Kravatt
En kravatt är en manshalsduk. Ordet används också för andra accessoarer, bland annat slipsar och långa halsdukar, och även för motsvarande plagg för kvinnor. Ordet kravatt kommer från franskan och är bildat från nationalitetsbeteckningen kroat . Kroaterna anses vara de som introducerade kravatten. Det kroatiska ordet för slips är 'Kravata'. Kravatten föddes under trettioåriga kriget på 1600-talet i nuvarande Tyskland. Det kroatiska rytteriet brukade nämligen binda ihop kragen med ett band. Vad dessa "krabater" introducerade uppfattades som très chic, "mycket fint", av fransmännen, och kravatten var född. (Krigsmodet har ofta även senare påverkat det civila, till exempel trenchcoaten under första världskriget.). Kravatten växte sig allt yvigare under 1700-talet och början av 1800-talet inom överklassen – den var bland annat ett tecken på att man inte behövde arbeta för sin försörjning. Kravattmodet gav även upphov till de närbesläktade plaggen fluga, plastrong och slips, som med tiden blev populärare än den ursprungliga kravatten. Academia Cravatica har utlyst den 18 oktober som den internationella slipsdagen och verkar för att allt fler länder runt om i världen ska uppmärksamma klädplagget.
Kravattnål
En kravattnål eller kråsnål är ett smycke som används för att hålla ihop en kravatt eller krås runt halsen. I början av 1800-talet var kravatter populära inom den brittiska överklassen. Deras kravatter var tillverkade av exklusiva tyger och i stället för att knyta dem, vilket skulle slita på det känsliga tyget, hölls de ihop runt halsen av en nål eller brosch. Allteftersom 1800-talet framskred spred sig användandet av kravattnålar även till andra samhällsskikt. I början av 1900-talet började slipsen och slipsklämman att tränga undan kravatten. Idag bärs kravattnålar i stället i knapphålet på kavajslaget.
Andra tygkompaniet
Andra tygkompaniet (Tyg 2), var ett tygmaterielförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1947–1949. Förbandsledningen var förlagd i Skövde garnison i Skövde. Andra tygkompaniet bildades den 1 juli 1947 genom försvarsbeslutet 1942. Kompaniet hade dock redan den 1 januari 1944 bildades som en förberedande organisation vid Första tygkompaniet (Tyg 1). Bakgrunden till bildandet av kompaniet var den stora modernisering och motorisering som pågick inom armén. Kompaniet var ett fristående självständigt förband, och stod under Inspektören för underhållstruppernas befäl. Genom försvarsbeslutet 1948 upplöstes både intendenturtrupperna och tygtrupperna som truppslag, och verksamheten uppgick i trängtrupperna. Andra tygkompaniet upplöstes den 1 januari 1949, och kompaniet uppgick i Göta trängregemente (T 2). Tjänsten omfattade dels ammunitionstjänst med uppgiften att lagra och tillhandahålla ammunition, dels tygmaterieltjänst som svarade för reparationstjänst och ersättning av tygmateriel. Andra tygkompaniet utbildade såväl befäl som värnpliktiga vapen-, pjäs-, och bilmekaniker, samt satte upp ammunitions- och reparationsförband. Inför att Andra tygkompaniet skulle bildades, förlades den 1 september 1943 en förberedande enhet till Hornsgatan 58. År 1946 förlades kompaniets expedition till det barackläger som Första intendenturkompaniet (Int 1) lämnade vid Nynäsvägen i Västerhaninge. Vis samma tid förlades Tygavdelningen vid kompaniet till Birger Jarlsgatan 101 samt intendenturavdelningen till Dannemoragatan 16. Den 4 september 1947 stod kompaniets lokaler färdig inom Skövde garnison, dit kompaniexpeditionen förlades till. Kvar i Stockholm blev en kompaniavdelning förlagd till Grönwalls bryggerier vid Birger Jarlsgatan 101. Andra tygkompaniet blev aldrig tilldelade någon egen fana eller standar, utan bar en svensk tretungad fana med kravatt. Kompaniets fana och traditioner övertogs av Göta trängregemente (T 2). Kompanichefer vid Andra tygkompaniet åren 1947–1949. 1947–1949: Bo August Norrbrink.
