Skjortor

Skjorta

Skjorta, är ett av klädedräktens tidigaste plagg, som förekommit i sin ursprungliga form sedan antiken. Skjortan var fram till tidigt 1900-tal ett renodlat underklädesplagg. Att "visa sig i skjortärmarna" ansågs i många kretsar obscent. I takt med värmesystemens utbredning avtog klädernas praktiska behov, på 1920-talet blev det socialt acceptabelt att ta av sig kavajen inomhus, så länge man hade väst under, och så länge det var på arbetsplatsen. Successivt har skjortan stigit i rang och fått allt större betydelse i takt med att klädkoderna lättats upp. Idag är skjortan ett klädesplagg, vars passform och utseende är nog så viktigt, i synnerhet om man bär det som överplagg. Skjortan bärs idag ofta som överplagg, ensam eller under en tröja, och stoppas ibland inte in i byxorna. Detta ställer dock krav som tidigare inte varit nödvändiga på passform, eftersom skjortan hamnar i blickfånget liksom tidigare var fallet med kavajen. Skjortan kan bäras såväl utanpå som instoppad under en kavaj, men enligt vedertagna klädnormer anses instoppad skjorta gälla i formella sammanhang. Används slips bör skjortan i normalfallet stoppas in. Variationen mellan skjortor ligger, förutom på tyget, i formen på krage och manschetter som finns i många olika former. Skjortor kan tillverkas av olika material såsom bomull, nylon, polyester etc. Variationen är stor när det gäller modeller. Skjortan är ett av de få plagg som ofta förekommer i olika passformer. En passform är ett storleksförhållande mellan plaggets olika delar. Den vanligaste skillnaden mellan olika passformer är storleken på bålen (magpartiet), även om vissa passformer har skillnader även över armar. Smalare passformer åstadkommer den smalare bålen antingen genom att skjortan är insydd i sidan, eller att två veck i ryggen sytts. Passformars olika namn varierar och kan exempelvis vara Classic, Fitted Body, Slimline, Tailored fit och Extra slim fit. Kragen är den del av skjortan som sitter närmast halsen. Den har en mängd olika utseenden, men är samtidigt den del av skjortan som är mest känslig för modets olika svängningar. Nya modeller som har ett intensivt mönster har ofta kragen och manschetten utelämnats enfärgade. Knäppningen kan vara antingen synlig eller dold. Skjortan kan ha bröstfickor. Manschetterna kan vara raka, runda eller dubbla för manschettknappar. Ryggen kan vara slimmad, rak eller ha ryggveck på sidorna eller i mitten. Under den segregerade medeltiden ansågs mannen, liksom Jesus, vara den som stod närmast Gud och därmed på hans högra sida. Högersidan förknippades med solen, ljuset och "den manliga principen" och detta visualiserades genom att placera knapparna till höger på männens plagg. Den vänstra sidan förknippades istället med natten, månen och det förflutna, varför kvinnorna fick bära sina knappar till vänster. Nu var det inte speciellt vanligt med knappar i kvinnokläder, eftersom dessa ansågs alltför lätta att öppna och knapparna sågs därför som ett manligt attribut under några århundraden medan kvinnorna fick hålla sig till snörning och hyskor. Så småningom började man även sära på kvinnor och män i kyrkan. Männens sida blev då av "naturliga" skäl den högra, medan kvinnorna fick hålla sig till vänster. Knäppningen fick då ytterligare en funktion, Kvinnorna kunde amma sina barn i kyrkan samtidigt som de kunde skyla sig för den manliga sidan eftersom damknäppningen öppnas åt vänster.

