Smoking
En aftondräkt eller smoking ([ˈsmoːkiŋ] /småking/, [ˈsməʊkiŋ]) är en typ av festdräkt för herrar. Smokingens stilnivå ligger över kostym, men under frack och jackett. Den används som aftonklädsel. Den svenska (liksom bland annat den tyska) benämningen smoking kommer visserligen från engelskans "smoking jacket" (rökrock), men används inte i engelsktalande länder där plagget i stället kallas "dinner jacket" (Storbritannien) eller "tuxedo" (USA). En gemensam benämning i båda dessa länder är "black tie". Kavajen har oftast sjalkrage eller spetsiga slag. Trubbiga slag förekommer också, men anses vara felaktigt av många. Historiskt sett har det funnits en viss skillnad i formalitetsgrad mellan sjalslagsmodellen och modellen med spetsiga slag. Detta på grund av att spetsiga slag är hämtat från frackens kavaj medan sjalslagen kommer från rökrocken, vilken är en mindre formell klädsel än fracken. Smokingkavajer med spetsiga slag har ibland knapphål på slagen där en blomma (sk. corsage) kan placeras. Detta förekommer även på kavajer med sjalslag men är inte lika vanligt. Om kavajen är enkelknäppt är den vanligen försedd med endast en knapp – ibland två, men aldrig tre. Kavajen är oftast utan slitsar men även sidoslitsar förekommer. Kavajens fickor är oftast av passpoaltyp. Det finns smokingar i andra färger än svart och vit, men de är avsedda att vara artistklädsel snarare än festplagg. Midnattsblå smoking accepteras dock av vissa som alternativ till svart smoking. Smoking används i hela västvärlden på premiärer, cocktailpartyn, supéer och galor. Smokingen är också vanlig vid formella tillfällen i Nordamerika, där den i allmänhet bärs med väst och svart fluga, även vid bröllop. Eftersom smokingen är ett utpräglat festplagg är det på många håll i Europa otänkbart att bära smoking i kyrkan. När herrar bär smoking förväntas damer ha "smokingklänning" – en klänning som når ner under knäna men som visar fötterna. Både herrar och damer kan bära mässuniform. En smokingfest är dock ett av få tillfällen när folkdräkt är olämpligt. Smokingens namn skvallrar om att den har samband med rökning. Smokingen utvecklades ur den rökrock, "smoking jacket", som de frackklädda herrarna bar vid sina rökpauser för att damerna inte skulle besväras av röklukten därefter. Detta plagg sägs ha introducerats av Edvard VII av Storbritannien. När smokingen först användes i USA är omstritt, men den fick sitt amerikanska namn tuxedo efter klubben Tuxedo Park. Maggördeln hämtades från brittiska Indien efter första världskriget. En svart smokingkavaj med slag av siden. Vanligast är enkelknäppt, men även dubbelknäppt förekommer. Slagen kan vara antingen spetsiga eller (vid enkelknäppt kavaj) av så kallad sjalkragemodell. Vit smokingkavaj får endast användas på sommaren eller på varmare breddgrader. Byxorna är aldrig vita. Svarta byxor med revärer i siden och utan slag. En vit smokingskjorta med plisserat bröst (så kallade stråveck) och cutaway-krage eller snibbkrage. I äldre tid bars ofta stärkt skjorta, då i regel utan plissering men med en randig struktur i tyget till skillnad från frackskjortors rutiga dito. Under 1970-talet var smokingsskjortor stundtals försedda med krås. Till skjortan ska manschettknappar användas. Vissa skjortor saknar fastsydda knappar och till sådana används svarta bröstknappar i silver- eller guldinfattning. Gördel eller svart väst förekommer, men bruket av dessa varierar. Svart fluga som bör vara handknuten. Svarta lackskor eller polerade svarta herrskor av Oxfordtyp. De mer excentriska bär de lika korrekta operapumpsen med liten sidenrosett eller de något informella sidentofflorna med brodyr.
