Arnbergs korsettfabrik Höganäs
Arnbergs korsettfabrik grundades av Olof Arnberg i Höganäs våren 1893, då han var knappt 25 år gammal. Den låg först på Köpmansgatan 8 i Höganäs centrum, och sedan 1907 på Storgatan 58. Fabriken på Storgatan byggdes även ut 1936. Fabriken var en stor arbetsplats där många Höganäskvinnor fick jobb. Korsetter med namnen Grace, Graciform och Graciella tillverkades, och arbetet blev en viktig inkomstkälla för många kvinnor i gruv- och bruksarbetarorten. Många började som fjortonåringar, som spring- eller putsflickor som klippte trådar. De män som jobbade i fabriken var i packsalen eller avdelningsföreståndare. 1918 fanns 200 anställda och antalet var som mest 1939, då 635 personer arbetade på företaget, huvudsakligen kvinnor. De kvinnor som arbetade med att väva silke blev sjuka av att andas fabriksluften, som innehöll silkefibrer. Import av snörliv till Sverige hade belagts med tull precis innan fabriken grundades. Graciella var den första modellen att tillverkas med sicksackfjäder i rostfritt stål, efter att brittiska Spirellas patent på sådana fjädrar förföll 1920. Spirella stämde Arnberg, men han blev friad och kunde fortsätta tillverkningen. Reformliv tillverkades och såldes 1913-1955 och företaget fanns kvar trots det rakare modet under 1920-talet. På 1930-talet återkom det kurviga modet och BH:n blev populär. När Olof Arnberg startade företaget hade han hjälp av en dansk kvinnlig tillskärare med efternamnet Lerche. Tillsammans med henne började han tillverka snörliv. De hade problem i början, eftersom stärkelsen i tillverkningen klistrade fast på provdockorna. I Köpenhamn fick han tipset att använda en kopparbyst och forma med ånga. Arnbergs sålde inte bara sina produkter i Sverige utan hade även en omfattande export till Norge och England. Allt från strama snörliv och platta korsetter på 20-talet till senare modeller i mer elastiska material med toppiga bröst. Det mesta av råmaterialet, 10 000 meter resårväv i veckan, tillverkades på fabriken. Det blev till 50 000 plagg varje vecka. De sista åren lades tillverkningen om lite och utöver korsetter, korseletter och gördlar, så framställdes också nattlinnen och tidstypiska morgonrockar. Företaget tillverkade även slipsar under en tid. Plaggen tillverkades av bomull, men också av pappersgarn under första världskriget då det var ont om bomull. Även gummiväv och konstsilke användes. Olof Arnberg lät tillverka ett tyg av bomull (varp) och konstsilke, som han hade ensamrätt på i flera år. Han tog även fram en konstsilke-väv med liknande ensamrätt. 1941 blev firman aktiebolag med namnet Arnbergs fabriks-aktiebolag och aktierna fördelades inom familjen Arnberg. När Olof Arnberg dog 1953 axlade äldste sonen Max Olle som direktör och yngste sonen Lennart som disponent ansvaret för företaget. Glansperioden var på 1950-talet då tillverkningen ökade under Max Olles och Lennarts ledning, från 5 till 25 miljoner kronor, tack vare förbättrad maskinpark och marknadsföring. Som mest omsatte företaget 70 miljoner. När Arnbergs Korsettfabrik skulle annonsera för första gången någonsin, 1952, började de med storsäljaren Graciette. De räknade med att sälja 12 000 men det blev 60 000 plagg. De goda förtjänsterna under slutet av 1950-talet, gjorde att Arnbergs kunde bygga två nya fabriker. En i Klippan och en i Kävlinge, och 1959 byggde man också en fabrik i Goes, Nederländerna. I början av 1960-talet var 40-45% av alla behåar, 33% av alla gördlar och 25% av alla underkläder, på den svenska marknaden tillverkade av Arnbergs Korsettfabrik. 1969 lyckades man sälja företaget till Tyska Triumph och slapp på så sätt att gå i konkurs. Lennart Arnberg tackade ja till erbjudande om arbete i Triumphs fabrik i Åbo. Där arbetade han sedan i 16 år. Kvar i Höganäs fanns endast lager och kontor. Fabriksbyggnaden i kvarteret utmed Storgatan revs 1982. I stället byggdes en ny fastighet med bland annat en större livsmedelsbutik.