Skjoldehamnsdräkten

Skjoldehamnsdräkten är ett dräktfynd gjort i Skjoldehamn på Andøya i Vesterålen i norra Norge. Vid en torvtäkt i Skjoldehamn 1936 påträffades ett lik insvept i ett stort rutmönstrat ylletyg. Svepningen var fastsurrad vid kroppen och över denna låg ett lager näver. Under liket låg ett renskinn med pälsen mot liket. Under renskinnet låg några käppar av björk. Liket bar en komplett dräkt bestående av kraghuva, kjortel, skjorta, byxor, hosor och fotlappar av ylle, samt skor av vilka endast lädersulorna återstod. Fyndet betraktas av många forskare som förbryllande. En stilhistorisk datering av dräkten pekar på sent 1400-tal, mest på grund av skjortans krage. Kol-14-analysen visar emellertid att dräkten är från perioden 995-1029. Den osteologiska undersökningen visar att personen var 40-45 år gammal och omkring 155 cm lång. Det antogs även vara antingen vara en nordisk kvinna eller en samisk man. Vid en undersökning genomförd 1999 fann man DNA i materialet, men inget Y-kromosomalt DNA. Man hittade inte heller den genetiska samespecifika markören men eftersom analysen gjordes då kunskapen kring DNA var mycket begränsad har man på senare år valt att bortse från den analysen. Istället har man valt att fokuserat på dräktens konstruktion för att bestämma etnicitet. Mycket tyder på att personen varit samisk.

Hawaiiskjorta

Hawaiiskjorta är en kortärmad mönstrad skjorta, ofta i bjärta färger, och med motiv som anspelar på Hawaii eller Polynesien. Skjortorna har öppen krage och är ofta försedda med bröstficka. De är rakt skurna i livet eftersom de är avsedda att bäras utanpå byxorna. Under 1800-talet skapades en skjortmodell som kallades palaka när plantagearbetare från bland annat Japan, Kina, Portugal och Filippinerna skapade en sval kortärmad utanpåskjorta utifrån nationella varianter och med inspiration från sjömanskläder. På 1930-talet dök det upp färgade skjortor gjorda av exempelvis kimonotyg. Affärsmannen Ellery Chun lät sy upp skjortor från överblivet kimonotyg 1935 och annonserade ut dessa som Aloha Shirts, "Aloha-skjortor", där aloha är en hawaiiansk hälsningsfras. Ellery Chun varumärkesskyddade benämningen och i USA är Aloha Shirt fortfarande det mest etablerade namnet på modellen. Under andra världskriget blev skjortan populär bland amerikanska soldater som var stationerade på Hawaii och Polynesien. När turismen ökade i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet blev Hawaii ett populärt turistmål och skjortmodellen blev synonym med ledighet. I filmen Härifrån till evigheten som utspelar sig på Hawaii i början av andra världskriget bär bland annat Montgomery Clift hawaiiskjorta. Elvis gjorde tre filmer som utspelade sig på Hawaii: Blue Hawaii, Girls! Girls! Girls! och Hawaiian Paradise. Dessa filmer och flera uppträdanden och privata besök på Hawaii gjorde skjortan synonym med Elvis. I filmen Scarface bär huvudpersonen, exilkubanen Tony Montana, hawaiiskjorta i Miami och i teveserien Magnum bär huvudpersonen spelad av Tom Selleck hawaiiskjorta som normalt är nedstoppad i byxlinningen.

