Svenskar besökte även England (företrädesvis officerare och medlemmar av de högre samhällsklasserna) och kom på så sätt i kontakt med denna fisketeknik, från i stort sett samma källor. Som en direkt effekt av detta är terminologin inom den svenska flugbindningen till stor del engelsk. Det finns otaliga olika tekniker att använda vid framställandet av en fiskefluga. Grunderna är dock att man fäster en fluga eller en tub i ett städ eller håller den i ena handen. Sedan fäster man en bindtråd på kroken genom att linda fast den. Med bindtråden fäster man sedan i sin tur material (fjädrar, hår och syntetiska fibrer) på ett sådant sätt att den färdiga flugan förhoppningsvis lurar fisken till att ta flugan i munnen i tron att det är något ätbart eller en inkräktare som ska jagas bort från reviret. Man kan dela upp de flesta fiskeflugor i stjärt, kropp, hackel och vinge. Många fiskeflugor har dock inte alla dessa delar. Stjärten ska likna nymfens eller sländans stjärtspröt eller fiskynglets stjärtfena. Den består i de flesta fall av fjäderfibrer, åtskilda eller i bunt, som binds in längst bak på fiskekroken (vid böjen) pekandes rakt eller snett bakåt. kroppen består i de flesta fall av hår från till exempel hare eller syntetiska fibrer som tvinnas(dubbas) runt bindtråden som sedan i sin tur lindas runt skaftet på fiskekroken. Denna hårkropp kompletteras vanligtvis med en s.k. ribb som kan bestå av bindtråden, en metalltråd (av ex. koppar) eller liknande som lindas i glesa varv över hårkroppen för att förstärka den. Kroppen kan även tillverkas genom att linda till exempel garn eller en platt metallglänsande tråd(tinsel) över krokskaftet. Hacklet består oftast av en hackelfjäder som återfinns på nacken eller sadeln till en tupp eller en höna. Man använder hackelfjädern till att framställa en krage av fjäderstrålar(hacklet) runt fiskekroken genom att linda fjädern runt densamma. Fjäderstrålarna ska oftast föreställa ben eller vingar hos den insekt fiskeflugan ska representera, men kan även användas för att ge mer "liv" till fiskimitationer(streamers). Fjäderstrålarna kan även lossas från fjäderstammen och bindas in buntvis på fiskekroken, då kallas detta "falskt hackel". Vingen ska efterlikna vingen hos en insekt, men kan hos imitationer av fiskar representera en del av eller hela fiskkroppen. Den kan bestå av en eller flera fjädrar, fibrer från en fjäder, hårfibrer från djurpäls eller syntetiska fibrer. Vingen binds in uppåt (på till exempel flytande dagsländeimitationer), snett bakåt (på till exempel streamers eller våtflugor) eller rakt bakåt (på till exempel flytande nattsländeimitationer).