Arne Häggqvist
Arne Häggqvist, född 19 juni 1911 i Hagge i Norrbärke socken, död 9 april 1985 i Stockholm, var en svensk författare, översättare och lärare. Häggqvist, vars far var folkskollärare, tog studentexamen i Västerås. Efter en studieresa till Frankrike vidtog studier i franska, nordiska språk och litteraturhistoria vid Uppsala universitet. Han specialiserade sig på stilistik och tog 1939 en filosofie licentiat på ämnet Hjalmar Bergman. Han anställdes som lektor vid Frans Schartaus gymnasium, en tjänst som han innehade i många år. I slutet av 1930-talet lärde han känna Nils Ferlin och kom att skriva den första boken om honom. Häggqvist grundade konstförlaget Ars och dåtidens omtalade debattklubb Klubb 44, som gästades av storheter som T.S. Eliot, Artur Lundkvist och Jean Genet. Häggqvist gjorde sig kanske mest känd som introduktör och tolkare av författare som Prévert, Sartre, Dali, Michaux, Jiménez, Hemingway, Arghezi, Lorca, Colette och Hikmet. Introduktionen av Jiménez bidrog till dennes Nobelpris 1956. Han skrev även reseskildringar och konstkritik i bland annat Aftonbladet. Som journalist intervjuade han Edith Piaf, Hemingway, Andy Warhol och Dali. I essäböckerna Obehagliga författare och Blandat sällskap gav han levande porträtt av Celan, Genet, Picasso, Miró och Dali. Olé, olé blev bibeln för tjurfäktning-aficionados, Konst och konstköp en oumbärlig bok för konstvänner. Han lär ha haft Sveriges största slipssamling och skrev boken Kravatten som lust och last. Största cocktailboken är en bibel för bartendrar. Hans sista bok blev de frispråkiga memoarerna Nästan hela sanningen. Åren 1933–1947 var han gift med Elisabeth Treffenberg. I andra giftet var han 1949–1956 gift med Inga Wenblad. Han är far till musikbranschveteranen Dag Häggqvist och journalisten Cyril Hellman. Atterboms första "Blommor" - historiskt stilistiska synpunkter (1933). Prosaberättelsens komposition : några synpunkter (1935). Strindbergs "Samvetskval" (1939). Övningsexempel i engelsk formlära (1941). Ferlin, ungdomsåren (1942). Hjalmar Bergmanstudier (1943). Veslen (om Börje Veslen) (1944). Unga novellister (AH redaktör) (1945). Verklighetsbakgrunden till Selma Lagerlöfs "Jerusalem" (I BLM 1946). Obehagliga författare (1953). Spanska översättsövningar med affärsbrev (1953). Blandat sällskap (1954). Fyrtiotalisterna. En antologi med inledning och kommentarer (1954). Med moped mot Medelhavet - en sommareskapad (1961). Ur ett ocensurerat reselexikon (1961). Stockholm à la carte 1962-63 (1962). Stockholm à la carte 1964-65 (1964). Vishetens ord i söder (samlade av AH) (1964). Svartahavsrivieran med utflykter i Rumänien och Bulgarien (1964). Eroticon (Gösta Kriland, ill.) (1965). Olé, olé: en liten bok om tjurfäktning (1966). Uppriktigt sagt om kvinnan - franska aforismer och kvickheter (1966). Konsten att bli förförd - en praktisk handbok för män (1967). I Guatemala och Venezuela (1967). ABC för konstköpare (1967). Mexiko - överblick och restips (1968). Fel, fällor och fallgropar i svenska språket. En handbok illustrerad med 7 teckningar. (1968). Libanon, en resehandbok (1969). Italienskt restaurantlexikon (1971). Spanskt restaurantlexikon (1971). Larsons System Lexikon del I, Viner (1971). Larsons System Lexikon del II, Sprit, öl (1971). Larsons System Lexikon del III, Drinkar, cocktails (1971). Roland Kempe la magic des objets, un monde de mystères sortant de la vie quotidienne (1972). Sagt om kvinna och kärleken (1973). Konst och konstköp (1975). Konstköparens årsbok 1976-77 (1976). Kravatten som lust och last (1978). Länder i fickformat. 86, Dominikanska republiken, Haiti (1980). I väntan på postbäraren (1981). Största cocktailboken (1982). Nästan hela sanningen (1984), memoarer. Sidonie Gabrielle Colette: Varieté (1944). Jens August Schade: Människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat (1945). Sidonie Gabrielle Colette: Chéri (1945). Julien Gracq: Evighetens gäster (1949).
