Kavaj
Kavaj, från nederländskans kabaai, av okänt ursprung, är ett klädesplagg, en kort mansrock, ursprungligen avsedd för vardagsbruk men numera främst finplagg, som antingen är del av en kostym eller en uddakavaj. Kavajen är även en del av damernas dräkt. Klädkoden kavaj innebär att herrarna skall bära hel kostym (inte udda kavaj), vanligen men inte nödvändigtvis en mörk sådan, med ljus (inte nödvändigtvis vit) skjorta och slips alternativt fluga, damerna mellanklänning. Kavajen var ursprungligen en arbetsjacka, som kom in i modet i samband med franska revolutionen. Den var populär bland sjömän (se skepparkavaj), och blev under 1800-talet vanligt som sport- eller fritidsplagg. På 1870-talet föddes kostymen, vilken till en början möttes med stor skepsis och främst sågs som ett fritidsplagg. Särskilt upprördes många av den storrutiga kostymen med kring knäet insvängda byxben som kom på modet i slutet av 1870-talet. Ännu på 1890-talet var kavajen inte fullt accepterad i salongerna. Figaro skrev bland annat: Om den usla kavajen nedlåta vi oss ej att tala. Och ännu mindre om kavajens usla bärare. Av vilka de flesta är på moraliskt fördärv: trilljannar (cyklister), skolynglingar, lantpatroner, bondriksdagsmän på hovbal och för lösdriveri varnade varietébesökare. Inte ens krigsministern bär kavaj. Så uselt är plagget. Kavajen tillhör sjöresan, ej sällskapsrummet, promenaden, teatersalongen m. m.. Försvaret för i första hand bonjouren sjöng då dock på sista versen och ganska snart därefter blev kavajen accepterad åtminstone i mindre högtidliga sammanhang. Det finns två huvudtyper av kavajknäppning: enkelknäppt och dubbelknäppt. Enkelknäppta kavajer är vanligast och kännetecknas av en enkel rad knappar. Dubbelknäppta kavajer har omlottknäppning och två rader knappar. Enkelknäppta kavajer har oftast två eller tre knappar. Av dessa är den nedersta enligt vissa endast en dekorativ detalj och ska således aldrig knäppas. På en kavaj med tre knappar är den mittersta och ibland den översta avsedda att knäppas. Om den översta knappen sitter i kavajens slag är den inte ämnad att knäppas. Traditionen att lämna den nedersta knappen öppen påstås härstamma från kung Edvard VII som avstod från att knäppa knappen och beteendet spred sig. Teorierna om varför kungen slutade knäppa knappen varierar mellan att kungen tyckte att det såg bättre ut på det sättet, till att kungens korpulens gjorde det omöjligt att knäppa nedersta knappen. Nuförtiden är kavajerna skurna för att den nedersta knappen ska lämnas oknäppt vilket innebär att den aldrig skall knäppas. Förklaringen är dock troligen en modern myt. Seden att lämna nedersta knappen oknäppt är en ny trend, som inte föreskrevs enligt etiketten under större delen av 1900-talet. På Edvard VII:s tid hade bonjourer och kavajer oftast fyra knappar, av vilka man vid promenad för att enkelt kunna fiska upp fickuret lämnade de tre understa oknäppta. Dubbelknäppta kavajer har antingen fyra eller sex knappar, varav en eller två verkligen går att knäppa. De övriga är endast dekoration. Längst ut på ärmarna sitter en rad knappar, oftast tre eller fyra till antalet. Dessa är i allmänhet endast för dekoration och går inte att knäppa upp. Skälet till detta är att det ska vara möjligt för en skräddare att reglera ärmlängden. På måttsydda och skräddarsydda kavajer brukar dock ärmknapparna vara möjliga att knäppa upp. Eftersom kavajen är sydd efter bärarens mått behöver inte ärmlängden regleras i efterhand. Personer med skräddarsydda kavajer kan ibland markera detta genom att lämna ärmens nedersta knapp uppknäppt. Slagens bredd varierar med modet och hör ofta ihop med slipsmodet. Om slipsmodet dikterar smala slipsar är även ofta slagen smala. Sidofickorna har i allmänhet utanpåliggande ficklock som täcker fickan men även modeller utan ficklock förekommer, så kallade passpoalfickor. Kavajer brukar också ha axelvaddar för att få bra form på axlarna.