Wauxhall (danssalong)
Wauxhall var en danssalong vid Första Långgatan i stadsdelen Masthugget i Göteborg. Man startade sin verksamhet 1927, då endast som en dansskola, men blev två år senare ett traditionellt dansställe. Här spelade Åke Fagerlund med sin orkester under de första åren. Efter att Fagerlund tog över dansmusiken på Liseberg, kom Sam Samson in 1931 med Malte Johnson (från hösten 1935) i sin orkester som saxofonist under det sista året. Johnson blev 1936 kapellmästare på Wauxhall och efterträddes 1942 av Sven Sjöholm, tidigare trumpetare i Johnsons orkester. Han har kapellmästarrekordet på Wauxhall, fram till 1951. Kenneth Fagerlund tog över dansen och jazzen 1952. Fagerlunds repertoar medförde att Wauxhall snart fick ett rykte som en jazzens högborg, närmast likt Nalen i Stockholm. Bland världsnamn som framträtt på Wauxhall, kan nämnas Rex Stewart och musiker ur Duke Ellingtons, Count Basies, Jimmie Luncefords orkestrar. Bland andra musiker som spelat där gratis för spelglädjens skull kan nämnas Teddy Wilson, Toots Thielemans, Clifford Brown, Dizzy Gillespie, Woody Herman, Buddy DeFranco, Lee Konitz, Stan Kenton, Zoot Sims, Teddy Wilson med flera. Ett legendariskt jam var på hösten 1953 med Art Farmer, Quincy Jones och Clifford Brown. Bengt Hallberg räknar den natten till en av sina stora musikupplevelser. Han började spela på Wauxhall 1952. Malte Johnson om Wauxhall. Orkestern spelade även då det var dansskola på Wauxhall, ett par dagar i veckan. Signe Cegreller, som ägde och drev Wauxhall, undervisade i sällskapsdans sedan många år. Eftersom ungdomen då verkligen ville lära sig danserna ordentligt, var dansskolor vanliga. För att bli insläppt på torsdagsklubben, som endast var för medlemmar, krävdes det smoking. Denna publik kom till Wauxhall i bilar, men vågade inte parkera utanför på gatan, eftersom alla inte ville visa att de gick på Wauxhall. Det ansågs inte riktigt fint. Den yngre publiken kom på fredagarna, många var elever från dansskolan. Andra dagar var det mera en mellanpublik. Kaffe och läskedrycker serverades samt smörgåsar. Ingen alkohol serverades, och åldersgränsen var 18. Pojkarna var vattenkammade och bar kostym och slips. Flickorna var prydligt klädda i klänning. Foxtrot och vals var de vanligaste danserna, men även tangon kom starkt. Torsdagsklubben innebar att smoking gällde för att komma in. Eftersom det förelåg en omfattande nyplaneringsombyggnad av hela området där Wauxhall låg, och hamnen med sin verksamhet behövde mer plats, borde trähuset vara rivet redan på 1940-talet. År 1956 såldes huset till Länkarna och ännu 1982 stod huset kvar, men är numera rivet. Mittemot detta Wauxhall – även det på Första Långgatan – fanns fram till 1906 ett annat dansställe och värdshus med samma namn, Vauxhall. Innan han hade blivit europamästare, sjöng boxaren Ingemar Johansson på Wauxhalls scen. Han tillhörde stammisarna, och istället för ett gage ville "Ingo" ha ett frikort till Wauxhall. Under 1970 sände Sveriges television en serie om fyra teveprogram från Wauxhall, första programmet sändes den 27 maj och sedan tre program i juli. Den stora stjärnan i programmen var tenorsaxofonisten Stan Getz. "Leading lady" var Sonya Hedenbratt, som också startade sin karriär (med kapellmästare Sven Sjöholm) och gjorde radiodebut på Wauxhall. Programmen producerades av Gunnar Möllerstedt och Rune Rustman på Göteborgs-TV.
Studentskiva
Studentskiva är en typ av fest för gymnasieelever på väg att ta studenten. Klädseln på studentskivor brukar vara kavaj eller smoking, eller utklädsel efter festens eventuella tema. De traditioner som är behäftade med studentskivor är i allmänhet förvanskade versioner av de studentikosa sederna vid landets högskolor och universitet. Det kan även kallas för studentbal, där bör herrklädseln vara kavaj eller frack. Smoking är inget plagg man dansar i. Damklädseln består oftast av en vacker balklänning, efter tycke och smak. En annan ofta förekommande tradition är att paret ska komma till balen i ett något annorlunda fordon. Det kan vara allt från en fin gammal bil till en fyrhjuling. Vissa studenter försöker komma på innovativa lösningar som rida på en häst eller stå i skopan på en traktor.
