Halsduk
Halsduk är ett klädesplagg som bärs om halsen. Halsdukar kan användas exempelvis för att uttrycka tillhörighet i en supporterklubb eller mot kyla. Vanligaste materialet idag är syntet men även ylle och siden används. Under första halvan av 1900-talet användes begreppet halsduk ofta även synonymt med kravatt, det vill säga slips och fluga.
Francis Durbridge
Francis Durbridge, född 25 november 1912 i Kingston upon Hull död 10 april 1998, brittisk deckarförfattare. Skapare av den populäre amatördetektiven Paul Temple. Durbridge fick sin första radiopjäs, Promotion, antagen när han gick på Birmingham University. Under flera år lekte han med idén att skapa en detektiv som också var deckarförfattare. Först 1938 föll alla bitarna på plats och den första radioföljetongen, Send For Paul Temple, debuterade på BBC den 8 april samma år. Serien blev en omedelbar succé och en vecka efter sista avsnittet sänts hade radioföretaget fått 7 000 brev från lyssnare som krävde mer av samma vara. Och i november 1938 kunde följaktligen Paul Temple and the Front Page Men avlyssnas. Totalt blev det tjugoen Paul Temple-följetonger i brittisk radio, den sista 1968. Åtskilliga av dem har också översatts till svensk radioteater under 1950- och 60-talen. Figuren Paul Temple är själv deckarförfattare, gift med den glamorösa frun Steve. Bland de återkommande personerna märks också Sir Graham Forbes och kommissarie Vosper som båda är knutna till Scotland Yard. Durbridges berättarstil är ledig och luftig. Han gillar att överraska läsarna och sedan göra det om igen. Varje kapitel eller radioavsnitt slutar med att något spännande händer. Hans manus och böcker anses inte vara någon högre litteratur, inte ens bland deckarkritiker. Men de är lätta att ta till sig och appellerar därmed också till stora läsar- och lyssnarskaror. Paul Temple gjordes också som tecknad serie mellan 1951 och 1971 tecknad av Alfred Sindall, Bill Bailey och John Mcnamara. I Sverige har serien publicerats i tidningen Agent X9. Durbridge skrev även TV-serier i samma stil som radioföljetongerna. Melissa och Halsduken är två exempel som också visats i svensk TV. Den senare finns även inspelad i en svensk version med bland andra Lars Ekborg, Tomas Bolme, Bengt Eklund och Tor Isedal i rollerna. Många av BBC-dramatiseringarna av Paul Temple-följetongerna nedan finns utgivna på CD. 2006 började BBC göra nyinspelningar av de Paul Templeföljetonger som inte finns bevarade i originaltappning. Hittills har tre utkommit med Crawford Logan och Gerda Stevenson i huvudrollerna. Send for Paul Temple (1938). Paul Temple And The Front Page Men (1938). News of Paul Temple (1939). Paul Temple Intervenes (1942). Send for Paul Temple Again (1945). A Case for Paul Temple (1946). Paul Temple and the Gregory Affair (1946). Paul Temple and Steve (1947). Mr. and Mrs. Paul Temple (1947). Paul Temple and the Sullivan Mystery (1947). Paul Temple and the Curzon Case (1948). Paul Temple and the Madison Mystery (1949). Paul Temple and the Van Dyke Affair (1950). Paul Temple and the Jonathan Mystery (1951). Paul Temple and Steve Again (1953). Paul Temple and the Gilbert Case (1954). Paul Temple and the Madison Mystery (1955) (nyinspelning). Paul Temple and the Lawrence Affair (1956). Paul Temple and the Spencer (1957). Paul Temple and the Van Dyke Affair (1959) (nyinspelning). Paul Temple and the Conrad Case (1959). Paul Temple and the Gilbert Case (1959) (nyinspelning). Paul Temple and the Margot Mystery (1961). Paul Temple and the Jonathan Mystery (1963) (nyinspelning). Paul Temple and the Geneva Mystery (1965). Paul Temple and the Alex Affair (1968) (nyinspelning av Send For Paul Temple). Paul Temple and the Sullivan Mystery (2006) (nyinspelning av serien från 1947 som inte finns bevarad). Paul Temple and the Madison Mystery (2008) (nyinspelning av serien från 1949 som inte finns bevarad). Paul Temple and Steve (2010) (nyinspelning av serien från 1947 som inte finns bevarad). Information Received (1938). And Anthony Sherwood Laughed (1940). We Were Strangers (1940). Mr Hartington Died Tomorrow (1942). The Essential Heart (1943). Frewell Leicester Square (1943). Over My Dead Body (1945). John Washington Esquire (1949). What Do You Think? (1962). Paul Temple and the Front Page Men (tillsammans med Charles Hatton) (1939). News of Paul Temple (1940) / På svenska: Dags för Paul Temple (1957).
