Regnkläder
Regnkläder är kläder av vattenavvisande eller vattentäta material, ofta olika nylon-, plast- och gummimaterial men även impregnerade textilier. De används som ytter- och överdragsplagg vid regnigt och/eller slaskigt väder samt vid våta aktiviteter som t.ex. biltvätt, segling och fiske. Varianter av regnkläder för överkroppen är regnjackor, regnrockar och regnkappor. De två sistnämnda täcker också en stor del av benen, men kan vara av olika längd. För att skydda sig mer effektivt under midjan finns även regnbyxor, som kan vara med eller utan hängslen, oavsett material kallas regnbyxor ofta för galonbyxor. En kombination av över- och nederdel kallas tillsammans regnställ. En regnoverall kombinerar båda i ett och samma plagg. Den som cyklar, väljer ibland en regnponcho. En huvudbonad avsedd för regnväder är sydvästen, som kan användas i stället för en i jackan eller rocken infälld kapuschong. Man kan funktionellt dela in regnkläder i två huvudtyper, sådana som andas och sådana som inte andas. Regnkläder som andas släpper igenom den vattenånga som utsöndras från kroppen. Detta gör att det inte bildas kondens på regnklädernas insida. Regnkläder som inte andas släpper inte igenom vattenånga. Sådana regnkläder drabbas därför lätt av kondens på insidan, vilket gör att man kan bli våt inifrån vid otillräcklig ventilation, men utgör å andra sidan ett bättre skydd vid direktkontakt med våta ytor. Material som andas är till exempel goretex. Material som inte andas är till exempel gummi och galonväv. Plaggets förmåga att motstå regn anges ibland med den fysikaliska enheten millimeter vattenpelare. Om man inte har regnkläder, kan det ofta räcka med ett paraply som skydd mot nederbörden om vädret inte är för hårt. Paraplyet är emellertid känsligt för vind.
Polyvinylklorid
Längdutvidgningskoefficienten för styv PVC (PVC-U) är låg. Ungefär 35 procent av Europas PVC-användning går till produktion av profiler. Detta utgörs främst av fönsterprofiler, som är det dominerande fönstermaterialet i central-Europa och Nordamerika, men har en betydligt mindre marknadsandel i Norden (cirka 10 procent). Andra exempel på PVC-profiler är till exempel fasad-profiler ("sidings"), golv-och taklister, dörrfoder, hängrännor och stuprör. I takt med utbyggnad av vindkraft har styva PVC-skum kommit till omfattande användning som kärnmaterial i vingarna på vindkraftverk. Samma produkttyp använd också i extrema båtskrov och i flyg-och tågchassin. Rör och rördelar för dricksvatten, avlopp och dränering förväntas idag ha en livslängd på minst 100 år. Inom detta användningsområde passar därför produkter av PVC mycket bra med sin goda hållbarhet och extremt långa livslängd utan degradering. PVC-rör används också för kabelskydd i mark och i innerväggar (PV-slang), för gas-distribution och i olika industriella applikationer. Totalt utgörör- och rördelar cirka 23 procent av PVC-användningen i Europa. PVC-folier har många användningsområden. Mjukgjorda folier kan användas till vattensängsmadrasser, simkuddar med mera, medan styva folier förekommer som kredit-och id-kort, faner-folier till köksluckor och möbler och till portionsförpackade mediciner (blisterförpackning) Detta utgör cirka 17 procent av PVC-användningen. Cirka 8 procent av all PVC i Europa går till kabelanvändning, dels som isolering och dels som mantel (ytterhölje) där de goda brandegenskaperna är en stor fördel. PVC används främst för låg- och mellanspänning i infrastruktur- och byggsektorerna. Detta är en minskande marknad för PVC, som ersätts med så kallade halogenfria material, medan PVC är dominerande inom bilindustrin. Golv av PVC används i många olika byggnadstyper, till exempel bostäder men främst i offentliga lokaler som kontor, skolor och sjukhus. PVC-golv konstrueras antingen av ett homogent, kompakt PVC-skikt, eller så byggs det upp av ett antal olika plastskikt med ett slitstarkt transparent slitskikt på toppen. PVC-golv är slitstarka, utgör en god fuktspärr, relativt enkla att hålla rena och är lämpliga för sterila utrymmen, som i operationssalar. Flexibla PVC-golv har länge varit dominerande men de senaste 10 åren har styvare, så kallade LVT-golv vuxit kraftigt. Dessa plank-lika golv utgör idag cirka 10 procent av PVC-golvmarknaden. Cirka 5 procent av den totala PVC-marknaden utgörs av golv. Med hjälp av bestrykning