Olga Erteszek
Olga Erteszek, född 15 juni 1916 i Kraków, död 15 september 1989 i Brentwood, var en polsk-amerikansk underklädesskapare och företagsägare. Hon är känd för sina nattlinnen, vars kjoldel har en generös vidd. Med sin make Jan (1913–1986) emigrerade Olga Erteszek från Polen och kom så småningom till USA. Hon var dotter till en korsettmakare. Hon arbetade på en låglönefabrik, som tillverkade gördlar och behåar. En dag fick hon i fabriken se en kvinna med strumpor nedhasade till knäna och bestämde sig då för att tillverka strumpebandshållare. Jan, som arbetade som försäljare, sålde dessa till ett varuhus. Detta var början till Olga Erteszeks företag som skulle komma att avlöna omkring 2 000 anställda. Varumärket Olga blev känt för att tillverka eleganta damunderkläder, nattlinnen och mysplagg. Maken Jan kom på Olgas slogan: "Behind every Olga there really is an Olga". Makarna Erteszek tilldelades 1985 California Industrialist of the Year Award. Företaget Olga köptes 1984 av Warnaco för 28 miljoner dollar. Olga Erteszek dog i bröstcancer 1989.
Dennis Rader
Dennis Lynn Rader, kallad BTK-mördaren, född 9 mars 1945 i Pittsburg, Kansas, är en amerikansk seriemördare, som mellan 1974 och 1991 mördade tio personer i Sedgwick County i Kansas. Sedan 2005 avtjänar han tio livstidsdomar på El Dorado Correctional Facility i närheten av El Dorado i Kansas. Rader föddes i Pittsburg i Kansas men flyttade tidigt till Wichita. Han är äldst bland sina syskon och har fyra bröder. Enligt rapporter och enligt hans egen utsago var han som ung djurplågare. Han hade även en fetisch för damunderkläder och brukade stjäla dem för att bära dem själv. Han brukade klä sig i nattlinnen, nylonstrumpor och behåar, binda sig själv och fotografera sig själv. Mellan åren 1963 och 1966 studerade Rader vid Kansas Wesleyan University för att sedan ta värvning i det amerikanska flygvapnet. Han avslutade sin tjänstgöring där 1970. I maj 1971 gifte han sig med Paula Dietz med vilken han fick två barn. Han var aktiv i Christ Lutheran Church i Wichita och hade varit scoutledare. Efter återkomsten från militären vidareutbildade han sig vid Butler County Community College i El Dorado och avlade 1973 högskoleexamen i elektronik. Han fortsatte sina studier vid Wichita State University och examinerades 1979 med en kandidatexamen inom juridik. Rader fick arbete som montör för en firma som tillverkade campingutrustning. Mellan 1974 och 1988 arbetade han för Wichitabaserade säkerhetsföretaget ADT Security Services för vilka han bland annat installerade hemmalarm. Runt 1990 slutade Rader på säkerhetsföretaget för att istället bli hundfångare. Grannar och kunder vittnar om en mycket strikt och ofta paragrafryttaraktiv Rader som omhändertog hundar utan anledning. Rader begick sina första mord den 15 januari 1974 när han mördade familjen Otero: Joseph 38 år, Julie 34 år, Josephine 11 år och Joseph jr. 9 år. Kropparna påträffades samma dag och samtliga var strypta förutom Josephine, som var hängd i ett rör. Man fann även Raders sperma på hennes ben. Den 4 april 1974 mördades 21-åriga Kathryn Bright genom flera knivhugg i rygg och buk: detta var BTK:s enda mord där han inte ströp sitt offer. Under oktober 1974 skickade Rader ett brev till en TV-station, KAKE-TV, där han i detalj återgav morden på familjen Otero. Mellan 1974 och 1979 kommunicerade Rader med TV-stationen och gav själv förslag på namn på sig själv. Förkortningen BTK (Bind, Torture, Kill), vilket var hans modus operandi, blev det smeknamn som han fastnade för. Det dröjde ända till den 17 mars 1977 innan han slog till igen, då han mördade 24-åriga Shirley Vian genom att strypa henne med ett rep. Han band en plastpåse över hennes huvud och onanerade medan hon kvävdes till döds. Den 8 december 1977 mördas 25-åriga Nancy Fox, också hon genom strypning, men denna gång med ett bälte. Dennis Rader syntes inte till på flera år efter, men 6 april 1985 begick han ännu ett mord. Han ströp 53-åriga Marine Hedge till döds med sina bara händer. Lite mer än ett år senare, den 16 september 1986, mördade han den 28-åriga Vicki Wegerle med en nylonstrumpa. Raders tionde och sista offer blev 62-åriga Dolores E. Davies, som den 19 januari 1991 ströps till döds, återigen med en nylonstrumpa. Rader greps i februari 2005 i Kansas, misstänkt för tio mord mellan 1974 och 1991. Eftersom Kansas återinförde dödsstraffet (giftinjektion) igen 1994 och alla morden begicks före detta årtal kunde han inte dömas till döden, så Rader dömdes den 18 augusti 2005 till tio livstidsdomar utan möjlighet till villkorlig frigivning. Han avtjänar sitt straff på El Dorado Correctional Facility i Kansas. När Raders brott uppdagades lämnade hans fru omedelbart in en ansökan om skilsmässa. Domaren bortsåg från de 60 dagarnas väntetid och beviljade skilsmässan med omedelbar verkan. The Hunt for the BTK Killer från 2005 med Gregg Henry som Rader. B.T.K. Killer från 2005. B.T.K. från 2009 med Kane Hodder som Rader. Feast of the Assumption: The Otero Family Murders, en dokumentärfilm från 2010.