Direktoarstil
Direktoarstil är en konstriktning som i Frankrike varade under direktoriets tid på 1790-talet. Stilen utmärktes av torr, klassicistisk anda, särskilt framträdande i konstindustrin. Den inledde empirestilen. Främst brukar man dock tala om direktoarstil inom modet, och där åsyftas det klädskick som hastigt utvecklades efter franska revolutionen 1789 och som avlöstes av kejsarmodet omkring 1804. Ett direkt revolutionsmode var införandet av långbyxorna. I damdräkten avskaffades allt som tillhörde den gamla stilens mode: de höga klackarna, det pudrade håret, styvkjolen och framför allt snörlivet. Klänningen var löst sittande med högt skuret liv, och blev efterhand alltmer antikinspirerad. Håret bars lössläppt, uppsatt med hårband eller i turban. Inom herrdräkten försvann peruken. Till en början bars oftast hårpiska, men denna ersattes senare med kortklippt hår. Stövlar blev också moderna. Det trekantiga hatten lades bort och ersattes med en bicorn eller cylinderhatt, oftast mycket stora hattar. En stor kravatt lindades högt om halsen över uppstående skjortkragar, rockslagen blev ofta enorma. I sin extrema form kallades dess modelejon i 1790-talets Frankrike skämtsamt för incroyables ("otroliga") eller merveilleuses ("underbara").
Schillerkrage
En Schillerkrage är en skjortkrage, som är uppknäppt i halsen och som ligger vikt över rock- eller kavajkragen. Den har fått sitt namn efter den tyske författaren Friedrich Schiller (1759–1805), som bar en sådan krage på ett återgivet porträtt från åren 1786–1791. Schillerkragen återfinns 1813 på ett porträtt av den engelske romantiske skalden Lord Byron, vilket givit upphov till det alternativa namnet Byronkrage. Inom det tyska språkområet har kulturpersonligheter som Ludwig van Beethoven och Heinrich Heine och inom det svenska Lorenzo Hammarsköld och Johan Ludvig Runeberg låtit sig avbildas med liknande klädsel. I alla dessa fall föreligger ett tydligt brott mot tidens konventioner. Under Schillers tid och även senare var normen i de högre klasserna tätt virade halsdukar eller bindor, som täckte halsen upp till hakan, under senare tid knäppt skjorta med någon form av kravatt, föregångare till dagens fluga och slips. Det svenska ordet Schillerkrage är övertaget från det tyska "Schillerkragen" och första gången belagt 1914.Nordisk familjebok beskriver den 1916 med tydligt ogillande: "Till den nu moderna dräkten passar den föga, utan gör snarare ett obehagligt intryck". Vad som skulle vara det obehagliga med Schillerkragen är idag svårt att förstå. Eftersom den inte är avsedd att bäras med slips eller kravatt, kan den ha ansetts som ovårdad. Man kan jämföra med det svenska slipstvånget på restauranger med spritservering, som gällde allmänt fram till omkring 1970.