Gabardin
Gabardin, ett fintrådigt och tättvävt tyg med kypertbindning. Detta ger ett utseende med tydliga, brant lutande diagonalränder. Både bomull och ylle förekommer i gabardin. Varpen kan ibland vara gjord med tvinnat garn. om det är en yllekvalitet kamgarn. Kraftigare kvaliteter används till bland annat ytterplagg, kostymer, byxor, kavajer. tunnare kvaliteter till kjolar och klänningar — kan vävas såväl med som utan töjbarhet, så kallad stretch. Tyget är slitstarkt men svårt att pressa och blir ofta blankt på utsatta ställen. Fläckborttagning kan vara problematisk. Tyget "uppfanns" av Thomas Burberry år 1880.
Mode under 1960-talet
Mode på 1960-talet blev präglat av att ungdomar tog plats som en stor målgrupp på ett sätt de inte varit tidigare. Utvecklingen hängde ihop med den som skedde inom musik och kultur. Ungdomarna ville inte klä sig efter strikta regler, klassiska ideal och traditioner. De ville leva sitt liv med sina idoler, sin musik och sitt mode. Tjejerna, som tidigare varit lite damiga och söta, klädde sig nu i minikjolar som var ett måste i garderoben under 1960-talet. Aldrig tidigare hade kjolen varit så kort att den slutade ovanför knäna. Under detta årtionde var modet väldigt vågat och många av kvinnornas kläder var i miniformat. Minikjolen, de kvinnliga dräkterna och mods-stilen dominerade under 1960-talet. Modet under större delen av 1960-talet var att ha så raka kläder som möjligt, men det skulle ändå vara enkelt. Att bära mycket accessoarer var inte något som var populärt under 1960-talet, utan det skulle vara så enkelt som möjligt. Hattar var dock något som var väldigt vanligt. Hattar i olika stilar användes mycket för att få fram den speciella looken man letade efter. Det fanns små söta hattar, sofistikerade hattar eller för de som ville, lite fräckare hattar. Man använde korta, enkla, A-linjeformade klänningar i olika färger, mönster och material. 1960-talet var fullt av experiment och förnyelser. Allting var tillåtet och det mesta accepterades. Man vågade mixa olika plagg, och jumpsuiten för vuxna skapades. I början av 1960-talet användes mycket bleka pasteller, såsom rosa, ljusblått, pistasch, gult och turkost. I mitten av 1960-talet gick man mer till abstrakta mönster i starka färger, och efter det övergick modet till OP-mönstrade kläder i svart och vitt och hundtandsmönstrade plagg var mycket omtyckta. I slutet av 1960-talet var klänningarna väldigt korta, och för att minimodet skulle fungera använde man strumpbyxor i alla dess färger och mönster. Med sin minikjol eller korta klänning kombinerade man långa kappor och stövlar i olika längder. Stövlarna skulle helst ha hög klack och var ofta gjorda av syntetmaterial eller läder. Man gick från att använda baddräkter till att använda mycket små, väldigt avslöjande bikinis. Herrmodet fick sin största förändring under 1960-talet. Kläderna gick från svart och prydligt till färgstarka kläder för unga. Arméjackan kom till Sverige, och användes flitigt under mitten av 1960-talet. Man inspirerades väldigt mycket av den klassiska italienska looken, vilken innefattade både sofistikerade, fina kostymer och lite mer vardagliga. Det var väldigt vanligt att man använde tweed-kavajer och matchande byxor. Det fanns även ett lite rockigare herrmode då man klädde sig i slitna Lee jeans och T-shirt med olika tryck på tillsammans med en jeansjacka, mockajacka, uniformsjacka eller skepparkavaj. Rymdåldern blev stort under 1960-talet och det var vanligt att man gick klädd i kläder som var inspirerade av rymden, det vill säga runda, fyrkantiga, stela, vita och silvriga plagg. Man kunde även se hur byxdressen och overallen kom som universalplagg. Mods var de människor som inspirerades mycket av The Beatles och hade gruppen som sin stilikon. Mods gjorde entré 1963 och klädde sig i eleganta kostymer, skjorta med smal slips och parkas. De använde även raka åtsittande byxor och hade ofta ganska långt hår, som brukade ligga i en sidbena. Twiggy var en stor förebild för tjejerna under 1960-talet. Hon var en modell från England som var mycket söt och såg oskyldig ut. Många tjejer såg upp till henne och hon hade stort inflytande på modet och sättet man skulle sminka sig på. Hon hade ofta väldigt mycket mascara och kajal, var väldigt ljus i hyn och hade ljusa läppar.