Haiku
Haiku (japanska: 俳句) är en ursprungligen japansk kortdikt, eller versmått, typiskt bestående av 17 mora rytmiskt uppdelade på tre enheter om 5, 7 och 5 mora. En mora motsvarar inte den i många språk vanliga rytmbärande enheten stavelse, utan är den minsta betydelsebärande ljudenheten, en stavelse kan så bestå av en, två eller ibland tre mora. Ibland kallas mora i Haiku-sammanhang oegentligt även "onji" eller "jion". På andra språk än japanska, är det dock oftast antalet stavelser som räknas, och medan en japansk haiku gärna skrivs i en enda rad, delas den på andra språk oftast upp i tre rader. Diktformen är en vidareutveckling av hokku, som är inledningsfrasen i klassisk japansk länkad poesi, renga, "länkade sånger/dikter", numera oftast kallad renku, "länkad dikt". Som en reaktion mot alltför många och strikta regler inom rengan uppstod haikai-no-renga, (ung.) "humoristisk renga" på 1400-talet. Den humoristiska länkade poesin drabbades sedan själv av ett komplicerat regelverk. Den inledande versen i den länkade poesin var också ett slags hälsning till den som stod som värd för en poesi-session, där oftast ett antal poeter deltog och turades om att länka nya verser till den gemensamma dikten. Den innehöll nödvändigtvis en referens till en årstid och de följande verserna styrdes därefter av ett etablerat mönster baserat för årstider, månens introduktion och referenser till blommor, etc. På 1600-talet blev hokku-diktningen i sig särskilt populär, mycket tack vare Matsuo Bashō (1644–1694), Japans mest berömde poet alla kategorier. Bashôs dikter citeras fortfarande och betraktas som fristående haiku, trots att termen i sig inte myntades förrän mot slutet av 1800-talet, av poeten Masaoka Shiki (1867-1902) och trots att de egentligen alltså var inledningen till en lång rad av länkade dikter. Bashô fastställde 36 verser som en lämplig längd på en länkad diktsekvens. Masaoka Shiki kritiserade mycket av den tidigare renga-diktningen, som han ansåg hade förlorat själva poesin. En haiku skulle, ansåg han, förutom att ha poetisk kvalitet också vara en form av shasei, en nedteckning av det poeten verkligen kunde iaktta. En japansk haiku innehåller normalt 17 mora, de minsta betydelsebärande ljudenheterna. I princip motsvarar de skrivtecken i något av de japanska fonetiska alfabeten hiragana och katakana. En mora är oftast kortare än en västerländsk stavelse – exempelvis innehåller det japanska uttalet av "Stockholm" (ストックホルム, su-to-k-ku-ho-ru-mu) sju teckenljud, men endast två slutna stavelser i svensk translitteration, Stock-holm. De 17 teckenljuden delas i den traditionella haikun upp i tre delar om 5-7-5, vilket då haikudiktningen blev populär i väst, vanligtvis ledde till att haikupoeter där skrev dikter uppdelade i tre rader med 5-7-5 stavelser. Dessa blev då längre än den komprimerade japanska haikun. Idag har det blivit allt vanligare i väst att frångå stavelseräkningen och skriva kortare haikudikter på tre rader. Det finns också haiku på två rader, ibland till och med på en rad, men om det blir fler än tre rader blir det svårare att acceptera dikten som en haiku. Det finns numera en uppsjö av haikudefinitioner, men den viktigaste komponenten i en haiku är årstidsangivelsen, på japanska kallad kigo, "årstidsuttryck". Det finns visserligen haiku som saknar kigo, men de allra flesta indikerar på något sätt om det är vår, sommar, höst eller vinter. En "snödroppe" förklarar att det är tidig vår, en "halsduk" att det är höst eller vinter, kortbyxor att det är sommar. Det kan bara finnas ett årstidsuttryck i en haiku. Det går alltså inte att både ha "vantar" och "halsduk". Årstiderna kan förstås också antydas på ett mycket vagt sätt, vilket kan göra att dikten upplevs som mer sofistikerad, men att helt enkelt skriva "kall vinterdag", eller "plötsligt sommarregn", behöver fördenskull inte göra dikten sämre.