Gagnefdräkt
Gagnefdräkt är en folkdräkt (eller bygdedräkt) från Gagnefs socken i Dalarna. Gagnefs mansdräkt består av. Vid år 1915 hade dräktskiktet nästan helt försvunnit och ersatts av den släta, tvärskurna kavajen. Vad gäller de grova, gamla vadmalskläderna kom pressjärn och pressning alrdig i fråga, och vadmalen "var ej god att tas med". Den var "fyrskäftad" och styv och av helull både till ränning och inslag. Inslaget var grovt som en pinne eller griffel. Sömmarna kunde varken vikas eller pressas gjordes så att de först syddes av det grova lrftsfodret fast vid vadmalsstyckena en liten bit från kanten, sedan hopkastades styckena från avigsidan med dubbel hemgjort träd, och till sist vändes sömmen och från rätan träfes en enkel tråd från det ena stycket in i det andra ut och in ett slgs trensning, osynlig inuti vadmalen. Detta kallas att iträ och med ett ännu äldre ord att närla. livstycke/väst rött i grovt vadmal (både fram och bak), avrundat netill fram och med något slag bak. Knäppt mitt framtill och med knäppt midja fram utan "förslag" med en tät rad av stora Gustafsknappar samt med "remställning av sämsskin att häkt på knappan". Knäppt med enkel knapprad utan förslag. Långt så att det hängde nedanför livremmen. Skörten hängde långt ned på höften, och var "klifna" bak så att de spärrade ut när man gick med händer i fickorna. blått med två knapprader, äldre livstycken med en knapprad. Efterträdare till det röda livstycket. livrem - av läder, bars utan på rött livstycke. Mer än ett "kvarter" bred med fyra läderremmar. Livremmen köptes i Falun och var röd så länge den var ny. Användes även i Rättvik, Leksand, Malung och Mora. skjorta - utan förslag ochvar öppen långt ner på bröstet. tröja rödtröja - en äldre del som bars bara av rika och användes endast vid högtider ("grannlåtsdagar som missumerdan å juldan"). Även vit sådan. Nådde ned till knäna. Fodrad en bit in på framstyckena, i övrigt ofodrad. blåtröja - efterträdare till rödtröjan. Sydd som en midjerock med söm i livet och långa skört. Utan midjesömmar, knäppt mitt fram och utan förslag. Stycken helskurna uppifrån och ned. Bak fanns en "pungställning" eller ett "pös", opressad och mycket "klumsugt". Jämfört med Rättvikskarlars tröja hade den behållit gamla triders knäppning mitt fram, den rakskurna fasonen och längden till knäna. Gick även under namnet tröja. Ofodrad. Höll sig kvar länge som burdgumsrock. långrock det rådande empiremodet ändras blåtröjan till en midjeskuren långrock med dubbelt förslag. Bibehåll det gamla namnet tröja. Det blå livstycket avkortades och fick två knapprader. långrock (svart) - svart med vida skört efterträdde den midjeskurna blåjackan fram emot 1800-talet mitt då det svarta mer och mer kom i bruk. Denna blev en kyrkrock, som ännu var i bruk under 1900-talet början. Till denna användes blågredelina strumpor. väst - empirimodet gav upphov till en kort blå jacka (väst) med dubbelt förslag och dubbla knapprader. Den fick öknanmnet halvstopsjacka. förkinn - satt under livstycket. huvudbonad - röd strutthätta. Möjligen en lisselhätta. kravatt - välbehövlig för att skyla skjortöppningen med. nattkappa - av något slag bars till krykdräkten. halduk - vit, lång rikt krusad sådan av vitt linne bars av brudgummen. strumpor - vita. Till svart långrock bars blågredelina strumpor. "klafskor" - med stora silverglänsande spännen. bergsmanskäpp - prydlig sådan med yxhandtag. kavaj - kring 1910 togs en slät, tvärskuren kavaj i bruk. Denna kunde användas både civilt och till Gagnefdräkten. skinnpälsar - genomgick samma öde som tröjorna och rockarna. Dessa ska ha varit knäppta fram med läderremmar och knappar. Sedan kom "medjepälsen" med dubbelt förslag och dubbla knapprader, och efter det kom skinnkavajen. kjortel - svarta, röda grön och någon gul av grov fyrskäftad vadmad, samt ibland rasktyg.