Handsömnad
Handsömnad är en handlingsburen kunskap som sträcker sig bakåt till den förhistoriska människans behov av skyddande klädedräkt och fram till nutiden. För handsömnad krävs en tråd och en synål samt kunskap om hur olika sömmar och stygn utförs och vilka användningsområden de lämpar sig för. Till handsömnad brukas enkla handverktyg, där de mest använda - synålen, fingerborgen och saxen - varit relativt oförändrade de senaste 800 åren. I historisk tid har främst kvinnor och flickor lärt sig att sy. Undantaget var meniga soldater som förväntades utföra reparationer och lagningar av sin uniform med mera. Här beskrivs främst sömnad i hemmet, inte de professionella utövarna skräddare och sömmerskor. Nål och tråd är det mest nödvändiga men det finns mer som har ansetts vara mycket bra att ha i material och verktygsväg. Olika grovlekar av vit sytråd av bomull dito svart sytråd, silke i vitt svart och kulört både till sömnad och stoppning. De mest användbara bandsorterna. Olika dekorationer och knappar, också hyskor och hakar. En välförsedd nålbok med flanellblad för varje storlek, nålar för stoppning, lagning av handskar och för grövre material får inte glömmas. De mest användbara saxarna är, en stor för tillklippning, en medelstor all-sax, en mindre sax med trubbiga uddar och en dito med vassa uddar. En sax för spetsar med ena udden trubbig och den andra vass, samt en knapphålssax. Vidare behövs en nåldyna, en smärgeldyna, vax att stärka tråden med, en pryl, trädnålar, en fingerborg, en liten kniv (troligen för att sprätta upp sömmar med), en mätsticka, en liten plåtburk att förvara knappar hakar och hyskor. En tung nåldyna fylld med kli och tyngd av bly eller en tegelsten sådana tunga nåldynor kallas även sybaron. Saxarna bör ha fodral som knyts fast i korghandtaget. Saxfodralen är märkta liksom tygpåsarna för förvaring av band och stoppgarn med mera (allt förvaras i en större korg). Undervisningen i sömnad kunde börja mycket tidigt som synes av de bevarade märkdukar sydda av flickor i tioårsåldern, med en och annan så ung som fem år. Sömnadskunskaperna var oftast tänkta att omfatta sömnad av hushållslinne som lakan och handdukar, underkläder som herrskjortor, underkjolar, nattskjortor och nattlinnen. Dessutom skulle man kunna reparera och underhålla vad man sytt. De lite försigkomnare eller ekonomiskt pressade sydde också barnplagg och enklare vuxenplagg. Kappor, rockar, dräkter, finkläder och kostymer förväntades att man överlät till skräddaren och sömmerskan eller i nyare tider till konfektionsindustrin. Hur skicklig var och en blev berodde dels på hur mycket den som lärde ut själv kunde, dels på fallenheten hos barnet som skulle lära sig, men också på hur mycket tid som kunde sättas av. Var sömnaden, en av några få lärdomar och sysslor som skulle hinnas med, eller var den något som bara kunde läras ut och läras efter att nödvändigare arbeten var klara? När det finns publicerade tidigare texter om sömnad talas det inte sällan om de "fattigas" brist på kunskap. När folkskolan blev obligatorisk kom slöjd snart att ingå, träslöjd för gossar och syslöjd för flickor. Den tidiga syslöjden var med kraft inriktad på enbart nytta. Här gällde strumpstickning, prydliga fållar, och stadiga stoppar samt lappning. Broderi inskränktes till enklare bokstäver för linnemärkning, och det diskuterades om man alls skulle undervisa i virkning: var det tillräckligt nyttigt? Man virkade dock exempelvis grytlappar. Så småningom blev det också mer utrymme för variation och skaparglädje. Men det dröjde och begränsades också av sparsamt tilltagna medel. Ännu vid 1900-talets mitt gjordes provlappar med sömmar, lagningar, knapphål, öglor med mera som var just prov, och man stickade en vante och/eller en strumpa.