Axelvadd
Axelvadd, en kudde av skumgummi eller vadd, som sätts fast i ett plagg för att ge axeln sin form. Dessa var populära ungefär mellan 1984 och 1995. Kavajer har alltid axelvaddar för att ge stadga åt kavajen över axlar men de är idag inte så stora som under 80-talet och tidigt 90-tal.
Swingpjatt
Swingpjattens motpol var nalensnajdaren som gärna syntes på Nalen på Regeringsgatan i Stockholm och som kändes igen på den smalbrättade hatten och med denna avlyft, på det snaggade håret. De följde inte heller 40-talets ideal: en frisk, sund, spänstig och karaktärsfast ung man, som även tyckte om att idrotta. Swingpjatten var motsatsen: vek och ynklig. Swingpjattarna föddes ur arbetarklassen, de kunde vara barn till arbetare, bönder eller tjänstemän. Att vara swingpjatt innebar att man ville protestera mot vuxenvärldens regler, och detta blev sedan denna generations tonårsuppror. Uppsatsförfattarna Jan-Erik Mattson och Marina Turesson menar att stilen fördes till Sverige från USA via London. Det finns några kortfilmer med Cab Calloway iförd speciella kostymer som kom att påverka swingpjattarnas mode. Subgrupper som invandrat från Mexiko, och ibland Harlems färgade, var början till denna klädstil. De kallades zoot-suiters, och likheterna med swingspjattarnas kostymering var stora. Man bar hattar i stil med dem som amerikanska gangsters hade, jämte långa, säckliknande kavajer som räckte ända ner till knäna. Byxorna skulle var smala nertill och vida upptill. Skorna var svarta. Slipsen var också lång. Sådana slipsar kunde inhandlas i en affär vid namn Hollywood. Ibland kunde det vara mönster på strumporna, exempelvis amerikanska pinuppor eller hawaiimotiv. Håret skulle vara långt och slätkammat och klippt rakt bak som en pageklippning. Även rutiga kavajer och uppkavlade byxor var gångbara. Själva ordet swingpjatt uppstod i en omröstning i Svenska Dagbladet 1941, då läsarna fick föreslå namn på den nya ungdomskulturen. Pjatt, som betyder barnslig eller hållningslös person, kombinerades med jazzens swingstil, och tillsammans blev det "swingpjatt", som vann över förslag som "praktfjomp" och "fångosse". Den kvinnliga formen av en swingpjatt kallades swingtös. De försökte anlägga en slappare hållning, som att gå med händerna i fickorna. Swingpjattarna hade en förkärlek för stora hattar, kepsar och utmanande kläder. De bar gärna gälla färger med breda slag och stora axelvaddar. Deras motpol var de sk.k. nalensnajdarna. Även om de var rivaler förekom inga större bråk mellan dem, utan de tävlade mest om vem som var modernast. Nalensnajdare, såsom swingpjatten, har sitt ursprung i USA. Det var en subkultur som uppkom i det tidiga 40-talet i Sverige. Själva ordet nalensnajdare kommer från danspalatset Nalen i Stockholm. Ordet "snajdare" är även ett äldre uttryck för en välklädd man. De var motsatsen till swingpjattarna och var kortklippta, bar korta kavajer och smala hattbrätten. De framstod som modemedvetna jämför med swingpjattarna. Den kvinnliga formen av nalensnajdare är nalenböna. Nalensnajdaren och swingpjatten var motsatser och lite