Fluga (accessoar)
Fluga eller mer formellt rosett, är en form av kravatt för män eller pojkar. Som framgår av den ursprungliga benämningen knyts denna herraccessoar just som en rosett, det vill säga som en skoknut, detta sker med en enkel respektive en dubbelvikt tamp på vardera sidan om mittknuten. I handeln säljs även färdigknutna flugor. Bruket av sådana bedöms dock av många som mindre korrekt och stilhistorikern Malin Birch-Jensen har exempelvis skrivit om en "riktig gentleman" att denne "kan knyta både slips och fluga och skulle aldrig drömma om att köpa dem färdigknutna". I svenska herrekiperingar används i dag ofta benämningen butterfly om riktiga flugor till skillnad från färdigknutna. Butterfly är egentligen dock endast benämningen på en modell av fluga med breda, vidgande ändar. Motsatsen är den med rakare och smalare ändar försedda batwing. Den generella engelska beteckningen för fluga är bow tie. Under 2000-talet har flugan setts som en mer ungdomligare accessoar i utbyte mot kravatt eller scarf. Den moderna flugan liksom slipsen föddes i mitten av 1800-talet, då lägre modeller av skjortkragar än tidigare framtvingade smalare kravatter. Flugliknande kravattarrangemang återfinns dock på bilder ända tillbaka till 1600-talet, då som ett komplement till tidens långa spetskrås. Flugan hade sin ungefärliga storhetstid under perioden från sekelskiftet 1900 fram till och med 1940-talet med en kortare renässans på 1960-talet. I dag är flugan tämligen ovanlig som vardagsaccessoar men alltjämt obligatorisk till högtidsklädsel såsom frack (vit fluga) och smoking (svart fluga). Winston Churchill, engelsk statsman. Eddie Condon, amerikansk jazzmusiker. James Ellroy, amerikansk deckarförfattare. Dick Erixon, svensk författare, skribent och debattör. Louis Farrakhan, ledare för den svarta amerikanska rörelsen Nation of Islam. Lou Fillipo, Italien-amerikansk boxningsdomare inom yrkesutövningen. Karl Gerhard, svensk revy-artist. Jonas Hinnfors, svensk statsvetare. Jarl Hjalmarson, svensk högerpolitiker. Ian Fleming, engelsk författare. Toomas Ilves, Estlands president. Olof Lagercrantz, svensk författare och litteraturhistoriker. Abraham Lincoln, amerikansk president. Kar de Mumma, svensk kåsör och revyförfattare. Edward Blom, Kokboksförfattare, gastronom och kulturhistoriker. Rick Nielsen, gitarrist i Cheap Trick. Karel Schwarzenberg, tidigare tjeckisk utrikesminister. Ardalan Shekarabi, svensk socialdemokratisk politiker, socialförsäkringsminister, tidigare civilminister. Paul Simon, amerikansk senator. Ture "Tusse" Sjögren, lundaprofil, journalist och grundare av AF:s Arkiv och Studentmuseum. Herbert Tingsten, svensk publicist och debattör. Bo Turesson, svensk moderat politiker, f.d. kommunikationsminister. Allan Preussen, programledare i En himla många program. Humle och Dumle, figurer i svenskt barnprogram. Karl-Bertil Jonsson, huvudperson i svensk julsaga. Carl Gunnar Papphammar, komisk figur gestaltad av Gösta Ekman. Waylon J. Smithers Jr., Mr Burns assistent i the Simpsons. Baxter Stockman, fiktiv vetenskapsman ur Teenage Mutant Ninja Turtles. Moe Szyslak, barägare i the Simpsons. Elfte doktorn, i den brittiska tv-serien Doctor Who, spelad av Matt Smith.