harry-styles-kan-bli-nasta-james-bond
Han fick bra kritik för insatsen i "Dunkirk". Nu ryktas det om att Harry Styles ska slänga på sig smokingen och bli nästa James Bond. Harry Styles, skönlockig musiker och superstjärna är en ung man som påminner om poppiskillen i gymnasiet. Den där killen som var trevlig, rolig, smart och fick kramas mer änågon trodde det var fysiskt möjligt. Harry Styles ÄR den poppiskillen upphöjt med i runda slängar en miljon. Han är rik som ett troll, charmig, ser bra ut och är väldigt framgångsrik. Inte nog med att han gjorde världssuccé tillsammans med boybandet One Direction. Harry Styles gjorde en kritikerrosad soloskiva och en något otippad succé som skådespelare i filmen "Dunkirk". Nu ryktas det om att Harry även ska axla rollen som den nästa James Bond. — Harry kan göra det. Om de vill ha en yngre Bond så varför inte. Harry Styles har "det", säger "Spectres" filmredigerare Lee Smith till Daily Star. Smith som har redigerat både James Bond-filmen "Spectre" och krigsfilmen "Dunkirk" fortsätter att hylla Harry.— Harry är väldigt bra och kan gå hela vägen, en otrolig talang och är helt naturlig framför kameran. När Harry Styles fick en roll i krigsfilmen "Dunkirk" var det många som höjde på ögonbrynen. Filmens regissör Christopher Nolan slog tillbaka kritiken. – Jag såg en trovärdighet i Harry som gjorde att han fick rollen. I mina ögon gör han en äkta insats i filmen och jag hoppas att folk ser det, sa Christopher Nolan till Nöjesbladet. "Dunkirk"-regissören tippas även att regissera nästnästa James Bond-film med premiär 2022. Den filmen kommer inte att ha Daniel Craig i huvudrollen som James Bond. Med tanke på Nolans hyllande av Harry är det inte helt omöjligt att vi kommer att få se en ung Harry dyka upp i smoking på bioduken med en skakad men inte rörd draja i handen.
Rökrock
En rökrock är en halvlång till knälång rock i "morgonrocksmodell" avsedd för herrar. Oftast är den tillverkad i något lyxigt material som siden eller sammet. Slagen är emellertid alltid sjalslag av siden och det är detta som har inspirerat smokingens sidenslag. Användandet av rökrock uppstod vid mitten av 1800-talet, då tobaksrökningen, särskilt vid större fester, blev hänvisad till särskilda rökrum. Rökrocken bars antingen över eller istället för den ordinarie kavajen/frackjackan. Syftet var att slippa röklukten i kläderna samt att skydda dem mot aska. Rökrocken var ingen formell klädsel i motsats till de annars vanliga frackjackorna och jacketterna och kunde därför vara tillverkad i glada färger och mönster. Oftast var ärmarna långa men uppvikta och hade därför foder av samma tyg som slagen. Skälet till detta var antagligen att man av den man var på besök hos lånade rökrockar, som var tillverkade i stora storlekar för att passa alla. Senare blev de uppvikta ärmarna ett mode. Till rökrocken bars ibland särskilda mössor, ibland med utseende liknande en fez, för att även skydda håret mot röklukten. Den engelska termen förökrocken är smoking jacket. Rökrocken är en av föregångarna till plagget smoking, som dock inte heter så på engelska.
Bonjour
Bonjour eller redingot är en formell herrjacka i mörkt tyg, vars skört i motsats till jacketten har raka kanter och går ihop framtill. Modet på 1790-talet anpassade denna klädtyp även för damer. Länge kunde bonjouren vara av mycket växlande snitt och färg, men har under 1800-talet alltid haft två knapprader. Under slutet av 1800-talet blev den svarta bonjouren formell aftonklädsel, medan färgade bounjourer reserverades till att bli promenaddräkt. Ännu i början av 1900-talet räknades bonjouren som den korrekta visit- och förmiddagsdräkten vid formellare sammanhang - därav namnet. I enklare borgerliga sammanhang var den mer sällsynt förekommande som ersättning för frack eller smoking, främst hos äldre personer. Bonjour kallas ibland redingot från engelskans riding coat. Redingot kan dock även syfta på en överrock av liknande snitt som bonjouren. Den klassiska riddräkten och jacketten är besläktad med bonjouren.