Ryska militära uniformer

Det ryska inbördeskriget kännetecknades uniformsmässigt av bristande materieltillgångar och stor uniformsförvirring. Militära grader återinfördes 1935. Samtidigt infördes en ny uniform för officerskåren. Olika varianter fanns för flygofficerare, pansarofficerare och övriga officerare. Flygofficerare och pansarofficerare fick en vapenrock med nedvikt krage vilken skulle bäras med vit skjorta och slips. Vapenrocken och byxorna var mörkblå för flyget och stålgrå för pansartrupperna, med respektive blåa och röda passpoaler vid kragens och uppslagens kanter samt i byxsömmen. Som arbetsdräkt bars sommartid en khakifärgad fältvapenrock. Övriga officerare fick en enkelknäppt vapenrock med nedvikt krage i khaki. Kragen och ärmuppslagens kanter hade passpoaler i truppslagsfärgen. På kragen fanns sydda kragspeglar för gradbeteckningarna. Byxorna var i khaki, men ridbyxorna var blå för kavalleriet och ridande artilleriet och mörkblå för övriga truppslag, bägge med passpoaler i truppslagsfärg. Skärmmössan var blå för flygofficerare, stålgrå för pansarofficerare och khaki för övriga officerare, med blått band mellan kullen och skärmen och passpoaler i truppslagsfärger. Båtmössa med passpoaler, blå för flyget och khaki för resten av armén infördes även. Officerarna fick också en ny dubbelknäppt kappa med synliga knappar, blå för flygvapnet, stålgrå för pansartrupperna och grå för resten av armén. För underbefälet infördes 1935 skärmmössa och för dem och manskapet båtmössa utan passpoaler. I flygvapnet fick all personal en blå båtmössa med blå passpoaler. I övrigt var underbefälets och manskapets uniformer oberörda av 1935 års uniformsförändringar. 1936 infördes traditionella kosackuniformer för de förband som var bärare av Don- , Kuban- och Terekkosackernas traditioner. Efter vinterkriget avskaffades budjonovkan även för vinterbruk och en låg pälsmössa infördes i dess ställe. 1941 infördes vadderade jackor för vinterbruk, antingen ensamma eller under kappan. 1940 återinfördes generalsgraderna och generalitetet fick nya uniformer med olika varieteter för paraddräkt, daglig dräkt och fältdräkt. Paraddräkten var stålgrå, med stålgrå ridbyxor och svarta stövlar eller ljusblå byxor och svarta skor, bägge med revärer i truppslagsfärg. Dagliga dräkten var khakifärgad med ljusblå byxor med revärer eller vit jacka och blå byxor med revärer på sommaren. Fältdräkten var helt i khaki. På vintern bar generalerna en hög pälsmössa, papacha till alla uniformsdräkter. Den mest radikala uniformsreformen ägde rum 1943 när gradbeteckningar av tsarrysk typ återinfördes och uniformen fick en traditionell tsarrysk prägel genom ståndkrage och andra uniformsdetaljer. Generalitetet fick nya uniformer 1945 då de tidigare enkelknäppta vapenrockarna i stålgrått ersattes av dubbelknäppta vapenrock i tsargrön färg. Skärmmössan fick samma färg. Officersuniformen fick vapenrock med öppen krage 1949. Till den bars vit eller khakifärgad skjorta med svart slips. Paraduniformen för generaler fick öppen krage med vit skjorta och slips 1954. Den tsargröna färgen bibehölls. Samma år infördes en dubbelknäppt kappa i stålgrått för officerskåren. Officersuniformen genomgick genomgripande förändringar 1955. Den röda stjärnan i uniformsmössan ersattes med en kokard, som fanns kvar till 1992-1994. En stålfärgad dubbelknäppt paradvapenrock infördes med öppen krage, skjorta och slips. Till denna bars blå byxor med passpoaler eller revärer i truppslagsfärger. För flygvapnet var den nya vapenrocken blå. Denna uniform avskaffades redan 1958 då en enhetsuniform i khaki infördes för officerare och kontraktsanställda underbefäl. Även för manskapet ersattes den röda stjärnan med en kokard. 1961 infördes en tropikuniform med hatt, skjorta, byxor och skor. Året därpå infördes en ny sommarvapenrock och sommarkappa för parad och permission.