görs mycket olika material, regnkläder, presenningar, takmembran, bordsdukar med mera. Ett viktigt område för PVC-användning är konstläder. Materialet används till bilklädsel, skor, väskor, möbelklädsel med mera. Genom den speciella produktionsprocessen får man en skinnliknande yta. Under denna yta finns ett skumlager som ger materialet dess mjukhet, medan bäraren ger dess rivhållfasthet. Plast är ett viktigt konstruktionsmaterial för medicinska produkter. Cirka 40 procent av dessa består av PVC. De viktigaste produkterna är behållare för blod, urin, stomi, flytande mediciner eller näringslösning, och slangar för att ta och ge blod, katetrar, hjärt-lungmaskiner, dialys med mera. PVC har använts för detta ändamål i över 50 år på grund av dess fina transparens, låga vikt, mjukhet, rivstyrka, kinkmotstånd, möjlighet att sterilisera och utmärkta biokompatibilitet. Andra produkter av PVC är handskar och förkläden för engångsbruk, madrassfolier och golv i operationssalar och duschutrymmen. Den totala användningen utgör dock mindre än 1 procent av den totala PVC-förbrukningen. Allt eftersom biltillverkarna har sökt efter lättare material har fler och fler detaljer i bilen blivit tillverkade i plast. Detta har gjort att PVC och andra plaster har kommit att användas i olika delar av bilen. PVC används idag till kabel, beklädnad av dörrsidor, stolpar, instrumentbrädor och för rostskyddsmassor.
Galonväv
Galonväv eller galon är ett annat namn för plastbelagd textilväv, "vävplast". Textilväven som beläggs består oftast av bomull eller nylon och plasten som används som beläggning utgörs oftast av polyvinylklorid (PVC) eller polyuretan (PU). Genom plastbeläggningen blir textilväven både vattenresistent och slitstark, vilket gör den lämplig för en mängd användningsområden. Ordet "galon" kommer från en sammanslagning av Gamlestadens Konstläderfabrik och nylon. Ursprungligen var galon ett varumärke för en speciell typ av vävburen plast från just Gamlestadens Konstläderfabrik, men ordet har med tiden fått en generisk tillämpning så att den används om plastbelagd textilväv i allmänhet, och numera även ibland som benämning på kläder i vattenresistent material i allmänhet. Galonkläder kallas ibland även oljekläder, efter sina historiska föregångare som var tillverkade av vaxat eller oljat tyg. Galon används på grund av sina vattenresistenta och slitstarka egenskaper ofta som material i regn-, skydds- och överdragskläder. Varianter av galonkläder för överkroppen är galonjacka, galonrock och galonkappa. För nederkroppen finns galonbyxor med eller utan hängslen. En kombination av över- och nederdel kallas tillsammans galonställ. En galonoverall kombinerar båda i ett och samma plagg. En huvudbonad som ofta tillverkas i galon är sydvästen. Det finns även handskar och förkläden i galon. Till skillnad från regnkläder tillverkade av material som andas väl (t.ex. Gore-Tex) släpper regnkläder av galon ut väldigt lite vattenånga från kroppen. Detta kan vara ett problem, eftersom vattenångan kondenserar på insidan, man blir då blöt inifrån. Av denna anledning är det viktigt med god ventilation genom till exempel ventilationsöppningar samt löst sittande ärmar och ben. Å andra sidan är galonkläder ofta mer slitstarka och erbjuder ett bättre skydd vid direktkontakt med blöta föremål och mot smuts jämfört med regnkläder tillverkade av material som andas. Anledningen är att plastbeläggningen är mycket slät, den mesta smutsen fastnar inte eller kan enkelt sköljas bort. Galonkläder används dagligen som arbetskläder inom livsmedelsindustrin och av yrkesfiskare, samt vid regnigt väder av byggnads- och vägarbetare. I Sverige använder barn ofta galonbyxor vid regnigt eller slaskigt väder. Under vinterhalvåret kan galonbyxorna bäras utanpå en vinteroverall. Kraftigare galonväv används till t.ex. skor, bälten och väskor, ibland för att åstadkomma en läderimitation, därav begreppet konstläder för denna användning. Kraftig galonväv användas även i inredningar i miljöer med hårt slitage och där man är i behov av att lätt kunna rengöra materialet. Exempel: Säten, stolar och soffor i caféer, restauranger, bilar, bussar, båtar, flygplan samt spår-, tunnelbane- och järnvägsvagnar. Även i dessa tillämpningar benämns galonväven ofta "konstläder" eller "läderimitation". Vaxdukar tillverkas numera ibland av galonväv.