Prästkrage (plagg)
Prästkragen är en krage som bärs av biskopar, präster och diakoner som del av sin kyrkliga prästdräkt. Från 1500-talets slut till mitten av 1600-talet bar präster ofta pipkrage. Det är den som gett namn åt blomman prästkrage. När pipkragen slutade att användas i andra sammanhang, forlevde den i Danmark-Norge som en del av den prästerliga ämbetsdräkten. I Norge avskaffades den 1980, men i Danmark används den fortfarande. I Sverige ersattes den av en krage med nedvikta snibbar, den så kallade elvan, som fortfarande bärs till prästrocken. Under 1900-talet blev det vanligt att istället för prästrock bära en särskild prästskjorta med krage av olika modeller: en helvit krage som kallas rundkrage, en helvit krage med en lägre svart ståkrage som kallas tonsurkrage, och en krage instucken i skjortan så att bara en rektangel är synlig som kallas frimärkskrage. Den moderna kragen har tillskrivits den skotske prästen Donald McLeod som ska ha tagit fram den 1865. Från den skotska kyrkan spred sig kragen till den anglikanska, den romersk-katolska och på 1960-talet till Svenska kyrkan. I Sverige har rundkragen förknippats med högkyrklighet. Den nutida svenska prästkragen med tillhörande elva var från början en vanlig vit halsduk som virades om halsen så att dess ändar stack fram från kaftanens ståndkrage, som ett par flikar eller snibbar under hakan. Under 1600-talet började dessa stärkas, blev rektangulära och mycket breda, men blev med tiden mindre i storlek. Under 1800-talets första hälft bestod kragen av en mjuk halsduk och en därtill fogade lösa parallella flikar, en så kallad elva, hela prästkragen kan då även benämnas elva. Från 1800-talets slut började man stärka kragen och även använda en vanlig frack-krage knäppt fram, mot vilken den lösa elvan knöts. Från 1930-talet började frack-kragen anses profan och en krage av engelsk modell, knäppt i nacken började då också användas. Denna krage, "rundkragen" kunde utan elva och till svart skjorta och kavaj användes som prästens vardagsdräkt. Vid slutet av 1700- och början av 1800-talet infördes i vissa prästfamiljer bruket att använda en prästelva av silver, som ärvdes mellan generationerna. Sådana har bevarats till nutiden och används ibland än. Några särskilda bestämmelser är inte knutna till "silverelvan". Elvan utgörs idag av två rektangulära vita tygstycken ca 12×3,5 cm vardera – måtten kan något variera – parallellt hopsydda i kortändarna och fästa till kragen. Den har synliga breda fållar och är mycket hårdstärkt så att den står ut över bröstet. Denna typ av krage och elva ingår i Svenska kyrkans officiella prästdräkt, kaftanen. Sedan mitten på 1900-talet började en enklare prästkrage bli allt vanligare: ett vitt plastband, instucket i den svarta prästskjortans ståndkrage så att endast en några centimeter bred vit fyrkant blir synlig under hakan. På grund av sin likformighet med ett kvadratiskt frimärke kom den att kallas "frimärkskrage". Denna användes som prästens vardagsdräkt, främst till kavaj och hör historiskt egentligen inte samman med bruket av elva. De två snibbarna har kommit att tolkats som symboler för stentavlorna med Mose lag som Moses mottog av Gud på Berget Sinai, eller som symboler för lagen och evangeliet. Detta och mycket annat symboltolkande av prästkragen är folkliga efterhandskonstruktioner. Teologiska och bibliska tolkningar av prästdräkten är däremot knutna till den liturgiska dräkten med alba, stola och mässhake, även om också många av dessa är efterhandskonstruktioner. Pipkragen tillverkas av stärkt tyg och läggs i täta rundade veck så att den ser ut som en krans av rör som står ut från halsen. De största varianterna kallas också kvarnstenskrage. Pipkragen uppstod som en gradvis vidareutveckling av en sammandragen kragkant på skjortor. R. Broby-Johanssen : Kropp och kläder. Klädedräktens historia (1994). Bengt Stolt, Kyrklig skrud enligt svensk tradition. (1964).