Frack
Frack (via tyska Frack ursprungligen från fornfranska froc, 'munkkåpa') är en rock med långa skört baktill och slag av siden. Den är oftast svart. Den ingår i frackkostymen (ibland benämnd endast frack), en högtidsdräkt för män som även inkluderar byxor med revärer i siden, en vit frackskjorta och vit rosett, vita handskar, svarta strumpor och dito skor. En vit väst ingår ofta. Frackkavajen knäpps aldrig när fracken används. Fracken uppkom i Storbritannien och blev del av modeklädseln under 1700-talets andra halva. Det var först ett plagg för ryttare, vilket förklarar den kluvna skörten och den livskurna framsidan. Till en början var fracken ett elegant och färgglatt plagg – brun, blå, grön med mera varianter – och allt annat än svart. Den var först helskuren och från runt 1820 livskuren. Fracken kom att tas upp som plagg även inom militären och diplomatkåren. Fracken utvecklades under slutet av 1700-talet ur långrocken, le franque eller le justaucorps. Denna fick sina framstycken allt skarpare avsneddade och skörten allt smalare, tills på le frac uppstod på 1790-talet, men med rakt avskurna framstycken. Under direktoiren och empiren var framstycken korta, kragen mycket hög och dubbelvikt och slagen enorma eller saknades helt. På 1830-talet fick den en form mer liknande moderna frackar. Från 1800-talet började akademikerna vid de svenska universiteten att överge 1600–1700-talens barocka och karolinska dräkter. Ett märkesår i dessa sammanhang är den filosofiska fakultetens beslut vid Uppsala Universitet 1838 om att i samband med doktorspromotionerna promovera doktorerna i frack som högtidsdräkt. De senaste 150 åren har fracken varit en mer renodlad festdräkt, och från smokingens genombrott i början av 1900-talet mestadels som stor högtidsdräkt. Innan dess var alltså svart halsduk och väst betydligt vanligare. Innan dess hörde den till officerares uniform, och bars ännu i början av 1900-talet av flottans officerare till stor parad. Fracken var i mitten av 1800-talet en kulört historia, tills modelejonet Beau Brummell införde den svarta fracken som allmänt mode (även författaren William Thackeray har givits äran härför). Den röda fracken lever dock ännu kvar som riddräkt. Fram till mitten av 1850-talet bars högtidsfracken tillsammans med vita knäbyxor i siden. Frackar som tillverkades runt sekelskiftet 1900 kan ibland ha en pistol- eller revolverficka insydd under en skört. Svart frack ingår i dräkten för serveringspersonal. Frack i andra färger används av Spanska akademien. Västen är i regel vit, svart väst används enbart när frack bärs som tjänsteplagg (till exempel av serveringspersonal) samt vid begravning eller när klädseln är akademisk högtidsdräkt. Svart väst bärs också inom vissa slutna ordenssällskap och liknande. Vid Uppsala universitet bär rektors högvakt, cursorerna, marinblå frack med gul väst och förgyllda knappar som ett minne av karolinerdräkten. Medlemmarna i Franska akademien har en uniform, som omtalas som gröna fracken. Den är emellertid svart men försedd med broderier i guld och grönt silke. Frackar i andra kulörer än svart är idag enbart avsedda att användas som scenkläder för varietéartister, konferencierer och liknande. Frackskjortan har ett hårt, stärkt skjortbröst i pikétyg och hög, styv krage med utvikta snibbar. Skjortbröstet har två eller fler tomma hål där lösa bröstknappar ska fästas. Manschetterna är också enkla, inte dubbla och i stärkt pikétyg, manschetterna har även hål för manschettknappar. Knapparna kan vara av olika modell, notera dock att svarta bröst- och manschettknappar betecknar sorg. Accessoarer som hör till frack. Ibland bärs felaktigt gördel till frack, en detalj som hör hemma till smoking. matchande byxor med revärer i siden och utan slag. skor svarta skor hör till formell aftonklädsel för mänlackskor gäller för fest, eller svarta skor (vid dans). Skorna är i regel av oxford-modell och med en tunn lädersula.