Vårvinter
Vårvinter kallas ofta de dagar som avser övergångsperioden mellan årstiderna vinter och vår. Benämningen vårvinter används särskilt i områden med snötäckta ytor, plusgrader på dagarna, minusgrader om nätterna och solljus som uppfattas som kraftigare när det reflekteras mot snön. När snön tinar dagtid och sedan fryser till nattetid bildas skare. Dagarna har inte längre typiskt vinterväder men har inte heller ännu riktigt kommit att visa upp typiskt vårväder. Snön har en tendens att minska fuktigheten eftersom dess lägre temperatur och istäckta sjöar minskar avdunstningen, vilket ger lite soligare väder under denna period jämfört med platser längre söderut. När snön smält, i april eller maj, blir det snabbt varmare eftersom solen är ganska stark då. Vårvintern kännetecknas av tidiga vårblommor som snödroppar, av smältande snö och ibland av vårflod i vattendrag. Ofta kan det vara bra att använda gummistövlar även om regnkläder inte behövs. Även om det är varmt i solen, så är det fortfarande kallt i skuggan eftersom marken fortfarande är nedkyld och det kan därför vara bra att fortsätta använda vinterkläder. Galonbyxor eller overall kan vara bra när tjälen släpper så att marken blir lerig. Vårvinter är en ömtålig årstid.
Materialfetischism
Materialfetischism är en sexuell fetischism för ett visst material. Det kan handla om kläder i det materialet eller ibland rent av materialet i sig. Exempel på material som ofta är förekommande bland materialfetischister är Jeans, lack, läder, latex, spandex och päls. Läderfetischism är namnet som populärt används på den fetischistiska dragningen till människor som bär läder eller i vissa fall, även kläder i läder i sig. Lukten av läder och dess knakande ljud är ofta ett erotiskt stimuli för denna form av fetischister. Även läderuniformer är ofta en del av denna fetischism. Kombinationen av läder och uniformer symboliserar ofta makt och auktoritet. Läder kan även poleras för att bli glansigt och kan dessutom göras i ljusa färger för att öka den visuella upplevelsen för att där med öka fetischistens sexuella upplevelse. Känslan av åtsittande läder kan även ses som en sorts sexuell bondage. Mycket bondageutrustning är även gjort i läder. Detta ledde till att uttrycket ''läderkultur'' började användas på 1960-talet för att förklara en specifik amerikansk sadomasochistisk subkultur. Latexfetischism är namnet som populärt används på den fetischistiska dragningen till människor som bär latex eller i vissa fall, även kläder i latex i sig. Ibland omnämns det även som gummifetischism eftersom latex är en typ av gummi. Engelskspråkiga latex/gummifetischister kallar sig ibland för ''Rubberists''. Det finns idag ingen utbredd svensk term som denna grupp använder. Latexfetischism infattar ofta att klä sig i materialet, att se det bäras av en sexuell partner eller fantasier om att bärare av från tighta latexkläder som blir som en andra hud till skyddskläder som används bland annat inom industrier för att skydda bäraren. En annan vanlig stereotyp är bilden av dominatrixen som bär en hudnära latexcatsuit, vanligen i svart. Lackfetischism är namnet som populärt används på den fetischistiska dragningen till människor som bär lack eller i vissa fall, även kläder i lack i sig. Lackfetischister är nära knutna till latexfetischister och refererar till blanka kläder gjorda av lack eller polyvinylklorid, mer känt som PVC. En undergrupp till lackfetischisterna är de som gillar regnkläder. Ibland, men inte alltid den genomskinliga varianten av regnkläder.