Sätila of Sweden
Sätila of Sweden är ett svenskt företag och internationellt varumärke i tekobranschen som designar och tillverkar stickade mössor, halsdukar och andra accessoarer anpassade för kallt klimat. Namnet på varumärket kommer från orten Sätila i Marks kommun i Västergötland där företaget har sitt huvudkontor och tillverkning. Sätila Of Sweden grundades 1896 av Johannes Nilsson och 1910 byggdes den första stickerifabriken i Sätila. De första decennierna bestod företagets tillverkning av sockor, tröjor, halsdukar, vantar och mössor. Senare kom Sätila att specialisera sig och på 1960-talet tillverkades uteslutande mössor. Företagets stora genombrott kom på 1970-talet då slalomåkaren Ingemar Stenmark började använda Sätilas mössor. Produktionen under den perioden kunde uppgå till 100 000 st mössor per år enbart av Stenmarks-modellen. I samband med genombrottet bytte företaget namn från Nilssons Trikåfabrik till Sätila Of Sweden.
Torkskåp
Torkskåp används för att hängtorka kläder. Det finns huvudsakligen två olika torkmetoder. Traditionella torkskåp torkar genom att tillföra värme. Ett annat, mer energisnålt sätt är genom avfuktning, så kallade kondenstorkskåp. I ett torkskåp kan man torka såväl nytvättade plagg som ytterplagg. Torkskåp används i skolor och förskolor för att torka ytterkläder, skor/stövlar, mössor, halsdukar och vantar efter barnens utomhusvistelse. Torkskåp finns i många tvättstugor, både i hyreshus och privata bostäder. Energimyndigheten har gjort tester på energiförbrukning hos torkskåp och har funnit att torkskåp drar lika mycket el idag som för 30 år sedan. Nya torkskåp drar lika mycket el som äldre. En förklaring till detta kan vara att torkskåpen inte har någon energimärkning som drivit på utvecklingen mot effektivare torkskåp. Det finns numera energisnåla alternativ till värmetorkskåpå marknaden. Om tester från Energimyndigheten.
Kravatt
En kravatt är en manshalsduk. Ordet används också för andra accessoarer, bland annat slipsar och långa halsdukar, och även för motsvarande plagg för kvinnor. Ordet kravatt kommer från franskan och är bildat från nationalitetsbeteckningen kroat . Kroaterna anses vara de som introducerade kravatten. Det kroatiska ordet för slips är 'Kravata'. Kravatten föddes under trettioåriga kriget på 1600-talet i nuvarande Tyskland. Det kroatiska rytteriet brukade nämligen binda ihop kragen med ett band. Vad dessa "krabater" introducerade uppfattades som très chic, "mycket fint", av fransmännen, och kravatten var född. (Krigsmodet har ofta även senare påverkat det civila, till exempel trenchcoaten under första världskriget.). Kravatten växte sig allt yvigare under 1700-talet och början av 1800-talet inom överklassen – den var bland annat ett tecken på att man inte behövde arbeta för sin försörjning. Kravattmodet gav även upphov till de närbesläktade plaggen fluga, plastrong och slips, som med tiden blev populärare än den ursprungliga kravatten. Academia Cravatica har utlyst den 18 oktober som den internationella slipsdagen och verkar för att allt fler länder runt om i världen ska uppmärksamma klädplagget.