SMU Scout

SMU Scout ansökte om medlemskap i Svenska Scoutunionen 1961, men godkändes inte förrän i och med rikslägret Vätterriks 1963. 1997 utvecklade SMU Scout ett nytt scoutprogram. Man hade utvecklat och förtydligat projektmetodiken ännu mer i förhållande till de tidigare scoutprogrammen. Man samlade allt detta material i en enda pärm där allt var tänkt att kunna användas i alla de olika åldersgrupperna med lite justeringar. Materialet fick namnet Konten. 1999 anordnades det senaste rikslägret av SMU Scout, Trerixöset. Det arrangerades ihop med baptist- och MKU-scout. Samlade drygt 8 000 scouter från hela landet. Runt om i landet genomfördes även läger med namnet Sagolikt för de som var för unga för Trerixöset. Under de senare åren har SMU Scout fattat tre stora beslut, det första 2006 då man tillsammans med övriga scoutförbund beslutade om Färdplan för framtiden och 2007 då en ny gemensam petroleumblå scoutdräkt röstades igenom. Den senaste stora händelsen var 2007 då Svenska Missionskyrkans Ungdom överlät allt barn- och ungdomsarbete till equmenia. På Riksstämman i Vännäs 2012 fattades beslut om att fortsätta utveckla den svenska scoutrörelsens struktur tillsammans med de andra förbunden. Detta innebär bland annat bildandet av Scouterna och ett på sikt avskaffande av Svenska scoutrådet. Riksstämman beslutade också att gå vidare med planerna på att skriva ett samverkanssavtal med Scouterna, och därmed att inte att gå in i organisationen Scouterna. Det beslutades också att inom en period på 18 månader verka för att lokalföreningarna byter namn från SMU-scout till equmeniascout. Efter riksscoutlägret Trampolin 2013 ändrades namnet från SMU Scout till equmeniascout. SMU:s riksstämma var det högsta beslutande organet inom SMU, och detta gällde även scoutdelen. Rikstämman utsåg en styrelse som ledde organisationen mellan stämmorna. Styrelsen utsåg varje år ett scoutstag vars uppgift var att bereda och verkställa frågor rörande SMU:s scoutarbete, ansvara för SMU:s delaktighet i scouttidningarna Scouten och Scoutmagasinet samt hålla kontakten och behandla frågor från styrelsen, Svenska Scoutrådet, de andra scoutförbunden och anställd personal. SMU använde i många år egna åldersgrupper: Nyingscout (7-9 år), SMU-scout (10-12 år), Tonårsscout (13-15 år) och Seniorscout (16 år och uppåt). Liksom övriga scoutförbund under Svenska Scoutrådet använde SMU Scout de sista åren den förbundsgemensamma åldersindelningen. Den uttalade undre åldersgränsen för ledare låg på 18 år. I många kårer blev dock scouter efter 16 år ledare, eller efter det att de hade fullföljt scoutledarutbildningen Ska'ut. Benämningen ledarscout/hjälpledare fanns på personer som ännu inte fyllt 18 år men som ändå hade en ledarfunktion inom kåren, dessa termer användes fram till upplösningen men var dock inte officiella inom SMU Scout då. SMU Scout skiljde sig tidigare från övriga förbund då det var det enda av de fem förbunden med grön scoutskjorta. Emellertid så beslutades det under SMU:s riksmöte 2007 i Örebro att man tillsammans med övriga förbund i Sverige skulle enas om en ny scoutdräkt , som trädde i kraft i och med Jiingijamborii i Rinkaby. Den nya scoutdräkten består inte längre av enbart en skjorta utan av en kollektion av plagg, en traditionell skjorta, en kortärmad skjorta och även lång- och kortärmade t-shirtar. Alla plagg är officiella och betraktas som likställda, tanken bakom det var att det inte skulle behöva bli för dyrt att klä sig enligt scoutings dresscode. Till scoutdräkten följde även en tegelröd halsduk, något som gällde både för den gamla och den nya scoutskjortan, det hade tidigare beslutats att man skulle byta färg på halsduken i och med den nya skjortan, men under riksmötet 2007 revs beslutet upp och färgen förblev den samma. Halsduken bars i motsats till de andra förbunden över kragen. I och med omorganisationen till equmeniascout ändrades scoutdräkten, se vidare i förbundets artikel.