av rivaler, men det var inga bråk mellan dessa. Det var mer en tävling om vem som var modernast. De var sida vid sida, höll till vid samma uteställen och gillade ungefär samma musik. Det var under åren 1941 och 1942 som swingpjattarna började dyka upp, speciellt i Stockholm. Deras kännetecken var de smala byxorna, de knälånga kavajerna, långa nackhåret (som chockade folk rejält), de långa svarta skorna, hattarna de bar och de mönstrade slipsarna, med hawaiimönster som ett exempel. Förebilderna för denna stil fanns i USA och spred sig till Sverige via England. Cab Callaway, var en elegant amerikansk orkesterledare. Han imponerade på de svenska ungdomarna med sin coola scenupplevelse och sin överdrivna och omåttliga klädstil. Det var dessa kostymer som kallades zoot suits. Klart är det att zoot suits var en provokation i 40-talets USA och att det var olagligt att tillverka dem för skräddare. I New York bars de av svarta i Harlem och i Los Angeles av invandrarungdomar med ursprung i Mexiko, pachucos. Att man bar dessa var för att visa upp sin kultur och utanförskap, eftersom de var utestängda ur samhället.
Ficka
Ficka kallas ett påsformat förvaringsutrymme, ofta anbringad på kläder. Fickan är ofta i tyg eller liknande material, som har en öppning upptill. Öppningen kan ibland förslutas med knappar eller dragkedjor. Ibland sitter fickan innanför plaggets yttertyg, såsom exempelvis framfickorna på de flesta jeans, medan de i andra fall är påsydda utanpå yttertyget, som bakfickorna på jeans brukar vara. En innerficka är en ficka som nås från insidan av plagget, sådana finns ofta i jackor och kavajer. Fickor kan också finnas på andra föremål, exempelvis på väskor och i plånböcker. Under 1600-talet till slutet av 1800-talet var det vanligt för kvinnor att ha fickor som var separat från klänning och som sattas på genom att knyta ett band runt midjan. Fickornas utseende kan variera med modet och med plaggets tänkta användningsområde. På jeans har ofta olika fabrikanter olika mönster som de broderar på bakfickorna. Med ordet ficka kan också avses urgröpningar eller mindre hålrum av annat slag. Om det i en undervattensgrotta eller ett sjunket skepp finns ett begränsat utrymme med luft, kan detta utrymme kallas luftficka. En annan betydelse är parkeringsficka, som avser ett begränsat utrymme mellan parkerade fordon. Ordet "ficka" kommer från tyskan och är belagt i svenska språket sedan 1733.
Slag
Slag (kläder) – ett tygvek på kavajer eller byxor. Slag (krig) – en militär sammandrabbning mellan två fientliga arméer. Slag (musik) – en tidsenhet inom musikteori. Slag (skrov) – övergången mellan botten och sidan av ett skrov. Sjöslag – en militär sammandrabbning där vapenbestyckade fartyg används. Slaganfall – en form av hjärninfarkt och/eller hjärnblödning. Slagfält – platsen för ett fältslag. Slagsida – ett fartyg lutar åt endera sidan. Stagvändning – en segelbåt vänder mot vinden och på så sätt byter bog. Värmeslag – ett tillstånd, då en levande organisms kroppstemperatur inom loppet av relativt kort tid blir förhöjd till onormala nivåer.