Galonbyxor
Galonbyxor är vattentäta byxor, ofta av hängselmodell, som bärs utanpå annan klädsel, exempelvis en overall. De kan användas som regnkläder tillsammans med en regnjacka eller regnrock, men används också ensamma vid våta eller smutsiga aktiviteter. Normalt bärs gummistövlar eller annan vattentät fotbeklädnad tillsammans med galonbyxor, för att åstadkomma en komplett vattentät klädsel. Galonbyxor tillverkas vanligen i samma typer av material som regnkläder. Ursprungligen var galon ett varumärke för en speciell typ av vävburen plast, men ordet har fått allmän tillämpning. Galonbyxor är nu etablerat som benämning på vattenavvisande (hängsel-)byxor i allmänhet. Plagget är kanske mest använt som praktiska arbetskläder och fritidskläder, ofta till exempel vid fiske. De används också av barn, särskilt under höst, vinter och vår. På många förskolor och skolor är det obligatoriskt att föräldrar förser sina barn med galonbyxor som de skall använda vid utomhusvistelse i regnigt, vått och slaskigt väder. På sommaren brukar barnen ha galonbyxor vid regnigt väder.
Goretex
Goretex, även Gore-Tex och GORE-TEX, är ett vattenavvisande och luftgenomsläppligt textilt membran samt ett registrerat varumärke som ägs av W. L. Gore and Associates. Goretex består av expanderad polytetrafluoreten (PTFE, i denna form kallad ePTFE), en fluorplast också känd som teflon, samt andra fluorplaster. Goretexmembranet har porer mellan fibrerna som är 20 000 gånger mindre än en vattendroppe och detta hindrar vatten från att tränga igenom. Däremot är porerna tillräckligt stora för att släppa igenom molekylerna i vattenånga. På så vis blir membranet vattentätt, men släpper samtidigt igenom fukt och luft. Goretexmembranet lamineras mot ett yttertyg som passar det tänkta användningsområdet - ofta skor eller friluftskläder. Tyget behandlas så att vattendroppar ska "pärla" sig och rulla av ytan på plagget. Den kommersiella produktionen inleddes 1976. Materialet uppfanns av USA-ingenjören Wilbert L. "Bill" Gore (1912-1986), Rowena Taylor och Gores son Robert W. Gore. Namnet kommer av familjenamnet Gore. Goretex lanserades som material i regnkläder som kan andas. På den svenska konsumentmarknaden blev de vanliga i början av 1980-talet. Då gick det att köpa materialet i metervara och somliga sydde egna plagg och tillbehör. Senare upphörde Goretex med den fria användningen och materialet finns numera i färdiga produkter, så som skor, kängor, jackor, byxor och handskar. Användningen regleras genom licensavtal med tillverkare som möter Gores standardkrav. Förutom till kläder används Goretex även för tillverkning av konstgjorda kroppsdelar, som ådror och ledband, eftersom det är inert och inte stöts bort av kroppen. Naturskyddsföreningen uppmärksammade 2006 att Goretex utgör en miljöfara på grund av dess innehåll av fluorerade kolväten. Denna typ av miljögift är svårnedbrytbart, giftigt och kan lagras i fettet hos levande organismer. I januari 2014 meddelade Gore Fabrics, tillverkarna av Goretex, att de slutfört sitt mångåriga arbete med att fasa ut PFOA (perfluoroktansyra) från alla råvaror som används i tillverkningen av funktionella textilier för kläder, skor och accessoarer. År 2017 fastställde Gore Fabrics sina nya långsiktiga miljömål och 2020 kommer Gore Fabrics att ha eliminerat miljömässigt problematisk PFC från cirka 85 procent av leveranserna av konsumentprodukter. Detta inkluderar jackor, skor, handskar och tillbehör. Mellan år 2021 och år 2023 kommer Gore Fabrics eliminera miljömässigt problematisk PFC från den återstående delen av levererade konsumentprodukter.