Fetischism (sexologi)
Sexuell fetischism innebär sexuell åtrå till ett föremål eller en kroppsdel som vanligen inte uppfattas som upphetsande och har i strikt mening inte med identifikation med föremålet eller rollekar att göra. I talspråket har ordet fetischism som kommer från portugisiska feitiço 'amulett' en mycket vidare innebörd, och kan avse till exempel att en person blir sexuellt upphetsad av att se kvinnor i underkläder. För att vara en fetischism i medicinsk bemärkelse krävs att det är underkläderna i sig som personen blir upphetsad av. Ofta utgörs den av särskilda material såsom läder, gummi, lack, pvc, nylon, siden, satin samt även lycra. Även klädesplagg, högklackade skor, stövlar, väskor och andra ting kan vara föremål för fetischismen. En känd form är fotfetischism, då personen finner fötter sexuellt upphetsande. Till exempel att den personen är barfota kan vara ett av skälen till det. Andra varianter är dragning till uniformer av olika slag. En modern form av fetischism är gearfetish vilket innebär en dragning till skyddsutrustning som t.ex. mc-ställ, dykardräkter, kemdräkter, larmställ, gasmasker, hjälmar, byggjobbarkläder, regnkläder, gummistövlar, dunjackor, ishockeyutrustning, utrustning som spelare av amerikansk fotboll har på sig etc. Speciella dräkter som efterliknar fiktiva superhjältar, science fiction-karaktärer från olika filmer eller seriefigurer (till exempel olika anime-figurer) kan också utgöra fetischer. Fetischism handlar inte om mode eller estetik och påverkas inte av huruvida ett visst skönhetsideal funnits under en viss tid. I den internationella psykiatrins handbok DSM-5 räknas fetischism som en frisk sexuell variation (så kallad parafili). Men om utlevnaden blir självdestruktiv kan personens fetischism i stället klassas som en parafil störning. I manualens föregångare DSM-IV hade man inte någon språklig distinktion mellan parafili och parafil störning, men man hade fortfarande självdestruktivitet som ett obligatoriskt diagnoskriterium: Självdestruktiva fetischister ansågs lida av fetischism, medan fetischister som inte var självdestruktiva hade man inget att säga om överhuvudtaget. Ännu längre tillbaka (DSM-III, på åttiotalet) räknades fetischism som stört oavsett om utlevnaden var självdestruktiv eller inte. Parafilin fetischism betraktades även då som en mild psykisk avvikelse, eftersom endast den enskilde själv påverkas direkt av den. I den svenska versionen av världshälsoorganisationens manual ICD-10 avskaffades störningsstämplingen av fetischism (tillsammans med BDSM och transvestism) 2009. Dessa störningsstämplar finns dock kvar i den internationella versionen. Fetischism kan även uppträda som så kallad transvestitisk fetischism, det vill säga en transvestism som inte anses omfatta ett könsöverskridande beteende som rör könsidentiteten, utan att själva iklädandet av ett annat köns kläder är sexuellt upphetsande. Denna form har en egen diagnos i DSM-IV och ICD-10, skild från såväl fetischism som transvestism. Damplagg, som associeras med transvestitisk fetischism, är bland annat nylonstrumpor/silkesstrumpor/strumpbyxor, nattlinnen, underklänningar, underkjolar och skor, men även vanliga kläder. Både transvestitisk fetischism och könsöverskridande transvestism betraktas som parafilier, men den senare har ingen egentlig koppling till sexuella beteenden. Socialstyrelsen tog vid årsskiftet 2009 bort sjukdomsklassningen av fetischism och fetischistisk transvestism ur den svenska sjukvårdens diagnossystem, med motiveringen att diagnoserna härrörde från en tid då allt annat än heterosexuell missionärsställning sågs som sexuella perversioner. Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm uttalade i samband med ändringen att verket med förändringen ville "understryka att det här är beteenden som inte är sjukdomar och inte heller är perverst.".