Smoking

En aftondräkt eller smoking ([ˈsmoːkiŋ] /småking/, [ˈsməʊkiŋ]) är en typ av festdräkt för herrar. Smokingens stilnivå ligger över kostym, men under frack och jackett. Den används som aftonklädsel. Den svenska (liksom bland annat den tyska) benämningen smoking kommer visserligen från engelskans "smoking jacket" (rökrock), men används inte i engelsktalande länder där plagget i stället kallas "dinner jacket" (Storbritannien) eller "tuxedo" (USA). En gemensam benämning i båda dessa länder är "black tie". Kavajen har oftast sjalkrage eller spetsiga slag. Trubbiga slag förekommer också, men anses vara felaktigt av många. Historiskt sett har det funnits en viss skillnad i formalitetsgrad mellan sjalslagsmodellen och modellen med spetsiga slag. Detta på grund av att spetsiga slag är hämtat från frackens kavaj medan sjalslagen kommer från rökrocken, vilken är en mindre formell klädsel än fracken. Smokingkavajer med spetsiga slag har ibland knapphål på slagen där en blomma (sk. corsage) kan placeras. Detta förekommer även på kavajer med sjalslag men är inte lika vanligt. Om kavajen är enkelknäppt är den vanligen försedd med endast en knapp – ibland två, men aldrig tre. Kavajen är oftast utan slitsar men även sidoslitsar förekommer. Kavajens fickor är oftast av passpoaltyp. Det finns smokingar i andra färger än svart och vit, men de är avsedda att vara artistklädsel snarare än festplagg. Midnattsblå smoking accepteras dock av vissa som alternativ till svart smoking. Smoking används i hela västvärlden på premiärer, cocktailpartyn, supéer och galor. Smokingen är också vanlig vid formella tillfällen i Nordamerika, där den i allmänhet bärs med väst och svart fluga, även vid bröllop. Eftersom smokingen är ett utpräglat festplagg är det på många håll i Europa otänkbart att bära smoking i kyrkan. När herrar bär smoking förväntas damer ha "smokingklänning" – en klänning som når ner under knäna men som visar fötterna. Både herrar och damer kan bära mässuniform. En smokingfest är dock ett av få tillfällen när folkdräkt är olämpligt. Smokingens namn skvallrar om att den har samband med rökning. Smokingen utvecklades ur den rökrock, "smoking jacket", som de frackklädda herrarna bar vid sina rökpauser för att damerna inte skulle besväras av röklukten därefter. Detta plagg sägs ha introducerats av Edvard VII av Storbritannien. När smokingen först användes i USA är omstritt, men den fick sitt amerikanska namn tuxedo efter klubben Tuxedo Park. Maggördeln hämtades från brittiska Indien efter första världskriget. En svart smokingkavaj med slag av siden. Vanligast är enkelknäppt, men även dubbelknäppt förekommer. Slagen kan vara antingen spetsiga eller (vid enkelknäppt kavaj) av så kallad sjalkragemodell. Vit smokingkavaj får endast användas på sommaren eller på varmare breddgrader. Byxorna är aldrig vita. Svarta byxor med revärer i siden och utan slag. En vit smokingskjorta med plisserat bröst (så kallade stråveck) och cutaway-krage eller snibbkrage. I äldre tid bars ofta stärkt skjorta, då i regel utan plissering men med en randig struktur i tyget till skillnad från frackskjortors rutiga dito. Under 1970-talet var smokingsskjortor stundtals försedda med krås. Till skjortan ska manschettknappar användas. Vissa skjortor saknar fastsydda knappar och till sådana används svarta bröstknappar i silver- eller guldinfattning. Gördel eller svart väst förekommer, men bruket av dessa varierar. Svart fluga som bör vara handknuten. Svarta lackskor eller polerade svarta herrskor av Oxfordtyp. De mer excentriska bär de lika korrekta operapumpsen med liten sidenrosett eller de något informella sidentofflorna med brodyr.